Giriga legosoldater jagade indianskalper

Mycket snart skulle de komma att ta ut sin besvikelse på en liten grupp mexi­kanska bönder som slagit läger i Sonoras torra ökengräs – troligen bortjagade från sina hemtrakter av krigiska apacheindianer.

Här såg Glanton sin chans att hämta ett par extra skalper.

Förklädda till apachekrigare stormade han och hans män in i lägret och mördade brutalt tre mexikanska bönder och fem kvinnor. De nya skalperna hamnade i säcken bland de övriga.

”Ingen kunde väl se om skalpen kom från en apache­indian eller från en mexikansk bonde”, påstod Glanton. En skalp var en skalp.

Det brutala överfallet på de mexikanska bönderna år 1849 skulle visa sig bli startskottet för en mångårig slakt, inte bara på ursprungsbefolkningen utan även på mexikanska civila: män, kvinnor och barn.

Indianerna gör uppror

Glanton och hans män hade etablerat sig som skalpjägare i slutet av 1840-talet när José de Urrea, guvernör i den mexikanska delstaten Sonora, utlovade en belöning på 50 dollar per apacheskalp.

Om jägarna fångade apachehövdingen Santana skulle de dessutom få en extra bonus på 1 000 dollar.

Fiendskapen bottnade i en sekelgammal konflikt mellan apacheindianer och mexikaner. Den hade slutat med att en stor del av ursprungsbefolkningen tvingats in i stängda reservat, där de var utlämnade till mexikanarnas nycker.

När regeringen minskade apacheindianernas matransoner år 1831 svarade india­nerna med angrepp på den mexikanska befolkningen, och från sina läger bland bergen i Arizona och New Mexico plundrade de byarna och stal husdjur och andra ägodelar.

Redan år 1835 utlyste delstaterna Sonora och Chihuahua belöningar för apacheskalper.

Den mexikanska regeringen ställdes under ännu hårdare press när den år 1846 hamnade i en väpnad konflikt med Nordamerika och därefter tvingades lämna ifrån sig New Mexico, Kalifornien andra delar av norra Mexiko.

När kriget slutade år 1848 var den norra delen av delstaten Sonora i amerikanska händer och den försvagade mexikanska regeringen tvingades anlita legosoldater som John Glanton för att beskydda medborgarna mot såväl indianer som amerikaner.

Miste sin älskade

Även om John Glanton skalperade mexikanska bönder för pengarnas skull drevs han troligen av ett annat motiv när det gällde apacheskalper.

Det berättades att Glanton i mycket unga år hade mött en ung flicka vars föräldrar dödats av en grupp krigiska lipanindianer.

Den förälskade Glanton hade byggt en stuga invid Guadalupefloden i Texas, där han och hans älskade levde lyckliga – ända till den dag då ännu en grupp ­lipanindianer skalperade gamla och barn i den lilla byn och rövade bort kvinnorna – däribland Glantons fästmö.

Männen i byn gav sig genast iväg för att hämnas på lipanstammen, men medan de stred mot indianerna blev de till­fånga­tagna kvinnorna skalperade och dödade med yxa.

Folk påstod att Glanton aldrig blev sig själv igen efter den händelsen. Han blev en outsider, lämnade ibland byn och när han kom tillbaka hade han ­ofta med sig färska skalper som han hängde på tork i sin stuga.

Senare började han umgås med laglösa kriminella i gränslandet och det påstods att han var som en inkarnation av djävulen själv när han slogs mot india­nerna.

Om det inte vore för hans in­satser i både indiankrigen och i det ­mexikansk-amerikanska kriget, och för all skada han tillfogat motståndarna, skulle han förmodligen ha blivit lynchad.

Men i stället betraktades han som en fri ranger och åtnjöt en viss respekt från vanligt folk.

Blodig duell

För den unge gängmedlemmen Samuel Chamberlain hade kriget mellan Mexiko och apacheindianerna däremot inga personliga kopplingar.

År 1846 hade han bara varit en tonåring med ljusa lockar och fjuniga kinder som en kall decembermorgon lämnade Boston och en lovande framtid inom kyrkan.

