Huvudjägare gick till motangrepp mot de spanska erövrarna

Guvernören har med tiden blivit allt girigare och krävt urbefolkningen på stora mängder guld som ska skeppas till kung Filip III i Spanien. Nu tänker jivarostammen ge honom allt det guld han drömt om. Den spanske prästen Juan de Velasco skrev senare om överraskningsanfallet:

”De dödade alla människor där inne, utom guvernören som i tumultet inte hade hunnit klä på sig ordentligt. De sa åt honom att det nu var dags att ta emot den skatt som han hade beordrat dem att förbereda.”

Guvernörens guldtörst släcks

Krigarna sliter av guvernören de kläder han har på sig och binder honom till händer och fötter. De skrattar, misshandlar och hånar honom medan de sätter upp en smältdegel utanför huset. I degeln hettar de upp det guld som guvernören gett order om att befolkningen ska leverera.

”När guldet hade smält öppnade de guvernörens mun med en benknota och sade att de ville se om han en gång för alla kunde få nog av guld”, skrev Velasco. ”De hällde i honom guldet, lite i taget, och de tvingade ned det med en benbit. När hans tarmar brast av tortyren skrattade de högt och vilt.”

Efter avrättningen söker krigarna noga igenom hela Logroño i jakt på överlevande. Unga kvinnor, som de kan använda som slavar, tar de med sig. Resten avrättar de och bränner sedan ned husen.

Enligt fader Velasco lämnar jivaro efter sig cirka 12 000 döda innan de drar vidare mot nästa konfrontation med de spanska kolonisatörerna.

Inka drevs på flykt

Innan spanjorerna erövrade Amazonas djungler i sin jakt på guld och silver levde jívarostammen isolerad från omvärlden bland slingrande floder och skummande vattenfall.

Krig mot grannstammarna var en viktig del av kulturen och fiendens avhuggna och krympta huvuden, tsantsa, användes bland annat i religiösa ceremonier.

I väster gränsade jívaros marker mot inkafolkets Peru, och strax innan spanjorerna år 1527 steg i land på kusten i våra dagars Ecuador hade inkakungen Huayna Capac försökt invadera jívaros land.

Men stormaktens kung hade mött hårt motstånd i djungeln och tvingats blidka jívaro med dyrbara gåvor för att klara sig undan med livet i behåll.

Några år senare, 1532, invaderades inkariket av spanska conquistadorer. Spanjorerna var framför allt intresserade av ädelmetaller som de skeppade hem till kungen med stora fartyg. Varken huvudjägare eller ogenomtränglig djungel kunde hindra dem från att lägga vantarna på Sydamerikas rikedomar.

År 1549 blev kapten Hernando de Benavente den förste som gav sig in i jívaros land i jakt på guld. Hans expedition följde floden Rio Upano djupt in i regnskogen och spanjorerna var övertygade om att kaptenen skulle grunda en stad som skulle komma att bli centrum för guldutvinningen. Men de Benavente tvingades ge upp sina planer.

Det var alldeles för svårt att tränga igenom djungeln, och folken i området var mycket fientligt inställda till expeditionen. De attackerade spanjorerna gång på gång.

Trots det dröjde det inte länge förrän spanjorerna skickade in en ny expedition i området. Den bestod av både kolonisatörer och urinvånare från Peru som lyckades etablera kontakt med jívaro.

Snart kunde kolonisatörerna börja idka handel med de infödda och guldproduktionen kom igång. Det fanns så mycket guld i jívaros område att kolonisatörerna år 1552 grundade två helt nya städer i djungeln: Logroño och Sevilla del Oro.

Men så småningom blev spanjorernas krav alldeles orimliga för urbefolkningen. Inte nog med att de skulle skänka sitt guld till guvernören och den spanske kungen – de tvingades dessutom slita i gruvorna och lyda de spanska kolonialherrarna som usla slavar.

