Filip den girige fick aldrig nog

Kung Filip IV av Frankrike älskade pengar mer än något annat. I sin jakt på nya sätt att fylla sin skattkammare drog han sig inte för något. När Filip år 1307 uttömt alla möjligheter föll hans blick på Tempelherreorden – kyrkans rikaste orden.

Kung Filip IV av Frankrike älskade pengar mer än något annat. I sin jakt på nya sätt att fylla sin skattkammare drog han sig inte för något. När Filip år 1307 uttömt alla möjligheter föll hans blick på Tempelherreorden – kyrkans rikaste orden.

Montage: Wayne southwell & Shutterstock

En vårdag 1314 sprids ryktet genom Paris smala gränder. Tempelriddarnas stormästare Jacques de Molay ska till slut få sitt straff efter sju år i isoleringscell.

Några timmar senare väntar tusentals nyfikna, när den 70-årige riddaren tillsammans med ledaren för tempelriddarna i Normandie, Geoffroi de Charnay, förs ut till en ö mitt i floden Seine.

Där surrar bödlarna fast de båda männen vid pålar och täcker dem med snustorr ved och ris. När allt är klart ber Molay om att repen runt hans händer ska lossas, så att han kan be en sista gång.

Strax därpå tänder bödlarna bålet. Medan lågorna långsamt närmar sig Molays nakna fötter ropar han för full hals:

”Låt det onda drabba dem som felaktigt har dömt oss. Gud ska hämnas vår död. Tvivla icke! Alla som vänt sig mot oss kommer att lida”.

Kung Filip IV, känd som ”den sköne”, föddes 1268 i Fontainebleau. När mamman avled två år senare miste Filips far besinningen och kastade sig ut i ett hopplöst krig.

© Rmn-Grand Palais/Gerard Blot

I nästa ögonblick slukas Molay av den vrålande elden, men stormästarens sista ord hänger kvar i luften och får en nervös tystnad att sänka sig över åskådarna längs Seines stränder.

Tempelriddarens förbannelse är riktad mot påven och inte minst Frankrikes kung, som befinner sig i sitt eleganta palats, endast 300 meter från det flammande bålet.

Den 46-årige Filip IV, med epitetet ”den sköne”, gläds åt Molays grymma död. Nu kan han glömma bort sin enorma skuld till den tidigare så mäktiga riddarorden och kanske till och med komma över deras skatter.

En kung besatt av pengar

Attacken mot tempelriddarna var bara det senaste av kung Filips påhitt, som gick ut på att framför allt fylla kungens skattkista.

Filip var nämligen fullkomligt besatt av pengar, och han skydde inga medel i jakten på dem. Även i en tid, när få kungar drog sig för att tortera och mörda för sin egen vinning överskred den franske kungen alla gränser.

Den samtida italienske poeten Dante Alighieri, som blev berömd för framför allt sitt verk Den gudomliga komedin, betecknade konsekvent kungen som ”Frankrikes­ pest” – skräckinjagande, skoningslös och livsfarlig.

När Filip föddes i den lilla staden Fontainebleau år 1268, förutspådde de flesta att prinsen skulle få en stor framtid. De föregående decennierna hade hans farfar, den rättskaffens Ludvig IX, utökat och stärkt kungamakten.

Frankrike hade därför aldrig varit starkare, när Filip växte upp. Filip hade det dock svårt. Hans mamma avled när han var bara två år gammal.

Dödsfallet tog Filips far, kung Filip III, så hårt att han 1284 inledde ett korståg mot kungariket Aragonien i dagens Spanien.

Trots att kungen hade en jättearmé med 132 000 soldater led Frankrike sitt första stora nederlag på decennier.

Året därpå dog kungen, och tronen övergick till den 17-årige Filip, som många hade stora förhoppningar på. Deras drömmar grusades snabbt.

Bankirer fick betala

Med sitt blonda hår och sina fina drag fick Filip snabbt epitetet ”den sköne”, och trots sin enorma makt verkade Filip som en lugn och försiktig pojke.

