General Balbahadur Kunwar

Gurkhasoldater: Britternas hårdföra elitstyrka

I 200 år har Nepals berömda gurkhasoldater tjänstgjort under brittisk flagg vid i stort sett alla världens oroshärdar. Den speciella relationen mellan Nepal och Storbritannien började med att britterna ville lära gurkhas en läxa – men det gick inte alls som de hade tänkt sig.

I 200 år har Nepals berömda gurkhasoldater tjänstgjort under brittisk flagg vid i stort sett alla världens oroshärdar. Den speciella relationen mellan Nepal och Storbritannien började med att britterna ville lära gurkhas en läxa – men det gick inte alls som de hade tänkt sig.

R. Palmer

Angreppet är planerat in i minsta detalj när solen går upp över Khalangafortet den 31 oktober 1814. Fästningen, där 650 av kunga­riket Nepals mest ökända krigare – gurkhas – har förskansat sig, ligger högst upp på en klippa vid Himalayas fot. Klippan tornar upp sig 150 meter över dalen nedanför men den brittiske generalmajoren Robert Gillespie är trots det fast besluten att inta Khalanga.

Ledaren för den lilla nepalesiska styrkan, general Balbhadra, har inte ens svarat på hans ”erbjudande” om villkorslös kapitulation. Därför tänker Gillespie nu visa gurkhas varför brittisk militär kontrollerar historiens största imperium.

Krigsudbruddet i 1814
© Världens Historia

Indien 1814: Britterna angrep på två fronter

I början av 1800-talet kontrollerar britterna större delen av Indien. I norra delen av landet börjar trupper från kungariket Gurkha i dagens Nepal emellertid att rycka in i gräns­området, och år 1814 förklarar britterna krig.

Efter krigsförklaringen i november 1814 sände britterna fyra divisioner med 42 000 man mot Nepal. Två av divisionerna angrep i öster och de båda and-ra angrep från nordväst för att ta sig ända fram till huvudstaden Katmandu.

Några dagar tidigare hade britterna upptäckt en liten platå bara 60 meter nedanför det nepalesiska fortet.

Britternas elefanter har dragit upp kanoner till platån längs en liten brant bergsväg medan ­pionjärtrupper har grävt skyttegravar och tillverkat stormstegar.

Nu står 2 700 brittiska, irländska och indiska soldater redo att gå till anfall. Planen är att artilleriet ska skjuta hål i fästningens murar, och därefter ska soldaterna storma fortet. Med britternas överlägsna styrka kan det bara inte misslyckas. Generalmajoren sporrar sin häst och inspekterar kanonställningarna.

När han är nöjd ger han signal om eld. I en och en halv timme viner kanonkulorna genom luften – men inte många av dem träffar fästningen.

Gillespie blir otålig. Han är känd för sin skicklighet på slagfältet, men sam­tidigt ökänd för att älska sprit och kvinnor. Dessutom har han nyligen anklagats för bigami. Nu behöver han verkligen en hedrande seger.

Trots varningar från sina närmaste officerare ger han order om stormning klockan åtta – två timmar tidigare än planerat.

Det ska visa sig bli ödesdigert; trots att de är färre än britterna har de omringade gurkhas i fortet inte en tanke på att ge upp.

Gurkha-kongen Narayan Shah

Gurkha-kungen Narayan Shah erövrade det som i dag är Nepal. Hans efterträdare invaderade Indien.

© Hulton/AOP & Bordersnepal

Gurkhas hotade britternas guldgruva

På 1800-talet var Indien rena guldgruvan för Storbritannien, och britterna tänkte inte lämna ifrån sig en enda centimeter av landet.

När kungariket Gurkhas krigare trängde in i norra Indien i början av 1800-talet krockade de med det brittiska imperiet.

Ända sedan 1600-talets slut hade det mäktiga Brittiska ostindiska kompaniet haft monopol på handeln i landet. Kompaniet, som samordnade sina aktiviteter med den brittiska regeringen, tjänade enorma summor på handeln med indiska bomullstyger, kryddor och opium.

Kompaniet blev så mäktigt att det kunde bygga upp en egen armé, och från mitten av 1700-talet lade den under sig större delen av Indien.

Ungefär samtidigt erövrade Narayan Shah, kung av Gurkha, det område som i dag är Nepal. Kungens efterträdare gick ett steg längre och sände trupper in i delar av norra Indien, som lydde under britterna.

