Att jaga stora djur hade i århundraden varit ett privilegium förbehållet aristokratin.
Men med tiden hade det blivit glest med björnar, kronhjortar och andra praktfulla trofédjur.
Därför stod kungar, hertigar och industrimagnater i kö, när Afrika öppnades för vita jägare.
I slutet av 1800-talet gjorde motordrivna fartyg och järnvägar resan till Afrika överkomlig.
Där väntade storvilt av en storlek och farlighet som inte längre fanns i Europa.
Jaktsafarier arrangerades i stora delar av Afrika söder om Sahara, men kolonin Brittiska Östafrika drog till sig mest uppmärksamhet.
Författare skrev romantiserande böcker om safarier i Kenya, då ädla vita jägare duellerade med blodtörstiga vilddjur.
För det brittiska kolonialstyret blev jaktlicenser i början av 1900-talet en lukrativ affär.
Samtidigt bidrog de många vita jägarna till att lösa något som myndigheterna betraktade som ett stort problem:
Om koloniernas vildmark skulle förvandlas till bördig lantbruksjord måste Afrikas många så kallade skadedjur utrotas så snabbt som möjligt.
En brittisk jaktlicens utfärdad 1910 till den förmögne argentinaren Alfred A. Benitz.
Omgiven av afrikanska bärare, tjänstefolk, infödda spårfinnare och en vit expeditionsledare drog den ene storviltjägaren efter den andre ut på jakt.
Med sig hade storviltjägaren en brittisk jaktlicens, som gav honom rätt att skjuta flera hundra djur.
Elefantbössor var dubbelpipiga och använde ammunition med en kaliber av elva millimeter.
Elefantbössa gav jaktkamrat näsblod
Storviltjägarna medförde en så kallad elefantbössa för att fälla elefanter och noshörningar.
Precis som ett hagelgevär var vapnet dubbelpipigt, men det avfyrade inte hagel. I stället sköts en kula med en vikt motsvarande fem svenska femkronorsmynt ut ur den räfflade pipan.
När den nyligen avgångne amerikanske presidenten Theodore Roosevelt år 1909 reste till Afrika, fällde han en stor elefanthane med en elefantbössa.
I sin bok om resan skrev han: ”Tryckvågen från det kraftfulla geväret var inte speciellt behaglig för mitt ressällskap och gav Cunninghame näsblod.”
Populärt att jaga lejon till häst
Våghalsar kunde i Afrika se vad de gick för genom att ta sig an ett så kallat lion running, vilket innebar att jägaren förföljde lejonet till häst.
Jägaren riskerade att bli lejonets byte, om han kom för nära.
Idealiskt sett skulle en möjlighet att skjuta från omkring 50 meters avstånd yppa sig under jakten, men ibland gömde lejonet sig i buskvegetationen.
Jägaren kunde då rida närmare och försöka reta lejonets jaktinstinkt, och om djuret angrep gällde det att ha en snabb häst.
Troféer i stora högar var det synliga beviset för en lyckad safari.
Jägarna fick licens att skjuta ohämmat
Hos de brittiska myndigheterna i Östafrika köpte storviltjägare en jaktlicens. År 1909 kostade en sådan 50 pund, motsvarande cirka 43 000 kronor i dagens penningvärde.
Den så kallade Sportsman’s Game License gav köparen rätt att fälla flera hundra djur, för en ordentlig safari tog åtskilliga månader.
Lejon och leoparder betraktades som skadedjur, som utgjorde en fara för kolonins bönder och deras boskap, så de fick dödas i obegränsat antal.
För ett antal andra djur hade jägarna en kvot, som inte fick överskridas.
Roosevelt gav sig ut på gigantisk safari
I slutet av sin politiska karriär började USA:s president Theodore Roosevelt år 1907 planera en storviltjakt av tidigare oanade dimensioner.
Utsikten att få besök av den skjutglade Roosevelt fick enligt en satirteckning i en tidning lejon och giraffer att teckna livförsäkringar.
Oroliga djur tecknar livförsäkringar, medan Roosevelt, hans son Kermit och 200 afrikanska bärare närmar sig.
Det behövdes, för expeditionen fällde 11 397 djur. Det stora antalet berodde på att Roosevelt skulle förse det naturhistoriska museet Smithsonian med minst ett exemplar av alla Afrikas djurarter.