Bakom den reserverade fasaden doldes dock en järnvilja, som befolkningen fick känna av. Frankrikes ekonomi var i ruiner efter pappans misslyckade fälttåg, så år 1292 lanserade Filip sin första plan för att fylla statskassan.

Utöver nya avgifter och böter skulle de italienska bankirerna i Frankrike, lombarderna, betala en hög specialskatt.

Finanserna hade knappt återhämtat sig förrän Filip kastade sig ut i ett nytt kostsamt krig mot England.

Filips krig mot bland annat ärkefienden­ England tömde landets skattkista.

© Scanpix

Den franske kungen ville utvidga sitt rike – och därmed sina skatteintäkter – och skickade 30 000 soldater söderut för att erövra Gascogne, som var en del av hertigdömet Aquitaine och som stod under engelsk kontroll.

Tre år senare skickade han ut ännu en armé, denna gång till grevskapet Flandern, som var allierat med England. Båda krigen drog ut på tiden och kostade enorma summor.

Filip var tvungen att förlita sig på ofina metoder, om riket inte skulle gå bankrutt. Planen var att dra in pengar från alla delar av det franska samhället.

Bankirerna från Lombardiet skulle låna kungen 200 000 livres tournois (l.t.) – motsvarande värdet av 400 000 kor.

Landets judar skulle betala 225 000 l.t. i påhittade böter, medan det rika borgerskapet hotades att ”låna” kungen 650 000 l.t.

Inte ens dessa summor räckte dock för att tillfredsställa den girige kungen, som nu helt enkelt utvisade samtliga lombardiska banktjänstemän och behöll alla deras tillgångar.

Den franske kungens skatteindrivare arbetade ständigt.

© Bridgeman Images/Suffren-numismatique.com

Filip gjorde allt för att stilla sin penningtörst

För att fylla sin skattkista funderade kung Filip och hans hantlangare ut flera snillrika åtgärder – både lagliga och olagliga.

Påven fick känna på Filips hat

Filip saknade emellertid fortfarande pengar, och nu utsåg han den katolska kyrkan till sitt nya mål. Den 17 augusti 1296 förbjöd han utan förvarning de franska kyrkorna från att betala tionde till påven i Rom.

I stället skulle de betala Filip. Påve Bonifatius VIII hade inte för avsikt att låta den unge kungen ta kyrkans pengar och reagerade med ett rosenrasande påvebrev – en bulla.

”Lekmän förstår inte att de inte har någon makt över det andliga”, rasade han och hotade med att exkommunicera Filip från den katolska kyrkan.

Kungen slog tillbaka genom att alliera sig med den starka italienska familjen Colonna. I maj 1297 stal familjens hantlangare påvens skattkista och hotade Bonifatius med väpnad konflikt.

Samtidigt varnade Filip för att den franska delen av kyrkan skulle dömas till böter, om den inte pressade påven att vika sig. Hösten 1297 fick Bonifatius halvhjärtat ge med sig och tillåta Filip att driva in kyrkoskatter.

Den franske kungen var nu herre i sitt eget hus, och Filips skattein­drivare reste runt i riket och drev in hela 20 procent av intäkterna bland kyrkor, kloster och riddarordnar.

Filip den sköne ansåg sig nu ha kyrkan i sin hand, men år 1301 gick kyrkans män till mot­attack. Vatikanens representant i Frank­rike, biskop Bernard Saisset, som dessutom var nära vän med påven, jämförde Filip med en uggla:

”Det är den vackraste fågeln, men värdelös. Sådan är Frankrikes kung, som är världens vackraste man, men han förmår inget annat än att stirra på folk”.

Biskopen gjorde även narr av kungens ofta helt uttryckslösa ansikte: ”Han är vare sig en människa eller ett djur; han är en staty”.