Britterna beslöt att jaga bort gurkhas med våld, och hoppades samtidigt kunna öppna nya handelsvägar genom Nepal till Tibet och Kina med hjälp av militären.

Britterna räknade med en snabb seger över gurkhasoldaterna, men kriget kom att pågå i hela två år.

Bergsbönder utmärkta krigare

Slaget om Khalanga år 1814 var ett av de första i kriget mellan Brittiska ostindiska kompaniet, som representerade Storbritannien, och kungariket Gurkha i ­Nepal.

Gurkhas var i klart numerärt underläge med sina 16 000 soldater mot britternas cirka 42 000. De brittiska soldaterna hade dessutom den tidens bästa gevär och oerhört effektiva kanoner.

”Jag hyser stora förhoppningar om en briljant och snabb avslutning på kriget.” De brittiska styrkornas befälhavare, Francis Rawdon-Hastings.

Före kriget kallade den garvade generalmajoren David Ochterlony gurkhas för ”en flock dåligt beväpnade och odisciplinerade barbarer” och hävdade självsäkert att britterna skulle kunna besegra dem i styrkeförhållandet en mot tre. Men de brittiska generalerna tvingades snart inse att de små, seniga gurkhas var de mest seglivade och effektiva dräpare Storbritannien någonsin mött.

Gurkhas kom från distriktet Gurkha i våra dagars Nepal. Befolkningen, som hade mongoliskt ursprung, levde som herdar på höglandet nedanför Himalayas bergstoppar.

I början av 1500-talet flydde rajputerna – en berömd indisk krigarkast – till Gurkha undan de muslimska mogulerna. Rajputerna, som var hinduer, gifte sig med traktens kvinnor och resultatet blev en hårdför blandning av mongoliskt och nordindiskt blod.

År 1742 började Gurkhas nye kung Narayan Shah erövra resten av Nepal, och det inlemmades helt i gurkhas rike år 1769. Samtidigt började britterna erövra Indien.

Narayan Shah imponerades av britternas framgångar och byggde upp en disciplinerad här enligt euro­peisk modell. Men till skillnad från den brittiska armén, som var baserad på kollektiv disciplin, förblev den enskilde soldatens uthållighet och mod den främsta tillgången inom gurkha-armén.

Med denna armé gjorde flera gurkha­kungar nya erövringar i gränsområdet mellan Nepal och Indien, och till slut blev en konfrontation med britterna oundviklig. År 1814 hade britterna fått nog och skickade ut fyra divisioner för att ge gurkhas en lektion i effektiv europeisk krigföring:

”Jag hyser stora förhoppningar om en briljant och snabb avslutning på kriget”, skrev befälhavaren för de brittiska styrkorna, Francis Rawdon-Hastings.

Britterna slaktades

Det första stora slaget stod den 31 oktober 1814 i nordvästra Nepal, där generalmajor Gillespie och hans omkring 4 000 indiska och brittiska soldater stoppades vid det lilla fortet Khalanga. Gurkhas var bara 650 personer, däribland även kvinnor och barn.

Britisk generalmajor Robert Gillespie

Som alla andra i den brittiska militärledningen trodde generalmajor Gillespie att det skulle bli lätt att besegra gurkhas. Det kostade honom livet i slaget vid Khalangafortet.

© Bridgeman

”Den soldat som drivs av kylig, väl ­genomtänkt tapperhet kommer alltid att ha en fördel gentemot vilt och huvudlöst mod”, skrev Gillespie.

Efter halvannan timmes beskjutning mot fortet gav den otålige britten sitt infanteri order om anfall, trots att en del av hans trupper ännu inte fanns på plats.

På generalmajorens tecken stormade cirka 800 man fram mot fortet. Främst red de irländska dragonerna, följda av infanteri och pionjärtrupper med stegar.

Men så snart dragonerna kom fram till fortets murar rusade gurkhas ut, beväpnade med sina karaktäristiska krokiga knivar – kukri.

De små, smidiga gurkhasoldaterna höll sig enkelt undan britternas bajonetter och skyddade sig effektivt mot sablarna med sina sköldar:

”Det var omöjligt att komma över, förbi eller under den förbannade skölden. Det var som förgjort överallt”, skrev en av dragonerna efteråt.

