Första akten: Förälskelsen
Anna Boleyn smälter kungens hjärta
När trumpeterna genljuder och dörrarna till balsalen slås upp rätar Anna Boleyn på ryggen. Genom öppningen ser den unga hovdamen Englands kung Henrik VIII. Han omges av gäster, men överglänser dem alla där han står, klädd i tidens mode med stora puffärmar. Under hatten anas regentens röda lockar och hans ögon gnistrar, som de alltid gör när det är hovbal. En kväll som denna njuter han i stora drag av att flörta med sällskapets unga damer.
Anna har i snart fem år tjänat drottning Katarina som hovdam. Hon är väl medveten om att förhållandet mellan Henrik och drottningen blir allt sämre för varje dag som går. Spanskfödda Katarina har bara gett kungen en dotter och med tanke på hennes relativt höga ålder – hon är 40 år gammal – betvivlar hovets läkare att Henrik någonsin kommer att få en son som kan ärva tronen och säkra släkten Tudors makt.
”Er älskarinna – aldrig! Er hustru, om ni vill.” Anna Boleyn, i ett brev till Henrik VIII
Den här kvällen år 1526 söker kungens blick Anna Boleyn gång på gång. Hovdamen är med sina leende ögon och sin naturliga charm ofta föremål för mäns hungriga blickar. Hon är skolad vid det franska hovet och bemästrar såväl dans som samtalets konst. Alla andra kvinnor överskuggas i hennes närvaro. När balen är över har Henrik bara en tanke i huvudet: Han måste få Anna Boleyn.
Fröet till ett av historiens mest tragiska kärleksdramer har såtts. Kvällens bal kommer att förändra livet i England för all framtid.
Kungen skickar brev och presenter
Anna betvivlar inte att Henrik VIII är mycket intresserad av henne. Den förälskade kungen börjar överösa henne med brev och presenter. En av presenterna är en liten kedja med en vissla i, med undermeningen ”om du blåser i visslan kommer jag”.
Att kungen är en liderlig man är allmän kännedom vid hovet. Han förlustar sig gärna med andra kvinnor, däribland Annas egen storasyster. Henrik tycks dock vara beredd att ge upp de många eskapaderna för Annas skull.
”I år har jag träffats av Amors pil och jag vet ännu inte säkert om det är förgäves eller om jag kan få en plats i ert hjärta. Jag lovar er inte bara att ha er som min enda älskarinna i namn, utan även till gagn, samt att från mina tankar och min hängivenhet stänga ute alla andra som kan tänkas bekymra er”, läser Anna i ett av kungens första brev.
Den sofistikerade hovdamen vill dock inte bara dela säng med kungen. Hon vill bli hans drottning.
”Er älskarinna – aldrig! Er hustru, om ni vill”, svarar hon Henrik, väl medveten om att ingen av Englands tidigare kungar någonsin skilt sig.

Anna Boleyn och Henrik VIII delade en passion för jakt.
Henrik, som är van vid att släppas in under de kjolar han pekar på, eggas bara upp av motdraget. Veckor blir till månader och månader blir till år medan de båda turturduvorna skickar brev till varandra och utväxlar passionerade blickar när de ses. Anna hittar fortfarande presenter utanför sin dörr.
En dag öppnar hon en ask med ett armband som innehåller Henriks porträtt, så att han alltid kan vara ”nära Annas kropp”, som han skriver. Vid ett annat tillfälle är gåvan av ett helt annat slag: ”Jag sänder er, Anna, en bock som jag för egen hand nedlade i går kväll och hoppas att ni tänker på jägaren när ni äter den.”
Henrik, som är medveten om Annas villkor, är nu fast besluten att skilja sig från Katarina. Han vill ersätta drottningen med sin ”glödande kärlek”, som han kallar Anna i ett brev.
För att få igenom en skilsmässa krävs dock inget mindre än ett godkännande av påven i Rom.

