Rhodesia föddes i blod

Sedan bryter helvetet löst. Femtusen nbelekrigare springer vrålande fram ur nattens mörker. Maximkulsprutorna smattrar igen och mejar ned allt i sin väg. De flesta nbeler är beväpnade med spjut, drygt en tredjedel har gevär.

Men krigarna är dåligt tränade i att använda skjutvapen och siktar för det mesta för högt. Om och om igen slås angriparna tillbaka och efter 30 minuter har Mtshane förlorat 600 man.

Resten av hans män flyr tillbaka in i bushen. Britternas styrka är intakt, de har bara förlorat 60 infödda soldater och en britt. En vecka senare, 1 november 1893, attackerar nbelerna igen.

Envist stormar de fram mot de brittiska kulsprutorna. Journalisten Vere Stent beskriver krigarnas angrepp som ”ett av de mest storslagna exemp­len på mod som Afrika någonsin sett”.

Så gott det går tar nbelernas gevärsskyttar skydd bakom stora stenar och därifrån skjuter de vilt tills de själva blir träffade. Efter en timme flyter 800 dödade nbeler i Bembesifloden.

Britterna har bara förlorat tre män och sju har sårats. Nbelehövdingen Lobengulas mest hårdföra trupper är decimerade och på flykt. Huvudstaden Bulawayo ligger för britternas fötter.

De båda slagen vid Bembesifloden knäcker nbelerna och den 18 juli 1895 övertar britterna officiellt deras territo­rium. De vita nybyggarna väller in över gränsen. De börjar bruka jorden, de driver guldgruvor och bygger upp små städer.

Pionjärerna ger det nya landet namnet Rhodesia för att hedra mannen som gjort det hela möjligt: Cecil John Rhodes.

Hela världen skulle vara brittisk

Rhodes föddes i England den 5 juli 1853. Han kämpade mot tuberkulos hela sin barndom. När sjukdomen förvärrades och blev livshotande skickades han till det torrare klimatet i den brittiska Kapkolonin i södra Afrika.

Rhodes var bara 16 år när han flyttade in på en farm som hans storebror ägde och där stannade han kvar för att arbeta en tid.

Två år senare sökte sig Rhodes längre in i landet och tillsammans med en ­affärspartner investerade han i bröderna De Beers farm. Rhodes var säker på att den hårda blåaktiga jorden gömde på naturrikedomar.

Och mycket riktigt, den innehöll diamanter. Redan när han var 20 år skrev Rhodes sitt första testamente i vilket han donerade sin nyfunna rikedom till den brittiske utrikesministern. Pengarna skulle användas till att säkra det brittiska imperiets fortsatta expansion.

Rhodes hade vigt sitt liv åt en enda sak: Han ville se ett Afrika som var brittiskt hela vägen från Kairo i norr till Kapkolonin i söder, och han talade vitt och brett om de nya kolonier som han påstod sig vilja grunda.

”Jag hävdar att vi britter är den ledande rasen i världen och ju mer av världen vi bebor, desto bättre är det för mänskligheten”, sade han bland annat.

Nbelerna blev lurade

Den brittiska expansionen norr om Kapkolonin hade inletts nio år innan nbelerna utkämpade sin ödesstrid. År 1884 trängde britterna in i Bechuanaland som blev ett brittiskt protektorat året därpå.

När det hände armbågade sig den unge Cecil Rhodes framåt och uppåt i diamantbranschen. Han köpte upp den konkurrerande Kimberlygruvan bit för bit och år 1888 hade han kontrollen över 90 procent av den globala diamantmarknaden.

Därmed kunde han i stort sett själv styra utbudet och hålla priserna på en mycket hög nivå. Nästa steg var att övertyga de andra aktörerna inom det nybildade De Beers Mining Company att vinsten skulle investeras i järnvägsbyggen in i det okända Matabeleland och Mashonaland där bolaget skulle etablera nya gruvor.

Diskussionerna i ägargruppen slutade alltid med att de andra gav efter för Rhodes envishet och vältalighet. En av dem, Barney Barnato, sammanfattade saken:

”Det värsta med Rhodes är att när du har varit tillsammans med honom i en halvtimme är du inte bara överens med honom, du har dessutom börjat tro att du alltid har delat hans uppfattning.”

När han hade fått sin vilja igenom skickade Rhodes en av sina medarbetare, John Moffat, norrut för att förhandla fram ett koncessionsavtal med nbelehövdingen Lobengula.

