Kock avslöjar kejsarens kannibalism
Rättssalen Palais de Justice, som ligger i hjärtat av huvudstaden Bangui i Centralafrikanska republiken, är fylld till bristningsgränsen. Mer än 300 journalister, fotografer och andra medborgare har samlats för att följa rättegången mot landets före detta självutnämnde kejsare, Jean-Bédel Bokassa.
I sju år har han levt i exil i Paris, men han har nyligen återvänt i hopp om att återta makten. Det som Bokassa hade hoppats skulle bli ett triumftåg slutar i stället med ett gripande och den 26 november 1986 inleds rättegången mot den 65-årige Jean-Bédel Bokassa, som nu äntligen ska ställas till svars för sina handlingar som landets enväldige diktator.
I ett trettio minuter långt tal radar statsåklagare Mbodou upp åtalspunkterna. De omfattar bland annat barnamord, förgiftning, ekonomisk brottslighet och tortyr. Åklagaren avslutar med att dra slutsatsen att Bokassa är ”sadistisk, egocentrerad och besatt av sex”.
Under månaderna som följer träder en lång rad av Bokassas före detta anställda fram i vittnesbåset för att berätta om den ändlösa raden av brott som landets tidigare ledare begått mot befolkningen.
Ingen är dock helt förberedd på de ohyggligheter som Bokassas före detta chefskock Philippe Linguissa lägger fram för domstolen den 3 mars 1987.
”Vid ett tillfälle, efter att jag lagat mat till hans barn, tog Bokassa med mig ut till köket och öppnade frysen. Till min förfäran såg jag att det låg en människa där inne. Bokassa gav mig en rakkniv och bad mig rensa kroppen och fylla den med ris”, berättar Philippe Linguissa inför den gapande församlingen.
Jean-Bédel Bokassa hoppar upp och blänger ilsket på vittnet.
”Jag har aldrig varit och kommer aldrig att bli någon kannibal”, ropar han. Ingen verkar dock tro på hans oskuld, och den en gång så mäktige kejsaren, som tidigare klädde sig i extravaganta mantlar, kungakronor och ovärderliga smycken, ser nu mest av allt ut som en slagen man med den ena foten i graven.
Prygel och avskurna öron
Tjugoett år tidigare hade Bokassa känt sig mer levande än någonsin. Den rikt dekorerade militära ledaren hade just genomfört en relativt oblodig militärkupp, som avsatte landets avskydde president Dacko.
På morgonen den 1 januari vaknade invånarna i Centralafrikanska republiken till nyheten om maktskiftet, när Bokassas installationstal sändes ut i radion.
”Rättvisans timme är slagen. Borgarskapet har avskaffats. En ny era av likhet för alla har inletts.”
Bokassa visade sig dock snabbt stå för allt annat än jämlikhet och rättvisa i det lilla afrikanska landet.
Med inspiration från sin store idol, den franske kejsaren Napoleon Bonaparte, målade den fåfänge och maktfullkomlige Bokassa upp en nästan gudomlig bild av sig själv.
Förutom att han ständigt gav sig själv nya titlar, bl.a. ”republikens president på livstid” och ”republikens marskalk”, översållade Bokassa sin uniformsjacka med medaljer som vittnade om hans framgångar på slagfältet.
Bilder av honom dök upp på reklamskyltar, stadsmurar, T-shirts och skolböckernas omslag. Som Jean-Bédel Bokassa själv beskrev det: ”Jag är överallt och ingenstans. Jag ser ingenting och ändå ser jag allt. Jag lyssnar inte till någon, men hör ändå allt. Så är det att vara landets överhuvud.”
Bokassa såg sig själv som nationens store landsfader, och insisterade på att bli tilltalad ”Papa Bok” av sina ministrar. Vart han än gick, stödde han sig på sin älskade elfenbenskäpp, ”canne de justice” – rättvisans käpp.
