Fjorton maträtter och massor med vin skulle Henrik VIII:s gäster stoppa i sig på en fest.

© Bridgeman

Henrik VIII nära att mata ihjäl sina gäster

Lammfioler på flera kilo, påfåglar på spett och katedraler gjorda av socker. Allt var överdådigt och inget lämnades åt slumpen när Englands kung Henrik VIII höll bankett. Middagarna skulle nämligen inte bara göra gästerna mätta.

Faten på buffén var nästan tömda och gästerna proppmätta då ett mullrande ljud väckte allas uppmärksamhet.

Utanför salen sköts salut med flera kanoner och luften fylldes med knall efter knall. Tjänarna öppnade porten på vid gavel – och in steg en grupp utklädda män med Henrik VIII i spetsen.

Den engelske kungen skrattade högt åt att ingen av hans gäster kände igenom honom – och han hade ännu ett ess i rockärmen. Mitt i festyran bars nya fat in i salen, och ätandet började om från början.

”Två hundra eller fler rätter av dyrt kött och annat – allt­ihop vackert anrättat – ställdes fram på bordet”, berättar en samtida källa.

”På detta vis gick natten, med ätande, dans och andra storslagna nöjen – till kungens stora glädje och den församlade adelns gillande.”

Henrik VIII, Englands kung från 1509 till 1547, älskade god mat och hans fester var omtalade. Menyn och gästernas placering var alltid planerade in i minsta detalj – Henrik visste att det var enklare att krossa sina motståndare vid middagsbordet än på slagfältet.

Henrik VIII var dyr i drift

Henrik VIII behövde verkligen maktdemonstrationer som stora banketter. Det hade bara gått 24 år sedan hans far, Henrik Tudor, tagit makten år 1485 ­efter ett 85 år långt, blodigt inbördeskrig som kallades rosornas krig.

Nu hade sonen ärvt makten, men många engelska adelsmän ansåg fortfarande att den bästa kandidaten hade förlorat inbördeskriget, och att ­ätten Tudor inte hade någon rätt till kungatronen.

För Henrik blev det viktigt att visa att han kunde garantera fred och välstånd i sitt rike. Och för att övertyga alla som tvivlade på hans förmåga, lät Henrik VIII bland annat bygga ett antal fartyg som blev början till den mäktiga Royal Navy – Englands starka flotta.

Han tog även de första stegen mot ett nationellt postväsen. Och så bjöd han på middagar. Banketterna skulle demonstrera för adel, stormän och utländska sändebud att Henrik var så rik och mäktig att han kunde krossa alla motståndare och belöna sina vänner.

Kungen arrangerade sina extravaganta gästabud i Stora salen, ett rektangulärt rum som sedan medeltiden varit samlingsplatsen i alla engelska slott. På Hampton Court, som var ett av de största och viktigaste av kungens cirka 60 slott, fick hela 336 gäster plats i Stora salen.

Alla gäster skulle sitta vid bordet i överensstämmelse med rang och status enligt noga fastställda regler, och det var lite av ett pussel att få ihop bordsplaceringen.

De förnämsta gästerna fick sitta vid honnörsbordet, som stod på tvären vid bort­re väggen, längst ifrån ingången. Ju finare gäst, desto närmare kungen blev han eller hon placerad.

Tre andra långbord placerades i salen så att de tillsammans med kungens honnörsbord bildade ett stort E. Här satt mindre förnäma gäster, men även dessa placerades i rangordning. Ju närmare dörren, desto större risk att åka ut i ­kylan – även bildligt talat.

För att ingen skulle tvivla på vem som var festens huvudperson ”tog kungen plats under The Cloth of Estate (en baldakin, red.) och gav order om att ingen skulle lämna bordet”, berättar en av deltagarna vid en kunglig bankett.

Framför kungens tallrik stod dessutom ett enormt saltkar av silver, medan gästerna fick nöja sig med att doppa knivsudden i mindre pråliga kar.