Gurkhasoldaterna förde sin ohyggligt skarpa kukri nedifrån och upp, och fläkte upp både soldater och hästar.

Efter bara några minuter låg 58 dragoner sårade och fyra döda på marken. Gurkhas drog sig blixtsnabbt tillbaka in i fortet och började överösa angriparna med gevärskulor, pilar och stenar.

Nu hade de brittiska infanteristerna hunnit fram, men de lyckades inte komma tillräckligt nära för att resa stormstegarna. I stället tvingades britterna söka skydd undan gurkhas intensiva regn av projektiler.

Under tiden hade nästan alla Gillespies soldater hunnit fram. Gillespie var ursinnig över det inledande fiaskot och satte in hela sin styrka i ett sista försök att krossa gurkhakrigarnas försvar.

En av hans män hade upptäckt en liten, till synes obevakad, port i nordvästra delen av fortet. I skydd av röken från flera brinnande hyddor framför fortet smög sig en pluton brittiska soldater fram till porten.

Men när de kom fram var porten plötsligt borta.
Gurkhageneralen Balbhadra Kunwar hade genomskådat britternas planer och blixtsnabbt blockerat öppningen med pålar och stora stenar. Mitt i öppningen pekade en kanonmynning rakt mot britterna.

Sju soldater försvann i ett moln av blod och kroppsdelar när gurkhas avfyrade kanonen. I samma sekund stormade gurkhas ut genom fortets andra portar och kastade sig över de överrumplade britterna, som flydde i panik.

Några få brittiska soldater stannade dock kvar och fortsatte att kämpa. Gillespie stormade framåt med höjd sabel, tätt följd av sin adjutant Frederick Young.

Ett skott i bröstet satte emellertid tvärstopp för generalmajorens attack. Kort därefter dog Robert Gillespie i ­armarna på Young. Slaget var förlorat. Utanför fortet låg 35 döda britter, varav fem officerare.

Nasseree-bataljon

Under det stora indiska upproret år 1857 kämpade gurkhas så kallade Nasseree-bataljon hårt för britterna.

© SSPL

Gurkhas blev Storbritanniens svar på främlingslegionen

Under kriget mot gurkhas insåg britterna att de småvuxna bergsbönderna var lysande på slagfältet. År 1815 – medan kriget fortfarande pågick – bildade britterna fyra bataljoner med vardera drygt tusen gurkhas som de rekryterade bland krigsfångarna.

Gurkhas visade sig vara särskilt bra på krig i djungeln och på bakhålls­angrepp, och efter kriget slöt Storbritannien ett avtal med Nepal om att fritt få rekrytera nya gurkhasoldater.

Sedan dess ingår gurkhas i brittiska armén, och de sätts oftast – precis som den franska främlingslegionen – in på de svåraste krigsskådeplatserna.

I dag tjänstgör omkring 3 500 gurkha­soldater i Storbritannien.

Nederlag krossade brittiska planer

Även om förlusterna vid Khalangafortet var begränsade kom nederlaget som en chock för britterna. De hade tänkt sig en snabb och överväldigande seger som inte bara gjorde slut på hotet från gurkhas utan även visade för de upproriska provinserna i Indien att britterna var allsmäktiga.

Nu verkade det i stället som om världens starkaste imperium inte ens kunde besegra några ynka krigare ur en folkstam från de nepalesiska bergen. Vare sig de ville det eller ej var britterna nu tvungna att fortsätta sin offensiv – och vinna.

Under de närmast följande veckorna skickades fler kanoner och soldater till Khalanga för att slå ut de sega gurkhas.

Fortet bombarderades i timmar men inte ens när det gick hål i muren lyckades britterna ta sig in. Blixtsnabbt grävde gurkhas diken innanför hålet och reste spetsiga pålar i botten.

Efter en månad av strider var fortet i stort sett bara en ruin, men genombrottet kom inte förrän britterna upptäckte den källa som gurkhas fick sitt vatten ifrån.

När vattnet tog slut tvingades gurkhas ge upp, och på morgonen den 30 november 1814 trängde britterna in i fästningen. De möttes av en fruktansvärd stank. Hela gårdsplanen var täckt av döda och sårade i flera lager, och i högarna av kroppar jämrade sig de ännu levande av smärta och törst.

