Mary står vid sängen och betraktar sin make. I fem dagar har Georg V varit sängliggande, och den svage kungen har tillbringat dagen, den 20 januari 1936, med att underteckna officiella dokument.
Syftet är att se till att tronöverlämningen till hans äldste son, Edvard, sker i enlighet med Storbritanniens författning.
Mary är inte ensam vid sjukbädden. I kungafamiljens privata residens i Sandringham House i Norfolk står den närmaste familjen, som förutom drottningen omfattar kronprins Edvard och hans fyra syskon.
Ärkebiskopen av Canterbury och kungens livläkare, Bertrand Dawson, är de enda utanför den närmaste familjen som har tillträde till rummet.
En timme före midnatt står det klart för de närvarande att kungen inte har långt kvar. Dawson ger majestäten två injektioner – en kraftig dos morfin följd av ett gram kokain.
De starka smärtstillande medlen får kungen att falla i djup sömn, och mindre än en timme senare, klockan 23.55, drar han sitt sista andetag.
Familjemedlemmarna står tysta vid sängen, medan de låter situationen sjunka in. Drottning Mary är den första som rör sig. Hon vänder sig mot Edvard, tar hans hand och för den till sina läppar. ”Ers Majestät”, säger hon ödmjukt, efter att hon har kysst den.
Mary vet att ett tungt ansvar nu vilar på sonens axlar i och med att han ska bära arvet efter sin omtyckte far.
Edvard kom till världen 1894, medan drottning Victoria satt på tronen.
Barnflickan plågade prinsen
Som brukligt var i den brittiska överklassen såg den lille prins Edvard mer av sina barnflickor och privatlärare än av sina föräldrar.
Det fick olyckliga konsekvenser för prinsen, för en av barnflickorna njöt av att plåga den lille pojken.
När Edvard, iförd sina finaste kläder, var klar att visas upp, nöp hon honom hårt, innan dörrarna till föräldrarnas öppnades.
Pojken grät därför av smärta, varpå hans föräldrar genast skickade tillbaka honom till barnkammaren.
Kungahuset avskedade barnflickan 1897, när misshandeln uppdagades. Då hade Edvard pinats under sina första tre levnadsår.
Englands nye kung bryter mot etiketten
Tisdagen den 21 januari 1936 klockan 10:
En härold förkunnar tronskiftet från balkongen på St. James’s Palace i London. Traditionen bjuder att kungen inte närvarar vid ceremonin, men Edvard är fast besluten att inte lyda under konservativa konventioner.
Edvard kliver in genom dörren med en kvinna vid sin sida. Hans privatsekreterare, Godfrey Thomas, hajar till vid åsynen.
Wallis Simpson – född Warfield – är gift, men 41-årige Edvard har träffat henne i flera år, och har blivit förälskad i den två år yngre amerikanskan.
Förhållandet är ingen nyhet för Godfrey. Hans förvåning beror snarare på att Edvard konstaterar att han från detta rum har utsikt över balkongen på St. James’s Palace.
För att lugna sin sekreterare förklarar han:
”Godfrey, det förefaller er säkert en smula otraditionellt, men det föll mig plötsligt in att det kunde vara roligt att se sig själv utropas till kung.”
Dolda bakom en gardin betraktar Edvard och Wallis härolderna, som klädda i medeltida dräkter förkunnar tronskiftet.
När ceremonin når sitt slut, samlas gardet på gården under balkongen för att spela God Save the King till monarkens ära. Men Edvard lyssnar inte.
Hans tankar kretsar inte kring rikets väl och ve, utan kring hur det ska gå med förhållandet med Wallis.
”Godfrey, det förefaller er säkert en smula otraditionellt, men det föll mig plötsligt in att det kunde vara roligt att se sig själv utropas till kung.”
Rykte gör premiärministern nervös
Tisdagen den 4 februari:
Alla vid hovet och i regeringen vet att Edvard träffar Wallis. Efter tronskiftet räknar de flesta dock med att Edvard ska hitta en passande hustru.