Första gången han mötte Glanton satt de båda i en rökig saloon i San Antonio i Texas. Chamberlain hade tagit värvning som soldat i amerikanska armén och passade på att lära sig spela poker under en av sina lediga stunder.

Vid ett av borden intill honom hade en liten brunbränd man med blodsprängda ögon och långt, svart hår precis kastat ett glas sprit i huvudet på en ranger ur den amerikanska arméns elitstyrkor.

Rangern drog sin pistol, satte den mot pannan på den svarthårige och krävde en omedelbar ursäkt. Mannen vid pistolmynningen rörde inte en min, men svarade:

”Om du missar, kommer inte John Glanton att göra det.”

Så snart rangern insåg att det var den ökände och laglöse John Glanton som stirrade på honom blev han livrädd. Rangern tryckte in avtryckaren men det var bara tändhatten som exploderade.

Från sin plats i lokalen såg Chamberlain hur Glanton drog sin kniv och skar halsen av rangern. Därefter hoppade Glanton över bordet, satte foten på sin döde motståndare och frågade om det var någon annan som ville slåss.

Det var det inte. Men det var många som ville dricka ihop med segraren, och medan det ännu varma liket bars ut och någon strödde sågspån i blodpölen på golvet, skålade gästerna med Glanton.

Chamberlain fylldes med fasa över den blodiga scenen, men han kunde ändå inte låta bli att beundra den blodtörs­tige, laglöse mannen från gränslandet.

Glanton var skicklig med kniven och många såg upp till honom för hans skicklighet som skalpjägare.

När Glanton och hans män hade dödat ett offer lade de snittet så att högra örat satt kvar på skalpen. Det bevisade att de inte fuskade med antalet huvuden.

Bittra tårar över förlorad skalp

Det skulle emellertid gå några år innan Chamberlain hörde talas om den fruktade jägaren igen.

År 1849 hade den nu krigsvane unge mannen bundits och belagts med handfängsel som straff för att han vägrat lyda order som soldat i amerikanska armén.

Han hade ofta ett skissblock på sig, och i det ritade han scener från kriget och sitt liv. En kommendant hade bestraffat honom för att han, mot order, ritat av kyrkan San Xavier del Bac i Arizona, och när Chamberlain stod där ensam och försvarslös i det gassande solskenet kom en främling till hans undsättning.

Det var Tom Hitchcock, en av Glantons män. Han uppförde sig som en galning, ylade som en prärievarg och kunde prata i oändlighet om Glanton och hans skalpjägare.

Det dröjde inte länge innan Chamberlain bestämt sig för att fly ur armén, följa med sin räddare och ansluta sig till de laglösa skalpjägarna.

När de båda männen red iväg genom det karga ökenlandskapet fick de syn på en grupp apacheindianer i fjärran. Krigarna kom ridande rakt emot dem i små grupper.

Chamberlains första instinkt var att fly, men den mer erfarne Hitchcock tjöt av förtjusning. Chamberlain tog sikte med sitt gevär. När han sköt föll en krigare till marken och Hitchcock kysste hans gevär och kallade den ett mirakelmedel.

Medan de övriga indianerna flydde försökte den fallne apachekrigaren förgäves ropa till sig sin häst, men djuret stod som paralyserat.

Då släpade sig indianen i stället fram till ett stup i närheten och kastade sig ut över kanten. Hitchcock grät över den förlorade skalpen och sade: ”Den förbannade röde negern gjorde det bara för att vi ­inte skulle få hans hår.”

Senare på dagen kom de fram till en grotta bland bergen, där Glanton och hans män brukade hålla till. Här drack de whiskey och tillagade kött och bönor över lägerelden.

Så snart de lagt sig till ro för natten dök den döde apacheindianen upp i Chamberlains tankar, och han grubblade över om krigaren över huvud taget hade haft några fientliga avsikter.

Hans samvetskval var bara en för­smak av vad som komma skulle. När han lämnade sin hemstad på östkusten hade prästen blivit så besviken att han påstått att Chamberlain var värre än djävulen själv.

Men prästen hade inte ens i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig vilka diaboliska fasor den unge mannen skulle komma att möta.

Slog ned skalpjägare

Dagen därpå träffade Chamberlain och Hitchcock äntligen Glanton och hans män på en flodstrand i skuggan av bomullsplantorna, nära gränsen till Mexiko.