Anna Boleyn skulle egentligen tjäna drottningen som hovdam, men i stället stal hon drottningens man.
Drottningen var hovdam ända in i märgen
Anna Boleyn tillhörde en engelsk adelsfamilj. För att bli den perfekta hovdamen gick hon i lära hos det franska kungahuset.
Som dotter till en greve föddes Anna Boleyn in i en värld där bildning var högt värderad. Hennes far Thomas Boleyn ingick i kungens råd och var ambassadör i Frankrike, så han fann det naturligt att skicka sin dotter i lära som hovdam vid det franska hovet, det mest fashionabla i Europa.
Anna var intelligent och hade lätt för att lära sig. Hon blev skicklig på att konversera och klä sig elegant, och hon lärde sig snabbt att bemästra det franska språket. Vid hovet levde hon nära drottning Claude, Frans I:s hustru, och hade till uppgift att pryda drottningens följe med sin ungdom och elegans vid ceremonier samt under hovets fester och jakter.
Jämfört med många av sina samtida var Boleyn en sofistikerad kvinna. Hon skrev dikter och kunde sjunga och dansa, vilket gjorde att folk lade märke till henne. Hon var även mycket intresserad av teologi. Efter nio år vid det franska hovet hade den unga flickan förvandlats till en eftertraktad, giftasvuxen kvinna när hon återvände till England för att tjäna Henrik VIII:s drottning Katarina.
Anna Boleyn gifter sig med kungen
För att få lov att skilja sig från sin fru i medeltidens England krävs påvens godkännande. Det är dock i princip omöjligt att få, för katolska kyrkan tolererar inte skilsmässor. Med sina rådgivares hjälp knåpar emellertid Henrik ihop ett dokument i vilket påven får veta att äktenskapet med Katarina ”plågar hans sinne”, eftersom hon är hans brors änka.
Svaret från Rom i december 1529 är nedslående: Ett äktenskap är ett äktenskap.
Anna följer ”kungens viktiga ärende”, som skilsmässan kallas. Hon märker på Henrik att han tänker göra allt för att få henne. Den gamla drottningen har redan förts åt sidan, så Anna får ofta tillfälle att njuta av Henriks sällskap. Kungahuset börjar till och med betala för hennes kläder, och en vagn samt tjänstefolk står till hennes förfogande.
Under många år är Anna kvinnan som alla viskar om, men som ingen får lov att tala högt om. På hösten 1532 bestämmer sig Henrik för att bryta dödläget och ger Anna titeln markisinna av Pembroke. Med sin nya status kan hon ledsaga kungen under ett besök i Frankrike, medan Katarina lämnas kvar i ett regnigt London.
Anna strålar och charmar alla med sin franska, och efter en maskeradbal får hon en dyrbar juvel av den franske kungen.

Henrik VIII blev så betagen av Anna Boleyn att han satte himmel och jord i rörelse för att få henne.
Henrik är märkbart stolt över sin ledsagerska. När paret återvänder till London bestämmer han sig för att gifta sig med henne utan påvens godkännande.
”Ers Majestät, visa mig den påvliga bulla som upplöser det första äktenskapet”, säger kungens biktfader Rowland Lee, som ska förrätta vigseln, med darrande röst.
”Ursäkta? Vågar ni tvivla på er herres och kungs ord?” svarar Henrik, som dessförinnan har sagt till prästen att påven faktiskt gick med på att upplösa hans äktenskap med Katarina.
Utan ytterligare invändningar viger Lee kungen och Anna Boleyn.
När nyheten når Rom befaller påven att Henrik ska ge upp sitt ogiltiga äktenskap, men kungen vägrar.
”Visdomen har slutat råda i Rom”, säger han och inleder en process som leder till ett definitivt brott med katolska kyrkan. Från och med nu är kungen den engelska kyrkans överhuvud.
På våren 1533 förklaras Henriks och Annas äktenskap lagligt och giltigt. Efter sju års undertryckt kärlek kan Anna Boleyn därmed bli Englands drottning.
Andra akten: Besvikelsen
Graviditet väcker hopp
I juni 1533 samlas Londons invånare vid Themsen för att se den kungliga fartygskonvojen segla förbi inför Anna Boleyns kröningsceremoni.
I den främre båten, som har dekorerats med flaggor och gobelänger, sitter Anna med sina hovfröknar. Bakom följer över 100 fartyg med färgglada baner som vajar i vinden. Kungens nya hustru är på väg till Towern, Londons kungliga slott och fängelse, där hon enligt etiketten ska möta Englands kung.
Därefter förs Anna till Westminster Abbey i en bärstol täckt av en gyllene baldakin. I kyrkan skrider hon med långsamma steg mot tronen framför högaltaret och sätter sig. Efter en kort gudstjänst placerar ärkebiskopen en krona på hennes huvud.
”Leve drottningen!” ropar människorna utanför kyrkan när Anna kommer ut.

