Brev från Irak: ”Vi har nu krönt vår kung”

Efter första världskriget får britterna herravälde över Irak. De beslutar sig för att skapa en mönsterstat, som kan garantera stabilitet i området. I ett brev till sin far berättar diplomaten och äventyraren Gertrude Bell om sin roll som medlare och kungamakare.

Efter första världskriget får britterna herravälde över Irak. De beslutar sig för att skapa en mönsterstat, som kan garantera stabilitet i området. I ett brev till sin far berättar diplomaten och äventyraren Gertrude Bell om sin roll som medlare och kungamakare.

Wikimedia

Bagdad, Irak, 28/8 1921

Käre far
Efter två veckor utan brev kom det två den här veckan. Det första ankom den 19 juli, och det andra den 27 juli. Mina brev till er därhemma tycks följa precis samma mönster.

Nåväl, vi har haft en fantastisk vecka. Vi har nu krönt vår kung, och sir Percy* och jag är överens om att vi kommit halvvägs. Den resterande halvan av arbetet går ut på att sätta ihop den lagstiftande församlingen och en grundlag.

© Hulton Deutsch/Getty Images

Gertrude Bell

Levde: 1868-1926.

Nationalitet: Brittisk.

Sysselsättning: Diplomat, upptäckts­resande, arkeolog och författare.

Civilstånd: Ogift.

Känd för: Bells kännedom om Mellan­österns stamstrukturer gjorde henne värdefull för den brittiska regeringen, som gav henne i uppgift att lära Faysal rollen som Iraks kung. Bell grundade med sin personliga arkeologiska samling Baghdad Archaeological Museum, som senare blev Iraks nationalmuseum.

Tronbestigningen ägde rum i tisdags klockan sex på morgonen, och den genomfördes mycket väl. Ett podium, som var nästan en meter högt, hade ställts upp mitt på palatsets stora gård.

Bakom podiet fanns det stora receptionsrum där Faysal höll till. Framför det satt vi, indelade i grupper – britter, arabiska ämbetsmän, folk från staden och lokala ombud. Totalt var vi 1500 personer.

Vi reste oss alla upp, när huvudpersonerna kom in. Faysal förde sig värdigt, men verkade nervös. Det var ett gripande ögonblick.

Den blivande kungen blickade över de främre raderna. När han fick syn på mig, hälsade jag med en rörelse som antydde att jag gjorde honnör.

Därefter lästes sir Percys proklamation upp högt. Proklamationen konstaterade att Faysal hade valts av 96 procent av hela befolkningen.

”Innan jag dör hop­pas jag få se Faysal härska från Persiens gränser till Medelhavet”. Gertrude Bell.

Länge leve kungen! Med det ropet reste vi oss alla, och flaggan hissades. En orkester spelade God Save the King, för de har än så länge ingen egen nationalsång. Efter det följde en kanonsalut med 21 skott.

Sedan talade kung Faysal I till sitt folk. Jag har telegraferat hans tal, så att du kan läsa det. Det var ett väldigt fint tal, enkelt och inkännande.

Det var fantastiskt att se hela Irak från norr till söder samlat. Det är förs­ta gången i historien det skett.

Sir Percy har varit opasslig, men mådde bättre på kröningsdagen. Eftersom jag hållit besökare borta från honom i en vecka, fick jag fullt upp med boka möten med alla ombuden.

En av grupperna var mer intressant än de andra. Det rörde sig om de kurdiska stamledarna från gränsområdena. De har valt att vara en del av Irak, tills de får ett självständigt Kurdistan.

Efter att de talat med sir Percy besökte de alla mig. Kurderna kom sist och stannade längst.

Borgmästaren från Zakho frågade mig vad jag ansåg om Kurdistans framtid. Jag sa att det distrikt som de kom från alltid kommer att vara beroende av staden Mosul, oavsett hur många Kurdistan som än upprättas.

Kurderna höll med, men ansåg att några av deras egna skulle representera dem politiskt. Det kunde jag inte se några problem med, sa jag.

En del av dem sa även att barnen ska undervisas på kurdiska i skolorna. Jag påpekade att det skulle bli svårt, för det finns inte en enda lärobok – eller någon annan bok för den delen – skriven på kurdiska.

Det gav dem något att tänka på. Efter en stund sa de att undervisningen nog skulle kunna fortsätta bedrivas på arabiska. Lokalt självstyre ville de emellertid gärna ha.

”Har ni talat med kung Faysal om det?” frågade jag. Jag ser fram emot att få höra hur det går med det. Det är verkligen lustigt, eller hur?

Dagen innan tillbringade jag två timmar med att dricka te med Faysal. Jag hade med ett foto från vår picknick. Det är samma foto som jag skickat till dig.

Gertrude Bell visade kung Faysal detta foto. Några veckor före Faysals kröning hade hon arrangerat en brittisk picknick i öknen för den blivande regenten (i gul ring).

© Pictorial Press Ltd/Imageselect

Jag tog även med en karta, som jag tagit från tidningen The Times. Den visade hur fransmännen har delat in Syrien i mindre delar. Han älskade fotografiet, men svor åt kartan. ”Vid Gud! Det går inte”, utbrast han.

Jag sa att jag hör till dem som känner Syrien bäst, och som älskar landet högst. Och enligt min åsikt finns det bara en sak vi kan göra för att rädda landet.

Det är att vi håller oss i skinnet, håller tyst och sköter vårt jobb. Vi ska göra Mesopotamien till en arabisk mönster­stat.

Lyckas vi med det kommer det inte att finnas en enda arab, varken i Syrien eller i Palestina, som inte vill ingå i den staten. Och innan jag dör hoppas jag få se Faysal härska från Persiens gränser till Medelhavet.

Men om vi så mycket som lyfter ett finger för att lägga oss i det nu, går det ut över både Irak och Syrien.

Vi tillbringade en förnöjsam timme med att diskutera a) våra gränser i öknen söderut och västerut samt b) den nya nationsflaggan samt Faysals personliga fana.

Till den sistnämnda gjorde vi ett utkast, som jag bifogar. Flaggan har en guldkrona och pryds av en röd triangel. Den röda färgen är kungens släkt- och stamfärg. Det innebär att han kan sätta sin egen prägel på flaggan.

Käre far, skulle du vilja vara så snäll och kasta ett öga på det jag har ritat, så att jag kan vara säker på att det har blivit heraldiskt korrekt. Du får hemskt gärna telegrafera ditt svar till mig.

Solen hade gått ner, när vi var färdiga, och Faysal reste sig. ”Jag måste gå ut och be”, sa han. Stanna en stund, sa Ja’far* och tog med mig ut på balkongen, där vi hade utsikt över Tigris.

Han ville tala med mig om det nya kabinettet. Det var helt fantastiskt – det röda ljuset över floden, den varma kvällen och Ja’fars ivriga frågor. Detta är utan tvekan det mest krävande åtagande jag någonsin har gett mig i kast med.

Vädret är lite svalare nu. En dag förra veckan nådde temperaturen inte mer än 40 grader.

Kärleksfulla hälsningar
din dotter Gertrude

Epilog:

Irak blev aldrig någon mönsterstat. Under ledning av Faysal lösgjorde landet sig 1932 från Storbritannien. Kurdernas önskan om en stat förblev ouppfylld och är än i dag en källa till konflikt. Gertrude Bell dog 1926, 57 år gammal – av allt att döma tog hon sitt eget liv.