Tolv stater som har fallit i glömska

Senàrica: Storslagen prakt i miniformat

Invånarna i två små byar, Senàrica och Poggio Umbricchio, i Abruzzerna hade omkring 1343 tappert kämpat mot den mäktige krigsherren Luchino Visconti av Milano. Därför förtjänade de självständighet och en egen stat, tyckte drottning Johanna av Neapel.

När den nya staten såg dagens ljus, hade den en total befolkning på knappt 300 individer, men det betydde inte att man inte hade ambitioner.

Ett silverfärgat lejon som äter en orm

När man skulle välja en styrelseskick vände man blickarna mot Venedig, vars pompa och ståt imponerade på dem. De valde därför samma republikanska modell med en doge som statsöverhuvud. Den nye dogen tillhörde traktens mäktigaste familj, Senàrica, och fick säte i byn, och gav nu också namn åt staten. Som heraldisk symbol valde han ett silverfärgat lejon som äter en orm.

Överlevde fyra sekel

Det mest anmärkningsvärda med den lilla staten, vars invånarantal framöver förblev ganska konstant, att den överlevde i omkring fyra sekel. Först när kungarikena Neapel och Sicilien gick samman1816, började självständigheten blekna bort, och när Giuseppe Garibaldi enade Italien i mitten av århundradet blev Senàrica till en bergsby som alla andra.

Silverlejonet hänger dock fortfarande i bykyrkan, som också har katedrals status.

Cospaia: Republik av misstag

Påven Eugenius IV var djupt skuldsatt och skulle bland annat betala storhertigen av Florens 25000 dukater. Påvestaten kunde inte betala, så 1440 enades parterna om att skulden skulle undanröjas genom landavträdelse. Så gick det till när påvestaten avstod staden Borgo San Sepolcro (i dag Sansepolcro), och det är därför denna i dag hör till Toscana och inte Umbrien.

Staten uppstod i ingenmansland

Den nya gränsen skulle följa ett vattendrag strax söder om staden. Vattendraget omtalades i avtalet blott som Rio, och först senare insåg man att det faktiskt fanns två vattendrag med omkring 500 meters avstånd. I stället för att inleda nya, besvärliga förhandlingar upprättade parterna ett slags ingenmansland mellan de båda vattendragen.

Invånarna i byn Cospaia, som låg i det herrelösa landet, var lyckliga. De grundade republiken Cospaia och avskaffade skatter, militären och dyrbar civil administration. I stället ville de leva som en liten frihandelszon.

Tobakshandel gav uppsving

Det stora uppsvinget fick Cospaia, när en kardinal 1574 hemförde de första tobaksplantorna och skänkte dem till en nevö i Borgo San Sepolcro. Odlingen blev en omedelbar succé, men storhertigen i Florens belade tobaken med höga skatter. Påvestaten utfärdade förbud mot tobak, medan jordägarna i Cospaia snart hade planterat tobak över hela republiken och kunde sälja den skattefritt till rökare från grannstaterna.

Det fungerade bra i många år, men efterhand upptäckte mindre nogräknade personer ett knep: de smugglade in tobak in i Cospaia, för att sälja den där. Den 25 maj 1826 hade påven och storhertigen fått nog. De förhandlade färdigt 1440-avtalet och delade landet mellan sig, och därmed upphörde republiken Cospaia att existera.

Vandalia: Trassel med namnvalet

År 1748 fick brittiska jordspekulanter tillstånd att grunda en ny koloni väster om Alleghenybergen i Nordamerika. Kolonin ville de kalla Pittsylvania. Dit kom också nybyggare, och de började röja skog. Indiankrigen rasade emellertid i området, och hela koloniseringsprojektet sköts upp gång på gång.

Uppkallat efter vandalerna

År 1761 kröntes George III i London. Nybyggarna såg en möjlighet att få stöd i imperiets huvudstad och beslöt därför att uppkalla det fortfarande namnlösa området efter den nya drottningen, Charlotte.