Saisset spelade ut sina kort och förklarade Filips kyrkoskatt olaglig. Kungen blev rasande och lät genast arrestera biskopen, tortera hans ämbetsmän och konfiskera biskopens jord.

Påven, som utan tvekan stod bakom biskopens angrepp, var lika eldfängd och skrev en bulla, som beseglade hans öde.

”Kyrkan har endast ett huvud, inte två som ett monster. Därför kommer de andliga krafterna alltid att stå över de världsliga”, rasade Bonifatius och hotade ännu en gång att bannlysa Filip.

Filip lät bränna påvens bulla inför en folkmassa i Paris, varpå han skickade Rom ett iskallt svar: ”Som den ärevördige idioten nog vet, så är jag ingens undersåte i världsliga frågor”.

Påven hade inget val. År 1303 exkommunicerades Frankrikes kung från den katolska kyrkan, och påven hotade att göra likadant med hela Frankrikes befolkning.

Bland kungens djupt religiösa undersåtar spred sig rädslan för att dö utan kyrkans nåd. Om inte Filip gjorde något åt saken snabbt, riskerade han att ställas inför ett folkligt uppror.

Nogaret blev ökänd för att tillsammans med adelsmannen Sciarra Colonna ha orsakat påve Bonifatius VIII:s död.

© Getty Images

Filips advokat hatade påvemakten

Hämndbegär och girighet fick advokaten Guillaume de Nogaret att arbeta outtröttligt på att förverkliga kung Filips lömska planer.

Filip IV var djupt beroende av att omge sig med skrupelfria hantlangare som kunde utföra allt smutsigt arbete åt honom. Advokaten Guillaume de Nogaret var den perfekte mannen för det jobbet.

Efter en karriär som juridikprofessor handplockades han till Paris och anställdes vid Filips hov. Där fick Nogaret rykte om sig att kunna förverkliga även de galnaste av kungens penningplaner.

Nogaret var behjälplig i Filips kamp mot kyrkan. Advokatens föräldrar hade bränts på bålet under den katolska kyrkans korståg mot katarerna, en religiös rörelse i södra Frankrike.

Korståget leddes av tempelriddarna. Nogaret ogillade därför både påven och riddarna. Nogarets specialitet var att skriva ­anklagelseskrifter som var så långa och invecklade att de åtalade fastnade i en juridisk labyrint.

Tempelriddarna blev tvungna att försvara sig mot inte färre än 127 ”avskyvärda förbrytelser”. Efter Nogarets angrepp på Bonifatius VIII uteslöts han ur kyrkan och under de följande åtta åren försökte han få beslutet upphävt.

Det skedde först 1311, när Nogaret lovade att delta i ett korståg. Han kom aldrig iväg, för år 1313 hittades han död – med ”tungan på ett hemskt sätt ­hängande ur munnen”. Somliga tror att han förgiftades av hämndlystna tempelriddare.

Påven blev ihjälslagen

Filips mest skrupelfrie hantlangare var den cyniske advokaten Guillaume de Nogaret, som avskydde påvemakten. Den 12 mars 1303 bjöd Filip in Nogaret och ett antal andra rådgivare till ett hemligt möte i palatset Louvren.

Nogaret slog an tonen genom att anklaga Bonifatius för att ha pressat sin företrädare att lämna ämbetet i förtid: ”Han har inte förtjänat påvestolen och ska betraktas som en tjuv och rövare”.

Kungen och hans rådgivare kom överens om att utnyttja tvivlet om påvens legitimitet för att genomföra en attack, som skulle komma att skaka både kyrkan och hela det kristna Europa.

Enligt planen skulle Guillaume de Nogaret och en liten grupp handplockade män kidnappa Bonifatius i Italien och ställa honom inför en domstol i Frankrike.

Först behövde Filip dock få folket bakom sig, så han arrangerade ett stormöte i Paris, då kungen anklagade påven för allt från homosexualitet till kätteri.

