John White står på däcket och spanar förväntansfullt in mot kusten.
Mellan sandbankarna skymtar han ön Roanoke där han år 1587 hade lämnat en nyetablerad koloni med 84 män, 17 kvinnor och nio barn.
Bland dem fanns Whites dotter, svärson och barnbarnet Virginia, den första engelskan född i Amerika och döpt efter området.
Då hade framtiden sett mörk ut för kolonin och White hade lovat att vara tillbaka inom tre månader. Nu hade det gått tre år.
Aptit på världsherravälde
Kolonin där White hade lämnat kvar hela sin familj var ett av Englands första trevande försök att etablera en bas i Amerika.
England var ännu bara ett litet land i Europas utkanter med en benägenhet att kapa i synnerhet spanska fartyg.
Kaparna var piratkaptener auktoriserade av staten och bland dem fanns även prominenta personer som sir Walter Raleigh och Francis Drake.
De hade den engelska drottningens Elisabet I stöd. Räderna inbringade snabbt avkastning åt investerarna och säkrade eftertraktade varor till England.
De första drömmarna om en engelsk koloni i Amerika föddes ur en önskan om en militärbas där piraterna kunde lasta förnödenheter. Då kunde räderna bli längre och mer lukrativa.
De första kolonisatörerna var därför bara män, de flesta soldater. De fick i uppgift att bygga ett fort på ön Roanoke.
Den amerikanska östkusten hade man valt på grund av det strategiska läget i förhållande till de spanska skeppens seglatser på väg hem från de västindiska öarna.
Det fanns även mer visionära män bakom kolonin. De hoppades att England skulle kunna påbörja sin egen produktion av eftertraktade varor som socker och bomull.
Men för de flesta investerare var sådana perspektiv alldeles för långsiktiga – de ville ha snabba vinster.
Kolonisatörerna har samlats till dop av Virginia Dare, det första barnet som föddes i kolonin. Hon får sitt namn efter området.
Militärbasen är ett fiasko
År 1585 kom de första kolonisatörerna till Roanoke med order om att behandla de lokala indianerna med respekt – relationerna till dem var viktiga för att inte bli beroende av medhavda förråd tills nykomlingarna själva kunde odla jorden.
Av en expeditionsdeltagare beskrevs indianerna som: ”… behagliga, älskvärda och lojala – fria från beräknande och förrädiska egenskaper”.
Dessvärre kunde man inte säga detsamma om kolonisatörerna. När en silverbägare saknades efter ett besök i ett indianläger anklagade de indianerna för att ha stulit den och brände deras grödor.
Till slut var relationen mellan indianer och kolonisatörer så dålig att kolonisatörerna inte kunde skaffa fram mat genom indianerna utan måste fara hem.
Civila kolonisatörer på Roanoke
Engelsmännen bestämde sig för att göra ett nytt försök, denna gång med en permanent koloni befolkad av civila kolonisatörer.
Äventyraren och konstnären John White, som tidigare hade deltagit i expeditioner till ön, utnämndes till guvernör över Roanoke. I spetsen för 110 män, kvinnor och barn gav han sig år 1587 av mot det nya landet.
De första civila kolonisatörerna var vanliga människor, bl.a. hantverkare med sina hustrur, barn och tjänstefolk.
Men de måste ha besuttit en ovanlig äventyrslusta för bara resan var en strapats i sig.
När vädret var fint kunde kolonisatörerna vistas på däck, men under stormar var de hänvisade att stanna kvar i den unkna luften under däck där det vimlade av råttor och kackerlackor.
Menyn bestod av skeppsskorpor samt torkad fisk och kött som blev torrare och torrare eller alltmer mögligt och maskätet allt eftersom resan fortskred.
Alla kolonisatörer kom välbehållna fram till Roanoke men under färden gick mycket annat snett.
Expeditionens plan hade varit att lasta extra förnödenheter: salt, boskap – och grödor som man skulle odla på Roanoke.
Men planen stoppades av kaptenen som bedömde att det var för riskfyllt att lägga till och ta ombord nya förråd.
Den 22 juli 1587, efter två och en halv månad till sjöss, anlände kolonisatörerna till Roanoke. De slog sig ned i den övergivna militärkolonin.
En vecka efter ankomsten inträffade den första ödesdigra händelsen. En av engelsmännen, som hade gått på krabbjakt, hittades med skallen krossad, dödad av indianerna.
John White kände sig nödsakad att hämnas men av misstag angrep kolonisatörerna en vänligt sinnad stam.
White tog avsked
Förhållandet till indianstammarna var nu så dåligt att engelsmännen inte hade någon hjälp att hämta hos dem.
Situationen var ohållbar. Kolonins bristfälliga förråd sinade snabbt och hotet från indianerna var överhängande.
När det skepp som fört engelsmännen till ön stod redo att resa tillbaka en månad efter ankomsten lyckades kolonisatörerna övertala John White att segla hem till England efter proviant och manskap. Den 27 augusti gav han sig av.
Men ödet var inte nådigt mot kolonisatörerna. När White kom tillbaka till London hade krig brutit ut mellan England och Spanien.
Drottningen hade utfärdat reseförbud för alla fartyg som skulle stå redo för strid mot spanjorerna.
När reseförbudet till slut upphävdes hade intresset för den fjärran kolonin svalnat bland de ursprungliga investerarna och det fanns inte någon som var villig att utrusta en ny expedition.
Utan ett öre på fickan tvingades John White i stället förlita sig på giriga affärsmän och kaparkaptener.