De kunde dock inte komma överens om huruvida kolonin skulle heta Charlotiana, Charlotina eller helt enkelt Charlotta. Inte förrän någon fick en ljus idé, som alla kunde enas om. Drottningen var av tysk härkomst och ansåg sig kunna leda sina anor tillbaka till forntidens germanska stammar, vandalerna. Därför skulle namnet bli Vandalia!

När det amerikanska självständighetskriget började 1777 var frågan emellertid fortfarande obesvarad. Nybyggarna såg det nu som klart olämpligt att visa lojalitet mot drottning Charlotte, så nu agiterade de för att USA:s 14:e och nyaste stat skulle heta Westsylvania.

Den planen gick emellertid också om intet, för två redan existerande stater ville inte finna sig i att deras expansionsmöjligheter västerut blockerades. När man 1780 enades om en gemensam gränsdragning delades därför huvudparten av det som skulle ha blivit Vandalia mellan Kentucky och West Virginia.

Islands of Refreshment: Statsöverhuvudet drunknade

Ögruppen Tristan da Cunha upptäcktes 1506, men den fick inte några permanenta invånare förrän 1810. Då landsatte det amerikanska fartyget Baltic från Massachusetts tre män på ön – italienaren Tomaso Corri och två amerikanska medborgare, Williams och Jonathan Lambert.

Lambert tog befälet. Han döpte om öarna till republiken Islands of Refreshment med sig själv som president. Den 18 juli 1811 innehöll tidningen Boston Globe till och med ett meddelande om den nya staten med en beskrivning av dess nationsflagga.

Presidenten drunknade

De tre klarade sig av allt att döma bra. De sålde sälskinn och olja från sjöelefanter till förbipasserande handelsfartyg, men den 17 maj 1812 gick det illa. President Lambert och Williams drunknade under en fisketur på havet.

Corri bjöd in två andra män till ön, och de utvidgade företaget med odling av grönsaker och spannmål samt svinuppfödning. Det blev emellertid aldrig mer detsamma, för i juni det året bröt det ut krig mellan USA och England.

Inblandad i stormakternas spel

För att förekomma amerikanerna skyndade sig engelsmännen att annektera öarna. Detta fick dock ingen praktisk betydelse förrän 1816, då det på allvar hade gått storpolitik i saken. Då upplöstes republiken formellt, och en brittisk truppkontingent stationerades på platsen. Den skulle hindra fransmännen från att använda Tristan da Cunha som bas för försök att befria Napoleon Bonaparte på Sankt Helena, många hundra sjömil norröver.

Icke-kriget om Igelkottlandet

År 1839 uppstod det i norra Maine i USA en spänd situation, som fick namnet Aroostook-kriget. Parisavtalet 1783 hade satt punkt för det amerikanska självständighetskriget, men man hade inte gjort någon nogrannare gränsdragning mellan det nya USA och Brittiska Nordamerika (Kanada).

Delstaterna Massachusetts och Maine ville båda ha kontrollen över de skogrika områdena omkring Aroostook-floden, och de brittiska provinserna Quebec och New Brunswick ville också gärna utvinna timmer i området.

Sågverksägare hissade flaggan

Konflikten förblev olöst ända tills den inflytelserike sågverksägaren John Baker den 4 juli 1827 hissade den amerikanska flaggan på platsen. Hans hustru hade sytt den, och när den hissades utropade Baker den oavhängiga republiken Madawaska.

Baker var amerikansksinnad men hade inte något emot att fransktalande skogshuggare slog sig ned i République du Madawaska, som den tvåspråkiga staten också kom att kallas. Namnet Madawaska är indianskt och betyder Igelkottlandet.

Någon centralstyrning fanns emellertid inte, och myndigheterna i Maine såg en viktig resurs gå till spillo, eftersom skogsavverkningen var helt utanför deras kontroll.