Dessutom påstod Filip att Bonifatius hatade Frankrike: ”Påven säger att han hellre är en åsna eller en hund än en fransman!”

Här är mitt huvud, här är min hals. Jag vill åtminstone dö som påve!” Påve Bonifacius VIII

Den sista anklagelsen var kanske den värsta för rikets invånare att smälta. Filip hade krattat manegen. Planen kunde sättas i verket.

Den 7 september 1303, dagen innan påven offentligt skulle exkommunicera hela den franska befolkningen, slog Nogaret till. Bonifatius befann sig i sitt palats i staden Anagni i Italien.

Nogaret hade allierat sig med medlemmar av familjen Colonna, och efter en kort strid med påvens soldater stod han öga mot öga med den äldre Bonifatius.

Nogaret bad påven att frivilligt följa med till Paris. Bonifatius vägrade, böjde i stället ned huvudet och skrek: ”Här är mitt huvud, här är min hals. Jag vill i alla fall dö som påve!”

Påvens svar fick Sciarra, familjen Colonna mest impulsive medlem, att ge påven en rungande örfil. Vare sig slag, hot eller timslånga övertalningsförsök kunde emellertid förmå den envise påven att ge med sig.

I tre dagar misshandlade gruppen den gamle mannen, men innan Nogaret kunde komma på en lösning på problemet jagades han ut ur staden av rasande invånare.

Nogaret hade svikit Filip, men snart kom det en förlösande nyhet från Rom: Den svåra misshandeln hade tagit så hårt på den gamle påven att han avlidit en månad efter Nogarets attack.

Enligt rykten lät Guillaume de Nogaret förgifta påve Benedictus XI.

© Shutterstock

Hur kung Filip reagerade är ovisst, men säkerligen var nyheten välkommen – nu hade han en gång för alla satt påvedömet på plats.

Nästa påve, Benedictus XI, skyndade sig att upphäva exkommunikationen av kung Filip. Å andra sidan bannlyste han Nogaret och alla andra som hade varit involverade i attacken mot hans företrädare.

Endast nio månader senare var den nytillträdde påven död – det bevisades aldrig, men enligt ryktena hade Nogaret sett till att han blev förgiftad.

Filips skugga vilade tungt över nästa påveval, då konklaven tog det säkra före det osäkra och valde en påve från Frankrike, Clemens V.

Det kunde inte bevisas, men många misstänkte att den nya påven lydde under den franske kungen. När Clemens formellt skulle installeras som påve, valde han att hålla ceremonin i Lyon i stället för i Italien.

Påve Clemens V:s installationsceremoni 1305 drabbades av ett dåligt omen. Hundratals åskådare satt på stadens murar, och när en av dem rasade omkom åtskilliga personer.

© Imageselect

En av Clemens första åtgärder var dessutom att utnämna nio franska kardinaler av de totalt tolv som skulle utse nya påvar framöver.

Efter att ha försäkrat sig om fransk dominans bland de mäktiga kardinalerna flyttade Clemens V påvestolen från Rom till den franska staden Avignon.

Filip hade nu hela kyrkans maktapparat i sin hand. Hans brutala framfart fick de flesta kritiska röster att tystna, men enstaka individer vågade protestera.

Den franske munken Bernard Délicieux skrev att kungen var ”mer intresserad av ­pengar än av rättvisa”. Bernard Délicieux sattes i fängelse på livstid.

Kung Filip den sköne utvisade år 1306 samtliga 100000 judar ur Frankrike. Efter hans död fick judar lov att återvända enbart för att utvisas på nytt åren 1322 och 1394. Judeförföljelserna i Västeuropa fick judar att söka sig till bland annat Östeuropa, och Polen var populärt.

© Världens Historia

Judarna tvingades ut ur Västeuropa

Filip den skönes beslut att utvisa samtliga Frankrikes 100 000 judar chockerade inte så många i samtiden – inte heller judarna.