Premiärminister Stanley Baldwin vankar nervöst fram och tillbaka framför sitt skrivbord, när Clive Wigram kliver in genom dörren till kontoret på Downing Street 10 i London.
Baldwin har skickat efter den framlidne kungens erfarne privatsekreterare för att diskutera Edvards älskarinna.
När Wigram och Baldwin slagit sig ner i stolarna på kontoret berättar premiärministern vad han precis har hört:
Wallis, som redan har gått igenom en skilsmässa, vill skiljas igen, så att hon kan gifta sig med Edvard.
Wigram, som med sin välansade mustasch och knivskarpa sidbena normalt utgör ett skolexempel på brittisk självkontroll och diskretion, briser ut i ett gapskratt.
Efter att ha hämtat andan försäkrar han Baldwin om att vare sig regering eller kungahus har något att frukta.
Sannolikt handlar det om att Wallis make är ute efter pengar eller någon form av tjänst från hovet, förklarar han.
Premiärministern behöver inte oroa sig för att kungen ska gifta sig med en kvinna som har två levande före detta makar, slår han fast.
Det vore fullkomligt otroligt!
Wigrams ord lugnar Baldwin. Han känner sig säker på att Edvard inte tänker sätta en kvinna över sitt kungadöme.
Edvard åker på semester
En dag sent i augusti:
Kungen åker på kryssning i Adriatiska havet. I stället för att använda kungaskeppet väljer Edvard en chartrad lyxjakt. På så sätt kan han göra avsteg från de kungliga etikettsreglerna – och ta med vem han vill.
Wallis lutar sig mot Edvard på däcket på Nahlin. Skeppet ligger för ankar utanför staden Cetinje i Montenegro, och kvällen är varm och stjärnklar.
Paret njuter av stillheten, medan de lyssnar till det mjuka vågskvalpet mot skrovet. Ovanför staden avtecknar bergen sig som en mörk skugga mot himlen.
Plötsligt uppenbarar sig flera hundra lysande prickar på sluttningarna. Medan de rör sig nedåt hörs det dämpad sång.
Rösterna blir högre, medan prickarna rör sig ner mot kusten. Wallis inser att ljuset kommer från facklor burna av hundratals bergsbor.
Förbluffad betraktar hon skådespelet, som myndigheterna har arrangerat för att imponera på den besökande kungen.
”Du tror säkert att allt det här är för min skull?” säger Edvard.
”Självfallet”, svarar Wallis. ”För vems skulle det annars vara?” säger hon med spelad oskyldighet. Edvard nappar.
”Du har fel”, säger han med ett leende.
”Allt är för din skull – för att dessa enkla själar har förstått att en kung är förälskad i dig.”
Wallis avfärdar honom kokett.
”Det är rena vansinnet. Och om du inte är lite försiktigare kommer alla andra också att få för sig det”, svarar hon med hänvisning till att många britter ser med ogillande på deras förhållande.
”Försiktighet”, svarar Edvard. Han är allvarlig nu, och Wallis anar en udd av stolthet i rösten.
”Försiktighet är en egenskap som visserligen är nyttig, men som jag aldrig har skattat särskilt högt.”
Innebörden är tydlig för Wallis – Edvard är så kär i henne att han är villig att riskera allt.
”Försiktighet är en egenskap som visserligen är nyttig, men som jag aldrig har skattat särskilt högt.”
Pressen på kungens privatliv växer
Tisdagen den 20 oktober:
Det har länge ryktats att Wallis Simpson tänker begära skilsmässa från sin make. I mitten av oktober sägs det att det första mötet i skilsmässosaken ska hållas senare i månaden. Baldwin beslutar att det är dags att han pratar allvar med kungen.
Stanley Baldwin har knappt hunnit innanför dörren till Fort Belvedere, kungens residens i parken vid Windsor Castle, förrän han ber om en whisky med ett stänk mineralvatten.