I en storslagen ceremoni i Westminster Abbey kröntes Anna Boleyn sommaren 1533 till drottning.
Under de vackra kläderna syns hennes gravida mage tydligt. Det finns ingen i hela riket som ser mer fram emot nedkomsten än den blivande fadern. Henrik är övertygad om att Anna kommer att föda honom släkten Tudors manlige arvinge.
Den 7 september känner Anna de första värkarna på Europas största slott Whitehall, där kungaparet vistas. Under födseln vandrar Henrik rastlöst omkring i salarna.
Anna blir lycklig när ljudet av barngråt slutligen fyller rummet. Barnet är piggt och friskt. En sak är dock fel: Det nyfödda barnet är en flicka. Drottningen ser besvikelsen i Henriks ögon. Inte heller Anna har gett kungen den son som så han så gärna vill ha. Från den stunden är tillvaron på slottet inte längre lika idyllisk.

Elisabet I gifte sig aldrig. Hon ville vara säker på att ingen man skulle ta ifrån henne makten.
Boleyn födde en av Englands främsta regenter
Ingen hade trott att Henrik och Annas dotter Elisabet en vacker dag skulle ta över kronan, men drygt elva år efter Henriks död fick hon makten. Hon visade sig bli en av Englands mest framstående regenter.
När Henrik VIII dog år 1547 var Anna Boleyns dotter Elisabet inte någon pretendent på tronen. Först i arvsföljden stod den sköre, 13-årige Edvard VI, som Henrik fått med sin tredje hustru Jane Seymour. Efter Edwards död år 1553 togs tronen över av Maria, dotter av Katarina, Henriks första hustru.
Katolska Maria I kastade ut England i ett religiöst kaos, varefter Elisabet intog tronen. Elisabet I enade på ett förnuftigt vis landets katoliker och protestanter genom att införa en ny kyrkoordning. Hon lät Henriks brott med Rom bestå, men styrde in den engelska kyrkan på en bana som lade sig mellan katolicismens och protestantismens lära.
Yttre hot avvärjde Elisabet på ett effektivt vis. Hon besegrade den oövervinnliga spanska armadan och hon satte skotska Mary Stuart, som konspirerat för att ta över den engelska tronen, ur spel. Elisabet regerade i 45 år och under hennes tid vid makten upplevde England en ekonomisk och kulturell blomstringstid.
Kungen blir kär igen
Den lilla prinsessan döps till Elisabet. Henriks intresse för sin dotter är ytterst begränsat. Till Annas stora sorg är kungen mer upptagen av att dricka, äta och bedriva otukt. Den 43-årige regenten blir alltmer överviktig och vid hovet vimlar det återigen av unga kvinnor som inte kan avvisa majestätets närmanden.
I september 1535, två år efter Elizabeths födelse, utvecklas en ny bekantskap till mer än bara köttsligt begär för Henrik. Återigen träffas han av Amors pil. Medan Anna, som är gravid igen, sitter hemma i London befinner sig kungen på slottet Wolf Hall i sydvästra England.
Där förälskar han sig i Jane Seymour, som en gång varit hovfröken åt den tidigare drottningen Katarina. Jane är inte någon skönhet, men Henrik finner henne bedårande.
”Det märks att Gud inte vill ge mig den son jag hoppas på.” Henrik VIII, efter att Anna fått missfall och fostret visat sig vara en pojke
Kungen insisterar på att hon ska följa med till hovet i London, och snart kan franska och spanska ambassadörer i London rapportera att Henrik VIII har fått en ny fast älskarinna.
Anna är olycklig, men hon försöker dölja sina känslor. Att en kung har älskarinnor är relativt vanligt, i synnerhet när hans hustru är gravid. Enligt folktron för samlag under graviditeten otur med sig. En dag överraskar emellertid drottningen sin man medan Jane sitter i hans knä. Då inser Anna att kvinnan är mer än bara förströelse för Henrik.
Kort därefter drabbas drottningen av ett hysteriskt anfall, varefter det värsta tänkbara sker: ett missfall. Situationen är dyster och Anna får snart bli varse att en olycka sällan kommer ensam.
Anna Boleyn mister ofödd arvinge
Annas missfall inträffar på hösten 1535, men hon blir snart gravid igen, vilket ingjuter nytt mod i henne. Förhoppningsvis kommer en son att få Henrik att glömma bort sin nya flamma.
I början av det nya året ser saker och ting ut att ljusna. Den 7 januari dör den tidigare drottningen Katarina av en hjärtsjukdom, vilket både Henrik och Anna tar emot som ett positivt besked.
Nu slipper Henrik fundera på om han borde ha hållit fast vid Katarina och Anna är oomtvistlig drottning av England. Efter den gamla drottningens död bjuder regentparet in till bal på Palace of Placentia vid Themsen, dit de kommer klädda i gula festkläder, inte i svarta sorgdräkter.
Under de följande dagarna märker Anna att Henrik engagerar sig mer och mer i lilla Elisabet. Fadern tar upp prinsessan i famnen när han ser henne och den överviktige regenten rusar andfådd omkring med sin dotter i slottets salar.
Den 29 januari 1536, då Katarina gravsätts tre veckor efter sin död, finns det emellertid inget att fira i kungahuset. Samma dag känner nämligen Anna kraftiga smärtor i underlivet. Återigen drabbas hon av ett missfall – och det tre månader gamla fostret visar sig dessutom vara en pojke.
”Det märks att Gud inte vill ge mig den son jag hoppas på”, utbrister Henrik bittert medan en förkrossad Anna ligger i barnsängen.
I det ögonblicket försvinner Annas hopp om försoning och framtida lycka. Kungens känslor för henne blir kallare än vinterfrosten utanför slottets murar och dagen efter säger Henrik till en hovman att han har lockats in i äktenskapet med häxkonst.
Kungen har insett att Anna inte kommer att föda honom en arvinge och säkra dynastins överlevnad. Därför hittar han på ett legitimt skäl att ogiltigförklara deras äktenskap.
Tredje akten: Fallet
Rättsprocess tar form
Efter missfallet tillbringar Anna inte mycket tid med Henrik. Hon vistas huvudsakligen på Palace of Placentia, medan kungen bor på Whitehall. Anna vet att deras relation inte är bra, men hon anar inte att hennes gemål planerar att röja henne ur vägen.
Att påstå att hans hustru har använt sig av magi för att bli drottning är väl magstarkt till och med för Englands kung. Andra, mer handgripliga anklagelser kan dock användas för att bli av med Anna, det vet kungen.
Med hjälp av sin trofaste rådgivare Thomas Cromwell, statsmannen som även föreslog att kungen skulle bryta med Rom för att kunna skilja sig från Katarina, smider Henrik en plan. Drottningen ska pekas ut som en otrogen sköka som vill kungen illa.