De statslösa judarna förföljdes överallt i Europa och fick inte bo tillsammans med kristna. En av de första stora judeutvisningarna skedde 1290, när ­Englands kung Edvard I saknade pengar.

Han utvisade därför landets judar för att komma över deras pengar. Många av de engelska judarna flydde till Frankrike, och 16 år senare utvisade Filip dem alla.

År 1492 utvisade även Spanien alla landets cirka 100 000 judar. Fyra år senare utvisade även Portugal alla judar efter påtryckningar från Spanien.

Samtliga judar utvisades

På bara tio år hade Filip tömt de rikas fickor – borgerskapet, lombarderna, judarna och kyrkan hade samtliga skinnats. Kungens grepp om makten var starkare än någonsin, men hans törst efter pengar var långtifrån släckt.

År 1306 stal Filip från de fattiga och gav till sig själv. Han devalverade nämligen värdet av landets mynt med 66 procent. Genom att prägla nya mynt med lägre silverhalt kunde Filip avlöna fler soldater.

Medan kungen blev rikare, blev befolkningen emellertid fattigare. Inflationen fick priset på dagligvaror att skjuta i höjden, vilket resulterade i oroligheter i Paris, Rouen och Montpellier.

Under ett av upploppen fick Filip ta skydd i tempelriddarnas borg i Paris, medan livgardet tampades med en ilsken folkmassa.

När Filip inte kunde uppnå mer genom skatter och devalvering av silvermynt, beslutade han sig sommaren 1306 för att plundra landets svagaste minoritet.

Under årens lopp hade kungarikets judar lånat ut svindlande summor till kungen, som han aldrig betalat tillbaka. Han misstänkte att judarna hade gott om pengar, och nu ville han komma över dem.

Tidigt på morgonen den 22 juni 1306 slog kungens soldater till mot judar över hela riket. Dörrar sparkades in, och hela familjer släpades skrikande ut på gatorna och tvingades upp på väntande kärror.

Under en enda dag sattes 100 000 judar runt om i Frankrike bakom lås och bom. I fängelset fick de besked om att de skulle lämna landet inom en månad, och att de fick ta med sig endast en uppsättning kläder och tolv sous – en väldigt liten summa.

Om judarna ville ha med sig sina heliga skrifter ut ur landet fick de betala. Annars skulle skrifterna brännas. När judarna väl tvingats iväg slösade Filip ingen tid.

Judarnas ägodelar och fastigheter auktionerades ut, och alla som var skyldiga judar pengar skulle nu betala skulden direkt till kungen i stället.

Filip misstänkte att judarna hade gömt sina tillgångar, så han utlovade 20 procent i hittelön till den som överlämnade judiska tillgångar.

Sammantaget resulterade utvisningen i inemot två miljoner l.t. till kungen. Dessutom försvann Filips egen skuld till de judiska utlånarna.

Historierna om tempelriddarnas enorma skatter fick kung Filip IV att ge sig på dem.

© Getty Images & Scanpix & Shutterstock

Girighet ledde till tempelriddarnas fall

Tempelherreordens stora rikedomar gjorde den till ett upplagt mål för Filip IV, som under årens lopp lånat stora summor av den mäktiga riddarorden.

Den heliga Graal, Jesu liksvepning, förbundsarken och berg av guld. Det finns många teorier om varför Filip IV ville röja ­tempelriddarna ur vägen.

Inget i de historiska källorna tyder dock på att orden hade några hemliga skatter. De 15 000 medlemmarna runt om i Europa var så rika att det inte gick att dölja.

De hade storslagna ­palats, vackra kyrkor och inkomstbringande gods. Rikedomen var så enorm att Filip inte kunde tygla sin avund utan lät anklaga riddarna för kätteri, så att han kunde konfiskera deras skatter.

Tempelriddarnas rikedom kom från flera olika håll:

”Ett avskyvärt brott”

Utvisningen av judarna måste ha inspirerat Filip, för endast ett år senare planerade han en identisk operation.