År 1838 skickade de in militär i republiken, och britterna gjorde samma sak. Det kom dock aldrig till väpnad konflikt utöver handgemäng mellan ett par grupper skogshuggare. Förhandlingar ledde fram till att man 1842 drog upp en formell gräns.

Det enda som blev kvar av republiken var den lilla staden Madawaska, som i dag ligger fredligt längs floden på den amerikanska sidan av gränsen.

Riograndense: Garibaldis brasilianska äventyr

Boskapsuppfödarna i Brasiliens sydligaste provins, Rio Grande do Sul, var otillfreds med centralregeringen och speciellt med den unge kejsaren, Pedro II, på grund av beskattningen av deras kött.

Det var en av flera orsaker till att utvecklingen 1835 gick över i öppet uppror, och i september året därpå förklarade provinsen sin självständighet som republiken Riograndense.

Stöd från Garibaldi

Då fick upprorsmännen stöd från Giuseppe Garibaldi (1807–82). Han hade revolutionära erfarenheter med sig från Italien, där han efter ett upprorsförsök i provinsen Piemonte hade tvingats i exil med en dödsdom hängande över huvudet.

Garibaldi var med när upproret spred sig till grannprovinsen, Santa Catarina, och den 24 juni 1839 resulterade i grundandet av republiken Juliana med den lilla hamnstaden Laguna som huvudstad.

Juliana kollapsade

De båda nya republikerna gick samman, men Juliana existerade bara i fyra månader.

Man tror att Garibaldi hade lejt 50 erfarna, brittiska legosoldater, men när det gick upp för dessa, vilken formidabel här den brasilianska regeringen skickade mot dem, seglade de vidare, varefter republiken Juliana kollapsade den 15 november.

Britterna tog sig till Falklandsöarna och Garibaldi enade Italien

Britterna hittade en ö i Sydatlanten, som de kallade Juliana, och där bosatte de sig tillsammans med de brasilianska kvinnor som de hade fört med sig. Därmed blev republiken Juliana till den första, permanenta brittiska närvaron på Falklandsöarna.

Garibaldi själv for snabbt vidare och blev sedan mannen som enade Italien.

Republiken Riograndese höll till 1845, då den införlivades med Brasilien.

Republiken Ezo: Kejsaren sade nej till amerikansk demokrati

År 1868 hade patriotiska samurajer i södra Japan fått nog af Tokugawa-shogunatet, som suttit vid makten sedan 1603.

Shogunatet hade 1853 börjat göra upp med sakoku, den traditionella isolationistiska utrikespolitiken, och det ogillade samurajerna starkt. De ville återinföra kejsardömet, och det ledde till krig. De nationalistiska samurajerna var de starkare, och shogunatets övriga styrkor tvingades ta sin tillflykt till ön i norr.

Den oberoende republiken Ezo

Där proklamerade de den 21 januar i1869 den oberoende republiken Ezo. Amiral Enomoto Takeaki valdes till den förste presidenten, och enligt planerna skulle man genomföra demokratiska val och bygga upp en politisk ledningsstruktur efter amerikansk förebild.

Helt i linje med tanken på större öppenhet bjöd Enomoto in länder i väst till samarbete. England etablerade omgående en legation, och fransmännen skickade officeren Jules Brunet, som senare skulle bli både fransk generalstabschef och krigsminister. Brunet delade hären i fyra divisioner och införde en befälsstruktur efter fransk förebild. Frankrike skickade också stora mängder vapen.

Blev till Hokkaido

Kejsar Meiji, som nu hade makten i de övriga delarna av Japan, tillbakavisade alle uppmaningar till ömsesidigt erkännande. I stället skickade han en här på 7000 man, och efter en rad slag gav Enomoto upp den 26 juni 1869.

Befälhavaren för den kejserliga hären, Otori Keisuke, var så imponerad av Enomotos sätt att strida att han beslöt sig för att inte avrätta honom. Republiken Ezo upplöstes emellertid, och den 20 september fick ön sitt nuvarande namn, Hokkaido.

