Hungersnöd störtade Haile Sellassie

I det mjuka morgonljuset kliver tio uniformerade personer uppför den breda, vita trappan till det kejserliga palatset i Addis Abeba. Klockan är 06.00 den 12 september 1974 och allt är lugnt i det enorma palatset i Etiopiens huvudstad, där kejsar Haile Sellassie befinner sig tillsammans med en liten handfull tjänare.

I palatsbiblioteket ger officerarna order om att hämta den 82-årige monarken, som strax därefter anländer – värdig och samlad.

”Haile Sellassie har missbrukat tronens auktoritet och heder för egen vinning”, börjar en av officerarna och läser upp ett uttalande.

Utan en min lyssnar Sellassie på anklagelserna. Han beskylls för den utbredda fattigdomen, samhällets förfall och den förödande hungersnöd som återigen har drabbat landet.

När uppläsningen är över leder officerarna Sellassie till en väntande bubbelformad bil. Den ljusblå Volkswagen är under kejsarens värdighet.

”Vadå? I den där...?” utbrister den biltokige kejsaren, men utan vidare diskussion knuffas han in och placeras i det trånga baksätet.

Bilen tar honom till arméns högkvarter. Sellassie, som har befriat sitt land och vunnit internationellt erkännande, har samtidigt störtat Etiopien i politiskt kaos, krig och outsägligt lidande.

Den här dagen ersätts landets 3 000 år gamla monarki av en av världens blodigaste militärregimer.

Haile Sellassie besegrar fascisterna

Drygt 33 år tidigare framstod Haile Selassie som hela världens oantastlige hjälte. Han hade besegrat Mussolinis fascistiska ockupationsstyrka, som 1935 invaderade Etiopien för att skapa ett italienskt kolonialvälde i Afrika.

Kejsar Sellassie själv flydde från italienarna och gick i exil i England tills Mussolini 1940 gjorde misstaget att invadera det brittiskkontrollerade Somalia. Winston Churchill skickade då tillbaka Haile Sellassie till Afrika för att hjälpa de brittiska styrkorna – inte minst genom att samla stöd bland Etiopiens många partisaner.

Tillsammans besegrade etiopierna och britterna de italienska fascisterna och till folkets jubel återvände Haile Sellassie till Addis Abeba den 5 maj 1941, där gatorna var översållade med blommor.

Samma dag talade kejsaren till sitt folk:

”Betala inte för ondska med ondska. Upprepa inte de lidanden och skändligheter som fienden har utövat in i det sista. Var noga med att inte besudla Etiopiens goda namn med handlingar som fienden kunde ha begått.”

Hellre amerikansk än brittisk hjälp

Haile Sellassie utsåg snabbt ett kabinett med sju ministrar. Men den brittiska kolonialmakten – som hade ambitioner att styra Etiopien med kejsaren som marionett – lade sig respektlöst i alla hans beslut.

Sellassie kokade av ilska men vågade ännu inte kasta ut britterna. Han behövde ekonomiskt stöd till sitt krigshärjade och underutvecklade land.

Så i januari 1942 undertecknade Sellassie ett tvåårigt avtal som gav britterna kontroll över alla offentliga kommunikationer, gjorde det brittiska pundet till landets valuta och dikterade att man skulle köra på vänster sida av vägen. I gengäld fick Etiopien 1,5 miljoner pund från Storbritannien under det första året – och ytterligare 1 miljon pund året därpå.

Sellassie satt dock inte med armarna i kors. I november 1942 avskaffade kejsaren slaveriet i Etiopien och han började bygga relationer med USA. Amerikanerna hade lämnat isolationismen bakom sig och ville nu ha större inflytande på den afrikanska kontinenten.

Därför var USA positivt inställt till Sellassies finansminister Yilma Deressa, som kejsaren skickade till en jordbrukskongress i delstaten Virginia i maj 1943. Deressa bad amerikanerna om ett lån i form av cirka 42,5 ton silver så att Etiopien skulle kunna införa sin egen valuta, birr.

President Franklin D. Roosevelt beviljade silverlånet, men undertecknade också ett långtgående avtal om amerikanskt stöd till återuppbyggnaden av Etiopien. De diplomatiska banden hade knutits.

Jättarna uppvaktar Sellassie

Den 13 februari 1945 vaknade den brittiske ambassadören i Addis Abeba till ljudet av snurrande helikopterblad. Sellassie hämtades tidigt på morgonen av det amerikanska flygvapnet och flögs till Suezkanalen för att möta Roosevelt ombord på kryssaren USS Quincy.

Vid toppmötet behandlades frågor som Etiopiens övertagande av Eritrea, ekonomiskt och militärt bistånd från USA och utarbetandet av den stadga som skulle ligga till grund för bildandet av FN samma år.