Filip var fortfarande skyldig 500 000 l.t. till Tempelherreorden­, som han kallade ”en stat i staten”. Korsfararna var stenrika.

Riddarna ägde kyrkor, fastigheter och jord i stora delar av Frankrike och ansvarade enbart inför påven.

I juni 1307 kom ordens ledare Jacques de Molay till Paris med tolv vagnar lastade med guld och silver för att finansiera ännu ett korståg mot Jerusalem.

Synen av dessa skatter måste ha varit mer än kung Filip kunde smälta, för strax därefter beslutade han sig för att genomföra en av medeltidens brutalaste­ skådeprocesser.

Mitt i Paris låg tempelherrarnas borg, som många trodde innehöll deras skatter.

© Getty Images & Scanpix & Shutterstock

Filip kunde inte utvisa tempelriddarna, som han hade gjort det med judarna, som inte hade några juridiska rättigheter.

År 1307 började det dock spridas rykten om att tempelriddarna ägnade sig åt perversa och kätterska ritualer, och det var allt Filip behövde.

Den 14 september dikterade kungen ett brev till Guillaume de Nogaret – en hemlig arresteringsorder, som skickades till samtliga 23 provinser i Filips rike.

I brevet slog kungen fast att riddarna hade begått ett brott av historisk magnitud.

”En vederstygglig fasa, något helt omänskligt och något främmande för mänskligheten, har tack vare flera rapporter – från ansedda personer – kommit till vår kännedom”, inledde kungen sin brandskrift och fortsatte:

”Det slår oss med förvåning och får oss att darra våldsamt och får en avgrundsdjup smärta att välla upp i oss. Det är desto mer smärtsamt, eftersom det är en skymf mot självaste det gudomliga majestätet, en skam över mänskligheten, ett groteskt exempel på ondska och en världsomspännande skandal”.

Utan att specificera anklagelserna skrev kungen vidare att han hade beslutat sig för att låta arrestera tempelriddarna: ”Deras egendomar och pengar ska överlämnas till kungen, som samvetsgrant ska förvalta tillgångarna”.

Efter en månad med topphemlig planering skred kungens styrkor till verket fredagen den 13 oktober 1307.

Strax före gryningen greps 2 000 tempelriddare runt om i Frankrike. Rikets invånare hade vant sig vid det mesta, men detta överraskade dem.

”I dag skedde något förbluffande. Något så oerhört att man inte sett maken sedan antiken”, skrev krönikeskrivaren Jean de Paris förfärat.

Att en kung skulle attackera påvens heliga riddare var djupt chockerande även för kyrkan. En erfaren kyrkojurist skrev att ”orsaken till en sådan oväntad åtgärd var okänd”.

En spion, som arbetade för kungen av Aragonien, skrev dock i ett brev: ”Jag förstår att påven och kungen gör detta för pengarnas skull”.

Kyss på stjärten

Kort därefter förkunnade Filip sina anklagelser mot tempelriddarna – hela ”127 avskyvärda förbrytelser”.

De många åtalspunkterna kunde sammanfattas i tre huvudsakliga påståenden: att nya tempelriddare under invigningsritualen skulle kissa på korset och förneka Jesus, att riddarna under ritualen kysste de nya bröderna på naveln och stjärten, samt att orden dyrkade avgudabilder med människo- och katthuvuden.

Anklagelserna var anmärkningsvärda, men under medeltiden var en åtalad i regel skyldig tills motsatsen bevisats. Tempelriddarna stod därför inför en nästan omöjlig uppgift.

Filip beskyllde tempelriddarna för att trampa på och ­urinera på Jesu kors.

© Getty Images & Scanpix & Shutterstock

Efter en vecka med hot och tortyr hämtades den första brodern upp ur fängelsehålan under tempelriddarnas borg i Paris och ställdes inför en tribunal av kyrkodomare – juridiskt var det nämligen endast kyrkan som kunde åtala en religiös orden.