Innan premiärministern tar sin första klunk höjer han glaset och säger högtidligt:
”Nåväl, sir, vad som än sker, så önskar min hustru och jag er från vårt allra innersta all lycka.”
Till hans stora förvåning brister Edvard i gråt. Överväldigad av kungens hulkande känner Baldwin hur tårar börjar trilla även nedför hans kinder.
Premiärministern samlar sig dock igen och berättar för Edvard att traven med brev som nämner förhållandet med Wallis Simpson växer dag för dag. Kunde kungen kanske vara lite mer diskret, ber premiärministern.
”Damen är min vän, och jag vill inte släppa in henne genom bakdörren”, svarar Edvard trotsigt.
Kanske kunde han få fru Simpson att skjuta upp sin skilsmässa, frågar Baldwin. ”Det är damens privatsak”, lyder svaret.
Kunde hon då kanske lämna landet i ett par månader, föreslår Baldwin. Edvard bevärdigar inte förslaget med ett ord. Landets ledare åker hem med oförrättat ärende.
Regeringen övervakar regenten
En dag sent i oktober:
Kungen visar fortfarande inga tecken på att vilja avsluta förhållandet med Wallis, och förhållandet mellan Edvard och regeringen är frostigare än någonsin.
Som så många gånger förr lyfter Edvard telefonluren i sitt arbetsrum för att ringa ett samtal. Vad kungen inte vet är att någon utomstående denna gång tjuvlyssnar.
Medan resten av det officiella Storbritannien förhåller sig kritiskt till det nazistiska Tyskland, har Edvard vid flera tillfällen gjort sig till en förespråkare för närmare band mellan de båda nationerna.
Till det kommer att han har träffat den brittiske fascistledaren Oswald Mosley, som stöder kungens kamp för att få gifta sig med Wallis.
Regeringen fruktar att de högerextrema kontakterna ska få Edvard att söka hjälp i Berlin.
Underrättelsetjänsten har därför ombetts att hålla ett öga på kungen, vars telefonsamtal från Fort Belvedere nu avlyssnas.
Edvard hyste sympati för nazismen, och han lärde sin brorsdotter, den blivande drottning Elizabeth II, att göra Hitlerhälsning.
Rasismen lyste igenom tydligt
Föreställningen om att vita européer var överlägsna andra folkslag var vanlig under 1900-talets första hälft.
Edvard gick emellertid ett steg längre än de flesta britter, och han gjorde inget för att dölja sina rasistiska åsikter.
Under en resa till Australien år 1920 skrev han till exempel till sin dåvarande flickvän att han betraktade de infödda som ”den lägsta formen av människa och det närmaste apor som jag hittills har sett”.
Samma år under ett besök på Barbados beskrev han den ursprungliga befolkningen som ”avskyväckande”, och som guvernör på Bahamas under andra världskriget vägrade Edvard utse svarta till öns regeringskabinett.
Svarta kunde inte ”bli något utan att rubba jämvikten”, ansåg han.
Vid ett senare tillfälle sa Edvard till koloniministern att en annan viktig anledning var att ledamöter av kabinettet alltid bjöds in till middag i guvernörsbostaden.
En sådan gest var emellertid otänkbar om en svart person utnämndes, eftersom öns vita män ”inte tillåter att deras hustrur sitter till bords med färgade människor”.
Kolonialministeriet i London gjorde ihärdiga försök att få Edvard på andra tankar, men guvernören stod på sig.
Svarta var dåligt rustade för att leva upp 1900-talets krav, anförtrodde han Churchill.
Tankar om jämlikhet och frihet mellan raserna var ”både otidigt och farligt”, hävdade han.
Abdikationen verkar oundviklig
Måndagen den 16 november:
Rätten i Ipswich har förhandsgodkänt Wallis skilsmässa. Resten är en formalitet. Stanley Baldwin gör ett nytt besök.
Edvard betraktar premiärministern med illa dold irritation. Baldwin har en irriterande vana att föra upp höger hand till örat och snabbt knäppa med fingrarna, när han vill understryka något han sagt.