Sellassie tog med sig en liten jordglob, cirka tio centimeter i diameter, gjord av 24 karats guld som en gåva till Roosevelt, som hade fyra jeepar redo för kejsaren. Under tiden anlände Winston Churchill till Kairo i expressfart, varnad av sin ambassadör.

Under mötet på den brittiska ambassaden gav Churchill den asvmätte Sellassie en Rolls-Royce – britternas desperata försök att ställa sig in hos kejsaren.

Men snart överträffade Roosevelt britterna med en Cadillac-limousin som skickades till Addis Abeba. Efter det inledde Selassie ett nära samarbete med USA.

Amerikanerna hjälpte till att bygga vägar och reparera det skadade telegraf- och telefonnätet och hjälpte till att inrätta en etiopisk nationalbank. De hjälpte också Selassie att bygga ett statligt flygbolag – Ethiopian Airlines.

Samtidigt anlände amerikanska instruktörer för att utbilda Etiopiens armé.

Utvecklingen av ett hälsovårdssystem och en modern centraladministration inleddes när Roosevelts efterträdare, Harry S Truman, 1952 undertecknade ett nytt biståndsavtal, eftersom Sellassie ville modernisera sitt land – så länge som makten låg kvar i hans händer.

Enväldig ledning hämmar allt

Haile Sellassies reformer var välbehövliga eftersom Etiopien befann sig i ett medeltida tillstånd. Gamla adelsfamiljer ägde mycket av marken, medan miljontals fattiga bönder i södra Etiopien var tvungna att arrendera mark. De nordetiopiska bönderna hade gemensam mark som de delade på.

De mycket olika ägarstrukturerna gjorde det praktiskt taget omöjligt att införa en jordreform som kunde gynna alla.

I Addis Abeba var det något enklare. Under hela 1950-talet välsignades huvudstaden med asfalterade vägar, biografer och dignande varuhus. I centrum av staden låg Guenete Leul-palatset, där kejsaren bodde tillsammans med drottning Menen Asfaw och hennes familj, och Menelik-palatset, från vilket Sellassie regerade.

Sellassie inrättade ett parlament i brittisk stil – med ett överhus för adeln och kyrkans ledare och ett underhus som bestod av politiska tjänstemän från de fattigare klasserna. Men partipolitik eller fria val var uteslutet.

Kejsaren utsåg själv alla parlamentsledamöter och hans ministrar hade ingen verklig makt. Som Guds utsedde regent förbehöll sig Selassie rätten att fatta alla viktiga beslut – och han blev en flaskhals för rikets utveckling.

Den som ville att något skulle hända i Etiopien var tvungen att ta sig till palatset och presentera sig. Medlemmar av den kejserliga administrationen förväntades visa sitt ansikte varje dag. Sellassie hade ett gott minne och lät undersöka saken om någon inte dök upp; till och med kocken fick stå till svars inför kejsaren.

Kejsarens många påstådda förbättringar hyllades i landets tidningar, medan radion prisade honom i sånger. Varje år på Selassies kröningsdag anordnades en överdådig bankett med 3 000 gäster.

För de utländska deltagarna stod frosseriet i skarp kontrast till landets uppenbara fattigdom och hunger.

Missnöjet med Sellassie växer

För att bygga upp landet behövde Sellassie en ny klass av välutbildade tjänstemän och experter – italienarna hade systematiskt avrättat alla intellektuella. Därför såg han landets utbildningsministerium, som leddes av honom personligen, som nyckeln till Etiopiens framtid.

Under 40- och 50-talen växte nya skolor upp över hela huvudstaden, och varje etiopisk jul – den 7 januari – fick varje elev personligen en apelsin av kejsaren.

Alla studenter som reste utomlands för att studera välsignades under ett personligt möte med Haile Sellassie innan de reste.

När studenterna återvände hem fick de återigen audiens. Kejsaren försåg dem med hotellrum i huvudstaden så att de inte skulle vara tvungna att bo i familjens tukul - en traditionell rund hydda med halmtak.

Allt var organiserat för att binda landets nya elit lojalt till sin kejsare. Men planen slog fel. De unga återvände välutbildade från utlandet, men kunde inte hitta arbete som motsvarade deras kompetens i det efterblivna landet.

Dessutom hade de sett livet i väst och var mycket missnöjda med Haile Sellassies diktaturstat.

Riket expanderar – och svälter

För Haile Sellassie var det avgörande att Etiopien respekterades på den internationella arenan. När han skickade trupper till den internationella styrkan under Koreakriget på 1950-talet var det en tydlig signal till omvärlden: Etiopien är en stark stat på samma nivå som västvärlden.

Kejsaren reste ofta utomlands för att odla sina politiska kontakter och visa upp sig i ett fördelaktigt lus. I Sellassies ögon var ett möte mellan statschefer det bästa tillfället att sluta avtal.