Jívaro var definitivt inte vana vid att låta sig hunsas och gjorde envist motstånd. År 1582 skrev den spanske kolonisatören Juan Aldrete om huvudjägarna:

”De är ett mycket krigiskt folk och de har mördat ett stort antal spanjorer och dödar varje dag.” Enligt Juan Aldrete var kolonisatörerna emellertid tvungna att bortse från farorna på grund av de rika guldförekomsterna. .

Jivaro gör uppror

År 1599 krävde spanjorerna stora mängder guld för att fira kung Filip III, men jívaro hade fått nog och började organisera sig.

I största hemlighet samlade hövding Quirruba de olika jívarostammarna under sitt ledarskap och gjorde upp en plan för hur man skulle överrumpla kolonisatörerna:

Stammarna skulle slå till mot spanjorerna exakt samtidigt och utplåna dem. Quirruba själv tänkte inta Logroño där han visste att den spanske guvernören skulle befinna sig just den dagen. Parallellt med honom skulle två av hans krigare inta staden Sevilla del Oro och den mindre orten Huamboya.

Mer än 20 000 krigare stod redo för strid. Jívaros angrepp mot Logroño gick som planerat men kort därefter nåddes hövding Quirruba av nyheten att varken Sevilla del Oro eller Huamboya hade blivit attackerade.

Några av de andra stammarna som anslutit sig till rebellerna hade helt enkelt stuckit. Quirruba blev därför tvungen att själv bege sig till Sevilla del Oro för att avsluta arbetet. Samtidigt hade ryktet om massakern i Logroño nått fram till Sevilla del Oro, och invånarna i staden arbetade febrilt för att förbereda sig inför urinvånarnas nästa drag.

Men befolkningen där var inte vana vid krig och hade inte använt sina vapen sedan de kom till staden. Dessutom saknade de ammunition. Paniken spred sig.

I all hast förskansade sig spanjorerna i staden och höll sig vakna hela natten, väl medvetna om vad som berättades om de blodtörstiga jívarokrigarna.

Jivaro attackerar igen

Dagen efter massakern i Logroño stod jívarokrigarna utanför Sevilla del Oro. De rusade rakt mot vallarna och struntade i spanjorernas gevärskulor – som bara avlossades i spridda skurar eftersom de inte hade tillräckligt med ammunition.

”Hela dagen följde den ena ursinniga attacken efter den andra tills de lyckades tränga igenom försvaret och inta nästan hela staden”, skrev Velasco om anfallet mot Sevilla del Oro.

”Massakern fortsatte på gator och torg tills natten kom och barbarerna nöjde sig med att sätta eld på staden och till sist dra sig tillbaka.” Endast en fjärdedel av Sevilla del Oros omkring 25 000 invånare överlevde massakern.

Spanjorernas försök att erövra jívaros land hade slutat i ett förkrossande nederlag. De flesta fruktade att jivaro skulle anfalla igen. Det var bara mindre grupper av barn och gamla som överlevde massakern. Kolonin började förfalla och efter några år hade de flesta vita lämnat jívaros territorium.

Huvudjägarna isolerade sig

Från 1599 och fram till mitten av 1800-talet upphörde all kontakt mellan jívaro och omvärlden.

Bilden av jívaro som blodtörstiga, krigiska huvudjägare förstärktes efter massakern 1599 – särskilt bland spanjorerna. Trots att landet rymde stora skatter av ädelmetall vågade ingen resa dit.

Men för jívaro tycks massakern inte ha haft någon större betydelse, visar nutida antropologisk forskning. Inte en enda av stammens muntligt traderade berättelser kan härledas till slaget mot spanjorerna 1599.

I mitten av 1800-talet började omvärlden komma i kontakt med huvudjägarna igen. Jivaro bytte varor som salt och grisar mot macheter och andra metallredskap.

De hade dessutom någonting mer som var mycket intressant för vita köpmän: krympta huvuden från fiender som de dödat i strid och som användes i religiösa ceremonier.

Kort efter att kontakten återupprättats växte nya kolonier fram. Jívaros livsstil förändrades och de övergick till att leva av skogs- och lantbruk.