Baldwin håller ett högtravande anförande om kungens plikter och det omöjliga i att äkta en kvinna som redan har skilt sig två gånger.
Edvard lyssnar otåligt på premiärministern, innan han abrupt utbrister: ”Det är min avsikt att äkta fru Simpson, så snart hon är fri att gifta sig igen.”
Om han kan gifta sig med henne som kung vore det bra. Han skulle bli lycklig och därför en bättre regent. Men om regeringen är emot äktenskapet, som han nu har anledning att tro, är han redo att träda tillbaka, fastslår Edvard.
Baldwin, som precis har tänt sin pipa, låter sig inte skakas av kungens ord. ”Sir, det är en allvarlig nyhet, som det är omöjligt för mig att kommentera i dag”, svarar han lugnt.
Edvard inser att hans ultimatum inte fått avsedd effekt. Fåordigt leder kungen premiärministern till dörren.
Edvard väljer kärleken
Onsdagskvällen den 2 december:
Edvard har förklarat sig villig att ingå ett morganatiskt äktenskap med Wallis. Det skulle innebära att det blir äkta makar, men Wallis kan inte kalla sig drottning. Avgörandet ligger hos parlamentet i London och hos de så kallade dominions – områden under brittisk överhöghet med omfattande självstyre.
Stämningen vid middagsbordet är tryckt, märker Wallis. Edvard har precis kommit tillbaka från London, där han under ett möte med premiärminister Baldwin har diskuterat möjligheten att ingå ett morganatiskt äktenskap med henne.
Han anlände emellertid endast några minuter före middagen, och Wallis moster är på besök, så hon har inte haft möjlighet att vara på tu man hand med kungen.
Efter desserten ursäktar hon och Edvard sig och går ut för att få en nypa frisk luft i trädgården.
Dimman ligger tät över trädgårdsgången, och fukten hänger i träden. Wallis noterar att det dystra vädret avspeglas i kungens ansikte, medan de går under tystnad.
Situationens allvar tycks till slut ha gått upp för honom. Hon väntar tålmodigt, och till slut börjar han berätta om mötet.
Vare sig de brittiska dominions eller parlamentet vill godta giftermålet, har premiärministern sagt.
”De förhåller sig alltså så att antingen måste jag avstå från dig, eller så måste jag abdikera”, säger Edvard. ”Och jag har inte för avsikt att avstå från dig”, säger han bestämt.
Wallis protesterar svagt. Edvards plats är som ledare för folket, säger hon utan att riktigt mena det. Hon inser emellertid att hon inte längre har någon kontroll över situationen.
Vad som började som en smickrande och till intet förpliktigande kärleksaffär, har nu blivit en fråga om makt, heder och traditioner.
Wallis instinkt säger åt henne att fly från alltihop: ”Jag reser min väg”, säger hon beslutsamt.
”Jag har redan stannat här alldeles för länge.”
Edward föll alltid för fel sorts personer
Rosemary Leveson-Gower var kronprinsens första stora kärlek.
Ett bombanfall ledde till mötet mellan Edvard och Freda Dudley Ward.
Edvard föll pladask för Wallis Simpson när han introducerades för henne 1931.
Regeringstiden avslutas med ett tal
Fredagen den 11 december klockan 17:
Wallis har rest till Cannes i Frankrike, och Edvard har två dagar tidigare meddelat Baldwin sin abdikering. Med regeringens tillåtelse tar han farväl av nationen i ett tal i den statliga radion, BBC.
”Detta är Windsor Castle. Nu talar Hans kungliga höghet Prins Edvard”, förkunnar BBC:s direktör, sir John Reith, för nationen.
Med ansiktet i allvarliga veck står Edvard tyst vid Reiths sida och lyssnar till den kortfattade introduktionen. Sedan övertar han mikrofonen.
”Äntligen ... äntligen får jag själv tillfälle att säga ett par ord”, börjar Edvard trevande, medan han ställer sig närmare mikrofonen.