Efter brottet med drottning Katarina av Aragonien gifte sig Henrik VIII med fem andra kvinnor, dock inte samtidigt.
Kungen hade många fruar
Henrik VIII blev känd för sina många fruar. Till sin död hann regenten gifta sig med sex kvinnor, av vilka två slutade sina dagar på schavotten.
Katarina av Aragonien (drottning 1509–1533)
Henrik VIII var gift med spanska Katarina i över 20 år. Hon var det yngsta barnet till de katolska monarkerna Isabella I och Ferdinand II, som år 1492 finansierade Columbus upptäcktsresa till Amerika.

Anna Boleyn (1533–1536)
Trots påvens invändningar gifte sig Henrik med Anna Boleyn, som skolats vid det franska hovet. Anna lär ha haft stor charm och elegans, vilket gjorde henne åtråvärd i de flesta mäns ögon.

Jane Seymour (1536–1537)
Adelsdamen Jane Seymour gav Henrik en tronarvinge i form av sonen Edvard VI, men dog senare i barnsäng. Hon beskrivs som en blid, fridsam kvinna.

Anna av Kleve (1540)
På inrådan av Thomas Cromwell gifte sig Henrik med protestantiska Anna av Kleve, men kungen tyckte inte om henne. Efter endast ett halvår annullerades därför äktenskapet.

Katarina Howard (1540–1542)
Katarina Howard var kusin till Anna Boleyn, och den påstått vackra drottningen delade sin släktings öde. Hon avrättades efter att ha anklagats för otrohet mot kungen.

Katarina Parr (1543–1547)
Den lärda Katarina Parr, som lyckades ena den splittrade engelska kungafamiljen, fick en nära relation till Henriks barn. Hon fick troligen sitt namn efter sin gudmor, Henriks första fru Katarina av Aragonien.

