Despoten från Österlen
Den bastanta stenborgen Glimmingehus minner än i dag om sin hårdföre danske länsherre: riksrådet, amiralen och sjörövaren Jens Holgersen. Hans behandling av Gotlands befolkning var så hård att kungen fick gripa in.
Jens Holgersen med Glimmingehus i bakgrunden.
Sankt Eriksdagen den 18 maj var en stor kyrkohögtid i Sverige år 1506. Då firades helgonkungen Erik den helige rejält. I det småländska kustsamhället Pataholm några mil norr om Kalmar tycktes det istället som om undergången hade kommit.
Den fruktade danske kaparen och länsherren på Gotland, Jens Holgersen, hade landstigit med sina män som nu härjade vilt på platsen. De brände gårdar, roffade åt sig krigsbyte och attackerade den vilt flyende befolkningen. De män som inte hann undan höggs i bitar, medan kvinnor och barn kastades levande på elden.
Nyheten om händelserna nådde riksföreståndaren Svante Nilsson Sture som gjorde sig beredd att sända flera stridsskepp till Östersjön för att utkräva hämnd på den som där sades bedriva djävulens verk.
Jens Holgersen Ulfstand
Jens Holgersen (Ulfstand) är i dag mer känd som den som lät uppföra en av Nordens bäst bevarade medeltidsborgar, Glimmingehus på Österlen i Skåne. Men under sin livstid var han en fruktad sjökrigare som i början av 1500-talet tveklöst stred mot såväl unionsfientliga svenskar som den tyska Hansan.
Som dansk länsherre på Gotland sög han ut befolkningen genom orimliga skatter och avgifter. Med slottet Visborg i Visby som bas bedrev han också ett ihärdigt kaperi med kungligt godtycke. Hans agerande gav honom efter hand ett grundmurat rykte som skoningslös och brutal tjänare åt kung Hans av Danmark.
Född på Glimminge i Skåne
Jens Holgersen föddes troligen på 1450-talet som son till den skånske väpnaren Holger Hindriksen på huvudgården Glimminge. Släkten var en av de mäktigaste i Skåne och kom på 1520-talet – efter Jens Holgersens död 1523 – att anta namnet Ulfstand, vilket kom av de spetsiga formerna i släktvapnet.
Det Glimmingehus som finns kvar än i dag var ännu inte byggt vid denna tid, utan andra, nu okända, byggnader fanns på platsen.
Det befästa slottet Visborg anlades i Visbys sydöstra del, och ingick i ringmuren. Illustration från 1679 ur Suecia antiqua et hodierna.
Jens Holgersens karriär utmärktes redan från början av statusfyllda positioner. På 1480-talet var han länsman på den närliggande riksborgen Gladsax och 1486 avancerade han till samma tjänst på den mäktiga borgen Lindholmen vid Börringesjön, ett av Skånes viktigaste län.
Länsherre över Gotland
Därefter väntade än större uppgifter ute på Östersjön, då kung Hans år 1487 placerade Jens Holgersen som ersättare för den ryktbare länsherren över Gotland, Ivar Axelsson Tott. Ivar hade bedrivit ett ökänt sjöröveri, men verkar i övrigt ha varit en folklig tjänsteman.
Jens Holgersens tid på Gotland skulle bli av ett helt annat slag. Den danske adelsmannen såg den nya positionen som ett utmärkt tillfälle att utöka sin privata rikedom, vilket skedde genom omfattande kaperiverksamhet mot främst svenska och hanseatiska skepp.
Ständigt låg flera av hans fartyg och lurade i vattnen kring Gotland och gjorde området osäkert för sjötrafik. Kapad last forslades till Visborg slott, och där fängslades också delar av besättningen i tornet Blacken.
En som drabbades var den lybske skepparen Clawes Borne. Jens beslagtog värdefullt järn och smör från hans last och höll honom inspärrad i 35 veckor. Enligt lybeckaren Reimar Kocks samtida krönika fick köpmän och skeppare tvångsarbeta i smedjan. Vägrade de väntade misshandel.
Hård beskattning av gotlänningarna
Den gotländska befolkningen fick under denna tid nya och tunga skatter som ledde till svåra förhållanden på ön. Jens Holgersen noterade fattiga fiskares enkla hyddor i slottsboken för beskattning, och erbjöd låga priser för de många varor som han krävde att invånarna skulle leverera till Visborg.
Som exempel på den hårda regimen kan nämnas hur en öbo fick överlämna sin ålbäck till länsherren. Den arme mannen förbjöds att fiska i den men skulle ändå betala dess skatt.