Moffat övertygade honom om att både portugiser och boer hotade Matabelelands gränser och att området därför måste ställas under brittiskt beskydd. Samtidigt lovade han att det aldrig skulle finnas mer än tio vita gruvarbetare i taget i Matabeleland.

Det löftet kom dock aldrig med på det dokument, den så kallade Ruddkoncessionen som analfabeten Lobengula tillits­fullt satte sitt bomärke på.

Britterna bröt genast sitt löfte och snart vällde det in vita nybyggare över Matabelelands gränser. Lobengula försökte få avtalet annullerat men såväl parlamentet i Kapkolonin som den brittiska regeringen i London ignorerade honom.

År 1889 gav regeringen till råga på allt Rhodes ett fribrev som gav ensamrätten på all råvaruutvinning i Matabeleland till hans British South Africa Company (BSAC), och dessutom kontrollen över allt land från floden Limpopo till Stora sjöarna i Centralafrika.

Sommaren 1890 drog 500 brittiska nybyggare genom Matabeleland och vidare in i Mashonaland. De forcerade 65 mil bush innan de den 11 september stannade hästarna och grundade staden Salisbury.

Snart byggdes brittiska småsamhällen upp på flera platser i Mashonaland – till Rhodes stora belåtenhet. År 1890 firade den 37-årige Cecil Rhodes ännu en triumf.

Han valdes till premiärminister i Kapkolonin och fick snart igenom lagar som var till stor fördel för gruvindustrin – liksom för honom själv. Rhodes tog även initiativ till en formell åtskillnad av svarta och vita, en tidig apartheid, som skulle gälla tills de svarta ”hade utvecklat en högre nivå av civilisation”.

För, som han sade: ”Om du verkligen älskar de infödda ska du göra dem värdiga det land de bor i. Och du gör dem inte värdiga genom att låta dem sitta passiva.”

Britter stred till sista kulan

Britternas närvaro i det nya landet ledde snabbt till slitningar. Mashonaland hade länge varit en vasallstat under nbele­hövdingen Lobengula, men år 1893 vägrade en hövding i Mashonaland att betala skatt till Lobengula.

Han menade att han nu lydde under de vita ny­byggarnas lagar. Lobengula skickade genast ett par tusen krigare för att få honom på ­andra tankar.

”Kvinnor spetsades och sprättades upp, män och barn gjordes till måltavlor eller stektes levande. Inte någon, inte ens en hund, slapp undan där de drog fram”, berättade hövdingen Lewanika.

VIDEO – Afrikanska krigare angriper britterna:

Nbelekrigarna ville få alla de shona som arbetade i britternas ­gruvor och på deras mark utlämnade, men nybyggarna vägrade kategoriskt. De tänkte inte lämna ut de infödda till slakt – dess­utom kunde de inte vara utan sin
billiga arbetskraft.

Situationen var så laddad den bara kunde bli. Shonalik flöt i vattendragen, byar brändes ned och all boskap stals – även britternas. Rhodes högra hand och militäre ledare, Leander Starr Jameson, krävde att nbelerna omedelbart skulle återlämna de vita männens boskap och dra sig ur Mashonaland.

Inget av kraven uppfylldes. Det var uppenbart att nbelerna måste slås ned, annars skulle de ­vita nybyggarna tvingas ge upp sina ­bosättningar och återvända till Kap­kolonin.

En part måste krossas

Jameson började rekrytera soldater och två månader senare gav sig militärkolonnerna av. Hövding Lobengula ville inte ha något krig. Han hade visserligen en enorm armé på nästan 100.000 man, men vattkoppor härjade bland dem.

Varje dag dog hundra krigare i sjukdomen. Britterna nådde därför långt in i Matabeleland innan hövdingen kunde genomföra något motangrepp.

Maximkulsprutorna gjorde underverk i de båda slagen vid Bembesifloden och den 4 november 1893 intog britterna Bulawayo. Sedan började man jaga ­Lobengula. En månad senare hade de nästan hunnit ikapp honom, men efter det gick det plötsligt snett för britterna.

En patrull om drygt 30 man gick ensamma i spetsen för armén. En kväll slog de läger vid Shanganiflodens strand. Britterna valde fel sida; under natten steg vattnet i floden oväntat efter ett skyfall och det blev omöjligt att ta sig över.