Den avgående regenten känner sig spänd, medan han förklarar sin bror, den nye kungen, sin lojalitet.
När han kommer till den fråga som ligger honom varmast om hjärtat, känslorna för Wallis, blir hans röst dock stark:
”Ni känner till de anledningar som har fått mig att avstå tronen”, säger han.
”Ni måste tro mig när jag säger att det är omöjligt för mig att bära ansvarets tunga börda, och att utföra mina plikter som kung på det sätt som jag önskar, utan hjälp och stöd från den kvinna som jag älskar.”
Edvard yttrar sista delen av meningen med eftertryck.
Han undviker nogsamt att nämna Wallis Simpson vid namn, eftersom han inte vill påminna befolkningen om att hans utvalda fortfarande är gift med en annan man.
”Detta är Windsor Castle. Nu talar Hans kungliga höghet Prins Edvard.”
”Mitt beslut underlättades av min säkra övertygelse om att min bror, med sin långa utbildning i statens verksamheter och sina goda kvaliteter, kan inta min plats utan risk för imperiets väl och ve”, fortsätter kungen.
”Han åtnjuter dessutom den ojämförliga välsignelse, som även kommit många av er till del, men som inte är mig förunnad – ett lyckligt hem med hustru och barn”, säger Edvard med en antydan till bitterhet, innan han avrundar talet:
”Och nu, när vi har en ny kung, önskar jag av hela mitt hjärta honom allt gott och er, hans folk, lycka och framgång. Gud välsigne er alla. Gud bevare konungen.”
Edvard märker hur rösten sviker honom mitt i den sista meningen. Nu finns det inte längre någon återvändo. Han har gett upp sin tron.
Kungafamiljen uteblir från bröllopet
Torsdagen den 3 juni 1937:
Efter sin abdikering har Edvard blivit hertig av Windsor, och Wallis Simpsons skilsmässa har beviljats en månad tidigare. Nu kan hon och Edvard äntligen gifta sig. Vigseln förrättas på slottet Château de Candé utanför staden Tours i Frankrike.
”Lyft på huvudet, när du blir fotograferad”, säger Edvard uppmuntrande till sin hustru inför kamerablixtarna.
Storbritanniens tidigare kung är omåttligt stolt över sin brud: på deras bröllopsdag strålar Wallis i en stilig, hellång klänning. Tygets puderblå färg ska komma att bli känd i hela världen som ”Wallis blue”.
Då och då under fotograferingen ser Edvard sig emellertid omkring med en beklämd min. In i det sista har han hoppats att medlemmar av den närmaste familjen ska dyka upp.
Han blir besviken. Bland de omkring tjugo gäster som bevittnar hans efterlängtade giftermål med Wallis syns inte en enda kunglighet till.
”Lyft på huvudet när du blir fotograferad.”
Hermann Göring visar sin tågbana
Torsdagen den 14 oktober:
Edvard och Wallis besöker som privatpersoner Tyskland, officiellt för att studera landets näringsliv. Hitlers rike är i hela världens blickfång, eftersom landet, i strid med internationella avtal, rustar kraftigt. Nazisterna hoppas att hertigparets besök ska förbättra Tysklands anseende i utlandet och skapa kontakter inom den brittiska överklassen.
En glad Hermann Göring visar runt det brittiska hertigparet i sin 230 kvadratmeter stora och luxuösa jaktstuga norr om Berlin. För att visa gästerna tillbörlig respekt har toppnazisten klätt sig i sin vita fältmarskalkuniform. Höjdpunkten under rundvisningen är den stora modelljärnvägen uppe på vinden.
Den dyra leksaken är en ständig källa till stolthet för Tysklands riksdagspresident och luftfartsminister. Anläggningen, som täcker det mesta av golvet, är komplett med landskap, träd, hus och viadukter.
Göring berättar entusiastiskt om alla de enskilda delarna, medan han trycker på strömbrytare och drar i handtag för att styra de små tågen och byta miniatyrsignalerna.