”Några stackare hade legat där med brutna lemmar i tre dagar. En ung kvinna med brutet ben låg intrasslad i de döda, och då hon inte kunde röra sig öppnade hon bara munnen för att få vatten med en desperation som jag aldrig kan glömma”, skrev soldaten Henry Sherwood.

Förhör med de överlevande avslöjade att general Balbhadra och de av hans gurkhas som fortfarande orkade kämpa, hade smugit sig ut ur fortet föregående natt sedan de insett att fästningen inte gick att försvara när vattnet tog slut.

Striderna vid Khalanga hade kostat britterna 763 sårade och döda, varav 31 officerare, och gurkhas hade förlorat 520 soldater.

Även om britterna fick betala ett högt pris för segern, beundrade de gurkhasoldaterna för deras mod och inte minst deras sätt att strida:

”Jag vet inte vad andra tyckte om gurkhas, men vi upplevde ingen brutalitet gentemot sårade eller fångar, inga förgiftade pilar eller brunnar. De drevs inte av någon hatisk hämndlystnad utan stred mot oss som män i en renhårig kamp”, skrev officeren James Fraser hem till sina föräldrar.

Gurkha-soldater med kukri-kniv

Kukri-kniven är gurkhas mest berömda och fruktade vapen.

© Polfoto/topfoto

Gurkhas knivar skar fienden i småbitar

Med sin långa och rakbladsvassa kniv, kukri, kunde en gurkhasoldat sprätta upp sin fiende med ett enda snitt.

Det finns många myter kring gurkhas. En sådan myt säger att deras krokiga kniv, kukrin, kräver blod när den är dragen. Ingen känner egentligen till knivens ursprung, men vissa tror att den kan spåras tillbaka till den grekiska kopis, som Alexander den stores soldater hade med sig på sina fälttåg österut under 300-talet f.Kr.

Kniven finns i flera olika storlekar men den vanligaste för djungelkrig är cirka 40 cm lång.

Enligt brittiska skildringar från kriget år 1814 brukade gurkhas komma rusande fram mot britterna.

Så snart de kommit tillräckligt nära gjorde gurkhas kullerbyttor in under bajonetterna och sprättade upp britternas magar med sina knivar.

Knivarna skrämde fienden

Slaget om Khalanga var en föraning om vad som väntade britterna: Otillgängliga fästningar som inte gick att inta genom stormning utan bara efter långvarig ­beskjutning och belägring.

Det visade sig snart att gurkhasoldaterna inte bara var skickliga på försvar, utan även på att anfalla.

I december 1814 kom en brittisk förtrupp om 360 man fram till fortet Parsa i höglandet söder om Nepals huvudstad Katmandu.

Kapten Henry Sibley som ledde truppen konstaterade snabbt att fortet var övergivet men att gurkhas fortfarande fanns kvar i trakten. Kaptenen beslöt att slå läger vid en flod.

Trots att lägret var omgivet av tät djungel och fienden fanns i närheten lät kapten Sibley inte befästa lägret. Han såg dock till att alla hans män bar vapen medan han själv firade nyår i sitt tält.

Precis före gryningen den 1 januari öppnade sig djungeln och ut vällde gurkha­soldater och elefanter med gevärsskyttar på ryggen.

De britter som försökte försvara lägret lyckades inte träffa någon i den täta vegetationen, men föll själva offer för fiendens kulor.

De överlevande bildade en cirkel och kämpade rygg mot rygg i en timme, ­innan de tvingades fly över floden. Kvar i lägret låg 121 av deras kamrater döda – däribland Henry Sibley.

Gurkha-børn på engelsk militærskole

Även gurkhas barn får chansen att gå i militärskola i Storbritannien.

© Gamma/AOP

Efter kostsamma misstag som Gillespies och Sibleys lärde sig britterna att gurkhasoldaterna var allra farligast i närstrider, speciellt om de fick chansen att använda sin kniv, kukri.

En av de bästa beskrivningarna av hur effektiv kukrin var, kommer från prästen Wood som i slutet av 1800-talet skrev om sina resor i Nepal. Enligt Wood berodde knivens farlighet mer på ägarens skicklighet än på hans råstyrka:

”Därför kan en gurkha som inte är större än en pojke, fullständigt skära sönder en jättelik motståndare.”

De brittiska soldaterna kände till detta och flydde gång på gång när gurkha­soldater kom rusande med sina knivar.

