Drottning Margareta – Nordens ledare var en kvinna

Slaget utanför Falköping är Margaretas första som härförare. Hon föredrar egentligen att muta eller hota sina fiender. De följande timmarnas strid i den svenska lervällingen kommer att avgöra om hon ska lyckas kuva hela Norden.

Schackpjäs i maktspel

Margareta föddes 26 år tidigare på Søborg Slot på den danska ön Själland. Hennes far Valdemar Atterdag regerade över ett utfattigt Danmark, som pantsatts till tyska grevar.

Dessutom hade böldpesten grasserat i landet och orsakat hungersnöd. I Sjællandske Krønike från år 1353 noteras dock en glädjande nyhet: ”Drottningen födde en dotter, som hölls över det heliga dopet av den högvördige fadern, biskop Henrik i Roskilde, och fick namnet Margareta.”

Prinsessan Margareta var yngst i en syskonskara om sex, av vilka endast tre överlevde barndomen. Medan hennes storebror Kristofer en dag skulle ärva tronen var det tänkt att de övriga barnen skulle bli schackpjäser i medeltidens maktspel.

Margaretas storasyster Ingeborg giftes bort med en nordtysk greve för att hennes far i lugn och ro skulle kunna ena sitt rike. Margaretas öde var snarlikt; redan som sexåring förlovades hon med Norges 18-årige kung Håkan.

På papperet var förlovningen ett bra parti för alla inblandade. Kung Håkan var son till Magnus Eriksson, som styrde Sverige, och med Margareta följde danska löften om stöd till Magnus, som låg i strid med sin äldste son Erik om kungamakten i Sverige. Överenskommelsen skyddade även Valdemar Atterdags rike mot svenska angrepp.

Vad Margareta tyckte om arrangemanget var det ingen som brydde sig om. Det var inte alla som gillade ränker av det här slaget, med barn som insats. Heliga Birgitta av Vadstena, som själv blev bortgift som 13-åring för att sedan hamna i kloster, rasade mot Margaretas förlovning, som hon i ett brev till påven beskrev som en lek med dockor. Hon gjorde en dyster spådom för Sverige: ”Av detta äktenskap ska komma lidanden och ej hälsa för riket. Ej ska dess säd slå djupa rötter och invånarna kommer ej att glädjas åt en arvinge.”

Äktenskapet hänger på en skör tråd

Magnus Erikssons äldste son och rival om tronen, Erik, dog plötsligt av sjukdom år 1359, vilket innebar att den svenske kungen inte längre var i behov av någon allians med Danmark. Margaretas förlovning bröts.

I stället skulle Norges unge kung nu förlovas med en holsteinsk greves dotter. Det var ett hårt slag för Valdemar Atterdag, som låg i konflikt med holsteinarna, som hotade Danmark söderifrån.

Till Valdemars stora lycka drev en storm den holsteinska brudens fartyg till Bornholm, där hon hölls kvar av den danske ärkebiskopen av Lund, som Bornholm löd under. Biskopen svor att hålla henne inspärrad ”för att det inte skulle handlas mot Gud och äktenskapet”, som han uttryckte det.

Kung Magnus hade inget annat val än att låta Margareta och Håkan få varandra. I de skånska annalerna (Annales Scanici) noterade skrivaren år 1363: ”Norges kung Håkan gifte sig med Margareta, dotter till Valdemar, Danmarks kung, och ett högtidligt bröllop hölls i Köpenhamn.”

Under tiden hade Håkan efter sin brors död även blivit medkung i Sverige, så för Danmark hade den nu 22-årige monarken blivit ett ännu bättre parti för Margareta.

Se trailern här

Den tioåriga Margareta reste till Norge och lämnades först åt en adlig lärarinna, som uppfostrade barndrottningen tillsammans med sin egen dotter. Någon kunglig särbehandling fick Margareta inte.

Det var en djupt religiös uppfostran och kroppslig bestraffning var inget ovanligt. I en klosterkrönika kan man läsa att de båda flickorna ”ofta fick smaka samma ris”.

Samma år som Margareta gifte sig inträffade en katastrof i den danska kungasläkten. Valdemar Atterdags ende återstående son Kristofer dog, vilket innebar att riket stod utan manlig arvinge.