Anna Boleyn förs till Towern
På förmiddagen den 2 maj 1536 följer Anna en tennismatch på banan vid Palace of Placentia när en båt med en budbärare lägger till vid flodbrädden. Budbäraren har ett olycksbådande meddelande: Drottningen ska på kungens order genast infinna sig på konseljen.
Där möts drottningen av kungens närmaste rådgivare, som berättar för henne att hon är anklagad för otrohet med flera män. En kort tid senare eskorteras en chockad Anna till en pråm, som seglar henne till Towern.
”Herr Kingston, ska jag visas ner i en fängelsehåla?” stammar drottningen fram när hon kommer fram och tas emot av Towerns kommendant William Kingston.
”Nej, min fru. Ni ska bo i bostaden där ni vistades före er kröning”, svarar kommendanten, som leder den hulkande drottningen till hennes lyxarrest. Där finns även sängar till tre hovdamer.
Anna är glad över att få sällskap, men faktum är att de tre hovdamerna och Kingston har fått noggranna instruktioner av Cromwell om att skaffa information och rapportera allt som sägs till honom. Det är Thomas Cromwell som organiserar hela förtalskampanjen och minsta felvalt ord från drottningen kan komma att läggas fram som bevis för hennes brott.
Den kutryggige Cromwell står personligen för förhöret av hovmusikern Mark Smeaton. Efter en hårdhänt behandling, troligen tortyr, medger Smeaton att han har varit tillsammans med drottningen vid tre tillfällen.
”Min nådige kung, låt mig ställas inför en laglig domstol, där mina bittraste fiender inte är mina åklagare och domare.” Anna, i ett brev till Henrik VIII
I Towern berättar hovdamerna för henne om Smeatons medgivanden, men Anna är helt oförstående inför nyheten. Hon minns dock att hovmusikern vid ett tillfälle varit på hennes rum, där han ”stod lutad mot fönstret” och ”såg ledsen ut”. Drottningen frågade honom vad som stod på, men Smeaton svarade bara: ”Det är ingenting.”
Trots att Boleyns beskrivning inte innehåller några anstötliga detaljer räcker den för Cromwell. Det faktum att Smeaton har varit ensam med drottningen och svarat henne med en likgiltighet och bristande respekt visar att paret har haft en opassande relation, annars hade ju Smeaton tilltalat henne som en drottning.
För att vanära Boleyn ytterligare har Cromwell låtit gripa tre andra män av adlig börd och anklagat dem och drottningen för att ha haft relationer. Boleyn påstods till och med på ett förrädiskt vis ha planerat att gifta sig med den ene av dem, kammarherre Henry Norris, efter kungens död. Även Annas bror, greve George Boleyn, grips och anklagas för att ha delat säng med sin syster.
Anna anklagas därmed för både äktenskapsbrott, förräderi och blodskam, alla brott som bestraffas med döden.
Anna Boleyn skriver ett brev
Efter fyra dagar i Towern tar Anna fram brevpapper och penna. Kungen har inte besökt henne, så hon vill skriva till honom, trots att hon har svårt att få grepp om situationen.
”Ers Majestäts vrede och min inspärrning har för mig varit så överraskande att jag inte vet vare sig vad jag ska skriva till er eller mot vilka anklagelser jag ska försvara mig”, börjar hon och låter honom förstå att hon på intet vis kommer att kunna ”erkänna ett brott som jag aldrig ens har tänkt tanken att begå”.
Anna påminner sin man om de bra stunderna och hans år av kärlek till henne och ber honom att inte låta ”en tillfällig nyck” råda och ”vanära er trogna hustru och den lilla prinsessan”.
”Min nådige kung, låt mig ställas inför en laglig domstol, där mina bittraste fiender inte är mina åklagare och domare”, skriver Anna, som förmodligen redan vet att hon är dömd på förhand om det är den utgång Henrik vill se.
”Men om ni redan har fattat ert beslut avseende mig, och inte bara min död utan även min skymf krävs för att ni ska uppnå det välbehag ni räknar som er lycka, då ber jag Gud förlåta er en så stor synd.”
”Till häst, släpp hundarna loss och iväg!” Henrik VIII:s ord efter Annas död
Varken Henrik eller Cromwell känner någon barmhärtighet eller ånger. Den 12 maj döms Smeaton och de tre andra männen vid hovet till döden, detta trots att endast Smeaton har gjort någonting som ens påminner om ett erkännande. De andra förklarar sig oskyldiga. Kammarherre Norris säger att han ”hellre lider döden tusen gånger om än att störta en oskyldig i fördärvet”.
Tre dagar senare går Anna och hennes bror de tunga stegen till rättssalen i Towern, där domarna väntar. Drottningen sträcker på sig när anklagelseakten, som är full av det smuts som Cromwell har skrapat ihop, läses upp. Efteråt försvarar hon sig efter bästa förmåga.
”Hon gav så lugna och kloka svar på alla anklagelser och försvarade sig med så tydliga formuleringar att ingen kunde tro att hon var skyldig”, berättade ett ögonvittne.
Även broderns försvar är övertygande, men ingenting gör intryck på domarna.
”Skyldig”, säger var och en av dem och dömer syskonparet till döden på schavotten.
Rättegången var ett spel för galleriet
Anna Boleyn anklagades för äktenskapsbrott, blodskam och förräderi. Anklagelseakten utgjordes av en lång rad datum för de påstådda brotten, men allt byggde på lösa, påhittade rykten.