Till slut visar han upp en pikant detalj: ovanför järnvägen svävar ett modellflygplan upphängt i ett snöre. När man drar i snöret fäller planet små bomber av trä över tågen, förklarar han med ett brett leende.
Efter det visar Göring sitt bibliotek, där hertigen får syn på en karta på väggen. Kartan visar Europa, men gränsen mellan Tyskland och Österrike är borta.
”Ers excellens.
Det är en mycket intressant karta ni har där”, säger exkungen.
”Ja, jag har precis låtit göra den – ett bra prov på modern kartografi”, svarar Göring glatt, varpå Edvard påpekar avsaknaden av en gräns.
”Ers kungliga höghet syftar på Österrikes införlivande i Tyskland”, svarar han med ännu ett leende.
”Tja, jag behövde en ny karta, och eftersom Österrike ändå snart ansluter sig till Tyskland – frivilligt, givetvis – så verkade det förnuftigt att gå händelserna i förväg. Det sparar mig besväret med att få en ny karta gjord när det är dags”, förklarar toppnazisten.
Svaret tycks falla gästen i smaken, för Edvard diskuterar inte frågan ytterligare. Resten av besöket förlöper utan att något mer av större intresse inträffar. För att glädja hertigparet ser Hermann Göring naturligtvis till att servera te – på ett bord som är stort som ett mindre dansgolv.
Adolf Hitler hälsade både Edvard och hans hustru välkomna.
Hitlers Tyskland välkomnade exkungen
Edvard och Wallis reste 1937 till Tyskland, officiellt för att se vilka framsteg landet gjort inom industri- och arbetsmarknadsförhållanden. I själva verket blev hertigparet statister i en propagandaföreställning iscensatt av nazistledningen.
11 oktober
Edvard och Wallis anländer till Friedrichstrasse station i Berlin. Omkring tvåtusen personer har samlats för att se hertigparet.
12 oktober
Robert Ley, ledaren för Deutsche Arbeitsfront, håller en middags-bjudning till hertigparets ära. Bland gästerna är propaganda-minister Joseph Goebbels, som underhåller Edvard.
13 oktober
Edvard besöker Ordensburg Krössinsee, en kasernliknande skola, som bland annat utbildar medlemmar av Hitlerjugend. Under besöket inspekterar hertigen led av stridsutbildade SS-soldater.
14 oktober
Hertigparet besöker Hermann Göring i hans privata residens Carinhall i Schorfheide-skogen nära den polska gränsen. Göring bjuder på te och inviger Edvard i nazistregimens önskan om att införliva Österrike i Tredje riket.
18 oktober
Edvard besöker en fabrik och äter lunch med arbetarna. Han visas även runt i de arbetarbostäder som uppförts i anslutning till fabriken.
20 oktober
Edvard besöker en skola som drivs av Deutsche Arbeitsfront i Dresden. Skolan är en av Tysklands bästa och har valts ut med omsorg.
22 oktober
Hitler tar emot hertigparet i sitt privata residens, Berghof, i Berchtesgaden i Bayern. Han har ett privat möte med Edvard och bjuder därefter både honom och Wallis på te. På kvällen äter paret middag
hemma hos Rudolf Hess.
Führern hälsar välkommen
Fredagen den 22 oktober:
Wallis och Edvard är inbjudna till ett möte hos Adolf Hitler i hans privata bayerska residens, Berghof.
När Wallis och Edvard anländer till Berghof visas de in i en stor salong. Wallis lägger genast märke till utsikten – en av väggarna består i sin helhet av ett fönster med utsikt över de bayerska alperna.
Medan hon och Edvard beundrar den praktfulla scenen dyker en adjutant upp. Hitler väntar på hertigen, meddelar han.
Medan de båda männen samtalar mellan fyra ögon, bjuds Wallis på te av Rudolf Hess, Hitlers ställföreträdare. Wallis uppfattar Hess som belevad och behaglig att konversera med, och samtalet flyter på utan problem.