Handlingskraftig ung brud

Medan Håkan reste runt i Norge satt Margareta hemma på kungsgården i Akershus utanför dagens Oslo. Det var dock svåra tider i landet, som fortfarande kände av konsekvenserna av ett omfattande pestutbrott. Även på kungsgården var det kristider. Håkan blev till och med tvungen att pantsätta sin krona.

Medan han var bortrest skrev Margareta ett av få brev som finns bevarade. Där förklarar hon nyktert situationen för sin man: ”Ni ska veta, min käre herre, att jag och mina tjänare lider stor brist på mat och dryck. Varken de eller jag får vad vi behöver. Därför ber vi er, min käre herre, att ni finner en utväg till bättring, så att inte de som är hos mig ska behöva skiljas från mig för hungerns skull.”

Drottningens tjänstefolk hade hotat att lämna henne, men den nu 17-åriga Margareta visade prov på den handlingskraft som hon senare skulle bli känd för.

I stället för att invänta sin makes hjälp gick hon direkt till stadens välbeställde tyske handelsman Westfal för att be honom om pengar, med löfte om att kungen skulle betala tillbaka senare: ”Och jag ber er att skriva till Westfal att han ska låna mig det jag behöver och säga till honom att ni kommer att betala honom det han lånar ut.”

I slutet av brevet lade sig Margareta direkt i kungens arbete genom att å hans vägnar benåda en brottsling: ”Jag har lovat herr Henrik att jag ska skriva till er att ni gör det för mina böners skull och inte kommer att landsförvisa Ketil av Hofflandom eller hans kompanjon.”

Margareta mutar sig till tronen

Mitt i de svåra tiderna upplevde Margareta en ljuspunkt när hon i december 1370 födde sonen Olof. Tronföljden var säkrad, åtminstone vad gällde Norge.

I Danmark var situationen annorlunda, för där saknade hennes åldrande far en manlig arvinge. Av bitter erfarenhet visste alla att om tronföljden var osäker, så kunde ett inbördeskrig lätt bryta ut.

Därför hade Valdemar Atterdag ingått ett avtal med sin äldsta dotters svärfar, hertigen av Mecklenburg. Danmarks tron skulle gå till hans son Albrekt av Mecklenburg. Vid Valdemars död år 1375 hade emellertid överenskommelsen ännu inte stadfästs av det danska riksrådet, där mäktiga adelsmän fällde avgörandet.

Margareta tog tillfället i akt och skyndade till Danmark och det obeslutsamma riksrådet.

Margareta erbjöd sin fyraårige son Olof som dansk tronföljare, samt att hon och hennes man skulle regera i Olofs ställe tills han blev myndig.

I gengäld lovade hon de danska adelsmännen ägor och slott om de stöttade hennes sak. Genom dessa mutor fick hon majoritetens stöd.

I Mecklenburg och Holstein gjorde emellertid även konkurrentens familj en kraftfull insats. Albrekt kallade sig redan Koning der Denen, danskarnas kung.

Familjen hade till och med säkrat stöd från den tyske kejsaren Karl IV, som i ett öppet brev uppmanade de danska adelsmännen att utse Albrekt.

I slutändan var det dock de rika tyska handelsstäderna i den så kallade Hansan som avgjorde vem som skulle bli Danmarks nye kung. Hansestäderna befarade att de med Albrekt som kung skulle förlora sina handelsprivilegier i Danmark.

I februari 1376 skickade den sluga Margareta en delegation till Hansan med ett brev där hon lovade att städerna skulle få behålla sina privilegier om de stöttade hennes plan.

Hansans ledare, som var ovana vid att förhandla med en kvinna, skrev internt: ”Nu förvånar det oss mycket att ovan nämnda kung inte själv har skickat några brev eller utfärdat några löften, för det tycks oss vara en stor sak att sätta lit till frun och vända oss till henne.”

Margaretas löften var dock exakt vad hansestäderna ville höra, så den 3 maj 1376 valdes prins Olof till kung av Danmark på danehofet i Slagelse. Margareta och hennes man Håkan skulle vara hans förmyndare.