Henrik VIII:s favoriträtt: kött med kött till

Vanligt folk hade sällan råd att äta kött och fisk, men Henriks bord var fulla av sådana lyxvaror.

Till vardags åt hovets mäktigaste män kilovis med kött, och när det var dags för fest gick det åt ännu större mängder. Alla bjöds på oxkött, lamm, kalv och ­kanin. Även duvor, gäss, fasaner och till och med ugglor stod på den kungliga menyn – och därtill kom lax och skaldjur.

När kungen verkligen ville imponera på Englands överklass serverade han påfågel, men även stekt svan betraktades som en delikatess.

Ofta serverades svanen med en guldkrona på huvudet, och det eleganta djuret har sedan dess varit så nära förknippat med kunglig­heter att engelsmännen än i dag måste ha tillstånd från drottningen för att få lov att äta svan.

Mellan bergen av kött kunde Henrik VIII:s gäster hitta kokta morötter, maj­rovor och rädisor men sallad serverades med försiktighet.

Färsk frukt och råa grönsaker var ohälsosamt, enligt samtidens läkare: ”Var försiktig med gröna sallader och råa frukter, ty de kan göra din herre sjuk”, varnade en engelsk kokbok från år 1500.

Stekt påfågel var en delikatess. Vid servering skulle stjärten spridas ut och halsen vara sträckt.

© shutterstock, rmn-grand palais/agence bulldz.

Snor och spott var tillåtet

Goda manér innebar högre status, och böcker om takt och ton var högsta mode i tudortidens England. Böckerna studerades flitigt, då varje gäst ville bli värdig kungens uppmärksamhet.

”Torka dig kring munnen innan du dricker så att du inte smutsar ned glasets kant, och håll fingrar, läppar och haka rena om du vill ha ett gott rykte”, löd ett välmenande råd.
Det var emellertid inte enkelt att äta snyggt; de flesta rätter serverades på stora fat och gästerna tog för sig med fingrarna. Gafflar var fortfarande okända i England, och de enda bestick som fanns var skedar och knivar.

Etikettböckerna hade förstås goda råd: ”Lägg inte din sked i maten eller på kanten av fatet, som de okunniga gör. Lägg varken armbågar eller händer på bordet medan du äter.”

Även detta var ett gott tips, eftersom borden i kungens fina sal bestod av tunna träskivor placerade på bockar – ett tämligen ostadigt möblemang, i synnerhet efter åtskilliga kannor öl och massor av vin.

Men sett med dagens ögon hade den enskilde gästen gott om svängrum. Om man behövde snyta sig gick det utmärkt – bara man torkade av fingrarna på sina kläder efteråt. Och spotta vid bordet fick man också lov att göra, om man gjorde det diskret.

Under middagen åt betjänterna i ett hörn av salen för att ständigt kunna stå till tjänst. Efter huvudrätten dukade de av och plockade ihop resterna. En av festmiddagens fasta ritualer bestod i att gästerna lade några läckerheter i en särskild skål avsedd för allmosor.

Henrik VIII hade många sådana allmoseskålar; den ståtligaste av dem var gjord av förgyllt silver och vägde nästan nio kilo. Efter middagen bars allmosorna ned i ett särskilt rum och delades ­sedan ut till de fattiga som väntade utanför slottsporten.

Eftersom kungen bara serverade mat av yppersta kvalitet fruktade hovet att tjänstefolket skulle stjäla resterna och sälja dem vidare.

Därför övervakades matutdelningen av en representant från kyrkan. Det var strängt förbjudet för någon vid hovet att ”göra inhugg i, sälja för personlig vinning eller stjäla” maten, enligt ett kungligt dekret.

Henrik VIII vältrade sig i socker

Efter denna goda gärning var det dags för dessert. Trots varningarna för frukt och grönt åt Henrik ofta färsk frukt – gärna importerad sådan, som ansågs vara finare.

