Upproret på ön stoppade slaveriet
Plantager stacks i brand och de vita ägarna flydde när slavarna reste sig på Jamaica. Trots att upproret slogs ner blev det början till slutet för slaveriet i brittiska imperiet.
Plantage sätts i brand av slavar.
Det var den 1 januari 1832. Efter julhelgen hade det största slavupproret i Jamaicas historia brutit ut. I staden Montego Bay på nordvästra Jamaica rådde panik och förvirring. Med fasa betraktade de vita invånarna de omgivande höjderna där rök från brinnande plantager ringlade sig mot skyn.
Men hoppet steg i deras bröst när den brittiska flottans flaggskepp Sparrowhawk seglade in i hamnen. På däck stod överbefälhavaren för de brittiska styrkorna på Jamaica, general Willoughby Cotton.
General Cotton lovade hårda straff
Omedelbart efter landstigningen lät general Cotton arkebusera två slavar som anlagt bränder och nästa dag utfärdade han följande proklamation till öns förslavade befolkning:
”Negrer, ni har tagit till vapen emot era herrar och har bränt och plundrat deras hus och byggnader. Vissa ondskefulla personer har sagt er att Konungen har gjort er fria och att era herrar berövar er denna frihet. I Konungens namn har jag kommit till er för att meddela er att ni är missledda. Jag för med mig stora styrkor för att straffa de skyldiga, och alla som blir funna tillsammans med rebellerna kommer att dödas utan nåd. Ni kan inte motstå Konungens trupper; överlämna er och bönfall att ert brott må bli förlåtet.”
Rebeller mot milis och maroner
Trots proklamationen fortsatte upproret och snart hade 20 000 slavar anslutit sig. Rebellerna kämpade förtvivlat vidare, inte bara mot Cottons styrkor utan även mot Jamaicas vita milis och maronerna, fria svarta som allierat sig med britterna.
Rebellerna var otränade och uselt beväpnade. De slogs med knivar och träklubbor och använde nitar som ammunition till sina fåtaliga gevär. Därför dröjde det inte länge innan de måste slå till reträtt.
Upproriska slavar bröt sig in på plantagerna och satte byggnaderna i brand.
Robert Gardner instängd i grotta
I slutet av januari fick den vita milisen veta att en grupp frihetskämpar, ledda av rebellöversten Robert Gardner, hade samlat stora styrkor uppe på en höjd i den sydvästra delen av ön och planerade en attack. Milismännen begav sig mot höjden mitt i natten och överraskade rebellerna när de rusade uppför kullen. Många rebeller sårades och resten flydde.
Gardner och hans män drevs in i en stor grotta som omringades av milismän. Rebellerna slogs tappert och när milismännen efter flera dagar lyckades ta sig in fann de bara fyra överlevande försvarare. Överste Gardner och resten av rebellerna hade lyckats ta sig ut genom en okänd utgång.
Men Gardners styrkor utgjorde nu inte längre något hot mot milisen, de splittrades och drog runt i vildmarken i små grupper. Snart var hela upproret fullständigt krossat. Den 8 februari överlämnade sig Gardner till britterna. Han lovades benådning om han samarbetade, men löftet bröts och han hängdes.
Maroner samarbetade med britterna
Det var Christofer Columbus som gav Västindien dess namn i tron att han befann sig nära Indiens kust. Spanska kronan annekterade öarna men fick snart konkurrens av andra europeiska nationer i jakt efter kolonier.
Redan 1655 landsteg britterna på Jamaica och i början av 1800-talet kontrollerade de flera västindiska öar. Stora plantager anlades där afrikanska slavar arbetade till döds.
Samtidigt skapade förrymda slavar samhällen på några av öarnas mest otillgängliga platser. De kallades maroner och tolererades av plantageägarna om de fångade andra förrymda slavar och deltog i bekämpandet av slavuppror.
Slavhandeln förbjöds 1807
I slutet av 1700-talet växte det fram en rörelse i Storbritannien som ville avskaffa slaveriet och därför kallades abolitionister (efter engelskans abolish; avskaffa). År 1807 hade abolitionisterna nått sitt första mål när slavhandeln förbjöds av det engelska parlamentet.
Nu hade slavägarna ett egenintresse av att slavarna och deras barn överlevde, men de svartas liv var fortfarande hårt och brutalt.
Samuel Sharpe organiserade revolten samtidigt som han reste runt och predikade mot slaveriet.
Haiti föredöme för Jamaicas slavar
När ett slavuppror i den franska kolonin på ön Hispaniola ledde till grundandet av den fria svarta republiken Haiti år 1804 väcktes drömmen om frihet även bland Jamaicas slavar.