Det fick den brittiske generalmajoren Ochterlony erfara när hans trupper, några dagar före Sibleys nederlag vid Parsa, höll på att ställa upp tungt artilleri på kullarna i närheten av ett annat fort som hette Mangu.

Strax före gryningen slogs fortets portar plötsligt upp och under stridsropet ”Ayo Gurkhali!” – ”Gurkhas är här!” kom 2 500 krigare med sköldar och knivar rusande uppför sluttningarna mot de brittiska ställningarna.

Bara åsynen av krigarna fick många av de indiska soldaterna att ta till flykten. Britterna hade emellertid en fördel: De kunde beskjuta de framstormande krigarna upp­ifrån.

Gurkhasoldaterna stupade i kulregnet så snart de kommit inom räckhåll för britternas gevär. Men så fort en gurkha föll, kom en annan rusande. När gurkhas till sist drog sig tillbaka, hela tre timmar senare, låg 150 döda kvar.

Britterna hade bara förlorat nio man. Det här var deras första klara seger.

Såret Gurkha-soldat under 2. verdenskrig

Gurkhas måste ha en utmärkt fysik. Här bär en gurkha en sårad kamrat under andra världskriget.

© Gamma/AOP

Antagningsprovet är världens tuffaste

Bara ungefär en procent av alla de unga män som genomför antagningsprovet till de brittiska gurkhabataljonerna lyckas ta sig igenom nålsögat.

Varje år kämpar cirka 28 000 unga nepaleser om platserna i de brittiska gurkhabataljonerna. Många av dem är barn till tidigare gurkhasoldater och har uppmanats att söka platsen.

Antagningsprovet är så hårt att bara cirka 200 av de sökande klarar det. De få som blir godkända flygs till Storbritannien och genomgår en åttamånaders utbildning i Yorkshire.

Brigadens högkvarter ligger i Wilt­shire, men de nya gurkhasoldaterna måste räkna med att skickas ut i världen. Gurkhasoldaterna skriver på för minst 15 års tjänstgöring.

Formella krav

  • Ålder: 17,5–21 år
  • Längd: min. 160 cm
  • Vikt: min. 50 kg
  • Syn: Perfekt – glasögon och kontaktlinser duger inte.
  • Tänder: Högst två lagningar.
  • Kroppsutsmyckningar: Tatueringar accepteras inte.

Det fysiska antagningstestet

  • Kandidaterna ska hänga i armarna och kunna hiva sig upp till en bjälke minst 14 gånger på rad.
  • På två minuter ska de kunna göra minst 75 situps.
  • På en minut ska de kunna hoppa från marken upp på en bänk och ned igen, minst 70 gånger.

Doko-loppet

Det tuffaste provet är det så kallade doko-loppet där kandidaterna ska springa en sträcka på fem kilometer uppför uppför bergssidorna i Nepal. På ryggen ska de bära en korg – en doko – fylld med 25 kg sten. Den tunga korgen stabiliseras med en rem som binds runt huvudet. För att bestå provet måste kandidaterna springa loppet på mindre än 55 minuter.

Gurkhas stoppades med kanoner

Britterna lärde sig utnyttja sina styrkor mer effektivt under krigets gång.

Gurkhas var ohyggligt starka i närstrid men de hade inte många kanoner och kunde därför inte försvara sig särskilt bra mot artilleri.

Britterna satsade på en långsam men effektiv utmattningstaktik. Varje gång de stoppades vid något av gurkhas fort, som oftast var högt belägna, ägnade britterna veckor åt att släpa så många tunga kanoner som möjligt inom skotthåll, och därefter kunde de obehindrat bombardera sina instängda fiender i flera veckor.

Men gurkhas var inte lätta att besegra. De var experter på försvarsverk och kunde bygga meterhöga palissader av bambu från djungeln på bara några timmar.

Oftast reste de två rader av palissader knappt två meter ifrån varandra och fyllde mellanrummet med sten.

Vid flera tillfällen hindrades britterna av bambupalissader, bland annat när de skulle inta fortet Jaithak som låg bakom tre palis­sadväggar.

Britterna lyckades förstöra den yttersta palissaden med sina kanoner, men de vågade inte storma ställningen innan de förstört de båda andra också. På natten slutade de skjuta för att flytta kanonerna närmare målet dagen därpå. Men när morgonen kom upptäckte britterna att gurkhas redan hade reparerat den förstörda palissaden.

