Kejsare, Frans Josef, Österrike

Kejsaren såg sitt rike försvinna

I över 300 år hade släkten Habsburg suttit på Österrikes tron, när den unge Frans Josef år 1848 blev det stora rikets kejsare. Men problemen tornade upp sig, för imperiets många folkslag ville ha frihet.

I över 300 år hade släkten Habsburg suttit på Österrikes tron, när den unge Frans Josef år 1848 blev det stora rikets kejsare. Men problemen tornade upp sig, för imperiets många folkslag ville ha frihet.

Mondadori Portfolio/Bridgeman Images & Shutterstock & Album/Fine Art Images/Imageselect

Den 10 september 1898 nåddes den österrikiske kejsaren Frans Josef av beskedet att hans hustru sedan 46 år, kejsarinnan Elisabet, hade dödats vid ett attentat i Genève.

”Jag kommer tydligen inte undan något i denna världen”, utbrast han där han satt vid sitt skrivbord i arbetsrummet på slottet Schönbrunn i Wien.

Hans spontana utbrott speglade det faktum att hela hans regeringstid hade varit fylld av tragedier och nederlag.

För den då 68 år gamle kejsaren kändes det som om olyckorna drogs till honom. Sanningen var att tiden hade sprungit ifrån hans imperium och hans egen roll som enväldig kejsare.

Artonhundratalet var de stora politiska omvälvningarnas tid, då begrepp som demokrati, nya politiska ideologier och nationellt självbestämmande dominerade. Inte minst bland alla de folkslag som levde inom det österrikiska imperiets gränser.

Frans Josef och hans regering försökte krampaktigt hålla fast vid en styrelseform som hörde hemma i 1700-talet.

Frans Josef, kejsare, Wien, Schönbrunn

Från slottet Schönbrunn i Wien styrde släkten Habsburg ett av Europas största riken.

© Shutterstock

Maktkamp om den österrikiska tronen

Början till slutet för österrikarnas imperium hade inträffat femtio år tidigare. I februari 1848 bröt en revolution ut i Frankrike. Under de följande månaderna spred den sig över stora delar av Europa. Liksom under den stora franska revolutionen 1789 löd slagorden ”Frihet, jämlikhet, broderskap!”

Men nu skallade ropen inte bara på Paris gator utan även i Frankfurt, Berlin, Budapest, Warszawa och Wien. Den världsordning som efter Napoleonkrigens oroliga år slagits fast vid Wienkongressen 1814–15, utmanades nu av nya politiska rörelser.

Men Europas härskare tänkte inte ge upp sina mer eller mindre enväldiga styrelseformer för att släppa fram de moderna demokratiska experiment som framförallt de växande städernas befolkning efterfrågade.

I december 1848 nådde oroligheterna i Wien sådana nivåer att kejsar Ferdinand valde att abdikera. Beslutet utlöste en maktkamp inom den habsburgska släkten som styrt kejsardömet ända sedan 1526.

Ferdinands yngre bror, ärkehertig Frans-Karl, saknade både ambition och förmåga att överta makten, men hans företagsamma hustru, ärkehertiginnan Sophie, såg till att bana väg för sin 18-årige son, Frans Josef.

Frankrike, revolution, 1848

Revolutionen i Frankrike 1848 spred sig snabbt till stora delar av Europa, bland annat till Wien.

© Jules David/Rijksmuseum

När sonen tillträdde övertog han en rad olösta problem. Ett av dem var Ungern, där många krävde att få styra sitt land utan inblandning från Wien. Till slut bad Frans Josef den ryske tsaren Nikolaj I om hjälp.

Den gamle tsaren ville gärna hjälpa sin unge kollega. Ryska trupper sändes till Ungern och slog ner upproret med stor brutalitet. I gengäld förväntade sig tsaren att i framtiden ha en trogen allierad på tronen i Wien.

De förväntningarna infriades dock inte under Krimkriget 1853–56. När Storbritannien, Frankrike och Osmanska riket gick i krig mot Ryssland, valde Frans Josef, till tsar Nikolajs stora förbittring, att förbli neutral. Ett beslut som i framtiden skulle visa sig ödesdigert.

Dottern insjuknar och dör

Frans Josef gifte sig 1854 med sin kusin, den bayerska prinsessan Elisabet. Egentligen var det hennes äldre syster Helene som utsetts till gemål åt den österrikiske kejsaren, men Frans Josef blev förälskad i den bildsköna Sissi, som Elisabet kallades.