Kung Hans skickade delegation
Efter bara fem år var klagomålen så många att kung Hans år 1492 fick sända en delegation riksråd till Gotland för att reda ut situationen. Under tolv dagar reste de runt på ön och undersökte hur det var ställt. Riksråden förhandlade även med borgarna i Visby och fastställde priserna för olika varor.
Öborna fick nu lova att vara sin herre trogen och Jens Holgersen i sin tur fick backa kring sina hårda avgifter. Länsherren fick i samma veva även ta emot kritik för sitt undermåliga underhåll av slottet och hamnarna.
Hans var kung av Danmark från 1481 till sin död 1513. Under åren 1497–1501 var han också kung över Sverige. Han stödde Jens Holgersen som länsherre och riksråd.
Kung Hans i skuld till Holgersen
Trots dessa allvarliga problem åtnjöt Jens Holgersen kung Hans fulla förtroende ända fram till dennes död 1513. Förutom länsherre hade Hans också utsett honom till riksråd – det var fördelaktigt för Danmark att ha en tjänare med hårda nypor centralt placerad i Östersjön.
Kungens välvilja kan också bero på de ansenliga summor som Jens Holgersen lånade ut till honom. Positionen på Gotland gjorde Holgersen till ägare av en stor mängd gårdar på ön, vilket gjorde att han kunde agera bankir. Förutom till kungen lånade han ut pengar till riddare och borgmästare – med deras gårdar som pant.
Gifte sig med Margareta Trolle
Länsherrens rikedom lär även ha gynnats av giftermålet med Margareta Arvidsdotter Trolle, dotter till Nordens rikaste privatperson: riksrådet Arvid Trolle. Han var bosatt på Bergkvara slott i Småland och ägare till över tusen gårdar i Sverige och Skåne.
Jens och Margareta vigdes i Visborgs slottskapell den 29 juli 1498. Äktenskapet var typiskt för den unionsvänliga adeln, som på detta vis skapade allianser och rikedomar över den dansk-svenska riksgränsen.
Bygget av Stora Glimminge
Året efter bröllopet påbörjade Jens Holgersen det kostsamma bygget av ett väldigt stenhus på sin släktgård Glimminge i Skåne. Den borg som han lade grunstenen till den 2 maj år 1499 symboliserade rent materiellt hans starka koppling till Gotland.
Cirka 250 ton gotländsk sten skeppades över Östersjön för att bli hörnstenar, pelare och annan utsmyckning i borgen. Upp växte nu en imponerande och respektingivande stenjätte på Österlenslätten, som vida omkring spred budskapet om Jens Holgersens makt.
Borgen byggdes både som bostad och försvarsanläggning – det senare märks genom vallgraven, de tjocka murarna, skottgluggar och lömska fällor i den invändiga trappan. Utvändigt påminde borgen mycket om Ivar Axelssons Lillöhus i nordöstra Skåne, och om de resliga packhusen i Hansestaden Visby. Stora Glimminge, som Jens kallade borgen i ett brev, levde verkligen upp till sitt namn.
Sjöbefäl i anfall mot Sverige
Jens Holgersen var verksam under den kaotiska tid som utgjorde Kalmarunionens slutfas. Danmark var förbundets rättmätiga överhuvud och striderna stod tätt med det unionsfientliga Sturepartiet. Med sitt strategiska läge i Östersjön kom han att spela en viktig roll i denna konflikt. Han var ett av sjöbefälen när kung Hans anföll Sverige år 1497.
Glimmingehus nära Simrishamn i Skåne ger ett unikt vittnesbörd om hur en adelsman kunde bygga och bo under senmedeltiden.
Holgersen härjar småländska kusten
Kalmar var brännpunkt för många av unionsstriderna under följande år, då slottet hölls av danskarna, medan svenskarna hade själva staden. Den stridbare Linköpingsbiskopen och unionsfienden Hemming Gadh belägrade flera gånger fästningen i Kalmar, men danskarna undsattes flitigt av Jens Holgersens gotländska flotta.
Det är också under denna tid som danskarna, under Holgersens ledning, vid flera tillfällen härjade den småländska kusten. Som nämnts drabbades Pataholm, men även i Ryssby brändes gårdar år 1506, och kyrkans inventarier stals. Prästgårdarna i Ljungby och Dörby plundrades och prästerna kidnappades mot en lösen på 160 oxar.
Böjde sig inte för kyrkan
Någon oro över sin egen själs frälsning verkar inte Jens Holgersen haft. Vad vi vet gjorde han inga donationer till kloster och kyrkor, vilket annars var kutym för välbeställda personer.
