Johan utan land förlorade England

En högtidlig skara ­irländska makthavare tar emot den engelske prins Johan vid den irländska staden Waterford i april 1185. Prins Johan har kommit till Irland med 300 riddare för att se den ö som hans far har skänkt honom, men mötet slutar i katastrof.

Så fort prinsen får syn på irländarnas traditionella, långa skägg börjar han skratta högt. Sedan klappar han överlägset irländarna på ­axeln och börjar dra dem i skägget. Stämningen hade sjunkit till botten, och de ­irländska herremännen kallar prinsen ”ett ouppfostrat barn som man inte kan förvänta sig någonting gott av”.

Episoden är typisk för ­Johans uppförande. Han är Englands kung mellan 1199 och 1216 men han har ingen känsla för vett och etikett, och hans tid på tronen är ett stort fiasko. Enligt samtida källor är han arrogant, maktlysten, lat och barnslig.

Kungen förrådde familjen

Johan hade tre äldre bröder och därför hade hans far inte planerat någon särskild roll för honom, då han föddes år 1166. Men situationen förändrades, när de äldre bröderna gjorde uppror mot sin far. Johan blev plötsligt faderns favoritson. Snart vände emellertid även Johan sin far ryggen, och tillsammans med sin bror Rikard I Lejonhjärta tvingade han år 1189 fadern att lämna tronen.

Rikard blev kung av England, men lillebror Johan ville också ha makt. Medan Rikard var ute på korståg avskedade Johan sin brors kansler och tog själv makten i England. Det passade honom utmärkt att Rikard tillfångatogs på väg hem och hölls som gisslan av bl a hertigen av Österrike. Johan passade då på att tillsammans med Frankrikes kung Filip II August bilda en allians mot sin egen bror.

Men Rikard frigavs, och planerna på en kupp fick läggas på is. Den frigivne Rikard förlät sin bror, eftersom han ansåg att Johan bara var ”ett barn” med dåliga rådgivare.

Brorsonen mördades

År 1199 dog Rikard efter att ha sårats av ett armborst, och Johan kunde inta den engelska tronen. Redan från början ansåg han sig stå över både moraliska och religiösa regler. Trots att han var gift roade han sig med adelsmännens fruar och döttrar, tills han år 1200 skilde sig för att kunna leva ihop med Isabella av Angoulême – en blott 12-årig flicka som ­redan var förlovad med en mäktig fransk adelsman. ­Johans beteende väckte ursinne och ledde till fiendskap på flera håll – bland annat från hans forne allierade, Filip II August.

Till en början struntade ­Johan i vilket. Han spenderade flera dagar i sträck i sängen tillsammans med sin unga hustru och drev samtidigt in oerhörda skatter för att finansiera sina krig.

Men snart blev läget kritiskt. Brorsonen Arthur påstod sig vara den rättmätige arvingen till Englands tron och han fick stöd av alla Johans fiender. Risken att förlora makten fick till sist Johan att resa sig ur den äkta bädden, och år 1203 slog han egenhändigt ihjäl sin brorson.

Han förlorade all makt

Johan trodde att han hade lyckats stoppa sin allra värste fiende, men han skaffade sig snart en ny: Han protesterade mot utnämningen av en ärkebiskop och konfiskerade därefter en del av kyrkans besittningar. Påven blev rasande, och år 1209 ålades England ett förbud mot att utföra kyrkliga handlingar. Därmed kunde ingen i landet få syndernas förlåtelse. Bannlysningen innebar en katastrof för Johan, och år 1213 tvingades han ge upp kampen mot kyrkan och formellt ge efter för påvens krav.

Men Gud var inte den ­ende som tog makten ifrån Johan. Den franske kungen hade redan erövrat Normandie från engelsmännen, och på öarna tvingades han tillbaka av inflytelserika baroner.
År 1215 tvingade adelsmännen Johan att underteckna Magna Charta – ett dokument som begränsade hans och framtida monarkers makt. Därför fick han tillnamnet Johan utan land. År 1216 dog kungen av dysen­teri. Hans eftermäle blev verkligt uselt:

”Han var den allra värste av våra kungar. En trolös son, en förrädisk broder, som var besudlad av varje form av brott”, skrev en engelsk historiker på 1800-talet.