Gång på gång fick han ge upp när kaptenerna visade sig mer intresserade av att plundra handelsfartyg än att undsätta strandade kolonisatörer.
År 1590 lyckades White till slut finna en expedition som var villig att hjälpa honom med att undsätta de strandade nybyggarna.
Indianbyn Pomeiock tecknad av John White under en av expeditionerna till Roanoke. Husens väggar är gjorda av vassmattor som kan sättas upp efter behag.
Ett riskfyllt uppdrag
I augusti samma år siktade White äntligen Roanoke vid horisonten. I flera dagar var vädret så dåligt att skeppet inte kunde segla in mot kusten.
Expeditionen var kraftigt försenad av plundringståg, och orkansäsongen närmade sig.
Plötsligt upptäckte White något som fick hans hjärta att börja bulta: ett möjligt livstecken. En rökpelare steg upp från ön nära den plats där han lämnat kolonisatörerna.
Morgonen efter sjösattes två slupar. White tog plats i den ena. Vapenmästaren på Hopewell instruerades att avlossa varningsskott ”med rimliga mellanrum” så att alla på land skulle vara beredda på sjömännens ankomst.
Halvvägs in mot kusten såg White ytterligare en rökpelare längre ut och ändrade kurs. Men männen hittade inte ett enda spår av kolonisatörerna och besvikelsen var enorm.
Nästa dag seglade White och kapten Cocke från Hopewell in till ön igen. Flera besättningsmän följde efter i en annan båt.
Whites båt kom fram ordentligt men männen i deras kölvatten hade inte samma tur.
Efter en kraftig våg kantrade deras båt och sju man kastades i vattnet, bara fyra lyckades rädda sig i land. Stämningen var usel och det talades om myteri bland besättningsmännen.
Kapten Cocke lyckades lugna det upproriska manskapet. Den kantrade båten kunde räddas och de 19 männen fortsatte mot Roanoke.
Här fick de syn på en ny rökpelare och försökte påkalla uppmärksamhet med ”ljudet av trumpeter och kända engelska melodier och sånger… men vi fick inget svar”, berättade White i sin dagbok.
Inte heller nu såg de några spår av kolonisatörerna – röken kom från sly och torra trädstammar som hade börjat brinna efter ett blixtnedslag under ett tidigare oväder.
Kolonisatörernas hemliga tecken
Båtarna seglade norr om ön och lade till vid stranden. Här hittade man för första gången ett livstecken. I barken på ett träd hade tre mystiska bokstäver ristats in: ”CRO”.
John White blev vild av glädje över fyndet eftersom inskriptionen var ”ett hemligt tecken avtalat vid mitt sista avsked – att de inte fick glömma att skriva eller rista in i ett träd eller i en dörrpost var de skulle befinna sig.”
En av de få stammar som fortfarande var vänligt inställda mot kolonisatörerna var Croatan, bosatta på ön med samma namn, söder om Roanoke.
När White såg initialerna i barken blev han övertygad om att kolonisatörerna hade sökt sin tillflykt där.
Att namnet inte var färdigskrivet kunde tyda på att den som skrev det hade blivit avbruten, kanske skjuten. Men Whites anteckningar var fortfarande förhoppningsfulla:
”Jag hade insisterat på att om de hamnade i en utsatt situation på någon av platserna, skulle de stryka över namnet eller bokstäverna med ett malteserkors, men vi hittade inte några sådana tecken”, noterade han i dagboken.
Vid kolonisatörernas fort hittade männen hela namnet på indianstammen inristat i en trädstam. Även denna gång utan något kors.
”Jag gladde mig åt att jag med säkerhet hade hittat ett tecken på deras vistelse hos Croaton”, skrev John White. Men bortsett från inskriptionen var kolonin som uppslukad av jorden.
Orkan kommer i vägen
Trots det var John White inte oroad. Kanske hade kolonisatörerna monterat ned de värdefulla trähusen och rest dem någon annanstans.
Räddningslaget klev i båtarna för att segla ut till de väntande skeppen just när vädret slog om.
En storm höll på att blåsa upp och när vindarna växte till orkanstyrka måste sökandet ställas in.
Som en sista utväg gav kaptenen order om att alla tampar och rep skulle kapas så att skeppen inte skulle driva in mot de skummande skären.
Det var med nöd och näppe som skeppen klarade sig från att blåsa in mot kusten.
De drev i stället ut på öppet hav och kaptenen beslutade att söka sig mot Puerto Rico för att lasta vatten och förnödenheter.
När skeppen nådde ögruppen Azorerna tvingades kaptenen, på grund av orkansäsongen, ge upp sin ursprungliga plan på att segla tillbaka till Roanoke. John White fick lov att ge upp.
Whites ensamma slut
Efter en långdragen och strapatsrik resa seglade guvernören äntligen in i Plymouth den 24 oktober 1590. Alla drömmar om en koloni var krossade, och för John White väntade bara ensamheten.
Resten av livet funderade han över sin dotters, svärsons och barnbarnet Virginias öde. År 1593 skrev den döende White till en vän:
”Överlåter frälsningen av min strandade grupp, kolonisatörerna i Virginia, till den Allsmäktiges barmhärtiga hjälp.”
År 1607 försökte England vid flera tillfällen etablera en koloni längre norrut. Därifrån skickades expeditioner ut för att finna spår efter de försvunna kolonisatörerna – utan resultat.
Än i dag är deras öde ett mysterium. Först år 1620 lyckades engelsmännen etablera en varaktig koloni i Chesapeake Bay. I dag heter den staden Jamestown.