Filip den girige fick aldrig nog

I nästa ögonblick slukas Molay av den vrålande elden, men stormästarens sista ord hänger kvar i luften och får en nervös tystnad att sänka sig över åskådarna längs Seines stränder.

Tempelriddarens förbannelse är riktad mot påven och inte minst Frankrikes kung, som befinner sig i sitt eleganta palats, endast 300 meter från det flammande bålet.

Den 46-årige Filip IV, med epitetet ”den sköne”, gläds åt Molays grymma död. Nu kan han glömma bort sin enorma skuld till den tidigare så mäktiga riddarorden och kanske till och med komma över deras skatter.

En kung besatt av pengar

Attacken mot tempelriddarna var bara det senaste av kung Filips påhitt, som gick ut på att framför allt fylla kungens skattkista.

Filip var nämligen fullkomligt besatt av pengar, och han skydde inga medel i jakten på dem. Även i en tid, när få kungar drog sig för att tortera och mörda för sin egen vinning överskred den franske kungen alla gränser.

Den samtida italienske poeten Dante Alighieri, som blev berömd för framför allt sitt verk Den gudomliga komedin, betecknade konsekvent kungen som ”Frankrikes­ pest” – skräckinjagande, skoningslös och livsfarlig.

När Filip föddes i den lilla staden Fontainebleau år 1268, förutspådde de flesta att prinsen skulle få en stor framtid. De föregående decennierna hade hans farfar, den rättskaffens Ludvig IX, utökat och stärkt kungamakten.

Frankrike hade därför aldrig varit starkare, när Filip växte upp. Filip hade det dock svårt. Hans mamma avled när han var bara två år gammal.

Dödsfallet tog Filips far, kung Filip III, så hårt att han 1284 inledde ett korståg mot kungariket Aragonien i dagens Spanien.

Trots att kungen hade en jättearmé med 132 000 soldater led Frankrike sitt första stora nederlag på decennier.

Året därpå dog kungen, och tronen övergick till den 17-årige Filip, som många hade stora förhoppningar på. Deras drömmar grusades snabbt.

Bankirer fick betala

Med sitt blonda hår och sina fina drag fick Filip snabbt epitetet ”den sköne”, och trots sin enorma makt verkade Filip som en lugn och försiktig pojke.

Bakom den reserverade fasaden doldes dock en järnvilja, som befolkningen fick känna av. Frankrikes ekonomi var i ruiner efter pappans misslyckade fälttåg, så år 1292 lanserade Filip sin första plan för att fylla statskassan.

Utöver nya avgifter och böter skulle de italienska bankirerna i Frankrike, lombarderna, betala en hög specialskatt.

Finanserna hade knappt återhämtat sig förrän Filip kastade sig ut i ett nytt kostsamt krig mot England.

Den franske kungen ville utvidga sitt rike – och därmed sina skatteintäkter – och skickade 30 000 soldater söderut för att erövra Gascogne, som var en del av hertigdömet Aquitaine och som stod under engelsk kontroll.

Tre år senare skickade han ut ännu en armé, denna gång till grevskapet Flandern, som var allierat med England. Båda krigen drog ut på tiden och kostade enorma summor.

Filip var tvungen att förlita sig på ofina metoder, om riket inte skulle gå bankrutt. Planen var att dra in pengar från alla delar av det franska samhället.

Bankirerna från Lombardiet skulle låna kungen 200 000 livres tournois (l.t.) – motsvarande värdet av 400 000 kor.

Landets judar skulle betala 225 000 l.t. i påhittade böter, medan det rika borgerskapet hotades att ”låna” kungen 650 000 l.t.

Inte ens dessa summor räckte dock för att tillfredsställa den girige kungen, som nu helt enkelt utvisade samtliga lombardiska banktjänstemän och behöll alla deras tillgångar.

Påven fick känna på Filips hat

Filip saknade emellertid fortfarande pengar, och nu utsåg han den katolska kyrkan till sitt nya mål. Den 17 augusti 1296 förbjöd han utan förvarning de franska kyrkorna från att betala tionde till påven i Rom.

I stället skulle de betala Filip. Påve Bonifatius VIII hade inte för avsikt att låta den unge kungen ta kyrkans pengar och reagerade med ett rosenrasande påvebrev – en bulla.

”Lekmän förstår inte att de inte har någon makt över det andliga”, rasade han och hotade med att exkommunicera Filip från den katolska kyrkan.

Kungen slog tillbaka genom att alliera sig med den starka italienska familjen Colonna. I maj 1297 stal familjens hantlangare påvens skattkista och hotade Bonifatius med väpnad konflikt.

