Kvällen den 30 november 1718 inspekterade Karl XII sina styrkor, som belägrade den norsk-danska fästningen Fredriksten, när han plötsligt träffades i huvudet och dog på fläcken.
Så mycket har historiker kunnat enas om. Vem som avlossade det dödande skottet har däremot varit en omtvistad fråga i 300 år.
Var det en dansk eller norsk soldat uppe på fästningen? Någon av Karl XII:s egna, krigströtta soldater? Eller kanske den franske officeren André Sicre, som anlitats av Karls svåger för att mörda kungen?
Nu hävdar forskare vid Uleåborgs universitet i Finland att de har svaret.
Karl XII:s grav har öppnats vid tre tillfällen sedan hans död 1718. Dessa teckningar av skadorna på kungens skalle är från gravöppningen 1917.
Små järnkulor spred död
Forskarna utförde forensiska undersökningar av den så kallade krigarkungens kranium och provsköt ammunition av samma typ som soldaterna använde under belägringen.
Inget eldhandvapen kunde åstadkomma den kraftiga skada som syns på kungens skalle. Det kunde emellertid 1700-talets karteschammunition. Artilleriet på Fredriksten avfyrade sådan ammunition, bland annat i form av druvhagel, som spreds i en kärve av järnkulor när de lämnade eldröret.
Utifrån skadorna på kungens kranium bedömer forskarna att den dödande kulan hade en hastighet av 200 meter i sekunden – en hastighet som överensstämmer med att karteschens innehåll hade tillryggalagt de omkring tvåhundra meter som skiljde fästningen från svenskarnas löpgrav.