Där hade omkring fyrtio skalpjägare samlats. Några sov, andra spelade kort, rengjorde sina vapen eller ryktade hästarna.

Chamberlain tyckte att de såg ut som vildar och banditer allihop. Han sträckte fram handen för att hälsa på Glanton, som i stället tog tag i hans ­näsa, vred runt den och började gapskratta. I ren reflex slog Chamberlain Glanton rakt i ansiktet med knytnäven så att han föll till marken.

Därefter kastade han sig upp på sin häst och drog sin revolver, men innan han hann avlossa den hade han en lasso runt kroppen. Han drogs ned till marken och bands fast vid ett träd.

Skalpjägarnas ledare reste sig från marken, och med blodet droppande från ansiktet gick han fram till Chamber­lain, som såg på honom med stadig blick trots att han fruktade för sitt liv.

I en hel minut stirrade Glanton på honom medan han tryckte den iskalla mynningen på sin pistol mot hans panna. Men så plötsligt sträckte Glanton fram handen och sade med värme i rösten:

”Du klarar dig. Du slår som en mula sparkar.” Och därmed var Chamberlain officiellt medlem i gänget.

Med kurs mot Eldorado

Chamberlain och hans nya kumpaner härjade och plundrade, ända till den blodiga söndag då de stötte på bönderna från Sonora och Glanton slutade göra skillnad mellan indianer och mexikaner.

Vedergällningen kom snabbt; mängder av bönder gick till motangrepp.

Under striden sårades många av skalpjägarna som därefter bestämde sig för att ­bege sig norrut mot New Mexico för att leta efter guld i det mytomspunna Eldorado.

På sin väg genom Arizona skalperade de oskyldiga bönder, lämnade in skalperna till myndigheterna och påstod att de kom från apachekrigare – och fick betalt för sitt byte.

Glanton och hans gäng kom aldrig fram till Eldorado. I stället gjorde de upp en ny plan för att förverkliga sina drömmar om rikedom. Söder om Phoenix ­hade traktens yumaindianer byggt en färja sex-sju kilometer från den plats där Gilafloden möter Coloradofloden.

Färjan var en lönsam affär; många hopp­fulla guldgruvearbetare på väg till Kalifornien åkte över floden med den.

Rövarbandet beslagtog färjan från yumaindianerna och tvingade resten av stammen att fly. Därefter började de bygga ett fort för att kunna försvara sin nyförvärvade egendom.

När indianerna krävde att få tillbaka sin färja hotade Glanton med att storma deras by och döda alla han träffade på, om de inte ­försåg honom och hans män med mat.

Yumaindianerna gick till anfall, men ­utan framgång. Glanton och hans män sköt kallblodigt ned fyra av dem och tog därefter deras skalper – mest av gammal vana.

Räddad av Guds hand

Under perioden som följde var det ett riskabelt företag att ta sig över Colorado­floden.

Glanton och hans gäng ansåg sig vara färjans nya kungar, och de drog sig varken för att döda mexikanska eller amerikanska passagerare för att komma över deras pengar och andra ägodelar.

Men fyra av gängmedlemmarna hade börjat ifrågasätta hela företaget, och de lade upp en plan för att sticka ifrån sin ledare. En av dem var Chamberlain.

En tid senare red de fyra männen i väg, mycket lugnt och stilla. Ungefär samtidigt kom yumastammens män tillbaka.

Just när den lilla utbrytar­gruppen var på väg genom bomullsfälten såg de indianerna komma efter Glanton.

”Det är Guds hand”, sade en av Chamberlains följeslagare och lyfte upp sin sombrero mot himlen:

”Mot öknen, Kalifornien och guldet!” sade han.

Den ökände skalpjägaren John Glanton slutade sina dagar vid floden, tillsammans med sina män. Alla mötte de samma öde som de själva utsatt så många andra för: de skalperades.

De fyra gängmedlemmar som hunnit ge sig av i tid korsade mer än 20 mil öken innan de till slut kom fram till Los Angeles.

Samuel Chamberlain bodde i Kalifornien i några år innan han seglade tillbaka till Boston, skrev sina memoarer och levde ett alldeles vanligt liv med statlig anställning, fru och tre barn.