Samtidigt varnade Filip för att den franska delen av kyrkan skulle dömas till böter, om den inte pressade påven att vika sig. Hösten 1297 fick Bonifatius halvhjärtat ge med sig och tillåta Filip att driva in kyrkoskatter.

Den franske kungen var nu herre i sitt eget hus, och Filips skattein­drivare reste runt i riket och drev in hela 20 procent av intäkterna bland kyrkor, kloster och riddarordnar.

Filip den sköne ansåg sig nu ha kyrkan i sin hand, men år 1301 gick kyrkans män till mot­attack. Vatikanens representant i Frank­rike, biskop Bernard Saisset, som dessutom var nära vän med påven, jämförde Filip med en uggla:

”Det är den vackraste fågeln, men värdelös. Sådan är Frankrikes kung, som är världens vackraste man, men han förmår inget annat än att stirra på folk”.

Biskopen gjorde även narr av kungens ofta helt uttryckslösa ansikte: ”Han är vare sig en människa eller ett djur; han är en staty”.

Saisset spelade ut sina kort och förklarade Filips kyrkoskatt olaglig. Kungen blev rasande och lät genast arrestera biskopen, tortera hans ämbetsmän och konfiskera biskopens jord.

Påven, som utan tvekan stod bakom biskopens angrepp, var lika eldfängd och skrev en bulla, som beseglade hans öde.

”Kyrkan har endast ett huvud, inte två som ett monster. Därför kommer de andliga krafterna alltid att stå över de världsliga”, rasade Bonifatius och hotade ännu en gång att bannlysa Filip.

Filip lät bränna påvens bulla inför en folkmassa i Paris, varpå han skickade Rom ett iskallt svar: ”Som den ärevördige idioten nog vet, så är jag ingens undersåte i världsliga frågor”.

Påven hade inget val. År 1303 exkommunicerades Frankrikes kung från den katolska kyrkan, och påven hotade att göra likadant med hela Frankrikes befolkning.

Bland kungens djupt religiösa undersåtar spred sig rädslan för att dö utan kyrkans nåd. Om inte Filip gjorde något åt saken snabbt, riskerade han att ställas inför ett folkligt uppror.

Påven blev ihjälslagen

Filips mest skrupelfrie hantlangare var den cyniske advokaten Guillaume de Nogaret, som avskydde påvemakten. Den 12 mars 1303 bjöd Filip in Nogaret och ett antal andra rådgivare till ett hemligt möte i palatset Louvren.

Nogaret slog an tonen genom att anklaga Bonifatius för att ha pressat sin företrädare att lämna ämbetet i förtid: ”Han har inte förtjänat påvestolen och ska betraktas som en tjuv och rövare”.

Kungen och hans rådgivare kom överens om att utnyttja tvivlet om påvens legitimitet för att genomföra en attack, som skulle komma att skaka både kyrkan och hela det kristna Europa.

Enligt planen skulle Guillaume de Nogaret och en liten grupp handplockade män kidnappa Bonifatius i Italien och ställa honom inför en domstol i Frankrike.

Först behövde Filip dock få folket bakom sig, så han arrangerade ett stormöte i Paris, då kungen anklagade påven för allt från homosexualitet till kätteri.

Dessutom påstod Filip att Bonifatius hatade Frankrike: ”Påven säger att han hellre är en åsna eller en hund än en fransman!”

Den sista anklagelsen var kanske den värsta för rikets invånare att smälta. Filip hade krattat manegen. Planen kunde sättas i verket.

Den 7 september 1303, dagen innan påven offentligt skulle exkommunicera hela den franska befolkningen, slog Nogaret till. Bonifatius befann sig i sitt palats i staden Anagni i Italien.

Nogaret hade allierat sig med medlemmar av familjen Colonna, och efter en kort strid med påvens soldater stod han öga mot öga med den äldre Bonifatius.

Nogaret bad påven att frivilligt följa med till Paris. Bonifatius vägrade, böjde i stället ned huvudet och skrek: ”Här är mitt huvud, här är min hals. Jag vill i alla fall dö som påve!”

Påvens svar fick Sciarra, familjen Colonna mest impulsive medlem, att ge påven en rungande örfil. Vare sig slag, hot eller timslånga övertalningsförsök kunde emellertid förmå den envise påven att ge med sig.

I tre dagar misshandlade gruppen den gamle mannen, men innan Nogaret kunde komma på en lösning på problemet jagades han ut ur staden av rasande invånare.

