Våldsvågen som svepte över Ryssland år 1881 krävde tusentals judars liv, både unga och gamla.

© Polfoto

Blodigt attentat fick Rysslands tsar att förfölja judar

Ett attentat mot tsar Alexander II år 1881 blir startskottet för våldsamma angrepp på Rysslands judar. Många ryssar tror att det är judarna som ligger bakom mordet och ger sig ut på gatorna uppfyllda av hat och hämndlystnad. Miss­handel, plundring och våldtäkter blir snart vardag för judarna i imperiet.

10 juli 2018 av Jeppe Nybye

Snön ligger som ett tjockt täcke på gatorna i Sankt Petersburg när tsar Alexander II lämnar Vinterpalatset i sin vagn tidigt på kvällen den 13 mars 1881. 

Den tunga, skottsäkra vagnen är en ­gåva­ från den omtänksamme franske kejsaren Napoleon III, som vet allt om Alexanders problem med upproriska undersåtar. Hela fem gånger har Rysslands 62 år gamle envåldshärskare utsatts för attentat.

Denna mulna, råkalla dag känner tsaren emellertid hur det börjar blåsa mildare vindar. Två timmar tidigare har han – efter lång tvekan – undertecknat ett dokument som ska reformera det politiska systemet i Ryssland och ge folket mycket mera makt. 

Förhoppningsvis kommer reformerna att dämpa de hittills oförsonliga revolutionära grupperingarna och varsla om en ny tid med fred och stabilitet i det stora riket.

Men denna lovande vinterdag har Alexander inte en aning om att hans Ryssland snart kommer att kastas ut i en blodig orgie av våld och plundringar. 

Och att det är hans egen död som kommer att in­leda de dramatiska händelser som slutligen ska kulminera i grundandet av den första judiska staten: Israel. 

Flera reformer skulle göra Ryssland till en ekonomisk stormakt igen, men det slutade med att tsar Alexander II miste livet. Alexander II gjorde bönderna fria men i praktiken var de lika fattiga som förut. 

© Polfoto

Terrorister dödar tsaren

Nikolaj Rysakov huttrar i kylan där han står och väntar längs tsarens resväg. Han vet ingenting om reformplanerna. 20-åringen är medlem i den socialistiska terroristgruppen Folkviljan och stark motståndare till regimen. 

Han och hans kamrater har förklarat ”krig till sista blodsdroppen” mot den ”hycklande och korrupte” tsaren. Nu ska ”tyrannen” få känna på folkets vrede.

Rysakov tvekar inte när han äntligen ser Alexanders vagn närma sig. Trots att tsarens mest lojala soldater, de beridna kosackerna, omger hans vagn hoppar Rysakov ut framför vagnen och kastar en bomb mot den. 

Bomben är inlindad i vitt tyg och för kosackerna ser den ut som en harmlös snöboll. Sekunden senare, när den exploderar under vagnen, inser de att de hade fel.

Hästarna stegrar sig och gnäggar, ett par kosacker faller sårade till marken och en pojke som råkar gå förbi träffas av splitter från bomben. Den lille pojken skriker hjärtskärande av smärta.

De oskadda kosackerna reagerar emellertid omedelbart och övermannar attentatsmannen. Faran tycks vara över. 

Tsaren har bara fått lindriga skador och skickar troligen en tacksam tanke till Napoleon III. Han stiger ur sin skott­säkra vagn för att se till de sårade. 

Då ­rusar plötsligt en ny attentatsman fram och kastar ännu en bomb. Både tsaren och gärningsmannen faller dödligt sårade omkull när bomben exploderar mitt emellan dem.

Mindre än en timme senare dör tsaren. Hans baneman drar sin sista suck senare samma kväll. 

Den döende mannen anger inte en enda av sina medbrottslingar, och nämner inte ens sitt eget namn – men besväret med att hålla tyst kunde han ha besparat sig. 

Den förste bombmannen, Nikolaj Rysakov, klarar inte att stå emot polisens förhör. Han anger alla sina kamrater i Folkviljan.

En av de namngivna är Gesia Gelfman. Det enda hon bidragit med i samband med attentatet är en säker mötesplats. 

