Huggsexan om Afrika
Afrikas öde bestämdes i rikskansliet i Berlin 1884. Där samlades Europas ledande män för att stycka den resursrika kontinenten. Ingen afrikan var inbjuden.

Berlinkonferensen startade i november 1884.
Rikskanslern i Tyska riket, Otto von Bismarck, inhöstar ännu en storartad triumf i sin politiska karriär. Det är den 15 november 1884 och Bismarck inviger vad tyskarna kallar der Kongokonferenz, på svenska Berlinkonferensen. Ceremonin äger rum i rikskansliets stora festsal vid Wilhelmsstrasse i Berlins regeringskvarter.
Ljuset från väldiga kristallkronor speglas i marmorklädda pelare. De röda fåtöljerna gör sig väl mot delegaternas svarta frackar. Förhandlingarna hålls på franska, diplomatspråket, runt ett hästskoformat bord och på en vägg hänger en fem meter hög karta över Afrika.
Det var en lysande framgång för Bismarck att han lyckats samla delegater från fjorton länder för att äntligen bringa reda i koloniseringen av Afrika, framförallt det så kallade Kongobäckenet, världens näst största regnskogsområde som breder ut sig i ett brett bälte längs med Kongofloden.
Frankrike medarrangör i Berlin
Det mest häpnadsväckande var att han lyckats få med Frankrike inte bara som deltagare utan som medarrangör. Där hade starka revanschkänslor mot tyskarna dröjt sig kvar efter nederlaget mot Preussen tretton år tidigare.
Och trots att Tyskland måste ses som en nykomling, en uppkomling, bland gamla kolonialmakter som Frankrike, Holland, Portugal och framförallt Storbritannien hade Bismarck tagit initiativet till konferensen. Tyskland hade sällat sig till Europas kolonialmakter så sent som några månader tidigare genom att lägga beslag på Sydvästafrika, Togoland och Kamerun.
"The scramble for Africa"
Bismarck, iklädd scharlakansröd uniform, höll inledningstalet och förklarade att det nu gällde att för Afrikas räkning skapa förutsättningar för civiliserade samhällen och ökad handel.
Man skulle också fastställa regler för nya koloniseringar längs den afrikanska kusten för att på så sätt främja fred och humanitära gärningar. Genom konferensen hoppades man kunna undvika motsättningar som ledde till krig mellan kolonialmakterna.
Det växlades åtskilliga högstämda tal om civilisation och utveckling. Men bakgrunden till konferensen hängde mer samman med huggsexan om Afrika – The Scramble for Africa – som kommit igång på allvar.