Nogaret hade svikit Filip, men snart kom det en förlösande nyhet från Rom: Den svåra misshandeln hade tagit så hårt på den gamle påven att han avlidit en månad efter Nogarets attack.

Hur kung Filip reagerade är ovisst, men säkerligen var nyheten välkommen – nu hade han en gång för alla satt påvedömet på plats.

Nästa påve, Benedictus XI, skyndade sig att upphäva exkommunikationen av kung Filip. Å andra sidan bannlyste han Nogaret och alla andra som hade varit involverade i attacken mot hans företrädare.

Endast nio månader senare var den nytillträdde påven död – det bevisades aldrig, men enligt ryktena hade Nogaret sett till att han blev förgiftad.

Filips skugga vilade tungt över nästa påveval, då konklaven tog det säkra före det osäkra och valde en påve från Frankrike, Clemens V.

Det kunde inte bevisas, men många misstänkte att den nya påven lydde under den franske kungen. När Clemens formellt skulle installeras som påve, valde han att hålla ceremonin i Lyon i stället för i Italien.

En av Clemens första åtgärder var dessutom att utnämna nio franska kardinaler av de totalt tolv som skulle utse nya påvar framöver.

Efter att ha försäkrat sig om fransk dominans bland de mäktiga kardinalerna flyttade Clemens V påvestolen från Rom till den franska staden Avignon.

Filip hade nu hela kyrkans maktapparat i sin hand. Hans brutala framfart fick de flesta kritiska röster att tystna, men enstaka individer vågade protestera.

Den franske munken Bernard Délicieux skrev att kungen var ”mer intresserad av ­pengar än av rättvisa”. Bernard Délicieux sattes i fängelse på livstid.

Samtliga judar utvisades

På bara tio år hade Filip tömt de rikas fickor – borgerskapet, lombarderna, judarna och kyrkan hade samtliga skinnats. Kungens grepp om makten var starkare än någonsin, men hans törst efter pengar var långtifrån släckt.

År 1306 stal Filip från de fattiga och gav till sig själv. Han devalverade nämligen värdet av landets mynt med 66 procent. Genom att prägla nya mynt med lägre silverhalt kunde Filip avlöna fler soldater.

Medan kungen blev rikare, blev befolkningen emellertid fattigare. Inflationen fick priset på dagligvaror att skjuta i höjden, vilket resulterade i oroligheter i Paris, Rouen och Montpellier.

Under ett av upploppen fick Filip ta skydd i tempelriddarnas borg i Paris, medan livgardet tampades med en ilsken folkmassa.

När Filip inte kunde uppnå mer genom skatter och devalvering av silvermynt, beslutade han sig sommaren 1306 för att plundra landets svagaste minoritet.

Under årens lopp hade kungarikets judar lånat ut svindlande summor till kungen, som han aldrig betalat tillbaka. Han misstänkte att judarna hade gott om pengar, och nu ville han komma över dem.

Tidigt på morgonen den 22 juni 1306 slog kungens soldater till mot judar över hela riket. Dörrar sparkades in, och hela familjer släpades skrikande ut på gatorna och tvingades upp på väntande kärror.

Under en enda dag sattes 100 000 judar runt om i Frankrike bakom lås och bom. I fängelset fick de besked om att de skulle lämna landet inom en månad, och att de fick ta med sig endast en uppsättning kläder och tolv sous – en väldigt liten summa.

Om judarna ville ha med sig sina heliga skrifter ut ur landet fick de betala. Annars skulle skrifterna brännas. När judarna väl tvingats iväg slösade Filip ingen tid.

Judarnas ägodelar och fastigheter auktionerades ut, och alla som var skyldiga judar pengar skulle nu betala skulden direkt till kungen i stället.

Filip misstänkte att judarna hade gömt sina tillgångar, så han utlovade 20 procent i hittelön till den som överlämnade judiska tillgångar.

Sammantaget resulterade utvisningen i inemot två miljoner l.t. till kungen. Dessutom försvann Filips egen skuld till de judiska utlånarna.

”Ett avskyvärt brott”

Utvisningen av judarna måste ha inspirerat Filip, för endast ett år senare planerade han en identisk operation.

Filip var fortfarande skyldig 500 000 l.t. till Tempelherreorden­, som han kallade ”en stat i staten”. Korsfararna var stenrika.

Riddarna ägde kyrkor, fastigheter och jord i stora delar av Frankrike och ansvarade enbart inför påven.

