”Er regering står för svek, plundring och mord”

Förra året gav jag mig av med stora förväntningar på besöket i er stat i Afrika. Det är min plikt att på ett rättframt, om än respektfullt, sätt berätta för Ers Majestät hur desillusionerad, besviken och nedslagen besöket gjorde mig.

Alla de invändningar som jag nu framför mot den regering som Ers Majestät har utsett att regera Kongo, bygger på noggranna undersökningar.

Som bevis för mina påståenden har jag haft tillgång till tillförlitliga vittnen, dokument, brev och officiella skrivelser.

Grundandet av landet gick till på det sättet att herr Henry M. Stanley skickade ut en vit man för att tillsammans med fyra eller fem soldater från Zanzibar skriva fördrag med de infödda hövdingarna.

Argumentet var att den vite mannen oroades av alla de krig som utkämpades mellan hövdingar och byar. Den vite mannen visste nämligen själv hur han skulle hålla fred med sin svarte bror. Européerna ville därför samla stammarna, så att de lättare skulle kunna försvara sig och få större rikedom.

Alla slags knep utnyttjades, och snart hade hela byar överlåtits åt Ers Majestät i utbyte mot föga mer än några lådor med gin.

Men regeringen har, så vitt jag vet, aldrig som utlovat gjort några ”ärliga och praktiska ansträngningar för att förbättra befolkningens kunskaper och garantera välfärden”*. Ers Majestäts regering har inte offrat en endaste franc på utbildning och inte heller anlagt några industrier. Det system som reglerar arbetsstyrkan är synnerligen opraktiskt.

I stort sett alla soldater och arbetare importeras från antingen Zanzibar, Sierra Leone, Liberia, Accra eller Lagos. De transporteras under förhållanden som européerna inte ens erbjuder sin boskap.

Under resan utsätts de för hetta och regn och sover under däck i fuktiga och smutsiga miljöer, ofta stuvade så trångt att de ligger i lager. Naturligtvis dör många av dem längs vägen.

När de överlevande anländer till Kongo sätts de i arbete för en shilling* om dagen. Soldater lovas 16 shilling per månad, men i regel får de inget annat än billiga näsdukar och gin, som är så dålig att den i det närmaste är giftig.

Ers Majestäts regering har inte den moraliska, militära och finansiella styrka som är nödvändig för att behärska ett territorium av en sådan storlek. Från Leopoldville till N’Gombe, en sträcka omfattande mer än 300 miles, finns det inte en enda soldat eller civil representant.

Inte en enda av de tjugo statliga tjänstemännen behärskar de inföddas språk, trots att de stiftar lagar som till och med för européer skulle vara svåra att förstå.

Brutaliteter av de mest förfärliga slag utövas av de infödda; till exempel begraver de slavar levande tillsammans med sin avlidne hövding och tillfångatagna krigare skär de huvudet av.

Ers Majestäts regering gör ingenting för att förhindra något av allt detta.

Ers Majestäts regering behandlar ­fångar med oerhörd grymhet. Fångarna sätts i tvångsarbete, länkas samman på ett sätt som inte tillämpas någon annanstans i varken den civiliserade eller den ociviliserade delen av världen.

Kedjorna skär in i halsen på fångarna och ger upphov till sår som flugorna kretsar kring, och som ständigt besvärar ­fångarna. Varenda dag misshandlas dessa stackare med en bit torkad flodhästhud, så att blodet rinner.

Kvinnor importeras till ert land för omoraliska syften. De införskaffas på två sätt. Svarta män skickas ut till den portugisiska kusten, där de anlitar älskarinnor åt vita män, som sedan betalar en månatlig summa för kvinnan.

Det andra sättet går ut på att röva bort infödda kvinnor och döma dem till sju års tvångs­ar­bete för påhittade brott. Staten hyr sedan ut kvinnorna till den som bjuder högst. Officerarna får lov att bjuda först, och därefter får de meniga chansen. Om en sådan relation resulterar i ett barn, hävdar staten att kvinnorna är dess egendom, och att samma sak följaktligen gäller för barnen.

Än så länge har jag bara besökt en enda station*, där barn till belgiska officerare eller tjänstemän inte lever under förfärliga förhållanden. Således överlåter vita män sitt eget kött och blod till Fristaten Kongos straffande piska.

Ers Majestäts regering bedriver slavhandel och betalar tre pund för en soldat. De stackars infödda skickas flera hundra kilometer från sina byar för att tjänstgöra tillsammans med andra infödda, vars språk de inte förstår.

Min slutsats är som följer: Er regering står för svek, plundring och mord samt slaveri och allmän grymhet. De infödda är däremot tålmodiga och förlåtande gentemot belgarna. Ställt mot detta faktum är Ers Majestäts regerings skrytsamma påstående om sitt civiliserade och kristna agerande så skamligt att den borde rodna.

Alla brott som begås i Kongo begås i ert namn, och Ni bör ställas till svars. Jag ber det belgiska folket och dess regering att rentvå sig från de brott som har besudlat Fristaten Kongo.

Er ödmjuke tjänare
George W. Williams

Epilog

Avslöjandena i Williams öppna brev bidrog till att kung Leopold II pressades till att överlåta sin personliga fristat till den belgiska staten – en åtgärd som på väsentliga punkter förbättrade de inföddas villkor.

Överlämnandet skedde dock först i november 1908 – arton år efter att Williams skrivit sitt upprörda brev.