Negros: Bluffade sig till lätt seger

I november 1898 gjorde revolutionära grupper på den filippinska ön Negros uppror mot det spanska kolonialstyret.

Vid anblicken av tungt beväpnade upprorsmän på marsch mot huvudstaden Bacolod gav spanjorerna upp och lämnade ön. Först alltför sent upptäckte de att upprorsmännens ”gevär” var utskurna ur palmblad, och att ”kanonerna” var ihoprullade bambumattor, som målats svarta.

USA, som var Spaniens rival i regionen, erkände Republiken Negros, men när amerikanerna tagit makten på Filippinerna upplöste de i april 1901 republiken.

Guria: Tsarens tvekan betalade sig inte

Den första ryska revolutionen 1905 slog fel. Tsaren svarade med kraftiga repressalier mot de revolutionära krafterna, och friden återställdes. På en plats i imperiet lyckades dock revolutionen faktiskt för en tid, och det är kanske historiens första marxistiska uppror, som gått enligt planerna.

Oron pyrde i Gurien

Gurien var en liten, utarmad provins i västra Georgien, och där hade oron redan pyrt under lång tid, när revolutionen kom.

Befolkningen utgjordes av fattiga bönder, av vilka många var livegna hos den mäktige prins Machuyadze, som ägde stora gods i provinsen.

Det socialdemokratiska menshevik-partiet vann emellertid anhängare i de fattiga klasserna, och 1903 kom det till en bojkott mot de stora jordägarna. Arbetarna vägrade att betala skatt, och när de också slutade samarbeta med andra delar av det officiella Ryssland, bröt provinsens administration snabbt samman.

Tsaren tog risken

Tsar Nikolaj II i det fjärran Moskva tvekade emellertid. Han fann det inte vara värt besväret att bekosta en dyr militärinsats mot de upproriska bönderna, så han brydde sig inte om följderna.

När revolutionen kom 1905 var provinsen därför redan under de revolutionära böndernas kontroll. De utropade republiken Guria, tillsatte en ny administration och – som något mycket progressivt – deklarerade total jämställdhet mellan män och kvinnor. När dessa idéer spred sig till stora delar av Georgien, insåg tsaren att han var tvungen att göra något åt saken.

I mars 1905 skickade han general Alikhanov-Avarsky till Gurien med 10000 soldater, men när motståndet inte brutits i juli, drog han tillbaka trupperna igen. Efter flera försök till förhandlingar skickades ännu en truppstyrka till Gurien i september, men det hela slutade i ett pinsamt nederlag vid Nasakirali.

Tsaren krossade Guria

I december 1905 hade rebellerna tagit kontrollen över huvudstaden Ozurgeti, och nu hade tsaren på allvar fått nog.

Med överste Krilov i spetsen skickades en mycket stor här, som brutalt krossade republiken Guria. Den upphörde formellt att existera den 10 januari 1906.

Den centralkaspiska diktaturen

Medan första världskriget led mot sitt slut, och Ryssland befann sig mitt i revolutionens omvälvningar, tog en grupp armenska antikommunister chansen att genomföra en oblodig kupp i sovjetkommunen Baku vid Kaspiska havet. De kastade ut den kommunistiska ledningen och proklamerade den 26 juli 1918 "Den centralkaspiska diktaturen".

England stödde

Det kom inget internationellt erkännande, men den nya staten fick stöd från oväntat håll. Engelsmännen såg gärna att det kommunistiska Ryssland hölls på avstånd, och ville dessutom inte att turkarna i söder skulle få kontrollen över Bakus rika oljefyndigheter.

General Lionel Dunsterville for därför till Baku med en expeditionsstyrka. Engelsmännen såg också till att de 26 kommissarierna på flykt från sovjetkommunen greps i Turkmenistan och avrättades.

