Som de flesta andra på 1600- och 1700-talet fruktade den franske Solkungen, Ludvig XIV, varma bad.
Dåtidens läkare hade nämligen kommit på att varmt vatten får hudens porer att öppna sig.
De ansåg att det gjorde kroppen mottaglig för alla möjliga sjukdomar som dolde sig i vattnet, framför allt när det inte var i rörelse. Till och med pesten påstods ha spridits på det sättet.
Solkungen uppfattades trots det som mycket renlig, eftersom han varje morgon tog ett ”torrt bad”, då tjänstefolk tvättade hans kropp med aqua vitae, etanol med en alkolholhalt av omkring nittio procent.
Endast ansiktet baddades med lite kallt vatten. Den dagliga tvättningen hjälpte dock inte mot Ludvig XIV:s ökänt dåliga andedräkt och svettlukt.
Stanken i Versailles har beskrivits av bland andra Voltaire.
För att få bukt med svetten bytte han skjorta tre gånger om dagen och var så besatt av parfymer att han kallades ”Den söte blomstrande”.
Han fick sin kunglige parfymör att skapa nya dofter, så han hade en speciell för varje veckodag, och tvättade sina kläder i en blandning av bland annat rosenvatten, jasmin och mysk.
Under de sista åren av sitt liv använde Ludvig XIV enbart parfymer baserade på apelsinblomma.
En del historiker tror att hans överkonsumtion gjort honom allergisk mot många andra ingredienser i dåtidens parfymer.