Men hon är också judinna och i ett samhälle som det ryska, som vid den här tiden är genomsyrat av för­domar mot judar, uppstår genast konspirationsteorier med anledning av hennes bakgrund. 

Snart surrar rykten om en judisk komplott bland befolkningen och i flera fall är det tidningarna som tar täten – trots att Gesia Gelfman är den enda juden bland de sex gripna.

Tidningen Novoje Vremja berättar till exempel att en av ­attentatsmännen har en ”österländsk attityd och en krokig näsa”, och tidningen Vilenskij Vestnik skriver rent ut att ”tsarens död är judarnas fel”. 

Snart rapporterar tidningarna även om att folket planerar att angripa judarna för att hämnas tsarens död. 

Rysslands judar

  1. Myt: Judarna blev rika på de kristnas arbete, ansåg många ryssar på 1880-talet.
    Fakta: En regeringskommitté konstaterade på 1880-talet att judarna var nästan fattigast i Ryssland. 90 procent av dem levde ”ur hand i mun, i fattigdom och under högst ohygieniska förhållanden”.

  2. Myt: Judarna ledde de upprorsgrupper som ville störta tsaren, stod det i flera tidningar.
    Fakta: Judar utgjorde 4 % av befolkningen men 7,5 % av de revolutionära som polisen bevakade på 1870-talet. De var alltså inte alls i majoritet.

  3. Myt: Det var judarnas eget fel att pogromerna blev så blodiga år 1881.
    Fakta: Oroligheterna hann sprida sig då regeringen tvekade. T.ex. gjorde makt­havarna ingenting för att dementera rykten om att tsaren utfärdat ett dekret: att ryssar beordrades angripa judar. 

Byfåne tänder gnistan

Jelisavetgrad, i nuvarande Ukraina, är en stad med 45 000 invånare varav en tredjedel är judar. Där tar myndigheterna ryktena på största allvar. 

Den 10 april 1881 begär stadens polismästare förstärkning från armén, avlyser festlig­heterna i samband med påskfirandet och ger order om att alla butiker, värdshus och krogar ska hållas stängda under helgdagarna. 

Samtidigt betonar han att undantagstillståndet inte beror på judisk bestickning – vilket ryktena gör gällande – utan att syftet är att hedra den ­avlidne tsaren.

Till polismästarens stora belåtenhet får åtgärderna önskad effekt och de tre första påskdagarna går utan några större oroligheter. Den 15 april låter han därför förstärkningarna från armén återvända hem, och värdshusen i staden tillåts öppna igen.

Det ska emellertid visa sig bli ett ödesdigert beslut. Samma eftermiddag utbryter ett slagsmål mellan en judisk värdshusvärd och en känd, udda profil i staden. 

Enligt ett vittne ska värdshus­ägaren ha gett den lätt efterblivne gästen en omgång stryk för att han förstört ett värdefullt glas. Enligt en annan uppgift ska den berusade gästen ha förnärmat värden genom att sjunga en påsk­psalm både högt och falskt.

Hur som helst samlas snabbt ett stort antal människor som hört gästens höga skrik, och polisen lyckas inte få kontroll över den uppretade folkmassan.

”Judarna angriper vårt folk!” ropar någon, och snart ekar slagorden längs ­gatorna i hela Jelisavetgrad. Pöbeln ­löper amok och kastar sig över judarna i staden. Nu ska de utkräva hämnd för tsarens död!

Beväpnade med både kofötter och ­yxor försöker de judiska butiksägarna försvara sig så gott de kan, men de kämpar förgäves. Butikerna plundras och vandaliseras, en efter en.

Efter en stund kommer fler poliser till platsen och 20 av de mest berusade och våldsamma bråkstakarna sätts i hand­bojor. 

Samtidigt kallar polismästaren tillbaka de soldater som han nyligen skickat hem. Men inte ens det sätter stopp för oroligheterna. 

Bråkmakarna flyttar bara ut till sidogatorna där de kan gå till attack i skydd av mörkret och därefter blixtsnabbt försvinna igen.

Polisen låter förövarna gå

Nästa dag ansluter bönderna i de närliggande byarna till stadens vildsinta folkmassa. 

De nyanlända fyller sina kärror med saker som stulits från judar och passerar i flera fall helt öppet förbi både poliser och soldater. 

