Varför dröjde Tyskland med att skaffa kolonier?

När tyskarna under Bismarck väl fick smak för rollen som kolonialmakt fick de bråttom att roffa åt sig land, och enbart Tyska Östafrika var dubbelt så stort som själva Tyskland.

När tyskarna under Bismarck väl fick smak för rollen som kolonialmakt fick de bråttom att roffa åt sig land, och enbart Tyska Östafrika var dubbelt så stort som själva Tyskland.

Ullstein Bild/Getty Images

Under Europas första stora koloniseringsvåg från 1400-talet till början av 1800-talet blev länder som Frankrike, Spanien och Storbritannien enormt rika på kolonier i bland annat Syd­amerika och Asien.

Men Centraleuropas tysktalande befolkning var splittrad i en uppsjö av självständiga kunga- och hertigdömen, som inte hade styrkan att etablera kolonier.

Först under kanslern Otto von Bismarck förenades Tyskland 1871 i ett starkt kejsarrike.

Vid det laget var de bästa koloniområdena tagna – eller så hade de slitit sig fria.

Men Bismarck och hans råd­givare såg fortfarande möjligheter i Afrika, som bortsett från ett fåtal brittiska och frans­ka kolonier bestod av många mindre ­afrikanska kungadömen.

År 1884 koloniserade Tyskland dagens Kamerun och Namibia, och under samma period stred Belgien och Frankrike om Kongo.

Den nya kolonialmakten fick spän­ningarna att blossa upp i Europa, så Tyskland kallade samma år till Berlinkonferensen, där stormakterna skulle lösa ”Afrika­frågan”.

Konferensens egentliga mål var att slå fast ett antal lösa regler för hur koloniseringen av Afrika skulle kunna ske utan att det skulle sluta i krig.

Efter konferensen inleddes den så ­kal­lade kapplöpningen om Afrika, då ­stormakterna skyndade sig att erövra så mycket land som möjligt.

Inom trettio år var i stort sett hela ­kontinenten koloniserad. Tyskland förlorade alla sina kolonier efter första världskriget.