Döda officerare lämnades tillbaka

Striderna vid fortet Jaithak slutade med att britterna gav upp. I stället gick de förbi fästningen för att angripa det betydligt viktigare fortet Malaun, som försvarades av Bhakti Thapa – en av gurkhas mest berömda generaler. Under striderna visade sig gurkhas från en ny sida som imponerade stort på britterna.

Under ett slag vid fortet Malaun i april 1815 stupade den brittiske officeren Charles Showers.

När hans män hittade kroppen dagen därpå, låg den på en bädd av blad och vackert tyg – en respektfull gest från gurkhasoldaternas ­sida. Några dagar senare ledde general Thapa 2 000 gurkhas i en självmords­attack mot en av de kanonställningar som dagligen besköt fortet:

”De anföll gång på gång med ett dödsförakt utan motstycke och försökte förstöra våra kanoner med sina sablar”, skrev löjtnant Robert Ross i ett brev.

En fjärdedel av gurkhasoldaterna dog under angreppet, däribland Bhakti Thapa som visste att företaget var hopplöst och därför hade tagit farväl av sina båda hustrur. Den brittiske generalmajoren David Ochterlony såg till att gurkhageneralens lik sveptes i schalar och lämnades tillbaka.

På kvällen såg britterna Bhakti Thapas likbål från åsen. Hans båda änkor kastade sig på bålet för att brännas tillsammans med sin man.

Lachiman Gurung

Gurkhan Gurung dödade 31 japanska soldater helt själv.

© Getty Images

Sårad gurkha dödade 31 japanska soldater

”Hellre död än feg” är gurkhas motto.

För andra är sådant kanske mest tomma ord, men berättelser om enskilda gurkhasoldaters enastående bedrifter visar att de tar orden på allvar. Det gällde till exempel gurkhasoldaten Lachiman Gurung, som stred i brittisk tjänst i Burma under andra världskriget.

På morgonen den 12 maj 1945 låg Gurung och hans pluton i en framskjuten skyttegrav, när 200 japanska soldater kom stormande fram mot dem genom diset. Handgranater exploderade i skyttegraven och sårade två av Gurungs kamrater. Två gånger tog Gurung fiendens handgranater och kastade tillbaka dem. Tredje gången exploderade handgranaten; hans högra arm sprängdes bort och armen splittrades.

Explosionen slet även upp djupa sår i bröstet och i höger ben, och förstörde hans ena öga.

Trots det fortsatte Gurung skjuta med sin friska vänsterhand. I fyra timmar höll han stånd mot den ena anfallsvågen efter den andra. När angriparna till sist gav upp hade gurkhasoldaten dödat 31 japanska soldater – med vänsterhanden. Senare tilldelades Gurung Victoria­korset, Storbritanniens främsta militära utmärkelse, för sin insats.

Gurungs kamrater berättade att de hört honom ropa mitt i striden: ”Kom och slåss mot en gurkha!”

Historien är inte unik. När en gurkha­soldat, stationerad i Afghanistan, år 2011 egenhändigt dödade 30 anfallande talibaner skrev en brittisk kommentator: ”Hur i all världen kunde talibanerna tro att de skulle kunna klara av en gurkha med bara 30 man?”

Gurkhas i brittisk tjänst

Under de följande månaderna förlorade gurkhas fort efter fort, och den 2 december 1815 tvingades de erkänna sig besegrade och underteckna ett fredsavtal. De besegrade gurkhasoldaterna tilläts dra sig tillbaka till Nepals huvudstad Katmandu.

På grund av oenigheter kring freds­avtalet blossade kriget snart upp igen. Inte förrän generalmajor Ochterlony i mars 1816 ryckte fram mot Katmandu med drygt 20 000 man, kapitulerade gurkhas slutligen.

Kapitulationen betydde dock inte att gurkhas och britterna var färdiga med varandra – tvärtom. Båda parter hade lärt sig respektera varandra på slagfältet.

Redan i januari 1815 – nästan ett år innan kriget tog slut – hade general­major David Ochterlony upprättat fyra gurkhabataljoner om tusen man vardera.

Soldaterna rekryterades bland de tusentals gurkhas som britterna tagit som krigsfångar. Frederick Young, som hållit generalmajor Gillespie i sina armar då denne stupade vid fortet Khalanga år 1814, fick kommandot över en av bataljonerna – The Simoor Rifles – som finns kvar än i dag.