Under natten har armén fått en order från provinsens guvernör om att ingripa, men ordern är så otydlig att många av officerarna inte vet vad de ska göra. Samtidigt uppfattar poliserna arméns ankomst som ett tecken på att de själva kan börja slappna av.

Det resulterar i att ingen myndighet gör någonting – vilket får bråkmakarna att tro att myndigheterna faktiskt tillåter dem att angripa judarna. 

Ögonvittnen berättar bland annat om en grupp soldater som vägrar att ingripa mot två män som helt lugnt går längs gatan och krossar butiksfönster – de hävdar att det är polisens ansvar att ta hand om sådant.

Det utbredda judehatet bland soldater och poliser får också stor betydelse. 

Under den så kallade Jelisavetgrad-pog­romen händer det till exempel att soldaterna skålar med vandalerna i plundrade värdshus med judiska ägare, eller tar emot gåvor som stulits ur judiska hem.

Oroligheterna avtar inte förrän framåt kvällen den 16 april, då ett strilande regn och iskalla vindar får de flesta orosmakarna att bege sig hemåt. Dagen därpå lyckas polisen och armén äntligen sätta stopp för upploppet.

Vid det laget har omkring 600 personer gripits. Men judarna i det ryska imperiet kan inte andas ut. Under dagarna som följer sprider sig nämligen de spontana judetrakasserierna till mer än 30 städer och byar kring Jelisavetgrad. 

Under pogromen 1881–82 blev de ryska judarna chockade över det djupa hatet mot dem. Även personer som tidigare talat om att deras trosfränder skulle assimileras i samhället började drömma om en egen judisk stat. I boken Der Judenstaat från 1896 argumenterar journalisten Theodor Herzl för bildandet av en judisk stat i Palestina. 

© Polfoto

Guvernören ”belönar” bråkmakarna

På grund av de tvetydiga signalerna från myndigheterna får de nya upploppen luft under vingarna. Efter pogromen i J­elisavetgrad beslutar guvernören att avsätta drygt 160 000 rubel som ska gå till mat åt de hårdast drabbade judarna. 

Men samtidigt tillsätter han en kom­mitté som ska hjälpa familjerna till de fattigaste bråkmakarna som nu har hamnat i fängelse. 

Och när de allra flesta av de 600 gripna strax därefter försätts på fri fot, börjar det gå rykten om att den som angriper judar inte bara slipper undan straff utan dessutom belönas med gåvor till familjen. Det ryktet gör judarnas situation ännu värre.

Den 26 april 1881 har oroligheterna spridits till storstaden Kiev. Vid det laget är en mängd fantasifulla rykten i omlopp bland ryssarna – som i de flesta fall är analfabeter. 

Enligt ett rykte ska den nye tsaren, Alexander III, ha gett order om att en kippa (en traditionell judisk huvudbonad) ska ha spikats fast på hjässan på en judisk man som glömt att lyfta på hatten när han hälsade. 

Ett annat falskt rykte är att tsaren utfärdat ett direktiv där han ger det ryska folket tre dagar att hämnas sin högt älskade fars död.

I Kiev tar uppretade ryssar tillfället i akt och ägnar tre dagar åt att angripa och trakassera den judiska minoriteten i staden. 

En journalist från den judiska tidningen Rassvet finns på plats under den första dagen då en enorm folkmassa, bestående av allt från småpojkar till hantverkare och fattiga ryssar, börjar marschera längs stadens gator vid middagstid och ropa slagord.

”Fönsterrutor och dörrar flög genom luften och kort därefter, då pöbeln brutit sig in i hus och affärer, började de kasta precis allting de fått tag på ut på gatorna”, skriver reportern i artikeln.

Snart ger sig folkmassan även på den judiska synagogan och trots bommar, fönsterluckor och tunga lås lyckas de ta sig in i byggnaden på ett ögonblick.

”Ni skulle ha sett med vilket ursinne pöbeln gav sig på de heliga Torarullarna. Rullarna revs sönder, trampades på och förstördes med ett ofattbart raseri”, skrev journalisten från Rassvet.

