Kejsaren såg sitt rike försvinna

Maktkamp om den österrikiska tronen

Början till slutet för österrikarnas imperium hade inträffat femtio år tidigare. I februari 1848 bröt en revolution ut i Frankrike. Under de följande månaderna spred den sig över stora delar av Europa. Liksom under den stora franska revolutionen 1789 löd slagorden ”Frihet, jämlikhet, broderskap!”

Men nu skallade ropen inte bara på Paris gator utan även i Frankfurt, Berlin, Budapest, Warszawa och Wien. Den världsordning som efter Napoleonkrigens oroliga år slagits fast vid Wienkongressen 1814–15, utmanades nu av nya politiska rörelser.

Men Europas härskare tänkte inte ge upp sina mer eller mindre enväldiga styrelseformer för att släppa fram de moderna demokratiska experiment som framförallt de växande städernas befolkning efterfrågade.

I december 1848 nådde oroligheterna i Wien sådana nivåer att kejsar Ferdinand valde att abdikera. Beslutet utlöste en maktkamp inom den habsburgska släkten som styrt kejsardömet ända sedan 1526.

Ferdinands yngre bror, ärkehertig Frans-Karl, saknade både ambition och förmåga att överta makten, men hans företagsamma hustru, ärkehertiginnan Sophie, såg till att bana väg för sin 18-årige son, Frans Josef.

När sonen tillträdde övertog han en rad olösta problem. Ett av dem var Ungern, där många krävde att få styra sitt land utan inblandning från Wien. Till slut bad Frans Josef den ryske tsaren Nikolaj I om hjälp.

Den gamle tsaren ville gärna hjälpa sin unge kollega. Ryska trupper sändes till Ungern och slog ner upproret med stor brutalitet. I gengäld förväntade sig tsaren att i framtiden ha en trogen allierad på tronen i Wien.

De förväntningarna infriades dock inte under Krimkriget 1853–56. När Storbritannien, Frankrike och Osmanska riket gick i krig mot Ryssland, valde Frans Josef, till tsar Nikolajs stora förbittring, att förbli neutral. Ett beslut som i framtiden skulle visa sig ödesdigert.

Dottern insjuknar och dör

Frans Josef gifte sig 1854 med sin kusin, den bayerska prinsessan Elisabet. Egentligen var det hennes äldre syster Helene som utsetts till gemål åt den österrikiske kejsaren, men Frans Josef blev förälskad i den bildsköna Sissi, som Elisabet kallades.

Äktenskapets första år var lyckliga. Alla kunde se att Frans Josef avgudade sin vackra hustru. Mellan 1855 och 1858 födde Elisabet tre barn, döttrarna Sophie och Gisela och parets ende son, kronprins Rudolf. Men samma år som han föddes drabbades familjen av en tragedi.

Våren 1858 var familjen på resa i Ungern när den två år gamla prinsessan Sophie avled i en dödlig sjukdom. Sissi blev förkrossad av sorg och drog sig undan från sin man. Hon skulle aldrig komma över den tragiska händelsen. År 1860 reste hon till Madeira, där hon blev kvar i sex månader.

Efter den vistelsen fortsatte hon att göra långa resor utanför imperiets gränser. Bara vid enstaka tillfällen dök hon upp i Wien och stannade aldrig länge. Med tiden gav kejsarinnans eviga resande upphov till mycket skvaller.

Österrikes neutralitet under Krimkriget skulle komma att bli kostsam. Förhållandet till både Frankrike och Ryssland närmade sig fryspunkten och i norr kunde Österrike bara maktlöst se på medan kungariket Preussen växte sig allt starkare, både politiskt och ekonomiskt.

Frankrike allierade sig 1859 med kungariket Sardinien för att vinna kontroll över den italienska halvön. Österrike dominerade de norra delarna av Italien som vid den här tiden var uppsplittrat i flera små och medelstora kungariken.

Frans Josef förlorar krig efter krig

Frankrike och Sardinien rustade militärt för att provocera fram en österrikisk krigsförklaring, så att Frans Josef skulle framstå som angripare. Strategin lyckades och ledde till ett kort men intensivt krig.

Efter nederlag i de blodiga slagen vid Magenta och Solferino tvingades Österrike överlåta det norditalienska landskapet Lombardiet till kungariket Sardinien. Det blev startskottet för det italienska enandet.

Men Frans Josefs bekymmer var inte över med förlusten av norra Italien. När Otto von Bismarck tillträtt som kansler i Preussen fortsatte kungadömet i norr att expandera.

Den österrikiske kejsaren insåg att hans dominans inom Tyska förbundet (som utöver Österrike mest bestod av mindre, tyska furstendömen) snart skulle utmanas.

Först försökte han samarbeta med Preussen och skickade trupper till landets krig med Danmark om hertigdömena Slesvig och Holstein. Med segern över danskarna växte dock självtilliten inom det preussiska kungadömet.