Efter en timme kommer Edvard och Hitler in i rummet. Führern är iförd brun uniform och en armbindel med ett hakkors.
Medan de dricker te och småpratar betraktar Wallis deras värd med allt större beundran.
Hon noterar framför allt hans ögon, som hon tycker brinner med en särskild eld. Sympatin är ömsesidig.
När dagen är slut kramar Hitler hennes hand, medan han bugar djupt till avsked. Edvard strålar av stolthet. När Hitler höjer sin högerarm, återgäldar hertigen entusiastiskt fascisthälsningen.
På väg hem i bilen frågar Wallis om mötet var intressant. ”Ja, mycket”, svarar Edvard undvikande.
Wallis märker att Edvard döljer något för henne. Trots att hennes make verkar påtagligt ovillig att prata om sitt privata möte med den tyske ledaren, är hon alldeles för nyfiken för att släppa ämnet.
”Pratade ni om storpolitik?” frågar hon.
Edvard försöker vifta bort frågan, men hon leder oupphörligt in samtalet på mötet, och till slut förklarar Edvard att de bland annat har talat om vad Hitler gör för att bekämpa kommunismen.
”Vad sa han om kommunismen?” frågar Wallis.
”Han är motståndare till den”, svarar Edvard kort, och Wallis känner sin make tillräckligt väl för att inse att hon inte kommer att få ur honom något mer.
Hertigparet besökte den tyske ledaren i hans hem i Bayern, Berghof.
Världskriget väcker inga starka känslor
Söndagen den 3 september 1939:
Läget i Europa hettar till. I mars samma år har Hitler angripit Tjeckoslovakien, och när tyska styrkor omkring ett halvår senare överskrider den polska gränsen har Storbritannien fått nog.
Edvard kopplar av tillsammans med Wallis vid poolen i en hyrd villa i Antibes vid franska Rivieran, när han kallas till telefonen. Den brittiske ambassadören i Paris vill tala med honom.
Efter tio minuter kommer han tillbaka. ”Storbritannien har förklarat krig mot Tyskland”, säger han.
Konsekvenserna för fosterlandet är emellertid inte längre något som bekymrar Edvard nämnvärt. ”Jag är rädd att det kommer att bana vägen för världskommunismen”, konstaterar hertigen bara, innan han hoppar i poolen igen.
Amerikansk diplomat slår larm
Juni 1940:
Efter krigsutbrottet för Edvard och Wallis en kringflackande tillvaro i Europa. I juni besöker de den pro-tyske bankmannen Ricardo do Espírito Santo Silva i Portugal.
En varm junikväll håller den förmögne Ricardo Silva en middagsbjudning i sin villa i Lissabon. Herbert Pell är inbjuden, eftersom han är USA:s sändebud i staden.
Pell konstaterar dock snabbt att han inte är den mest prominente gästen. Vid bordet sitter nämligen hertigparet Edvard och Wallis.
I synnerhet hertigen har trevligt under måltiden, och pratar glatt. Den tidigare kungen blir alltmer varm i kläderna, och i ett av samtalen förkunnar han att han har för avsikt att stanna kvar utomlands, oavsett vad Churchill kan tänkas anse.
Dessutom borde britterna sluta fred med Hitler, tillägger han nonchalant.
Pell spetsar öronen.
Han vet att många hos de allierade fruktar att Edvard ska hamna i nazisternas klor, och att de ska utnyttja honom för propaganda, och för att få kontakt med andra högt uppsatta britter.
Efter middagen delar Pell sin oro med sina brittiska diplomatkollegor via telegram.
Varken Edvard eller Wallis tyckte om att bo på Bahamas, men makarna hade inget val.
Hertigen smusslades undan
För att få bort Edvard från nazisternas påverkan utnämnde den brittiska regeringen honom 1940 till guvernör på Bahamas – ett beslut som hans fru ogillade:
”Jag avskyr det här stället mer och mer för varje dag som går. De infödda är småaktiga, turisterna triviala och ointressanta”, berättade Wallis för sin moster Bessie.
