Kristna missionärer förbjöd huladans på Hawaii
När de kristna kolonisatörerna kom till Hawaiiöarna blev de djupt chockerade. Öborna gick halvnakna, hade flera fruar, dyrkade många gudar och älskade en mycket lättsinnig dans
Missionärer på Hawaii tvingade de infödda att skyla sig efter västerländskt skick.
Hiram Bingham måste tvinga sig själv att inte vända bort ansiktet. Från sitt fartyg Thaddeus ser han tillsammans med sin hustru och resten av missionärerna från New England en grupp små kanoter närma sig på det blå vattnet.
Visst har den lilla gruppen kristna hört ryktas om de infödda på Hawaii, men synen av de halvnakna människorna i kanoterna är för mycket.
Tjugoen veckor tidigare, den 23 oktober 1819, hade missionärerna lämnat Boston i USA för att sprida Guds ord. Men nu, så nära målet, verkade uppgiften att hjälpa dessa hedningar oöverstiglig.
”Några av oss fick tårar i ögonen och måste titta bort från spektaklet. Andra, med starkare nerver, såg inte bort men undrade om detta kunde vara människor. Kunde sådana varelser bli civiliserade? Kunde de kristnas?” frågade sig Hiram Bingham i sina memoarer. ”Ja”, svarade han på sin egen fråga.
Den 50-årige protestanten hade en orubblig tro på att han var kallad att frälsa de nästan nakna öborna från att brinna i helvetet.
Men Bingham stod inför en enorm utmaning. Om hans mission skulle lyckas måste han bl.a. utrota de inföddas omoraliska hula-hula-dans.
Gamla tabun förkastas
Strax före missionärernas ankomst hade öborna drabbats av stora förändringar. Kungen hade dött och hans favorithustru, drottning Kaahumanu, hade övertygat sin unge nevö om att de båda skulle härska tillsammans.
När en kung dog var traditionen att alla hawaiianska tabun, kapu, skulle upphöra. Enligt kapusystemet hade till exempel kvinnor lägre rang, de fick inte äta tillsammans med männen och de fick inte äta fläsk, bananer eller kokosnötter.
Egentligen var det meningen att den nya härskaren skulle återinföra de sedvanliga tabuna, men Kaahumanu hade andra planer. Ihop med sin medhärskare, nevön Kamehameha II, hade hon börjat förstöra öns gamla tempel och gudabilder.
Missionärerna kom i precis rätt tid. Många hawaiianer kände sig förvirrade och vilsna, och Kaahumanu såg kristendomen som en välkommen möjlighet att införa en ny religion som skulle göra det lättare för henne att styra sitt folk.
Strax efter det att missionärerna hade kommit började hon klä sig i mer täckande, västerländska plagg och hon ville också döpas.
Den traditionella hula-huladansaren bar bastkjol och prydde sig med blommor. Armband av hundtänder eller valben användes för att få en rasslande ljudeffekt.
Kristna erövrare
Den lilla gruppen missionärer på Hawaii var en del av en världsomspännande rörelse. Västvärldens kristna, bland andra britter, holländare och amerikaner, predikade i alla världens hörn – från de karibiska öarna till Afrika och Indien.
Men önskan om att rädda hela världens hedningar från fördärvet var långtifrån missionärernas enda motiv – västerlänningarna uppträdde även som kolonisatörer.
De skickligaste skaffade sitt land de bästa handelsrutterna till Österlandets rikedomar – på sikt kanske till och med det största imperiet.
Om män som Bingham kunde övertala befolkningen på Hawaii att anamma västvärldens livsstil med kristendom och kapitalism, skulle koloniseringen ha kommit en bra bit på vägen.
Hula-hula förbjuds
Bingham hade emellertid inte tagit på sig någon lätt uppgift. Öborna hade inget skriftspråk, utan använde ritualer, till exempel hula-hula-dansen för att berätta öns och folkets gamla historier och legender.
Händerna spelade en viktig roll i dansen, och genom gester ärade dansarna naturen och gudarna.
Hula-hula användes också för att hylla de kungliga och för hjälpa de döda in i nästa värld.
Lokalbefolkningen hade inte tänkt att ge upp sin dans till förmån för de främmandes okända gud i första taget.
Trots Kaahumanu och Kamehameha II:s beredvilliga mottagande fortsatte alltså danserna – till missionärernas stora förtret.
År 1821, ett år efter deras ankomst till Hawaii, skrev Bingham upprört i sin dagbok att i stället för att gå i de kyrkor som hans folk hade byggt på ön, fortsatte lokalborna att ”slösa sin tid på hulan, en hednisk sång och dans som är som skapt för att främja liderligheten”.
Han höll på att drivas till vansinne av ljudet av trummor och sång, som är ”det första man hör varje morgon”.
År 1830 kunde Bingham äntligen övertala drottning Kaahumanu att förbjuda sitt folk att dansa den traditionella hulan.
Men förbudet varade bara under två år. År 1832 avled Kaahumanu, som för övrigt hade tagit det mer brittiskt klingande namnet Elizabeth.
Dansarna går under jorden
Den nye kungen Kamehameha III bekände sig visserligen till protestantismen, men samtidigt var han omåttligt förtjust i såväl stark rom som sina många hustrur, vilket var djupt upprörande för missionärerna.
Kamehameha var därför försiktig med att förbjuda gamla seder.
Fram till Kaahumanus död hade lokalborna fått dansa sin hula i hemlighet. Nu vågade de återigen vicka på höfter na och uttrycka sina böljande rörelser med armarna, trots missionärernas protester.
Men det varade inte i evighet. År 1851 kom nya förbud som tvingade hula-hula-dansarna under jorden.
Dansare skulle ha ett särskilt tillstånd och hula-hulan fick bara dansas i Honolulu, på ön Oahu, där den blev mycket populär bland turisterna.
De nya stränga reglerna berodde bl.a. på att Hawaiis evangeliska organisation saknade arbetare till öarnas stora sockerplantager som ägdes av amerikanska och europeiska kolonisatörer. Och de infödda skulle inte slösa bort tiden med att dansa.
År 1778 bodde drygt 300 000 personer på Hawaii. I slutet av 1800-talet hade bland annat mässling och spetälska decimerat befolkningen till 50 000.
Först 1874, fem år efter att Bingham lagts i graven hemma i Connecticut i USA, blev hula-hulan åter tillåten.
Det var kung Kalakaua, känd som ”den levnadsglade monarken”, som plockade fram öarnas gamla dansrötter igen.