I juni 1307 kom ordens ledare Jacques de Molay till Paris med tolv vagnar lastade med guld och silver för att finansiera ännu ett korståg mot Jerusalem.

Synen av dessa skatter måste ha varit mer än kung Filip kunde smälta, för strax därefter beslutade han sig för att genomföra en av medeltidens brutalaste­ skådeprocesser.

Filip kunde inte utvisa tempelriddarna, som han hade gjort det med judarna, som inte hade några juridiska rättigheter.

År 1307 började det dock spridas rykten om att tempelriddarna ägnade sig åt perversa och kätterska ritualer, och det var allt Filip behövde.

Den 14 september dikterade kungen ett brev till Guillaume de Nogaret – en hemlig arresteringsorder, som skickades till samtliga 23 provinser i Filips rike.

I brevet slog kungen fast att riddarna hade begått ett brott av historisk magnitud.

”En vederstygglig fasa, något helt omänskligt och något främmande för mänskligheten, har tack vare flera rapporter – från ansedda personer – kommit till vår kännedom”, inledde kungen sin brandskrift och fortsatte:

”Det slår oss med förvåning och får oss att darra våldsamt och får en avgrundsdjup smärta att välla upp i oss. Det är desto mer smärtsamt, eftersom det är en skymf mot självaste det gudomliga majestätet, en skam över mänskligheten, ett groteskt exempel på ondska och en världsomspännande skandal”.

Utan att specificera anklagelserna skrev kungen vidare att han hade beslutat sig för att låta arrestera tempelriddarna: ”Deras egendomar och pengar ska överlämnas till kungen, som samvetsgrant ska förvalta tillgångarna”.

Efter en månad med topphemlig planering skred kungens styrkor till verket fredagen den 13 oktober 1307.

Strax före gryningen greps 2 000 tempelriddare runt om i Frankrike. Rikets invånare hade vant sig vid det mesta, men detta överraskade dem.

”I dag skedde något förbluffande. Något så oerhört att man inte sett maken sedan antiken”, skrev krönikeskrivaren Jean de Paris förfärat.

Att en kung skulle attackera påvens heliga riddare var djupt chockerande även för kyrkan. En erfaren kyrkojurist skrev att ”orsaken till en sådan oväntad åtgärd var okänd”.

En spion, som arbetade för kungen av Aragonien, skrev dock i ett brev: ”Jag förstår att påven och kungen gör detta för pengarnas skull”.

Kyss på stjärten

Kort därefter förkunnade Filip sina anklagelser mot tempelriddarna – hela ”127 avskyvärda förbrytelser”.

De många åtalspunkterna kunde sammanfattas i tre huvudsakliga påståenden: att nya tempelriddare under invigningsritualen skulle kissa på korset och förneka Jesus, att riddarna under ritualen kysste de nya bröderna på naveln och stjärten, samt att orden dyrkade avgudabilder med människo- och katthuvuden.

Anklagelserna var anmärkningsvärda, men under medeltiden var en åtalad i regel skyldig tills motsatsen bevisats. Tempelriddarna stod därför inför en nästan omöjlig uppgift.

Efter en vecka med hot och tortyr hämtades den första brodern upp ur fängelsehålan under tempelriddarnas borg i Paris och ställdes inför en tribunal av kyrkodomare – juridiskt var det nämligen endast kyrkan som kunde åtala en religiös orden.

Jean de Folliaco, som fången hette, erkände att han förnekat Jesus under sin invigning. Vad domarna inte visste var att riddaren var Filips spion, som tre år tidigare hade infiltrerat orden.

De riktiga tempelriddarna knäcktes med hjälp av brutal tortyr. Instängda i källaren under sin egen borg hölls de vakna i dagar, de hängdes upp med armarna bakbundna bakom ryggen och kedjades med glödgade länkar.

När de släpades upp i ljuset erkände de en efter en. Därpå fick de läsa upp meningen: ”Erkännandet är inte ett resultat av våld eller hot om tortyr”.

Påven tog över rättegången

Den brutala tortyren mot kyrkans mest lojala försvarare blev dock till slut för mycket för påve Clemens V.

Den 22 november utfärdade påven en bulla, som tvingade alla Europas regenter att låta kyrkan inleda rättegångar mot orden, inte för att hjälpa Filip, utan för att ställa processen direkt under påvens kontroll, där den hörde hemma.

Filip reagerade genast genom att skicka Clemens ett illa dolt hot: ”Helige Fader, du ser lågorna i eldstaden, som slutar med att bränna ned de bästa hem. Elden måste hejdas, innan den förtär kyrkan och Clemens själv”.