Äktenskapets första år var lyckliga. Alla kunde se att Frans Josef avgudade sin vackra hustru. Mellan 1855 och 1858 födde Elisabet tre barn, döttrarna Sophie och Gisela och parets ende son, kronprins Rudolf. Men samma år som han föddes drabbades familjen av en tragedi.

Våren 1858 var familjen på resa i Ungern när den två år gamla prinsessan Sophie avled i en dödlig sjukdom. Sissi blev förkrossad av sorg och drog sig undan från sin man. Hon skulle aldrig komma över den tragiska händelsen. År 1860 reste hon till Madeira, där hon blev kvar i sex månader.

Frans Josef, Österrike, tragedi

Frans Josefs första dotter dog vid två års ålder 1858. Hon blev inte den enda närstående som kejsaren förlorade.

© SZ Photo/Bridgeman Images

Efter den vistelsen fortsatte hon att göra långa resor utanför imperiets gränser. Bara vid enstaka tillfällen dök hon upp i Wien och stannade aldrig länge. Med tiden gav kejsarinnans eviga resande upphov till mycket skvaller.

Österrikes neutralitet under Krimkriget skulle komma att bli kostsam. Förhållandet till både Frankrike och Ryssland närmade sig fryspunkten och i norr kunde Österrike bara maktlöst se på medan kungariket Preussen växte sig allt starkare, både politiskt och ekonomiskt.

Frankrike allierade sig 1859 med kungariket Sardinien för att vinna kontroll över den italienska halvön. Österrike dominerade de norra delarna av Italien som vid den här tiden var uppsplittrat i flera små och medelstora kungariken.

Frans Josef förlorar krig efter krig

Frankrike och Sardinien rustade militärt för att provocera fram en österrikisk krigsförklaring, så att Frans Josef skulle framstå som angripare. Strategin lyckades och ledde till ett kort men intensivt krig.

Efter nederlag i de blodiga slagen vid Magenta och Solferino tvingades Österrike överlåta det norditalienska landskapet Lombardiet till kungariket Sardinien. Det blev startskottet för det italienska enandet.

Frans Josef, slag, Magenta, 1859

Nederlaget i slaget vid Magenta 1859 bidrog till att Österrike miste allt mer land.

© Mondadori Portfolio/Bridgeman Images

Men Frans Josefs bekymmer var inte över med förlusten av norra Italien. När Otto von Bismarck tillträtt som kansler i Preussen fortsatte kungadömet i norr att expandera.

Den österrikiske kejsaren insåg att hans dominans inom Tyska förbundet (som utöver Österrike mest bestod av mindre, tyska furstendömen) snart skulle utmanas.

Först försökte han samarbeta med Preussen och skickade trupper till landets krig med Danmark om hertigdömena Slesvig och Holstein. Med segern över danskarna växte dock självtilliten inom det preussiska kungadömet.

År 1866 utbröt krig mellan de tidigare allierade stormakterna Österrike och Preussen. Konflikten blev kortvarig och ägde framförallt rum i Böhmen (som numera hör till Tjeckien), men det handlade inte om territorium utan om makten över Europas tysktalande befolkning.

Österrike led ett svidande nederlag och Frans Josef tvingades inse att han slutgiltigt förlorat allt inflytande över Tyska förbundet. Motgången i kriget medförde stora omvälvningar.

År 1867 kunde Frans Josef inte förhindra att hans kejsardöme omvandlades till dubbelmonarkin Österrike-Ungern, där han visserligen förblev regent i unionens båda delar men där ungrarna ändå fick mer självstyre än de tidigare haft.

Efter att Preussen besegrat Frankrike 1871 enades alla tyska småstater i en ny stormakt med den tidigare preussiske kungen Vilhelm som kejsare. Det stod klart för Frans Josef att han var tvungen att hålla sig väl med sin nya kollega i Berlin om hans imperium skulle kunna överleva.

Annektering ökar spänningarna

De båda kejsarna kom 1879 överens om att bilda ett gemensamt försvarsförbund, som tre år senare utökades med Italien. Nu var Frans Josefs imperium allierat med båda de stater som tidigare brutit sig loss från hans rike.

De politiska nederlagen var inte Frans Josefs enda prövning. En kall januarimorgon 1889 hittades hans son, kronprins Rudolf, död på jaktslottet Mayerling utanför Wien. I samma rum låg också en död ung kvinna, Marie Vetsera.

Kronprinsen hade till synes först skjutit sin älskarinna och sedan tagit sitt eget liv. Eftersom det inte fanns några avskedsbrev omgavs händelsen av konspirationsteorier och rykten.