År 1866 utbröt krig mellan de tidigare allierade stormakterna Österrike och Preussen. Konflikten blev kortvarig och ägde framförallt rum i Böhmen (som numera hör till Tjeckien), men det handlade inte om territorium utan om makten över Europas tysktalande befolkning.

Österrike led ett svidande nederlag och Frans Josef tvingades inse att han slutgiltigt förlorat allt inflytande över Tyska förbundet. Motgången i kriget medförde stora omvälvningar.

År 1867 kunde Frans Josef inte förhindra att hans kejsardöme omvandlades till dubbelmonarkin Österrike-Ungern, där han visserligen förblev regent i unionens båda delar men där ungrarna ändå fick mer självstyre än de tidigare haft.

Efter att Preussen besegrat Frankrike 1871 enades alla tyska småstater i en ny stormakt med den tidigare preussiske kungen Vilhelm som kejsare. Det stod klart för Frans Josef att han var tvungen att hålla sig väl med sin nya kollega i Berlin om hans imperium skulle kunna överleva.

Annektering ökar spänningarna

De båda kejsarna kom 1879 överens om att bilda ett gemensamt försvarsförbund, som tre år senare utökades med Italien. Nu var Frans Josefs imperium allierat med båda de stater som tidigare brutit sig loss från hans rike.

De politiska nederlagen var inte Frans Josefs enda prövning. En kall januarimorgon 1889 hittades hans son, kronprins Rudolf, död på jaktslottet Mayerling utanför Wien. I samma rum låg också en död ung kvinna, Marie Vetsera.

Kronprinsen hade till synes först skjutit sin älskarinna och sedan tagit sitt eget liv. Eftersom det inte fanns några avskedsbrev omgavs händelsen av konspirationsteorier och rykten.

Det var allmänt känt att kronprinsen ofta befunnit sig på kollisionskurs med sin far, särskilt när det gällde rikets politiska inriktning. Den konservative kejsaren ville inte veta av några förändringar medan kronprinsen till exempel mycket väl kunde tänka sig större nationellt självstyre för imperiets olika folk.

Till ny tronföljare utsågs Frans Josefs bror, ärkehertig Karl. När han dog 1896 blev hans son, Franz Ferdinand, imperiets nye kronprins. Hans dramatiska död 18 år senare skulle komma att spela en viktig roll i världshistorien.

Balkanhalvön, i Europas sydöstra hörn, hade i århundraden dominerats av Osmanska riket. Efter Krimkriget började imperiet spricka i fogarna när den ena folkgruppen efter den andra försökte frigöra sig.

Vid 1900-talets början var spänningarna på halvön så våldsamma att den liknades vid en kruttunna. År 1908 annekterade Österrike-Ungern utan förvarning Bosnien och Hercegovina.

Den österrikiska expansionen spädde på oron hos de mindre staterna i regionen: Grekland, Bulgarien, Montenegro och inte minst Serbien.

Fyra år senare utbröt ett våldsamt krig på Balkan som bland annat ledde till att Osmanska riket tvingades bort från nästan allt europeiskt territorium. Det behöll bara kontrollen över ett litet område kring huvudstaden Istanbul och det viktiga sundet Bosporen – porten mellan Svarta havet och Medelhavet.

Attentat antänder krutdurken

Frans Josef satte hård press på ledarna för staterna på Balkan. Han ville under inga omständigheter låta Ryssland få ökat inflytande. De ortodoxa serberna hade dock redan valt sina ryska trosbröder som allierade.

Under 1914 hade spänningarna mellan österrikare och serber ökat så mycket att många befarade att ett nytt krig skulle bryta ut. Den 28 juli reste Frans Josefs brorson och tronföljare Franz Ferdinand till den bosniska huvudstaden Sarajevo för ett officiellt besök.

LÄS OCKSÅ: Skotten i Sarajevo sätter världen i brand

Med stöd från serbisk säkerhetstjänst hade en grupp terrorister tagit sig in i staden och förberett ett attentat. Skotten som dödade tronarvingen och hans fru avfyrades av den serbiske nationalisten Gavrilo Princip.

Mordet utlöste en kedjereaktion som ledde till första världskrigets utbrott. Österrike-Ungern ställde efter attentatet så hårda krav på Serbien att landet uppfattade dem som en krigsförklaring från Wien.

Eftersom båda sidorna hade flera allianspartners uppkom en dominoeffekt av krigsförklaringar mellan de europeiska stormakterna. Ju längre tid första världskriget pågick desto mer ökade spänningarna inom det österrikiska imperiet.

Medan Frans Josef och hans generaler kämpade för att bevara den gamla världsordning de kände, planerade nationella rörelser i rikets olika hörn för en annan framtid. Den 21 november avled den österrikiske kejsaren på slottet Schönbrunn i Wien.

Han var då 86 år gammal och hade regerat sitt rike i 68 år, längre än någon annan i världshistorien.