Som grundande medlem av FN hade Etiopien ett privilegierat medlemskap. Med amerikanernas stöd lyckades Selassie 1950 få FN att införliva det fattiga Eritrea i en federation med Etiopien.

Eritrea ville bli självständigt, men Selassie – som via Eritrea fick tillgång till Röda havet– satte landet under hårdhänt administration.

På hemmaplan försökte Haile Selassie kompromissa. År 1955 reviderade han landets konstitution och gjorde parlamentets underhus valbart, vilket gav folket en liten demokratisk del i landets styrning – till ingen nytta.

Medan städerna gynnades av Selassies försök att modernisera Etiopien, förändrades ingenting för landets fattiga landsbygdsbefolkning. År 1956 drabbades norra Tigray-regionen av hungersnöd – utlöst av torka, hagel och gräshoppor.

Hungersnöden hann pågå i två år innan regimen i Addis Abeba reagerade. Haile Sellassie donerade personligen två ton spannmål, och USA donerade ytterligare 32 ton. Men för många kom hjälpen för sent. Enligt historiker dog omkring 100 000 människor innan katastrofen var under kontroll 1961.

Kuppförsök hotar Sellassies makt

Katastrofen i Tigray-provinsen fick en grupp konspiratörer från Selassies inre krets att planera en kupp.

Gruppens ledare var den unge Germame Neway, som hade studerat samhällsvetenskap i USA och gjort en snabb karriär som guvernör i Wollamo-regionen. Där hade han börjat dela ut mark till de fattiga bönderna tills Sellassie kallade honom till Menelikpalatset 1958 och krävde att få veta varför han gav bort adelns mark.

”För att jag är guvernör och folk inte har något att äta eftersom de inte äger mark”, svarade Neway. Som straff blev han förflyttad till den glesbefolkade Harar-provinsen nära den somaliska öknen.

Neway visste att landet behövde förändras. Han konspirerade med sin bror Mengistu, som hade befälet över de 5 000 soldaterna i kejsarens livgarde.

För den planerade kuppen rekryterade bröderna chefen för Sellassies underrättelsetjänst, Workneh Gebeyehu. Han var kejsarens skyddsling och hade följt med honom på många utlandsresor. Men Workneh var också djupt desillusionerad och besviken på Selassie.

”Kejsaren tänker bara kortsiktigt. Han har ingen vision för Etiopien och vill inte heller landets bästa”, hade Workneh anförtrott en officerskollega under en resa.

Kuppmakarna slog till när kejsaren var på officiellt besök i Brasilien 1960. Natten mellan den 13 och 14 december kallade de Sellassies äldste son, kronprins Asfaw Wossen, och ett antal viktiga ministrar till gardets högkvarter.

Där togs de som gisslan medan kuppmakarna tog kontroll över nationalbanken, landets telefonväxel och den nationella radio- och tv-stationen. Men vicepresidenten i överhuset, Aserate Kassa, informerade kejsaren. Sellassie ställde omedelbart in sitt besök i Brasilien och beordrade sitt flyg tillbaka till Addis Abeba.

Under tiden läste kronprins Asfaw Wossen upp ett meddelande på radion:

”Under de senaste åren har Etiopien stagnerat. Den nya regeringen är hängiven hela det etiopiska folkets välfärd.”

Asfaw Wossen förkunnade att han själv ledde den nya regeringen.

Kuppmakarna hade dock misstagit sig. De hade räknat med stöd från hela landet, men kyrkan fördömde dem och endast huvudstadens studenter stödde kuppen.

”Bryt slaveriets kedjor och återvinn er frihet” var studenternas uppmaning.

Den kejserliga administrationen lyssnade inte på studenterna utan satte in armén. Soldaterna besegrade rebellerna, som sköt sin gisslan – med undantag för kronprinsen, som senare hävdade att han bara hade deltagit under tvång.

När Haile Sellassie landade med sitt flygplan var allt över. Det misslyckade kuppförsöket, som kostade 2 000 människor livet, varade i tre dagar.

Oroliga decennier

Den misslyckade kuppen fick inte den 68-årige kejsaren att ändra sin syn på tillståndet i landet:

”Det kommer inte att ske den minsta förändring i regeringssystemet eller avvikelse från den väg vi hittills har följt.”

Kuppförsöket medförde dock en betydande förändring: Etiopierna vågade nu kritisera regimen. Särskilt landets studenter, av vilka många hade studerat i Moskva och präglades av kommunistiska ideal, ogillade regimens förtryck av befolkningen.

Samtidigt kämpade kejsaren med den konservativa adeln, som i provinserna motsatte sig alla försök att genomföra jordreformer som kunde lyfta landsbygdsbefolkningen ur fattigdom.

