Lättfotade damer skulle befolka Australien

Vardagen i London en kamp

De 226 kvinnorna, som i juli 1789 hade avseglat från Englands kust med kurs mot Australien, tillhörde Londons absoluta underklass. De var vana att kämpa för att överleva.

De flesta av dem hade levt ur hand i mun utan att veta var pengarna till nästa måltid eller nattens logi skulle komma ifrån. Deras enda möjlighet var ofta kriminalitet.

Butikssnatterier, ficktjuveri eller krea­tiva bedrägerier hörde till kvinnornas repertoar, och ofta kombinerade de prostitution med stöld – de för det mesta rejält berusade och hjälplösa kunderna var ju lätta offer.

En av de kriminella kvinnorna var den 19-åriga Rachel Hoddy – en prostituerad, verksam i synnerhet kring St. James Park, som herrarna från de närbelägna fina kvarteren brukade besöka.

Natten till den 17 juni 1788 tog Rachel en kund med sig hem. När han vaknade var hans kläder borta och själv låg han naken och inlåst i Rachels hyresrum.

Kundens fina kläder hade hon i all hast pantsatt för att få ihop pengar till hyran. Den hade hon emellertid inte behövt bry sig om, för två veckor senare arresterades Hoddy och sattes i New­gatefängelset.

Stadens fängelser var överfyllda

Kvinnoavdelningen på Newgatefängelset, som låg alldeles intill rådhuset Old Bailey mitt i London, var på sin tid byggt för 70 interner.

I december 1788 satt här hela 151 kvinnor. Varken de sanitära förhållandena eller matransonerna hade anpassats till de många extra fångarna.

Förhållandena i Newgate var fruktansvärda, omänskliga och i det närmaste livshotande.

Under den hårda vintern svalt och frös fångarna. Fukten rann utefter väggarna och samlades på stengolvet där kvinnorna sov i pölar av vatten och urin från de överfulla nattkärlen.

Löss, loppor och andra kryp levde gott och i de trånga utrymmena härjade smittsamma sjukdomar. Precis som alla andra vintrar de senaste åren drabbades fängelset även det här året av en tyfusepidemi, men myndigheterna visade inget större intresse.

Nu var dock fängelset så överfullt att tjänstemän och rättskaffens Londonbor fruktade att sjukdomen skulle sprida sig till vanligt folk. Det ryktades om ett fånguppror och något måste göras.

Under de senaste åren hade landsförvisning varit en vanlig lösning. Under 65 år hade omkring 50 000 kriminella skickats till de amerikanska kolonierna där de utnyttjats för arbete på fälten i Maryland, New England och Virginia.

Men när kolonierna gick för­lorade år 1783 försvann den möjlig­heten att göra sig av med de kriminella.

Nu ville britterna i stället göra ett försök med Australien, men när den första lasten med fångar anlände år 1788 gick det inte alls som planerat.

Efter bara några dagar drabbades kolonin av en storm. Sjukdom och svält spred sig i lägret. Bristen på kvinnor bidrog till hopplöshet och instabilitet, och sexuella övergrepp på kvinnor ur ursprungsbefolkningen – och de få kvinnliga kolonisatörerna som fanns – spred skräck och oro.

I sin frustration skickade Arthur Phillip, guvernören i kolonin, som nu hette New South Wales, ett brev hem till de brittiska myndigheterna.

Brevet kom fram i mars 1789 med det första skepp som återvände från kolonin, och i det vädjade Phillip om hjälp. Livsmedel, yrkesmän och giftasvuxna kvinnor var vad han behövde.

Hans förfrågan gav myndigheterna i London en chans att slå två flugor i en smäll. Nu kunde de lätta på trycket i det överfulla fängelset och samtidigt skaffa fram kvinnligt sällskap till kolonisatörerna.

De satte genast igång med arbetet att välja ut livsdugliga kvinnliga fångar i fertil ålder – bland andra Rachel Hoddy. Kvinnorna roddes ut till skeppet Lady Juliana, en 400-tons bark som låg för ankar på Themsen.

”De arma kvinnorna ombord på Lady Juliana är nu i Er tjänst. När de går i land, ska Ni upprätta äktenskapliga förbindelser mellan dem som är ogifta, en åtgärd som bör och skall leda till en förbättring av deras moral, och som är nödvändig för att säkra fred och framgång i bosättningen”, skrev inrikesminister William Grenville före avfärd.

Sjömännen var goda värdar

Kvinnorna visste mycket väl att de knappast skulle återse sitt hemland. Några var förvisade på livstid, och de som fått ett kortare straff skulle aldrig någonsin ha råd med returbiljetten.

När skeppet gjordes redo för avresa tog de flesta kvinnorna situationen med upphöjt lugn. För en skotsk flicka blev förvisningen och ett liv i ett främmande land emellertid för mycket.

”Hon satt i samma hörn från morgon till kväll. Jag försökte trösta henne men hon hörde mig inte, eller svarade bara med suckar och tårar. Om jag talade om Skottland vred hon sina händer och snyftade så att jag trodde att hennes hjärta skulle brista. Till sist dog hon, inte av sjukdom, utan av ett krossat hjärta”, berättade sjömannen John Nicol, när han senare skrev sina memoarer. Den olyckliga flickans plats ombord togs snabbt över av en annan, och snart låg skeppet klart för att lätta ankar.