Hotet fungerade, och Filip fortsatte att påverka rättsprocessen bakom kulisserna. Sålunda fick Jacques de Molay besked om att ”en rättegång om kätteri och tro måste vara rättfram och oceremoniell utan störningar från advokater eller domare”.

Därför fick 537 tempelriddare fördelade på 28 domstolar försvara sig utan något juridiskt bistånd.

I november 1308 hade påve Clemens fått nog. Han utfärdade en bulla, som upplöste Filips tribunaler och krävde att tempelriddarna skulle få rättvisa rättegångar med officiella domare från kyrkan i Rom.

Innan de nya domarna hann organisera processen slog Filip till. Utan att ha mottagit någon dom brändes de första 54 tempelriddarna utanför stadsporten i Paris. Innan lågorna slukade riddarna bedyrade de sin oskuld.

”Många av de närvarande kunde inte undgå att känna en viss beundran och förvåning”, konstaterade krönikeskrivaren Guillaume de Nangis.

När lågorna dött ut såg Filips män till att de svedda benen maldes till damm – de fick inte bli till reliker.

I åratal hölls de överlevande tempelriddarna som gisslan i ett politiskt och juridiskt spel mellan kungen och påven. Om Clemens inte officiellt förbjöd orden kunde Filip inte sälja deras dyrbara egendomar.

År 1312 tog Filips tålamod slut. Han försökte först blidka påven med ett insmickrande brev: ”Med kärlek, hängivenhet och vördnad ber vi enträget Ers helighet att förskjuta orden”.

Clemens ville emellertid inte ge med sig. Den officiella kyrkliga processen mot tempelriddarna hölls vid konciliet i Vienne i södra Frankrike, där katolska kyrkana högsta ledning försökte hålla en rättvis rättegång.

Innan man hann så långt red Filip in i staden med sin armé och tvinga­de påven att underkasta sig.

Den 3 april kallades Europas regenter och kyrkans högst uppsatta till en stor gudstjänst i Vienne. Påve Clemens satt på en tron med Filip vid sin sida.

”Efter långt och moget övervägande”, inledde Clemens, ”förbjuder vi Tempelherreorden, dess reglemente, dess uniformer och dess namn och förbjuder alla att bli medlemmar”.

Fem år av juridisk dragkamp var över. Vad de församlade inte visste var att Filip hade gjort en kohandel med Clemens.

Tempelriddarnas tillgångar skulle överlämnas till Johanniterorden, och Filip lovade att upphöra med sina försök att få den framlidne Bonifatius dömd för kätteri.

Den girige kungen lyckades trots allt tjäna på den utdragna tvisten: Johanniterna fick betala honom 200 000 l.t. i omkostnader för att komma åt de konfiskerade tillgångarna.

Förbannelsen drabbade Filip

De allra flesta av de många tusen tempelriddare som fortfarande satt inlåsta släpptes fria utan någon dom, för påven krävde endast att ordens ledare straffades.

Den 18 mars 1314 ställdes Jacques de Molay och tre andra riddare inför en domstol på torget utanför katedralen i Paris.

De åtalade hade redan erkänt sin skuld, så de flesta förväntade sig att de endast skulle dömas till fängelse. Då skedde emellertid något häpnadsväckande.

Efter tre års tortyr och fyra år i isolering höjde Molay sin röst och tillsammans med de andra åtalade riktade han sig till de församlade.

”En efter en drog de tillbaka sina erkännanden. De berättade att de hade ljugit om sig själva och om andra, eftersom de hade utsatts för våld och tortyr”, skrev kyrkojuristen Bernard Gui. Filip hade inget val.

På 1300-talet fanns det bara ett straff för den som tog tillbaka ett erkännande om kätteri: avrättning på bålet. Molay ville hellre dö än att han lät Filip få sin vilja igenom.

Strax innan stormästaren dog i lågorna förbannade han ”dem som felaktigt dömt oss”.

Inte ens en månad senare avled påve Clemens efter kort tids sjukdom. Filip den skönes öde lät inte heller vänta på sig.

Åtta månader senare satt kungen på sin häst under en jakt, när han drabbades av en hjärnblödning.

Några veckor senare, den 29 november 1314, avled Frankrikes girigaste och mest skoningslöse kung i sin födelsestad Fontainebleau.

Nästan 700 år senare, 2007, publicerade Vatikanen ett dokument, i vilket påve Clemens frikände tempelriddarna från kätteri – den anklagelse som Filip utnyttjat för att få dem utplånade.