CROMWELLS ANKLAGELSER
OTROHET: På 18 specificerade datum mellan åren 1533 och 1536 ska drottningen ha gjort sig skyldig till äktenskapsbrott med fem olika män på tre slott i riket.
BLODSKAM: Den ene av de fem männen är drottningens egen bror. En tjänsteflicka har vid flera tillfällen, bland annat i december 1535, sett George Boleyn gå ensam in på drottningens rum.
FÖRRÄDERI: Rykten gör gällande att Anna har sagt följande till Sir Henry Norris: ”Ni letar efter döda mäns skor”, vilket sägs innebära att hon försökt få kungen mördad för att därefter gifta sig med Norris.

BOLEYNS FÖRSVAR
OTROHET: På tre fjärdedelar av de specificerade datumen har drottningen inte ens varit i närheten av de slott där åklagaren påstår att hon har varit otrogen mot kungen.
BLODSKAM: Drottningen har träffat George i enrum, men varför skulle hon ha velat förföra sin egen bror under sin graviditet, vilket var fallet under de datum som specificeras?
FÖRRÄDERI: Ingen bör dömas enbart på rykten, argumenterar Anna. Om hon har sagt något sådant har det varit på skämt och på inget vis utgjort någon komplott med en helt orealistisk utgång.
Anna Boleyn blir halshuggen
Dagarna före avrättningen är svåra för Anna. Hon har förlorat sin drottningvärdighet, hon är indirekt skyldig till fem mäns död, inklusive sin egen brors, och hon tillåts inte träffa sin lilla dotter en sista gång. Hennes gråt ekar mellan Towers tjocka väggar, endast avbruten av innerliga böner.
I gryningen den 18 maj 1536 förbereder sig Anna inför sin avrättning, som har fastslagits till klockan nio samma morgon. Hon ber kommendant Kingston bevittna sin sista bekännelse, där hon svär vid sin själs förbannelse att hon är oskyldig.
På döden får dock Boleyn vänta ännu ett dygn, eftersom bödeln från Calais, en särskilt skicklig skarprättare, är försenad. Morgonen därpå kommer Towers kommendant in till Anna för att meddela att tiden är inne.

Som en sista hedersbetygelse avrättades Anna Boleyn med svärd i stället för med yxa.
Iklädd en grå damastklänning kantad med hermelin och med håret samlat under ett pärlbesatt nät går den detroniserade drottningen nedför trapporna och kommer ut på den kullerstensbelagda slottsgården, där bödelns block står. Åskådarna har ställt sig i en kvadratisk form runt henne. En av dem är Cromwell, men Henrik saknas.
Framför blocket ställer sig Anna på knä, medan skarprättaren ber sin assistent att räcka honom svärdet, som vid avrättningar av adliga personer används i stället för en yxa.
”Herre, var mig nådig”, säger Anna innan svärdet med ett snabbt hugg skär igenom hennes nakna hals.
Några sekunder senare hörs en knall från en av Towers kanoner. Skottet markerar Anna Boleyns död. Enligt vissa källor hörs det ända till Epping Forest utanför London, där Henrik VIII är ute och jagar. Han har suttit under en ek och väntat på signalen.
”Då har det hänt”, konstaterar kungen. ”Till häst, släpp hundarna loss och iväg!”
Elva dagar senare är Henrik gift igen. Han hoppas fortfarande få en manlig ättling.
LÄS MER OM ANNA BOLEYN
- Hayley Nolan, Anne Boleyn: 500 years of lies, Little A, 2019
- Marcella Mayfair, Anne Boleyn: The final 24 hours, Burton Crown Limited, 2016