För att förhindra rymningar låstes kvinnorna in före avsegling, men så snart Lady Juliana stävat ut på öppet hav öppnades luckorna.

Till skillnad från andra fångar, och sjömän i allmänhet, blev Australiens blivande hustrur och mödrar väl omhändertagna.

De fick bra mat och förutom lättare arbete med att sy skjortor som skulle säljas i kolonin hade de inga plikter ombord. En läkare fanns till hands under färden och för vissa var förvisningen en ren lättnad.

En av kvinnorna berättade för John Nicol att ”vi blir inte längre dåligt behandlade, eller lever på nåd och barmhärtighet, så som vi gjorde förr. Förvisningen är en välsignelse för oss. Har vi inte redan länge varit förvisade – och det till på köpet i vårt eget land?”

Även för besättningen fanns fördelar med den ovanliga lasten. ”När vi kommit en bit ut till sjöss tog varje sjöman en hustru bland fångarna. De föraktade inte någon”, berättade Nicol.

Detta gällde för övrigt även Nicol själv. Sarah Whitelam, en 18-årig tjuv med en förkärlek för siden, stal Nicols hjärta i samma ögonblick som hon satte fötterna på Lady Julianas däck.

”Hon var så god och rättfram som någon annan”, skrev sjömannen senare om kvinnan, som under resan födde honom en son.

Vilka känslor Whitelam och de andra egentligen hyste för sjömännen vet vi inte, men flera av förhållandena varade även efter ankomsten till Australien.

Det är i alla fall klart att kvinnorna ­hade tydliga fördelar av att umgås med besättningsmedlemmarna.

Förutom att de fick en riktig koj att sova i fick en skeppshustru även bättre mat och något som påminde om ett privatliv ombord på det annars överfulla skeppet.

Bordellverksamhet för att överleva

Även de kvinnor som inte föll sjömännen i smaken hade förstånd att dra nytta av situationen.

Idén sägs ha kommit från Elizabeth Barnsley, som hade ådragit sig allas uppmärksamhet genom att strax efter avsegling dra av sig den bruna linneklänning som alla fångar bar, och klä sig i sina egna, eleganta kläder.

John Nicols memoarer talar respektfullt om Barnsley, som visserligen var dömd för butiksstölder, men inte vilket snatteri som helst.

Hon stal bara lyx­varor. I sina dyra klänningar och med stora gester fick hon expediterna att springa hennes ärenden, men så snart de vände ryggen till stoppade hon in de finaste tyger under kläderna eller ned i väskan – ett svindleri som gick strålande till den dag hon greps med 15 meter av den finaste muslin lindat om midjan.

Sin gåpåaranda hade Barnsley i behåll och när Lady Juliana på väg mot Australien anlöpte Santa Cruz på Teneriffa, övertalade hon skeppets kvinnor att förvandla Lady Juliana till bordell.

”Vi hindrade ingen att gå ombord under dagen. Kaptenerna och sjömännen avlade många visiter”, berättar John Nicol om affärerna, som uppenbarligen skedde med besättningens goda minne.

Scenerna upprepade sig när skeppet lade till på Cap Verde-öarna och i Rio de Janeiro, och bordellverksamheten visade sig vara en god affär för kvinnorna.

De hade råd att köpa färsk frukt och grönsaker, och vissa av dem kunde till och med spara pengar inför sina framtida liv i kolonin. Skörbjugg och andra av segelfartygstidens stora dödsfällor kunde därför undvikas, och bara fyra kvinnor dog under färden – en oerhört låg andel för att vara en så lång fångtransport.

När Lady Juliana den 3 juni 1790, efter nästan ett helt års seglats, anlände till Australien var kvinnorna – med tanke på deras umbäranden – i mycket gott skick.

Kolonin höll däremot på att gå under av svält och hopplöshet, och de nyanlända kvinnorna fick ett kyligt mottagande.

”Det var mer än kränkande att upptäcka en så onödig last som 222 kvinnor i stället för lastrum fulla av proviant”, skrev David Collins, kolonins militära auditör, syrligt.

Collins inställning visade sig vara kortsynt. Lady Juliana hade tillräckligt med livsmedel för att rädda kolonisatörerna från svält tills tre andra skepp anlände 18 dagar senare.

Lady Julianas mänskliga last hade dock en lugnande effekt på livet i kolonin. Dessutom kunde kvinnorna hjälpa till med arbetet. Många gifte sig och bildade familjer och med tiden blev kolonin allt stabilare.

Utvecklingen lockade fler britter och det lilla samhället växte sig allt större och starkare.

Bland de kvinnor som bidrog till befolkningstillväxten, och blev det moderna Australiens urmödrar, fanns Rachel Hoddy.

Enligt arkiven blev hon mor till sex barn. Den färgstarka Elizabeth Barnsley, som visste att alltid utnyttja en situation till sin egen fördel, etablerade sig som kolonins barnmorska och var med om att hjälpa de första generationerna av vita australier till världen.