Margareta tar hjälp av pirater

Hansestäderna skulle snart få mycket med Margareta att göra. Kung Håkan trädde nämligen alltmer i bakgrunden och överlät styret av Danmark åt sin drottning.

När den norske kungen dog tre år senare tog Margareta helt över kontrollen över de båda rikena. Den samtida krönikeskrivaren Detmar från Lübeck berättar att Margareta var en driven härskare: ”Hela Danmarks adel greps av fruktan för denna kvinnas visdom och kraft och erbjöd henne sina tjänster. Hon kallade till sig fogdarna i landet, reste från slott till slott och lät sig hyllas och flyttade överallt fogdarna från den ena platsen till den andra.”

Margareta såg till att lojala män placerades på de viktigaste posterna, för att på så vis hålla Danmark och Norge i ett järngrepp.

Ett av Margaretas första mål var att återta kontrollen över Skåne, då inte minst den lönsamma handeln med saltad sill i Falsterbo och Skanör.

Under Valdemar Atterdag hade Hansan under en 15-årsperiod fått stora delar av Skåne i pant, och Margareta var angelägen om att se till att uppgörelsen inte varade en enda dag längre än nödvändigt.

Från år 1377 började drottningen därför stötta pirater som angrep hansestädernas fartyg, detta i syfte att göra handeln på marknaderna i Skåne till en så dålig affär för tyskarna att de inte skulle tveka att lämna ifrån sig landsdelen när det var dags för det.

Hansan beklagade sig genast för drottningen. Av tillförlitliga källor visste tyskarna att stöldgodset ”fördes till slottet i Varberg, där det i drottningens närvaro delades upp och hon själv behöll det mesta”.

Margareta nekade till anklagelserna, men hon kunde inte bestrida att vissa av piraterna stod henne nära. Flera av dem var exempelvis hennes rådgivare, och vissa danska vasaller och adelsmän. Drottningen lovade naturligtvis att sätta stopp för sjöröveriet, men lät även fortsättningsvis piraterna söka skydd i sina hamnar.

Den 11 maj 1385, då de skånska slott och städer som hansestäderna fått i pant skulle återlämnas, hände emellertid ingenting. I sin 15-årige sons namn skrev Margareta ett indignerat brev till Hansan, där hon förklarade att de nu ”med våld och orätt” ockuperade Skåne.

Hon krävde att de omedelbart skulle lämna över sina besittningar, annars skulle Danmarks kung ta upp saken inför ”vår helige fader påven, kejsaren och kungar, furstar, herrar, riddare och knektar, städer och länder och allt gott folk, och anklaga er för det sätt på vilket ni undanhåller oss våra slott, mot era garantier och mot tro och löften”.

Utan att invänta Hansans svar begav sig Margareta tillsammans med sin son till Skåne, där de den 28 maj lät landsdelens invånare svära den unge kungen sin trohet. Margareta bedömde att hansestäderna inte var beredda att försvara sina skånska besittningar med vapenmakt, vilket visade sig stämma.

”Detta skötte hon med stor klokhet”, noterade den tyske krönikeskrivaren Detmar.

Margareta utökar sin makt

Året därpå vann Margareta ännu en seger vid förhandlingsbordet, den här gången i Sønderjylland och Slesvig, där holsteinska grevar i flera år haft makten och fått en rad borgar i pant. Margareta tvingades dock godta att grevarna behöll vissa borgar.

Några årtionden senare beskrev en holsteinsk krönikeskrivare Margareta som ”en mycket listig kvinna”. Hon förstod vikten av att ”inte tända flera bål samtidigt” genom att ge sig in i en väpnad konflikt med de holsteinska grevarna. I stället gav hon dem rätt till de borgar som de redan hade mot att de svor henne trohet.

Margareta härskade därmed över Danmark och Norge samt Skåne. Hon hade säkrat rikets gräns söderut och riktade nu blicken mot Sverige.

Svenskarna hade kastat ut hennes avlidne make och hans far Magnus Eriksson och gett tronen till en annan Albrekt av Mecklenburg, en onkel till den Albrekt som Margareta lurade på Danmarks tron.