Tältliv och lyx hörde till
Ett varmt bad efter en lång och svettig dag var bara en del av den lyx som storviltjägarna åtnjöt under en safari.
Många jägare uppskattade kvällarna i tältlägret. Skivspelaren höjde stämningen, om deltagarna fick slut på samtalsämnen.
Tält med mjuka sängar, middagar tillagade av en medföljande kock och rövarhistorier berättade över en drink i tältets skugga var viktiga delar av en storviltjakt.
Orädda krigare spårade bytena
Under en safari medfördes en eller flera nandikrigare från västligaste Kenya. De var oslagbara, när det gällde att spåra bytesdjur, och var kända för att behålla lugnet, även om ett rasande djur plötsligt anföll från ingenstans.
Nandi var vana vid att skydda sin boskap mot lejon.
Kallblodigheten prövades redan i unga år, för nandistammens män skulle bevisa sin styrka under en lejonjakt. En grupp nandi omringade då ett lejon, varpå den unge krigaren skulle gå ner på knä framför vilddjuret och reta det med sin sköld.
När lejonet gick till attack, avvärjde han angreppet med sin sköld och körde sitt spjut i djuret. Först därefter kastade de andra krigarna sig över lejonet och stack ihjäl det med sina spjut.
Theodore Roosevelt sköt åtta elefanter i Afrika.
Kändisar strömmade till Afrika
President Theodore Roosevelt var en av de mest kända storviltjägarna som besökte Afrika för att skjuta elefanter. Men han var långtifrån den enda.
Berömdheter som Winston Churchill, Ernest Hemingway och många fler bidrog i årtionden till att ge jaktsafarierna ett glamoröst skimmer.
De skapade en trend, och många förmögna personer följde i sina idolers fotspår – utrustade med gevär och en armé av lokala bärare.
Bilar med galler erbjöd den säkerhet som krävdes för att kameramannen skulle våga filma noshörningar och flodhästar på nära håll.
Fotograf förevigade jakten
Från början av 1910-talet anlitade stenrika storviltjägare ofta en fotograf för att filma deras äventyr.
Jaktscenerna klipptes ihop till en film, så att familj och vänner senare skulle kunna se vad jägaren hade nedlagt i Afrika.
Jobbet som fotograf var emellertid inte ofarligt.
Den amerikanske naturfotografen och konservatorn Carl Akeley knuffades omkull av en rasande elefant, som sedan försökte mosa honom med sin panna, medan Akeley sprattlade mellan djurets betar.
Först när Akeley svimmade tappade elefanten intresset. Akeley klarade sig närmast mirakulöst med en knäckt näsa och en fraktur på kindbenet.
Afrika och vilda djur var perfekt för film
Redan från biografernas barndom var safarifilmer publikmagneter. År 1907 spelade Nordisk Film in ”Lejonjakten” – en safarifilm om storviltjakt i Afrika – på en ö i Roskildefjorden.
Två gamla lejonhanar från en tysk zoologisk trädgård sköts under inspelningen. Den kontroversiella filmen var varken den första eller den sista om jakt i Afrika.
”Hatari” var 1962 den sjunde mest sedda filmen i USA – slagen endast av klassiker som ”Lawrence of Arabia” och ”Den längsta dagen”.
Publiken strömmade till biograferna för att se blodtörstiga vilddjur i dueller mot ädla vita jägare.
Genren behöll sin popularitet i nästan hundra år – John Wayne spelade in actionkomedin ”Hatari” 1962, och så sent som 1990 hade Clint Eastwood huvudrollen i ”Vit jägare, svart hjärta”.
Djurrättsaktivister protesterade i Washington, efter att lejonet Cecil fällts av en jägares pil.
Jägarna hamnade i blåsväder
Djurrättsgrupper ifrågasatte redan i början av 1900-talet storviltjakten, men det tog mer än femtio år att övertyga allmänheten.
Under 1960-talet började allt fler kritisera att vilda djur dödades för nöjes skull.
Jakt kostade flera miljoner elefanter livet i början av 1900-talet. Från 1913 till i dag har befolkningsexplosion och bristen på platser att beta på tagit livet av lika många.
Storviltjakt i mindre skala sker fortfarande i Afrika, men de flesta jägare håller i dag lägre profil.
När en amerikansk jägare 2015 sköt ett berömt vitt lejon i Zimbabwe, utlöste det ett globalt ramaskri.