Det var allmänt känt att kronprinsen ofta befunnit sig på kollisionskurs med sin far, särskilt när det gällde rikets politiska inriktning. Den konservative kejsaren ville inte veta av några förändringar medan kronprinsen till exempel mycket väl kunde tänka sig större nationellt självstyre för imperiets olika folk.

Till ny tronföljare utsågs Frans Josefs bror, ärkehertig Karl. När han dog 1896 blev hans son, Franz Ferdinand, imperiets nye kronprins. Hans dramatiska död 18 år senare skulle komma att spela en viktig roll i världshistorien.

Balkanhalvön, i Europas sydöstra hörn, hade i århundraden dominerats av Osmanska riket. Efter Krimkriget började imperiet spricka i fogarna när den ena folkgruppen efter den andra försökte frigöra sig.

Vid 1900-talets början var spänningarna på halvön så våldsamma att den liknades vid en kruttunna. År 1908 annekterade Österrike-Ungern utan förvarning Bosnien och Hercegovina.

Den österrikiska expansionen spädde på oron hos de mindre staterna i regionen: Grekland, Bulgarien, Montenegro och inte minst Serbien.

Fyra år senare utbröt ett våldsamt krig på Balkan som bland annat ledde till att Osmanska riket tvingades bort från nästan allt europeiskt territorium. Det behöll bara kontrollen över ett litet område kring huvudstaden Istanbul och det viktiga sundet Bosporen – porten mellan Svarta havet och Medelhavet.

Attentat antänder krutdurken

Frans Josef satte hård press på ledarna för staterna på Balkan. Han ville under inga omständigheter låta Ryssland få ökat inflytande. De ortodoxa serberna hade dock redan valt sina ryska trosbröder som allierade.

Under 1914 hade spänningarna mellan österrikare och serber ökat så mycket att många befarade att ett nytt krig skulle bryta ut. Den 28 juli reste Frans Josefs brorson och tronföljare Franz Ferdinand till den bosniska huvudstaden Sarajevo för ett officiellt besök.

Frans Josef, kejsar Karl I

Kejsar Karl I (längst fram, till häst) fick motvilligt föra kriget vidare mot bland annat Italien vid floden Isonzo.

© SZ Photo/Imageselect

Den nye kejsaren kämpade in i det sista

När kejsar Frans Josef avled 1916 tog hans brorsons son Karl över tronen – och ett världskrig som inte gick att kontrollera. Karl I försökte desperat dra ut Österrike-Ungern ur kriget, men när fienden vägrade gav han upp.

Halvvägs in i första världskriget avled den 86-årige Frans Josef 1916. Tronen övertogs av den fredsälskande Karl I.

Österrike-Ungern hade med tysk hjälp krossat Serbiens armé 1915 och stabiliserat fronten mot Ryssland, men samma år angrep Italien i hopp om landvinningar i bland annat Sydtyrolen.

När kejsar Karl övertog tronen hade de österrikisk-ungerska styrkorna lyckats slå tillbaka italienarna vid floden Isonzo, där båda sidor utkämpade ett brutalt ställningskrig i Alperna. Österrike-Ungerns nye monark försökte i hemlighet förhandla med Frankrike om att dra ut Österrike-Ungern ur kriget.

Förhandlingarna strandade emellertid, när Karl vägrade att ge Italien bland annat Sydtyrolen. Kejsaren var därefter tvungen att fortsätta kriget, som slutade med nederlaget 1918. Under fredskonferensen delades Österrike-Ungern upp i självständiga stater och monarkin upplöstes. Under 1921 gjorde Karl två misslyckade försök att ta tillbaka tronen i Ungern. Han dog utfattig i sin exil på Madeira året därpå.

Med stöd från serbisk säkerhetstjänst hade en grupp terrorister tagit sig in i staden och förberett ett attentat. Skotten som dödade tronarvingen och hans fru avfyrades av den serbiske nationalisten Gavrilo Princip.

Mordet utlöste en kedjereaktion som ledde till första världskrigets utbrott. Österrike-Ungern ställde efter attentatet så hårda krav på Serbien att landet uppfattade dem som en krigsförklaring från Wien.

Eftersom båda sidorna hade flera allianspartners uppkom en dominoeffekt av krigsförklaringar mellan de europeiska stormakterna. Ju längre tid första världskriget pågick desto mer ökade spänningarna inom det österrikiska imperiet.

Medan Frans Josef och hans generaler kämpade för att bevara den gamla världsordning de kände, planerade nationella rörelser i rikets olika hörn för en annan framtid. Den 21 november avled den österrikiske kejsaren på slottet Schönbrunn i Wien.

Han var då 86 år gammal och hade regerat sitt rike i 68 år, längre än någon annan i världshistorien.