Kristendomen som spreds bland slavarna av missionärer väckte också hopp. Officiellt predikade missionärerna lydnad mot överheten, men för slavarna blev den kristna läran om kärlek och människovärde ändå en revolutionär ideologi.
Plantageägarna hatade missionärerna för de idéer de spred bland slavarna. Många slavägare talade om att ön borde ansluta sig till USA. Bland slavarna gick rykten om att de egentligen var fria men att ägarna höll det hemligt.
År 1831 var ett torrt och hett år på Jamaica och slavarna pressades allt hårdare. Jamaicas parlament vägrade att genomföra brittiska förslag om mildare behandling av slavar. Ett förslag om att slavkvinnor inte längre skulle piskas nakna röstades ned med förkrossande majoritet.
Samuel Sharpe ledde slavarnas strejk
I denna atmosfär av rykten och våld trädde den 31-årige slaven Samuel Sharpe fram som slavarnas ledare. Sharpe var född på Jamaica, han var läskunnig och diakon i baptistkyrkan. Hans ägare behandlade honom hyggligt men ändå var frihetsdrömmen så stark hos Sharpe att han var villig att riskera livet.
Samtidigt som Sharpe reste runt Jamaica och predikade så organiserade han resningen i hemlighet. Förmodligen planerade han till en början bara en generalstrejk. Slavarna skulle vägra att återgå till arbetet efter jul om de inte gjorde det som fria män och kvinnor. Bara i självförsvar skulle de ta till vapen.
Då slavarna trodde att de egentligen var fria förlitade de sig på att de brittiska trupperna på ön inte skulle angripa dem.
I Montego Bay på nordvästra Jamaica finns ett minnesmärke över Samuel Sharpe.
Fullt uppror på Jamaica
Julen 1831 fick slavarna som brukligt var sprit av sina ägare. Men festligheterna kunde inte dölja spänningen under ytan och den jamaicanska milisen hade försatts i larmberedskap. När slavarna skulle återgå till arbetet den 27 december inledde de istället en sittstrejk.
Snart hade strejkerna övergått i fullskaligt uppror i hela västra Jamaica. Plantageägarnas herrgårdar låg ofta uppe på höjderna och när de sattes i brand blev de som fyrbåkar som spred upproret.
Vita kvinnor och barn evakuerades och reguljära brittiska soldater transporterades runt ön sjövägen för att förstärka milisen och ringa in rebellerna. Även maronerna stödde britterna och innan månaden var slut hade upproret krossats.
Endast 14 vita och omkring 200 slavar dödades under upproret men efterspelet blev desto blodigare. Många domstolsprotokoll saknas men minst 340 rebeller hängdes och många slavar piskades till döds.
Sharpe dömdes till döden men förblev orubblig in i det sista. Han sa till en missionär som försökte få honom att ångra sina synder: ”Jag har lärt mig av min bibel att de vita inte har mer rätt att hålla svarta i slaveri, än de svarta har att förslava vita och, för min egen del, så dör jag hellre än lever i slaveri.” Med det citatet kom han senare att betraktas som Jamaicas nationalhjälte.
Slaveriet förbjöds 1838
Missionärerna anklagades för att ha anstiftat upproret, de misshandlades och många kapell brändes ner. I England stärktes slaverimotståndet av nyheterna om upproret och även många som tidigare förespråkat slaveriet ansåg nu att det blivit ekonomiskt ohållbart.
Länge blockerades avskaffandet av slaveriet av de mäktiga plantageägarnas representanter i det brittiska parlamentet, men när det reformerades 1832 fick medelklassen större inflytande. Sex år senare förbjöds slaveriet i hela det brittiska imperiet. Men stora sociala orättvisor kvarstod på Jamaica.
Mötet med en misshandlad slav fick Granville Sharp att bekämpa slaveriet.
Fakta: Slaveriet i Storbritannien
Länge betraktades slaveriet som en självklar del av världsordningen, men under 1700-talet blev det mer och mer ifrågasatt. Upplysningsfilosofer ansåg att slaveriet kränkte de mänskliga rättigheterna, och religiösa grupper fördömde det som okristligt.
I England tog ämbetsmannen Granville Sharp intryck av de nya idéerna. Sedan han hjälpte en afrikansk slav i London som misshandlats av sin ägare inledde Sharp en kampanj mot slaveriet. Han fick en viktig allierad i parlamentsledamoten William Wilberforce.
År 1772 blev slavar som fördes till England automatiskt frigivna. År 1807 förbjöds slavhandeln och 1838 allt slaveri i det brittiska imperiet.