Patrullen var nu avskuren från ­huvudstyrkan och tidigt på morgonen gick nbelerna till angrepp. En av krigarna, Mhahlo, berättade senare:

”Vi omringade dem och striden började. Alla hästar dödades och de vita låg bakom de döda hästarna och sköt mot oss. När de flesta vita män var döda låg de som var kvar, alla sårade, på rygg och höll gevären mellan sina fötter och sköt. Snart upphörde skotten och vi visste att patronerna hade tagit slut. Vi skyndade oss fram och dödade de sista med klubbor medan de höll för ögonen med händerna.”

Tack vare flodens stigande vatten hade Lobengula under tiden skakat av sig sina förföljare. Flykten genom bushen fortsatte i ytterligare två månader innan britterna ännu en gång hunnit ikapp.

Hövdingen insåg att det inte fanns någon räddning. Han skickade sin överbefälhavare, M'Jana till Bulawayo för att överlämna sig till Rhodes och tog sedan sitt eget liv.

Rhodes i kapplöpning med döden

Efter segern fick British South Africa Company full administrativ makt över hela Matabeleland och Mashonaland – senare Rhodesia. Bara nio månader efter Lobengulas död hade 1 900 nybyggare bosatt sig i Bulawayo, medan över 2 000 vita lycksökare arbetade på Rhodesias guldfält.

Det gick framåt för Cecil Rhodes projekt men inte särskilt bra för honom själv. Efter två allvarliga hjärtinfarkter tvingades han inse faktum: han skulle­ tydligen inte bli särskilt gammal. Det skulle mycket till för att han skulle hinna se sina visioner för imperiet förverkligas.

År 1895 försökte Rhodes först störta regeringen i boerrepubliken Transvaal, men kuppförsöket var en katastrof och han tvingades dra sig tillbaka från posten som premiärminister i Kapkolonin.

Samtidigt såg nbelerna sin chans att göra uppror mot britterna. Nbelernas nye ledare, Mlimo, hade övertygat sitt folk om att de vita männen var skyldiga till både torka, gräshoppor och boskapspest.

De infödda härjade därför fram genom Rhodesia beväpnade med gevär, spjut och klubbor. Under den första veckan dödade de 250 vita nybyggare, medan­ hus, gårdar och gruvor brändes ned.

När de brittiska förstärkningarna kom fram, sent i maj 1895, gömde sig nbelekrigarna i Matopo Hills utanför Bulawayo. Britterna planerade att svälta ut upprorsmännen från sina gömställen i bergen och krossa motståndet.

Rhodes ville dock ha en snabbare lösning. Han var rädd att konflikten skulle utvecklas till ett långt gerillakrig. Så snart han fick höra att brittiska agenter hade lyckats lönnmörda Mlimo, gick han obeväpnad in i Matopo Hills för att personligen förhandla med de svarta.

Hövdingarna litade inte särskilt mycket på Cecil Rhodes och han gick därför med på att bo med dem ett tag och se till att de behandlades väl. Freden var säkrad och Rhodes talade till nybyggarna i Bulawayo:

”Ni kan inte ha ett mer attraktivt uppdrag än att utveckla ett land från barbari till civilisation. Ni har gjort mig den äran att ge detta land mitt namn. I gengäld ska jag hjälpa er att göra detta land så storslaget som jag bara kan.”

Cecil Rhodes slet 16 timmar om dygnet för att leva upp till sitt löfte och fick snart sin tredje hjärtattack. Han över-levde ännu en gång men skulle aldrig få se ett brittiskt Afrika från Kap till Kairo. Tiden höll på att springa ifrån honom.

”Jag har bara en sak att klaga på, och det är att den Allsmäktige inte har gett mig ytterligare tio år”, skrev han. Rhodes hjärta var förstorat och tryckte på lungorna, men han ignorerade läkarnas varningar och jobbade vidare.

I januari 1902 drabbades han av en vanlig förkylning på väg från England till Kapstaden. Hjärtat belastades ytterligare. Alla i södra Afrika talade nu om ­Cecil Rhodes hälsa. Den 26 mars 1902 dog han, 49 år gammal.

Rhodesia förblev en enad brittisk ­koloni ända fram till år 1964 då Zambia och Malawi frigjorde sig. År 1965 förklarade sig Rhodesia oberoende av Storbritannien, och styrdes av en vit minoritetsregering fram till år 1979.

Landet heter i dag Zimbabwe och är en svart diktatur.