Jean de Folliaco, som fången hette, erkände att han förnekat Jesus under sin invigning. Vad domarna inte visste var att riddaren var Filips spion, som tre år tidigare hade infiltrerat orden.

De riktiga tempelriddarna knäcktes med hjälp av brutal tortyr. Instängda i källaren under sin egen borg hölls de vakna i dagar, de hängdes upp med armarna bakbundna bakom ryggen och kedjades med glödgade länkar.

När de släpades upp i ljuset erkände de en efter en. Därpå fick de läsa upp meningen: ”Erkännandet är inte ett resultat av våld eller hot om tortyr”.

Påven tog över rättegången

Den brutala tortyren mot kyrkans mest lojala försvarare blev dock till slut för mycket för påve Clemens V.

Den 22 november utfärdade påven en bulla, som tvingade alla Europas regenter att låta kyrkan inleda rättegångar mot orden, inte för att hjälpa Filip, utan för att ställa processen direkt under påvens kontroll, där den hörde hemma.

Filip reagerade genast genom att skicka Clemens ett illa dolt hot: ”Helige Fader, du ser lågorna i eldstaden, som slutar med att bränna ned de bästa hem. Elden måste hejdas, innan den förtär kyrkan och Clemens själv”.

Hotet fungerade, och Filip fortsatte att påverka rättsprocessen bakom kulisserna. Sålunda fick Jacques de Molay besked om att ”en rättegång om kätteri och tro måste vara rättfram och oceremoniell utan störningar från advokater eller domare”.

Våren 1314 brändes tempelriddarna Jacques de Molay och Geoffrey de Charnay i Paris.

© Scanpix

Därför fick 537 tempelriddare fördelade på 28 domstolar försvara sig utan något juridiskt bistånd.

I november 1308 hade påve Clemens fått nog. Han utfärdade en bulla, som upplöste Filips tribunaler och krävde att tempelriddarna skulle få rättvisa rättegångar med officiella domare från kyrkan i Rom.

Innan de nya domarna hann organisera processen slog Filip till. Utan att ha mottagit någon dom brändes de första 54 tempelriddarna utanför stadsporten i Paris. Innan lågorna slukade riddarna bedyrade de sin oskuld.

”Många av de närvarande kunde inte undgå att känna en viss beundran och förvåning”, konstaterade krönikeskrivaren Guillaume de Nangis.

När lågorna dött ut såg Filips män till att de svedda benen maldes till damm – de fick inte bli till reliker.

I åratal hölls de överlevande tempelriddarna som gisslan i ett politiskt och juridiskt spel mellan kungen och påven. Om Clemens inte officiellt förbjöd orden kunde Filip inte sälja deras dyrbara egendomar.

År 1312 tog Filips tålamod slut. Han försökte först blidka påven med ett insmickrande brev: ”Med kärlek, hängivenhet och vördnad ber vi enträget Ers helighet att förskjuta orden”.

Clemens ville emellertid inte ge med sig. Den officiella kyrkliga processen mot tempelriddarna hölls vid konciliet i Vienne i södra Frankrike, där katolska kyrkana högsta ledning försökte hålla en rättvis rättegång.

Poeten Dante Alighieri lät i sin komedi påve Clemens lida för sina synder.

© Bridgeman Images

Historien dömde påve Clemens V hårt

Clemens V betraktades av många som Filips villiga redskap – en påve helt utan moral. Han avled den 20 april 1314 efter kort tids sjukdom.

Medan påvens lik låg på lit de parade bröt ett våldsamt åskväder ut, och en blixt antände den kyrka påven låg i. Många såg det som ett rättmätigt straff för hans många illdåd.

Clemens V hade inte bara hjälpt till att utplåna tempelriddarna; han hade även flyttat påvestolen från den heliga staden Rom till Avignon – en katastrof, som inom kyrkan kallas för ”den babyloniska fångenskapen”.

Först 1376 – 62 år efter Clemens död – flyttades påve­stolen tillbaka till Rom igen.