I sitt reportage från Kiev skrev reportern emellertid ingenting om de överfallsvåldtäkter som ägde rum mot judiska kvinnor och flickor, vissa bara tio år gamla. 

Inte heller skrev han om morden på små barn som kastades ut genom fönster och krossades mot marken.

Regeringen är villrådig

I Sankt Petersburg sitter tsaren passiv och följer hur pogromerna sprider sig till alla städer och byar där det finns en judisk minoritet. 

Han är visserligen inte särskilt förtjust i sina nästan fyra miljoner judiska undersåtar, men de otyglade upploppen destabiliserar hela riket och skulle kunna växa till ett hot mot hans regim.

Vid det här laget är Alexander och regeringen övertygade om att det är revolutionära grupper som ligger bakom oroligheterna. 

Inom rikets högsta kretsar har man kommit fram till att revolutionärerna utnyttjar judehatet bland befolkningen som ett medel för att senare kunna mana folket till kamp mot tsarregimen.

”Detta är anarkisternas verk”, säger Alexander till en judisk delegation som uppvaktar honom i maj 1881.

Men regeringen lyckas inte stoppa oroligheterna. Den ryska armén är helt enkelt för ineffektiv och poliserna för få. Samtidigt finns judehatet överallt i samhället – såväl hos den enskilde polismannen på gatan som hos guvernören i provinsledningen. 

I bästa fall gör de halvhjärtade insatser, trots tsarens stränga order.

När guvernör Aleksandr Drenteln i Kiev får order från en regeringsrepresentant om att ingripa mot orosstiftarna, säger han till exempel att ”det bästa vore att krossa judarna ordentligt och sätta stopp för deras längtan efter profit”.

Inte förrän Drenteln själv råkar hamna mitt i en rasande folkmassa och attackeras blir han så upprörd att han får armén att sätta stopp för upploppen.

Lagförslag: Deportera judarna

I Sankt Petersburg inser tsaren till sist att det inte är revolutionära krafter som driver judeförföljelserna. 

Det är judarnas eget fel, heter det nu. Attitydförändringen kommer efter att tsarens utsände, den starkt antisemitiske greven P.I. Kutajsov, i juli samma år börjat utreda anledningen till de många pogromerna.

Kutajsov förhör hundratals vanliga ryssar och kommer sedan hem till Sankt Petersburg med många historier om ”judiska brott”. 

I Kutajsovs rapport på flera hundra sidor får tsaren bland annat läsa att judarna är hästtjuvar, att de snyltar på de kristna och tvingar unga, dygdiga ryska flickor till prostitution.

Det dröjer inte länge förrän inrikesministern – den antisemitiske Nikolaj Ignatjev – börjar förbereda nya, strängare lagar som ska tillmötesgå folkets krav på hårdare tag mot judarna. 

Ignatjev föreslår till exempel att alla judar på landsbygden ska tvångsförflyttas till getton i städerna. Flera hundra tusen judar kommer att tvingas lämna hus och hem om planerna förverkligas.

Judarna har det redan fruktansvärt svårt. Varje vecka rapporterar den judiska pressen om överfall, våldtäkter och brutala mord. 

Vid en begravning i Kovno (Kaunas i våra dagars Litauen) håller rabbinen Yitschak Elhanan Spektor ett minnestal där han uttrycker sin sorg över att det inte är han själv som ska i jorden:

”För en jude är döden att föredra framför livet i dessa tider”, säger han.

Rabbinens lidanden får dock snart ett slut. I mars 1882 uppstår nämligen så blodiga pogromer i staden Balta att tsaren inte längre kan blunda för att judarna i hans rike massakreras.

När järnvägsarbetarna kom till en ny stad gick de ofta till angrepp mot stadens judar. 

© The Art Archive

Vill ha vodka och blod

Balta har omkring 20 000 in­vånare och hälften av dem är judar. Dagarna före den 29 mars är situationen mellan judarna och de kristna ytterst spänd och en judisk lärare samlar ett antal kraftiga män för att bilda en självförsvarsgrupp.

När de första bråken bryter ut framför stadens viktigaste kyrka slår lärarens hejdukar tillbaka så hårt att de kristna angriparna tvingas söka skydd i brandstationen.