En stor del av hertigparets tid – och pengar – gick åt till att renovera guvernörsbostaden, som var angripen av termiter.
I egenskap av guvernör åkte Edvard dock ofta bort från ön på lyxresor till Washington, där han diskuterade handelsmöjligheter mellan Bahamas och USA.
När Wallis inte följde med lade hon sin tid på bland annat välgörenhetsarbete hos den lokala avdelningen av Röda Korset.
Regeringen skickar Edvard till
Söndagen den 18 augusti:
För att få bort Edvard från Europa gör regeringen honom till guvernör över Bahamas – en ögrupp i Västindien. Den sittande ambassadören, Charles Dundas, flyttas hastigt till en post i Uganda i Afrika.
Medan fritidsbåtar fyllda med nyfikna passagerare följer den kanadensiska ångaren Lady Somers stävar skeppet in i hamnen i Bahamas huvudstad, Nassau, på ön New Providence.
Edvard har fått bita i det sura äpplet och lämna Europa, pressad av den brittiska regeringen.
Hundratals blickar följer honom och Wallis, när de går iland. Makarna är tjusigt klädda: Edvard i sin fältmarskalkuniform och Wallis i en nätt klänning som pryds av en knut i halsen.
I handen kramar hon en solfjäder, ett nödvändigt skydd mot den tryckande hettan, som den här tiden på året präglar öarna.
Längs vägen från kajen till guvernörsbostaden vinkar Edvard och Wallis till åskådarna, som vinkar och ropar entusiastiskt. Soldater från öns kungliga garnison står i givakt, när hertigparet går förbi.
När makarna kommer fram till guvernörsbostaden hälsar de från balkongen på de människor som samlats utanför. Därifrån har de utsikt över havet.
Någonstans långt därborta, omkring 7 000 kilometer bort, ligger Europa. Storbritanniens exkung har anlänt till sin ofrivilliga exil.
President Nixon och hans fru åt middag med det celebra paret i Vita huset 1970.
Levde jetset-liv efter kriget
Edvards tvivelaktiga kontakter före kriget glömdes fort bort, när freden sänkte sig över Europa.
Den romantiska berättelsen om kungen som offrade allt för kärleken passade väl med 1950-talets förkärlek för lättsmält underhållning och gammaldags hjältefigurer.
Kända och inflytelserika personer stod därför i kö för att träffa – och bli sedda med – hertigparet, som nu levde jetset-liv i Europa och USA.
”Varhelst hertigen och hertiginnan är befinner sig världen – de vackra människornas värld”, konstaterade den amerikanska skvallerskribenten Elsa Maxwell.
Wallis och Edvard åkte bland annat på kryssning i Medelhavet med filmstjärnan Greta Garbo och besökte presidenterna Eisenhower och Nixon i Vita huset. Paret lät sig dessutom intervjuas för en av USA:s mest sedda pratshower, Person to Person.
År 1967 åt Edvard och Wallis middag med familjen Kennedy, som ofta beskrivs som USA:s svar på en kungafamilj.
Middagen hölls efter premiären på filmen A King’s Story, som byggde på Edvards memoarer.
Boken var en av flera som den forne monarken skrev om det brittiska kungahuset – något som bidrog till att finansiera parets luxuösa livsstil.
Epilog:
Edvard och Wallis fick stanna kvar på Bahamas ända till 1945, varpå de återvände till Frankrike.
Edvard tillbringade resten av sitt liv skild från sin mor och sina syskon, men han bibehöll kontakten med familjen ända fram till sin död 1972.
Hertigen jordfästes på den kungliga begravningsplatsen vid Windsor Castle i enligt med en överenskommelse som han hade ingått med sin brorsdotter, drottning Elizabeth.
Wallis Simpson blev aldrig officiellt mottagen av vare sig drottning Mary eller drottning Elizabeth, som 1953 övertog tronen efter sin far, Georg VI.
Hertiginnan avled 1986 efter flera års sjukdom och begravdes vid sidan av sin make.