Frustrerad anklagade Selassie sina maktlösa ministrar: ”Ni är utsedda att fatta beslut. Vi säger till er: Situationen kan inte fortsätta!”

I Eritrea utbröt en väpnad frihetskamp med stöd från Kina. Sellassie avsatte landets självstyrande regering, upplöste federationen och annekterade den 15 november 1962 landet som Etiopiens 14:e provins.

Förtvivlad lämnade Sellassie sedan inrikespolitiken till sin premiärminister Aklilu Habte-Wold för att koncentrera sig på den internationella scenen.

En strategi som inte på något sätt löste problemen på hemmafronten.

Katastrof chockar världen

Från slutet av 1960-talet strömmade vågor av arga studenter längs gatorna i Addis Abeba. Studenterna krävde att samhället skulle omformas enligt leninist-marxistiska ideal och hade flera våldsamma sammanstötningar med polisen.

Den spända stämningen i landet späddes på ytterligare av det faktum att både militären och polisen var missnöjda med sina löner. Sellassie höjde lönerna något för att dämpa oroligheterna, men några större reformer blev det inte.

Faktum är att den till åren komne Haile Sellassie inte ens vidtog åtgärder för att utse sin efterträdare. Osäkerheten fick amerikanerna att kraftigt minska sitt stöd till den etiopiska regimen – de fruktade för sina investeringar om landet skulle hamna i inbördeskrig.

Samtidigt skapade de höga oljepriserna i början av 1970-talet en internationell ekonomisk kris som även nådde Etiopien. Priserna på importerade varor exploderade, liksom arbetslösheten.

Mitt i allt detta fick världen – i en BBC-dokumentär 1973 – veta att en svältkatastrof av aldrig tidigare skådade proportioner rasade i Etiopien.

Tv-bilder från provinserna Wollo och Tigray visade spädbarn med uppsvällda magar och flugor som kröp runt deras ögon. Tragedin utlöste brådskande insamlingar runt om i världen.

BBC uppskattade att 200 000 hade dött under ett år. Experter har sedan dess varit oense om siffrorna – och om huruvida Haile Sellassie kände till katastrofen eller om han hade förlorat överblicken så mycket att han inte insåg det förrän de nödställda började strömma till huvudstaden.

Katastrofen drog till sig världspressen och Sellassie, som inte var van vid kritiska frågor, svarade irriterat på en italiensk journalists fråga om demokratin i Etiopien:

”Demokrati – vad har den gett världen? Har människorna blivit bättre? Har människor blivit lyckligare? Illusioner. Illusioner.”

Haile Sellassies framtoning skadade hans anseende och hans popularitet minskade i takt med att hans grepp om makten försvagades.

Haile Sellassies fall

Krisen kulminerade i februari 1974, då den galopperande inflationen plötsligt tog ytterligare ett språng uppåt. Kravaller utbröt i huvudstaden och fem personer dog.

Gatorna i Addis Abeba översvämmades av flygblad med krav på förändring och i mars utbröt strejker och demonstrationer över hela landet. Demonstranterna krävde demokratiska rättigheter – och högre löner.

I juni bildades en kommitté av arméofficerare, en ansiktslös grupp utan ledare – kallad derg (kommittén). Under de veckor som följde försvann den ena efter den andra av Sellassies ministrar under mystiska omständigheter. De officiella medierna, som nu kontrollerades av derg, talade om ”ett korståg mot korruptionen”.

Under hela sommaren fylldes huvudstaden av stridsvagnar, lastbilar och jeepar som pryddes av dergens slogan: ”Etiopien först”.

Den 12 september satte de tio namnlösa derg-officerarna ”Hans kejserliga majestät Haile Sellassie I, det segerrika lejonet av Juda stam, kungarnas kung och Guds utvalde” i husarrest – först i arméns högkvarter, sedan i palatset.

Resten av den kejserliga familjen skickades till Addis Abebas ökända Kerchele-fängelse – även känt som Alem Bekagne, vilket översätts till ”Jag har fått nog av den här världen”.

Nästan ett år senare, den 28 augusti 1975, meddelade etiopiska medier att den 83-årige ex-kejsaren hade avlidit dagen innan. Officiellt hade han avlidit av komplikationer efter en prostataoperation.

Sellassies läkare tillbakavisade snabbt uppgifterna. Operationen hade visserligen ägt rum, men många månader tidigare och utan komplikationer, förklarade han. Haile Sellassie var vid god hälsa under sina sista månader, konstaterade läkaren.

Sedan dess har dokument som beordrar mordet på Haile Sellassie dykt upp.

År 1992 hittades hans kvarlevor – ingjutna i toalettgolvet hos ledaren för derg. Två år senare fann en etiopisk domstol flera före detta officerare skyldiga till att ha strypt den en gång oantastlige Haile Sellassie i hans säng.