Men som nationens barn snart skulle få känna på, var landets överhuvud mycket snabb att dela ut slag med käppen till dem som vågade trotsa honom.
År 1972 införde Bokassa en straffmetod som genast fördömdes av världssamfundet.
Tre småtjuvar, som satts i landets ökända Ngaragba-fängelse efter att de stulit några bildäck framför regeringsbyggnaden Palais de la Renaissance, straffades genom att de fick öronen avskurna med saxar och knivar.
Papa Bok var så nöjd med sin nya straffmetod att han snart lät den bli obligatorisk. Han beordrade sina vakter att slipa sina knivar och skära öronen av samtliga fyrtiosex tjuvar i fängelset.
FN:s generalsekreterare, Kurt Waldheim, protesterade högljutt mot Bokassas fruktansvärda behandling av landets kriminella. Papa Bok svarade med att kalla Waldheim för ”hallick, kolonisatör och imperialist”, medan han utfärdade den mer vansinniga regeln efter den andra.
Män och kvinnor mellan 18 och 55 år måste kunna bevisa att de hade ett arbete – annars kastades de i fängelse. Där hamnade även alla som tiggde på gatan eller spelade trumma på vardagar.
Politiska motståndare sköts utan anledning, och Bokassa gav sina egna släktingar poster som ministrar, borgmästare och direktörer för republikens största företag.
Drömmen om en demokrati i den unga, självständiga afrikanska nationen hade i mitten av 1970-talet förvandlats till en mardröm med den maktfullkomlige, självupptagne och våldsamme Bokassa som hela nationens oberäknelige despot.
Samtidigt florerade ett otal vidskepliga rykten om diktatorn. Bland annat sades det, att Papa Bok var en trollkarl som kunde vara på flera ställen samtidigt och läsa folks tankar.
Det påstods också att Bokassa inte kunde dödas av kulor. Om en attentatsman skulle försöka skjuta honom, skulle kulan automatiskt vända om i luften och träffa skytten själv i stället.
Bokassa ville vara Afrikas Napoleon
År 1977 nådde Bokassas storhetsvansinne nya höjder. Trots att Centralafrikanska republiken stod på ruinens brant och att 66 procent av befolkningen levde på mindre än en dollar om dagen, bestämde sig Bokassa för att spendera 22 miljoner dollar på att göra den lilla centralafrikanska staten till ett kejsardöme, med sig själv som enväldig härskare.
Bokassas kröningsceremoni var inspirerad av Napoleon, och i likhet med sin franska förebild gjorde Papa Bok en storstilad entré till sin kröning.
Hans kropp var insvept i en extravagant, pärlbeströdd toga då han på förmiddagen den 4 december 1977 trädde in på Banguis stadion för att låta sig krönas till landets nye kejsare.
På huvudet bar han en lagerkrans, som skulle påminna om det antika Roms mäktiga kejsare, och på bröstet hängde två av hans älsklingsmedaljer.
Bokassa satte sig på en förgylld, örnformad tron, och tittade ut över de 4 000 gäster som rest från när och fjärran för att delta i den storslagna ceremonin.
Inför rullande kameror fick han sina nya, kejserliga regalier överräckta av Napoleon-utklädda soldater. Han fick bland annat en två meter hög ebenholtsstav och en överdådig kejsarkrona som skulle fått själva drottning Elizabeth II att dra efter andan. En gevärssalut avslutade ceremonin, och publiken applåderade artigt landets nye kejsare.
Omvärlden var milt uttryckt skeptisk och i internationell press möttes Bokassas senaste spektakulära föreställning av höjda ögonbryn och fördömanden. I synnerhet journalister från västvärlden ropade högt att landets nye kejsare faktiskt var naken.
I sin sedvanliga stil mötte Bokassa sina inhemska motståndare med fysisk bestraffning och flera av de kritiska utländska journalisterna kastades i fängelse och misshandlades av Bokassas nya kejsargarde.