Skåne lider under Albrekt

Margareta ville inte ha Sverige, för hon led av storhetsvansinne; Danmarks säkerhet var huvudmålet. År 1384 invaderade Albrekt Skåne och enligt de skånska annalerna ”följde Margareta, den danske kungen Olofs mor, efter (...) och jagade svenskarna på flykten, vilket inte skedde utan skam, för de hade inte väntat sig att en kvinna skulle drista sig till det kungliga lägret”.

Till slut tvingades Albrekt ge upp sitt krig och återlämna de områden som han hade erövrat i Skåne. Margareta och den danska adeln befarade dock att Albrekt skulle kunna få för sig att återvända.

Av sina spioner visste Margareta att den tyskfödde Albrekt höll på att förlora sitt stöd. Till den svenska adelns förbittring överöste kungen sina tyska vänner med gods och borgar.

Sverige plågades också av laglöshet, eftersom kungen bara hade verklig kontroll över de större städerna. När Albrekt genomförde en stor så kallad reduktion, då kungen drog in stora gods som genom åren överlämnats åt landets mäktigaste familjer, vände sig den svenska adeln till Margareta.

Just som möjligheten att ena Danmark, Norge och Sverige befann sig inom räckhåll för Margareta, inträffade emellertid en katastrof. En av de första dagarna i augusti 1387 dog hennes son Olof plötsligt på Falsterbohus efter en kort tids sjukdom.

Utan någon manlig arvinge å vars vägnar Margareta kunde regera hade hon ingen formell rätt till tronen. I Mecklenburg såg hertigen genast chansen att trots allt få sin son installerad som kung av Danmark.

Adoptivson skapar lugn i riket

Margareta hade inte tid att sörja sin son. Hon var tvungen att agera snabbt. Bara en vecka efter Olofs död samlade hon landstinget i Lund för att de skulle utse henne till ”Sveriges fullmäktiga fru och till husbonde och till hela Danmarks rikes förmyndare”.

På landstinget svor rikets mäktigaste män att de inte skulle ”ta någon herre, hövding eller annan man till kung”. Margareta fick i gengäld lova att skaffa en manlig arvinge, så att riket inte skulle riskera att drabbas av oro och inbördeskrig vid hennes död.

De specifika omständigheterna är okända, men Margareta valde att adoptera ett av sin storasyster Ingeborgs barnbarn, den endast sexårige Bogislav från Pommern. I samband med adoptionen gav Margareta honom det mer nordiskklingande namnet Erik, och han skrev in sig i Nordens historia som Erik av Pommern.

Bara ett halvår efter Olofs tragiska död hade Margareta återigen ett fast grepp om makten i Danmark och Norge. Tiden hade kommit för att åter rikta blicken österut. I slutet av mars 1388 begav sig Margareta därför till Sverige för att träffa medlemmar av det svenska riksrådet, som utsåg henne till ”Sveriges fullmäktiga fru och till husbonde” och svor henne trohet.

Kung Albrekt tvingades fly till Mecklenburg, men han tänkte inte ge upp utan strid. I Nordtyskland satte han ihop en armé av krigserfarna livtjänare och återvände en kort tid efter nyåret 1388–89 för att kasta ut ”konung byxlös”, som han hånfullt kallade Margareta.

Margaretas armé belägrade Axevalla hus, en Albrekttrogen borg mellan Vänern och Vättern, när de tyska legosoldaterna gick i land.

Albrekt satte omgående kurs mot borgen, och en kall februaridag drabbade de båda arméerna samman vid byn Åsle. Margaretas armé var störst, cirka 1 500 soldater, men Albrekts 1 000 man var bättre rustade och utgjordes av garvade krigsveteraner.

Den avsatte och förbittrade Albrekt kände sig enligt den så kallade rimkrönikan segerviss inför anfallet: ”Kungen var så ivrig efter kamp och hade så bråttom, att inte alla av hans folk hann att göra sig färdiga.”

Albrekts armé stormade fram mot den dansk-svenska armén. Hastverket fick emellertid inga konsekvenser, enligt rimkrönikan: ”Då det kom till strid, vann han den första drabbningen och rev upp två häravdelningar under två baner (kavallerifördelningar i Margaretas armé, red.).”

Slagfältet förvandlades dock snart till en enda lervälling, där de tyska riddarna i sina tunga rustningar fick allt svårare att ta sig runt med sina stridshästar.