Tvärtom tillfångatog han ett par Vadstenamunkar 1508 och höll dem inspärrade under vedervärdiga förhållanden på Gotland. Senare togs de som fångar till Köpenhamn där kung Hans nekade dem att resa till Rom som de planerat.
Kanske låg denna episod bakom det som en Vadstenaabbedissa berättar i en krönika, att hon bad till Gud om att Jens och Margareta Holgersens barn inte skulle brås på sin far.
Längre fram kom länsherren att hotas av bannlysning för hårdför behandling av en tysk präst i Visby. Jens Holgersen svarade på detta, att om så skedde skulle han minsann göra det hett om öronen för prästen och hans kollegor.
Lämnade Gotland 1509
År 1509 lämnade Jens Holgersen Gotland av okänd anledning. Hans 22 år på ön ledde till svårt armod som ännu rådde fem år senare, då gotlänningarna skrev till den nye kungen, Kristian II, om bistånd. 250 gårdar stod öde och de fattiga fiskare som hamnat i skatteboken var döda och deras hyddor borta.
Invånarna fick det tillfälligt bättre under länsherren Laurens Schinkel, men eländet återkom efter några år, då en av Holgersens underkaptener, Sören Norby, återinförde det hårda väldet.
Den danska kungamakten hade sedan 1400-talet försökt minska Hansans långvariga dominans i Östersjön och Öresund, vilken ansågs hindra den egna utvecklingen.
År 1507 tvingades Hansan till en förödmjukande överenskommelse, där danska flottkaptener gavs rätt att granska tyskarnas skeppslaster och konfiskera svenska varor däri. 1509 utbröt öppet krig mellan Danmark och Hansestaden Lübeck.
Det är ont om avbildningar av Jens Holgersen. Här ses han dock på sin gravsten i Vallby kyrka.
Jens Holgersen blir amiral
Jens Holgersen avancerade nu till sitt livs absoluta topposition: amiral och befälhavare på örlogsfartyget Engelen, kronjuvelen i den flotta kung Hans byggt upp under flera år. Det var ett väldigt fartyg vars like ingen tidigare skådat – det rymde 600–700 man och var till skillnad från tidigare danska flottfartyg byggt helt för krigföring.
I maj 1511 seglade Engelen iväg med 19 andra stora fartyg för att ta upp kampen med den lybska flottan, som gjort räder i Öresund och på Bornholm. Man anfaller och härjar Wismar, förstör försvarsanläggningar och tar fjorton skepp med sig.
De danska och lybska flottorna möts så den 9 augusti i slaget vid Bornholm. Slaget slutar oavgjort, även om båda sidor anser sig ha segrat.
Länsherre på Sölvesborgs slott
När Danmark slutligen stod som segrare i kriget mot Lübeck och fred slutits 1512 var Jens Holgersens tid på havet över. Hädanefter residerade han främst som länsherre på Sölvesborg slott i Blekinge. Han kom allt längre ifrån de utrikespolitiska händelser som han tidigare varit en så stor del av.
Dock hade han kvar sin hårdföra stil. Enligt traditionen satte han abboten för Bäckaskogs kloster i nordöstra Skåne på en hård magringskur. Denne skulle vid ett besök hos Jens Holgersen ha klagat över sin fetma, vilken länsherren sade sig ha bot mot. Abboten fängslades i smedjan där han sattes att arbeta i dagar på enbart vatten och bröd.
Abboten lyckades dock skicka bud till kungen, som gav order om hans frisläppande och dömde Holgersen att betala en avgift till klostret. Om sägnen är sann vet vi inte, men 1514 utfärdade abboten faktiskt ett kvitto på att länsherren betalat 100 mark silver.
Jens Holgersen dog 1523
Jens Holgersen dog i februari 1523 av hög ålder och begravdes i kyrkan i Vallby inte långt från Glimmingehus. Han gick i graven samma år som Kalmarunionen, som ändar definitivt i och med Gustav Vasas kröning samma år.
Detta blir även slutet på Glimmingehus storhetstid, eftersom sonen Börge aldrig nådde samma höga maktposition som sin far, och under följande århundraden ska den stolta riddarborgen främst nyttjas som sädesmagasin.
Jens Holgersen såg dock till att hans minne skulle leva vidare. Alla som besöker Glimmingehus måste kliva in under en imponerande stentavla som tydligt berättar om vem som en gång lät bygga borgen.
Publicerad i Populär Historia 7/2017