Kungen blev först i England med att plantera aprikosträd, vid Nonsuch Palace söder om London. Mycket tyder på att citrusfrukter har stått högt i kurs; i Henrik VIII:s kungliga hushåll fanns en apelsinpress.

När kungen verkligen ville imponera på gästerna hamnade sötsaker på menyn. Socker var ett utmärkt sätt att demonstrera makt och rikedom: i början av 1500-talet kostade ett pund socker tre-fyra pence – en nästan oöverkomlig utgift för fattigt folk som bara hade två pund att leva på under ett helt år.

På 1540-talet steg priset till 9–10 pence pundet, och endast de allra rikaste hade råd med socker. Henrik införde massor med konfekt, kanderad frukt och marsipanskulpturer på menyn.

”Snart kom andra serveringen med så många rätter, sockeranrättningar och spännande påhitt, som sammanlagt var fler än hundra i antal och så dyrbara att jag inte tror att fransmännen någonsin sett något liknande”, berättar historikern George Cavendish om en fest som Henrik VIII anordnade för sändebud från Frankrike.

”Där fanns slott, Saint Paul's Cathedral med torn i rätt proportioner och antal, återskapad som om en konstnär hade målat den på en duk eller en vägg. Där fanns vilda djur, fåglar, fjäderfän av skilda slag, och personer – alla mycket verklighetstroget gjorda. Några slogs med svärd, andra med skjutvapen eller pil­bågar, några hoppade och sprang, andra dansade med damer. Några, klädda i full rustning, slogs med lans och mycket mer som jag inte ens har förmågan att beskriva”, fortsätter Cavendish.

Figurerna tillverkades av kokt sockermassa eller finmalt socker, liknande ­våra dagars florsocker. För att massan skulle hålla ihop tillsatte man ett gummiaktigt växtextrakt.

Dessertkockarna tillsatte även rosenvatten och citronsaft för att få fram en fin och frisk smak.
Därefter hälldes den söta massan i en form som var gjord av trä eller gips, och den färdiga, stelnade figuren färglades i strålande kulörer.

De flesta färger var gjorda av växter och gick att äta utan problem. Spenat och grönt vete kunde till exempel användas om man ville ha fram en fin grön färg, och blå färg utvanns ur bladen från blåklint.

Men alla färger var inte lika harmlösa. Det gällde till exempel smaragdgrön, som enligt kokboken The Widow’s Treasure innehöll ”ärg från koppar, blymonoxid och kvicksilver, blandat i kiss från ett litet barn”. Guldfärg innehöll bland annat giftet arsenik, som tillsammans med övriga ingredienser skulle ”förvaras i en gödselstack i fem dagar”.

När det var fest lagade man i köket på kungens slott i Windsor mat åt 1 200 gäster och anställda.

© Bridgeman

312 hägrar slukades i gardenparty

Kungens imponerande frosserifester anordnades inte bara på slott som Hampton Court, Windsor och Whitehall. År 1520 träffade Henrik VIII sin franske kollega Frans I för ett fredsmöte på en äng utanför staden Balinghem i våra dagars Frankrike.

Henrik VIII hade med sig ett hov på 5 172 personer och lät resa ett enormt ceremonitält mitt på ängen. Tältet hade stora fönsterpartier med riktigt glas och var 10 000 m² stort – nästan som två fotbollsplaner.

Kungen lät även inrätta ett väldigt kök; genom överdådig mat skulle fransmännen få se att England var både rikt och mäktigt.

Inom loppet av 17 dagar satte de båda kungarna och deras följe i sig 2 200 får, 2 200 oxar, 26 dussin hägrar, 700 havsålar och flera tunnor senap – bland mycket annat. På grund av deltagarnas många dyra klädesplagg kallades händelsen för ”The Field of the Cloth of Gold” – på svenska: Guldbrokadlägret.

Festerna fortsatte även efter Henrik VIII:s död år 1547. Englands regenter importerade ännu fler exotiska varor med hjälp av flottan som Henrik hade grundat, och som nu seglade på världens alla hav.