Motgången ledde till modlöshet och en ung riddare gav upphov till panik i de tyska leden: ”Han tog 60 riddare med sig som alla flydde och det var den viktigaste anledningen till att slaget blev förlorat”, står det i krönikan.

För Albrekt var det början till slutet. Tjugo förnäma riddare och otaliga soldater från hans armé dog och den detroniserade kungen togs till fånga tillsammans med sin son. Fångarna fördes till Margareta.

”Samma natt lät hon tortera kung Albrekt”, påstod den tyske krönikeskrivaren Detmar från Lübeck.

Detta påstående vederläggs dock av de flesta nutida historiker. Albrekt hade inte bara förlorat slaget, utan hela kriget om Sverige.

Margareta hade segrat och ”konung byxlös” härskade nu obestridd över hela Norden. Därmed var hon Europas mäktigaste kvinna.

År 1397 lät hon formellt samla sina tre riken i en union. Ceremonin ägde rum på slottet i Kalmar och unionen fick därför namnet Kalmarunionen. I kröningsbrevet stod det att hennes adoptivson Erik skulle vara kung över samtliga tre riken, men att vart och ett av dem skulle styras i enlighet med sina egna lagar.

Margareta skulle fortsätta som förmyndare åt den 15-årige kungen och kallades ”vår kära fru, drottning Margareta”.

Olof reser sig från de döda

Även efter det att Erik av Pommern blev myndig fortsatte Margareta att styra hans rike. Adoptivsonen var främst tilltänkt rollen som arvtagare efter fostermoderns död.

För att säkra hans makt inledde Margareta år 1402 förhandlingar om äktenskap med en engelsk prinsessa. England var nämligen en av Nordeuropas stormakter och kunde hjälpa till med att begränsa Hansans inflytande.

Alliansäktenskapet blev dock aldrig av, eftersom Margareta plötsligt fick fullt upp med att bekämpa ett allvarligt hot mot sin ställning.

Enligt den samtida historikern Johann von Posilge tycks Margaretas avlidne son Olof ha återuppstått.

”Det här året inträffade en märklig historia i landet Preussen. En fattig, sjuklig man hade kommit till landet (...) Där hittade några köpmän honom och frågade om han inte var känd i Danmark, för han liknade kung Olof mycket.”

Till en början nekade mannen till att han var den avlidne tronarvingen Olof, men när flera av Margaretas fiender började behandla den fattige mannen som en kunglighet och försåg honom med ett kungligt sigill gick han med på att skriva till Margareta och kräva sin rätt. Margareta sände bud efter mannen som påstod sig vara hennes avlidne son.

”Högmästaren (för riddarna i Tyska orden i Preussen, red.) skickade honom då med några ordensmän till drottningen i Kalmar, där han på alla sätt och vis befanns falsk, eftersom han varken var född i landet eller kunde språket. I hopp om att skonas erkände den unge mannen sina lögner. Margareta visade dock ingen barmhärtighet”, skrev Johann von Posilge.

Straffet var skoningslöst.

”Det byggdes ett stort, mäktigt bål och man hängde på honom alla brev han skickat till drottningen, där han utgav sig för att vara hennes son, och fick en krona på huvudet och ställdes upp framför alla människor och kastades på elden och brändes.”

Pesten lade drottningen i graven

Vid den relativt höga åldern 59 år härskade Margareta med fast hand över hela Norden. In i det sista arbetade hon med att utöka rikets territorium, bland annat genom att inlemma alltmer av hertigdömet Slesvig. Just ambitionerna i södra Danmark blev troligen hennes död.

I oktober 1412 befann sig Margareta på ett fartyg i Flensburgfjorden när hon efter kort tids sjukdom plötsligt avled. Vid den här tiden grasserade pesten i Flensburg, vilket gör att många historiker tror att det var den som tog livet av drottning Margareta.

Nordens drottning hade samlat ett väldigt rike under sig. Sina rivaler hade hon manövrerat bort och fred hade ersatt krig och laglöshet i Norden.

I en tid då kungahusens mödrar annars bara tilläts regera under korta perioder tills deras söner blev myndiga, härskade Margareta med skarpsinne i 26 år.