Därefter dröjer det inte länge innan polis och soldater anländer till platsen. Enligt en källa kommer bråkmakarna i samma stund utrusande från sitt gömställe för att gå till angrepp mot ­judarna tillsammans med de nytillkomna förstärkningarna. 

Beväpnade med gevärskolvar och svärd jagar polisen, armén och pöbeln bort judarna och inleder därefter sina härjningar i staden. Enligt andra källor griper myndigheterna såväl judar som kristna.

Det råder inga tvivel om att stadens polismästare förvärrar situationen dagen därpå, då han kallar in ungefär 500 bönder beväpnade med påkar. De ska hjälpa till att bevara lugnet. 

Men bönderna har fått väldigt otydliga order, och i stället för att gripa orosstiftare går de själva till angrepp mot judarna under strids­ropet ”vodka och blod”. 

Judarna kan inte känna sig trygga ens i sina egna bostadsområden. Bland annat blir en kvinna och hennes dotter våldtagna av en berusad polisman.

På kvällen den 30 mars upphör oroligheterna i Balta lika plötsligt som de börjat. Vid det laget har mer än 1 200 judiska hus och butiker blivit plundrade, och 40 judar har dödats eller skadats allvarligt. Därtill kommer en mängd våldtäkter.

Baltapogrom retar upp ryssarna

För tsaren och större delen av regeringen blir de våldsamma upploppen i Balta det som slutligen får dem att agera effektivt. 

Särskilt pinsamt för regimen är att både armén och polisen tycks ha deltagit i judeförföljelserna.

Även den tidigare judefientliga pressen tvingas inse att den gått över gränsen i sina antisemitiska artiklar. ”Allt annat bleknar i jämförelse med Balta”, skriver Rysslands största tidning, Golos.

Kort därefter väljer tsar Alexander att göra inrikesminister Ignatjevs antijudiska lagförslag mera tillämpbart. 

I stället för att hundratusentals judar ska tvingas flytta från landsbygden till städerna, införs de så kallade ”majlagarna” år 1882: Judarna får bo kvar på landet – men nya judar tillåts inte flytta dit.

Tsaren är mycket missnöjd med hur inrikesministern har hanterat de våldsamma judeförföljelserna, och den 30 maj tvingar han därför Ignatjev att avgå. Greven Dmitrij Tolstoj övertar hans ­ministerpost.

 Tolstoj ser inte sig själv som någon judarnas beskyddare men han avskyr allt som andas folkliga protester mot tsaren.

Så snart han tillträtt sin post sänder han ett otvetydigt hot till alla provinser som skakats av oroligheter: Om de lokala myndigheterna inte genast tar i med hårdhandskarna mot alla tecken på upplopp ska han personligen se till att de ansvariga aldrig kommer att få någon betydelsefull tjänst.

Samtidigt låter han domstolarna förstå att orosstiftare ska dömas till de strängaste straffen.

Tolstojs hårda linje fungerar. Inom några månader avtar upploppen och ebbar till sist ut helt.

Något som emellertid inte går att stoppa är flyktingströmmen. Tusentals judar – och senare miljoner – flyttar till mer judevänliga områden. 

Mellan åren 1881 och 1914 emigrerar nästan två miljoner judar till USA och Västeuropa, och ett fåtal bosätter sig i Palestina. Just dessa flyktingar bidrar senare till att lägga grunden till ett nytt judiskt hemland – staten Israel.

Andra världskriget fick stor betydelse för eftervärlden. Därför har vi vikt en hel artikel till det brutala kriget i varenda nummer av VÄRLDENS HISTORIA. Som prenumerant på Nordens största historietidskrift får du emellertid mycket mer än så. Du kan nämligen se fram emot:

  • Digital tillgång till de senaste tolv numren
  • Möjlighet att köpa produkter – till exempel elektronik och verktyg – till mycket förmånliga priser i vår exklusiva butik för prenumeranter
  • Valfri gåva

Bli prenumerant här

Läs mer

Zvi Gitelman: A Century of Ambivalence, Indiana University Press, 2001. I. Michael Aronson: Troubled Waters, University of Pittsburgh Press, 1990. Stephen M. Berk: Year of Crisis, Year of Hope, Greenwood Press, 1985.

Kanske är du intresserad av...