Utträngda av turkarna

När emellertid turkarna drog norrut med en styrka på 14000 man, insåg befälhavaren för The Dunsterforce det omöjliga i situationen och gav order om att överge Baku. Staden föll den 14 september 1918, och med den även diktaturen.

Turkarna insåg dock att första världskriget var över och kapitulerade två månader senare. Innan det hade de emellertid hunnit massakrera mellan 10000 och 20000 lokala armenier i och omkring Baku.

Folkrepubliken Mahabad: Kommunistiska kalla kriget-kurder

I augusti 1941 invaderade västmakterna Iran, medan Sovjetunionen tog kontrollen i landets norra delar. Ryssarna hade alltid haft blicken riktad mot Persiska Azerbajdzjan, som de kallade det, och när andra världskriget slutade, förberedde de sig på att göra de iranska provinserna till Sovjetrepubliken Azerbajdzjan.

I denna territoriala förvirring utan någon iransk centralregering slog de lokala kurderna till. I ett landområde, som var lite mindre än Schweiz i nordvästra hörnet av Iran förberedde de sin egen stat, och den 22 januari 1946 utropade de Folkrepubliken Mahabad. Den hade fått sitt namn efter regionens största stad, som nu också blev huvudstad.

Presidentens dubbelspel

Qazi Muhammed blev president i den nya staten, och han förde ett komplicerat dubbelspel.

Formellt hette det att Mahabad var en autonom republik under iransk kontroll, men reellt existerade landet enbart tack vare ett massivt sovjetiskt stöd. Sovjetunionen lovade att hålla den iranska armén borta från området och garanterade landets ekonomi med ett löfte om att köpa hela tobaksskörden.

Det kalla kriget frös ut Mahabad

I mellantiden hade det kalla kriget börjat. England och framför allt USA krävde att Sovjetunionen utrymde de delar av Iran som man fortfarande ockuperade. De ville se Iran som en västorienterad makt i regionen, och Sovjetunionen fick böja sig för trycket och dra tillbaka sina trupper.

Det resulterade i att Mahabad i juni 1946 var helt isolerat – utan sovjetiskt militärt beskydd och utan utsikt till säkra köpare av tobaksskörden.

De kurdiska stamledarna, som hade stött Qazi Muhammed, ville stå på god fot med iranierna och drog sig undan. Presidentens försäkringar om att den kurdiska folkrepubliken inte hade något med kommunismen att göra hjälpte inte.

När iranierna ryckte in i december 1946, var Mahabad redan bankrutt. Republiken upplöstes den 15 december, och den 31 mars året därpå hängdes Qazi Muhammed som landsförrädare i den nu före detta huvudstaden.

Republiken Minerva: Kungen erövrade själv grannlandet

Den 19 januari 1972 utropade mångmiljonären Michael Oliver ett rev i Stilla havet till självständig republik. Namnet blev Minerva. Oliver fick frakta dit flera båtlaster sand från Australien för att göra landet högt nog att bebygga med ett litet torn för nationsflaggan.

Tonga erkände den nya staten

Minerva hade inga invånare, och ingen annan stat erkände självständigheten – med undantag av grannstaten Tonga, som betraktade Minerva som en säkerhetsrisk, trots de mer än 500 kilometer öppet hav, som skiljer länderna åt.

Den 21 juni 1972 anlände kung Taufa’ahau Tupou IV av Tonga själv till Minerva. Kungen medförde en liten grupp soldater, som i brist på flottenheter transporterades på en färja. Men kungen själv stod i spetsen.

Kungen tog ned flaggan

När man kommit tillräckligt nära Minerva, roddes han i land, varefter han gick upp till det lilla tornet och tog ned flaggan. Han förklarade samtidigt att Tonga hade annekterat ön.

Detta steg var det heller ingen som erkände – med undantag av grannlandet Fiji, som protesterade. Affären hade nämligen gjort att man i östaterna fått upp ögonen för att det kanske kunde finnas värdefulla mineralförekomster under Minerva.