Ökad inflation och en tom statskassa spädde på desperationen och vreden i det nya kejsardömet. Den 15 januari 1979 började ett studentuppror ta form.
Omkring 3000 studenter marscherade genom Banguis gator för att visa sitt missnöje med Bokassa och landets helt igenom katastrofala ekonomi.
Militären krossade upproret och dödade flera hundra demonstranter, men under månaderna som följde fortsatte upploppen. Bokassa svarade om och om igen med att fängsla, tortera och döda alla som vågade trotsa honom och hans styre.
Kejsarens hårdhänta metoder möttes med stor upprördhet, och landets tidigare kolonialmakt Frankrike, som annars oftast faktiskt tagit Bokassas parti, kunde inte längre se mellan fingrarna.
Medan Bokassa var på besök hos sin vän Khadaffi i Libyen, gick Frankrike den 20 september 1979 in med trupper i Centralafrikanska republiken för att hjälpa den tidigare presidenten Dacko tillbaka till makten.
Bokassa, som tillskansat sig makten från Dacko tretton år tidigare, tvingades nu se sig själv avsatt och måste fly i nattens mörker via Elfenbenskusten till en exiltillvaro i Frankrike.
Befolkningen firade kejsarens fall genom att springa och jubla på gatorna i huvudstaden Bangui. De förstörde alla statyer och bilder av Bokassa som dittills dominerat stadsbilden.
När Bokassa störtades från makten, tog folket hans kejserliga vagn och släpade ut den på gatorna ...
När den nye presidenten lät söka igenom den störtade kejsarens palats hittades liket av en matematiklärare och en av de försvunna studentrebellerna i en frys. På bara fem dagar föll Bokassa från att ha varit hela landets enväldige kejsare till att vara en förmodad kannibal på flykt.
Trots det kände sig Papa Bok säker på att hans fall från makten bara var tillfälligt. Sju år senare, den 23 oktober 1986, fick han äntligen möjligheten att styra kosan mot sitt hemland igen då han lyckades smita ombord på ett plan från Paris till Centralafrikanska republiken.
Då var han övertygad om att folket skulle ta emot honom som en frälsare med öppna armar, och de handfängsel som i stället mötte honom på Banguis flygplats chockade honom.
I rätten håller han nu sitt försvarstal:
”Jag är inte något helgon. Jag är bara en helt vanlig man. Allt jag vill är att få leva i fred tillsammans med min familj, och få mitt namn rentvått från dessa ohyggliga anklagelser.”
Den rättegång som alltså inleddes i november 1986, ska komma att pågå i över fem månader till den 22 maj 1987.
Den 12 juni krossas så slutligen den före detta kejsaren Jean-Bédel Bokassas dröm. Diktatorn befinns vara skyldig till mord, ekonomisk brottslighet och tortyr. Hans kannibalistiska böjelser granskas aldrig närmare och nämns inte i domen.
De övriga åtalspunkterna är fullt tillräckliga för att döma honom till döden. Två år senare sänks straffet till livstids fängelse av landets nye president Kolingba, och senare samma år benådas Jean-Bédel Bokassa helt och släpps ur fängelset.
Återupprättelse efter döden
I likhet med sin store hjälte Napoleon tillbringar Bokassa de sista åren av sitt liv i ensamhet bakom murarna till en av sina gamla villor i huvudstaden Bangui, tills hans hjärta stannar den 3 november 1996. Diktatorn är då 75 år gammal.
Paradoxalt nog får Afrikas galne kejsare fjorton år senare sitt eftermäle som diktator och despot rejält uppsnyggat, då Jean-Bédel Bokassa år 2010 officiellt ges återupprättelse av sin före detta officer och landets dåvarande president, François Bozizé, med orden:
”Bokassa var en son av nationen. Han bidrog till att bygga detta land och har skänkt så otroligt mycket till folket.”