Innan man hann så långt red Filip in i staden med sin armé och tvinga­de påven att underkasta sig.

Den 3 april kallades Europas regenter och kyrkans högst uppsatta till en stor gudstjänst i Vienne. Påve Clemens satt på en tron med Filip vid sin sida.

”Efter långt och moget övervägande”, inledde Clemens, ”förbjuder vi Tempelherreorden, dess reglemente, dess uniformer och dess namn och förbjuder alla att bli medlemmar”.

Fem år av juridisk dragkamp var över. Vad de församlade inte visste var att Filip hade gjort en kohandel med Clemens.

Tempelriddarnas tillgångar skulle överlämnas till Johanniterorden, och Filip lovade att upphöra med sina försök att få den framlidne Bonifatius dömd för kätteri.

Den girige kungen lyckades trots allt tjäna på den utdragna tvisten: Johanniterna fick betala honom 200 000 l.t. i omkostnader för att komma åt de konfiskerade tillgångarna.

Kung Edvard II hann före alla andra tömma tempelriddarnas borgar på allt av värde.

© Bridgeman Images

Englands kung lurade påven och riddarna

Påve Clemens V förkunnade att tempelriddarnas tillgångar skulle gå till Johanniterorden. Englands kung snuvade honom på det.

Filip fick bara småpengar av sitt angrepp på tempelriddarna, medan Englands kung tjänade storkovan. Till skillnad från den franske kungen hade kung Edvard II nämligen inte tänkt vänta på påvens officiella upphävande av broderskapet år 1312.

När den engelske kungen år 1308 firade sin kröning serverades gästerna saltad fisk och kött som stulits från tempelriddarnas kloster.

Därefter sålde Edvard deras lager av ull, gav deras spannmål till armén, fällde deras skogar och ­delade frikostigt ut deras pengar.

Senare tömde han ordens stall och gårdar på boskap, hästar och inventarier. När påve Clemens V till slut upphävde orden år 1312, kunde Edvard lugnt överlåta nycklarna till Johanniterorden – för inget fanns kvar.

Förbannelsen drabbade Filip

De allra flesta av de många tusen tempelriddare som fortfarande satt inlåsta släpptes fria utan någon dom, för påven krävde endast att ordens ledare straffades.

Den 18 mars 1314 ställdes Jacques de Molay och tre andra riddare inför en domstol på torget utanför katedralen i Paris.

De åtalade hade redan erkänt sin skuld, så de flesta förväntade sig att de endast skulle dömas till fängelse. Då skedde emellertid något häpnadsväckande.

Efter tre års tortyr och fyra år i isolering höjde Molay sin röst och tillsammans med de andra åtalade riktade han sig till de församlade.

”En efter en drog de tillbaka sina erkännanden. De berättade att de hade ljugit om sig själva och om andra, eftersom de hade utsatts för våld och tortyr”, skrev kyrkojuristen Bernard Gui. Filip hade inget val.

På 1300-talet fanns det bara ett straff för den som tog tillbaka ett erkännande om kätteri: avrättning på bålet. Molay ville hellre dö än att han lät Filip få sin vilja igenom.

Strax innan stormästaren dog i lågorna förbannade han ”dem som felaktigt dömt oss”.

Inte ens en månad senare avled påve Clemens efter kort tids sjukdom. Filip den skönes öde lät inte heller vänta på sig.

Åtta månader senare satt kungen på sin häst under en jakt, när han drabbades av en hjärnblödning.

Några veckor senare, den 29 november 1314, avled Frankrikes girigaste och mest skoningslöse kung i sin födelsestad Fontainebleau.

År 2007 visade Vatikanen ett dokument som bevisade tempelriddarnas oskuld.

© Getty Images

Nästan 700 år senare, 2007, publicerade Vatikanen ett dokument, i vilket påve Clemens frikände tempelriddarna från kätteri – den anklagelse som Filip utnyttjat för att få dem utplånade.