Det vimlar av folk på kajen i Jamestown, Barbados största stad. Strax efter soluppgången denna majdag år 1655 har två slavskepp från England anlöpt hamnen.
Nu ligger de förtöjda längs kajen där nyfikna samlats för att följa händelserna. Lokalbefolkningen kan skymta en lång rad bleka skepnader som på ostadiga ben lämnar fartygen och för första gången på tre månader får andas frisk luft. Handbojorna är borta men kedjorna hänger fortfarande tungt kring de magra vristerna.
Invånarna i Jamestown är vana vid att se slavskepp lägga till och sedan lossa sin levande last, men de slavar som kommit i dag är annorlunda. Det är inga svarta afrikaner utan vita irländare, och kvinnor och barn dominerar gruppen.
Upprorsmännen reste bort
De utmärglade slavarna i Jamestown är offer för den etniska rensning som Oliver Cromwell genomfört i Irland i mitten av 1600-talet.
Den engelske militären och statsmannen hade år 1649 varit en av dem som sett till att landets kung Karl I avrättats och sedan själv tagit makten i England.
Oliver Cromwell slog ned de katolska upprorsmännen på Irland.
Samma år hade han gett order om en återerövring av det katolska Irland sedan upprorsmän rest sig mot de engelska godsägare som satt på stora delar av de bördiga jordarna. Under upproret hade minst 4 000 jordägare dött.
Cromwells reaktion blev en brutal hämndaktion. Han slog snabbt ned de upproriska styrkorna och efter att ha låtit hänga de ansvariga ledarna gav han resten av rebellerna fri lejd – om de gick i exil.
Irländarna måste även acceptera två krav: De fick inte resa till ett land som låg i krig med England och de måste resa utan sina familjer. De flesta upprorsmännen accepterade möjligheten och snart fanns nästan bara kvinnor och barn kvar på Irland.
Samtidigt konfiskerade Cromwell all irländsk mark och fördelade den bland sina soldater som lön för deras insats mot upproret. De iriska jordägare som stannade kvar deporterades till öns fattigaste och kargaste områden
Engelsmännen for brutalt fram och tog snabbt tillbaka Irland. Irländska kvinnor och barn sattes på slavskepp och seglades till bl.a. Karibien.
Föräldralösa barn och kvinnor, vars män var döda eller i exil, drev nu runt som dagsverkare.
Lagen skärptes
Engelsmännen insåg att den fruktansvärda fattigdomen och desperationen kunde bli gnistan som tände ytterligare ett uppror.
År 1652 antog parlamentet därför en cynisk lag som dikterade att ”irländska kvinnor, som utgör en oproportionerlig stor del av befolkningen och därför lätt faller offer för prostitution, ska säljas till handlare som kan transportera dem till Virginia, New England eller andra kolonier där de kan sörja för sitt eget underhåll”.
Två år senare skärptes lagen. Nu riskerade samtliga irländare som ”inte kunde bevisa att de var förmögna att försörja sig själva” att hamna på ett slavskepp. Dessutom skulle alla barn på sjukhus och fattighus, samt fångar på alla fängelser, skickas till Nya världen.
Många engelska meniga och officerare som hade blivit arbetslösa efter Cromwells erövring av Irland, fick nu arbete som ”människojägare”.
Från hästryggen jagade de upp fattiga lösdrivare som likt boskap brännmärktes och föstes samman på uppsamlingsplatser i de större städerna. Därifrån såldes de sedan till rika engelska köpmän.
Barn såldes till pedofiler
I Nya världen var irländskor en eftertraktad handelsvara och de yngsta, vackraste och mest välformade kvinnorna inbringade stora summor som sex- och husslavar. Mindre sköna kvinnor såldes som köksor eller städerskor, medan de irländska barnen arbetade som tjänsteslavar på plantageägarnas gods.
Vissa barn köptes upp av pedofiler och hamnade på någon av de otaliga bordellerna i Jamestown när de blev äldre.
De få kvinnor som inte såldes till plantagerna gick ett ännu grymmare öde till mötes. I de offentliga arkiven på Barbados finns dokument som beskriver hur vissa plantageägare etablerade rena stuterier och använde vita slavkvinnor till avel. Fadern till avkommorna på dessa våldtäktsfarmer var ofta slavägaren själv och barnen såldes till bordeller.
Vissa avelsfarmer specialiserade sig på rasblandning och valde ut sina starkaste svarta slavar att våldta de irländska kvinnorna. Flickor som kommit till på detta sätt var efterfrågade bland vissa plantageägare, som fann de irländska kvinnorna alltför tråkiga rent sexuellt.
De flickor som var av blandad härkomst var däremot, enligt slavägarna, inte bara villiga utan kunde dessutom uppfostras till allsköns former av sexuella tjänster.
Engelska flickor kidnappades
Hemma i England började kritiska röster höjas mot den vita slavhandeln. Plantageägaren Thomas Modyford spädde bara på upprördheten när han beklagade sig över de andra plantageägarna inför det engelska parlamentet år 1665.
Plantageägare är, skrev han, så alkoholiserade och depraverade att dessa ”före detta officerare har förvandlats från rena helgon till supande djävlar”.
När människojägarna började kidnappa även engelska flickor ökade kritiken ännu mer, men trots protester fortsatte slavhandeln. Så sent som 1798 såldes tusentals irländska slavar till Amerika och Australien efter ännu ett uppror på ön. I praktiken upphörde handeln först när Storbritannien förbjöd slaveri 1833.
I dag kan man inte säga något om det exakta antalet irländska slavar, men enligt några uppskattningar tillfångatogs upp till 500 000 irländare som sedan såldes till ett liv i träldom.
Slavarnas ättlingar lever i stor fattigdom.
Barnen till irländska slavar bor på Barbados än i dag
Över 350 år har gått sedan de första irländska slavarna skickades till Karibien men spåren efter dem syns än i dag. Mitt i Barbados semesterparadis lever omkring 400 ättlingar till slavarna – de så kallade ”redlegs”.
De bor ofta i kåkstäder där de kämpar mot fattigdom, undernäring, alkoholism och inavel. Historiskt sett har dessa redlegs mötts av förakt och misstro från öns övriga invånare.
Ättlingarna har därför alltid levt mycket isolerat, värnat om sin egen gemenskap och hållit historierna om sina förfäders öden för sig själva.