Efter massakrer och människooffer: Britterna plundrade Benins heliga statyer

I slutet av 1800-talet väntade Storbritannien bara på en ursäkt för att kasta sig över rikedomarna i det afrikanska kungariket Benin, som vakade över en ovärderlig skatt.

I slutet av 1800-talet väntade Storbritannien bara på en ursäkt för att kasta sig över rikedomarna i det afrikanska kungariket Benin, som vakade över en ovärderlig skatt.

British Museum Af, A79.13 & Shutterstock

Ralph Locke böjer sig ner för att knyta kängorna medan den långa karavanen långsamt passerar honom i den svårframkomliga djungeln.

Den 32-årige brittiske ämbetsmannen ingår i en brittisk expedition, som i början av januari 1897 mödosamt tar sig fram genom djungeln i det afrikanska kungariket Benin. Britterna och deras infödda bärare är på väg till landets huvudstad Benin City, där de hoppas kunna förhandla fram ett lukrativt avtal som ska ge dem tillgång till Benins viktigaste resurser: palmolja och elfenben.

Medan Ralph Locke knyter skorna hörs gevärseld i djungeln, vilket får ämbetsmannen att ställa sig upp.

”Plötsligt hördes ett skott bara några meter bort, följt av salvor längs hela karavanen.” Kapten Alan Boisragons beskrivning av edokrigarnas angrepp

Britterna har trotsat flera varningar från Benins kung Ovonramwen, som genom sändebud låtit dem veta att de inte är välkomna i hans rike.

Britterna har ignorerat varningarna. Därför har hundratals av kungens krigare lagt sig i bakhåll i djungelns undervegetation med gevär och yxor. Nu rusar de fram och går till anfall. Några minuter senare har karavanens 300 män antingen dödats eller flytt.

Som de enda överlevande britterna lyckas Ralph Locke och kapten Alan Boisragon fly. Expeditionen har misslyckats, men trots att Benins krigare har stoppat den brittiska expeditionen är kampen mot de vita långt ifrån över.

Kungariket Benin är i dag en del av Nigeria och har ingenting att göra med den moderna staten Benin.

© Artokoloro/Imageselect & Shutterstock

Benin blir ett handelscentrum

Kungariket Benin låg i södra delen av det som i dag är Nigeria, nära floden Nigers delta, och ska inte förväxlas med den moderna staten Benin, som ligger väster om Nigeria. Rikets invånare var folket edo, som hade levt i området i över 4 000 år före britternas ankomst.

Enligt historikerna utvecklades kungariket från många små byar och mikrostater. Själva huvudstaden Benin City kan dateras till år 1170. Under de följande århundradena fick landet en central kungamakt, som styrde över regionens många byhövdingar.

Under denna period upplevde riket en kulturell och ekonomisk blomstringstid. Kung Oguola, som härskade under andra hälften av 1200-talet, inrättade till exempel grupper av metallarbetare och mässingsgjutare, som tillverkade vackra konstföremål i enlighet med en särskild hantverksmässig tradition.

Tills stadens fall år 1897 var Benin City fullt av konstföremål av brons och mässing med bland annat krigare som motiv.

© Daderot & Shutterstock

Konsten tillhörde kungafamiljen

Tusentals konstföremål prydde kungapalatset i Benin. De fungerade som en katalog över edos historia och var samtidigt ett exempel på en hantverkstradition som var före sin tid.

De så kallade Beninbronserna kan dateras till 1200-talet, då Oguola, kungen av Benin, startade en hantverkstradition med inrikting på brons och mässing. Arbetet utfördes på strikta order från kungen, som ägde de flesta metallgjuterierna och konstverken.

Plaketterna i mässing avbildar scener från berättelser och myter. På dessa visas kungar, soldater, präster, djur, monster, dvärgar och portugisiska soldater i 1400-talsutrustning. På de flesta avgjutningarna är figurerna upphöjda från ytan, vilket skapar en tredimensionell effekt.

Liksom plaketterna visar bronsstatyetterna på en enastående hantverkskonst och en organiserad produktion. Stilen påminner en del om den europeiska modernismen hundratals år senare. Ansiktena är till exempel något abstrakta, med stora näsborrar och utstående ögon.

Många av plaketterna och statyerna prydde kungens altare. De flesta av dem finns i dag på British Museum.

När portugiserna som de första européerna kom till Benin City år 1485 fann de ett högt utvecklat samhälle som erbjöd goda handelsmöjligheter. Med tiden utvecklades Benin City till ett handelscentrum och staden hade Västafrikas största och vackrast utsmyckade byggnader. I huvudstaden byttes bananer, palmolja och slavar mot gin, tobak och vapen.

Parallellt med de ekonomiska framgångarna utvecklades även Benins religion. I århundraden hade edo tillbett och hedrat sina förfäders andar, men från 1600-tal till 1800-tal gick kungen från att vara en världslig ledare till en gudomlig gestalt.

I sin nya roll som framstående gudom rådde kungen över liv och död genom ritualer som inbegrep människooffer av slavar och fångar.

Britterna vill åt palmoljan

I slutet av 1800-talet var portugiserna inte längre den dominerande europeiska makten i Afrika. Ett stort område vid floden Niger var då en del av ett brittiskt protektorat med säte i staden Old Calabar.

Efter avskaffandet av slavhandeln år 1833 letade britterna efter nya sätt att tjäna pengar i Västafrika. Industriella revolutionen hade skapat ett stort behov av palmolja, som användes som smörjmedel i maskiner samt vid produktion av tvål.

För britterna var Nigerdeltat mycket betydelsefull, eftersom området var rikt på oljepalmer. Kontroll över regionen innebar kontroll över den viktiga leveransen av den dyrbara oljan, som efterfrågades av industrin hemma i Storbritannien.

Britterna hade emellertid ett problem. Benins kung Ovonramwen, härskaren över edo, tog ut stora avgifter på försäljningen av palmolja.

”Vit expedition till Benin tillfångatagen och dödad av infödingar.” Telegram skickat till London

I London ansågs situationen vara ohållbar, så år 1892 sände britterna en delegation till Benin City. Gruppen leddes av vicekonsul Henry Gallwey, som stolt återvände hem med ett undertecknat avtal: Ovonramwen hade underkastat sig den brittiska kronan.

Samtalen mellan Gallwey och kungen hade dock förts på tre olika språk och bevittnats av endast tre delegater. Kungen hade undertecknat med ett X och allt tyder på att han trodde att det rörde sig om en fredstraktat, inte någon underkastelse.

Kung Ovonramwen fortsatte därför att utkräva höga avgifter. År 1896 tillträdde officeren Ralph Moore som ny generalkonsul. Moore, som provocerades av kungens likgiltighet inför avtalet, förespråkade att man skulle tillgripa våld för att öppna landet.

I augusti samma år tog emellertid Moore ledigt och reste hem och överlämnade posten åt den 33-årige vicekonsuln James Robert Phillips. Efter bara tre månader på posten beslutade Phillips att skrida till verket. Den 29 december skrev han till utrikesministeriet att han planerade en expedition till Benin City.

Förutom stölden av de spektakulära konstföremålen från Benin finns det många andra exempel på europeiska forskare och antiksamlare som tog med sig ovärderliga konstskatter hem.

© British Museum/Jastrow

Ambassadör föll för fris

Thomas Bruce var brittisk ambassadör i Osmanska riket mellan åren 1799 och 1803. Där fascinerades han av marmorfrisen på Parthenontemplet i Aten. Han tilläts skicka hem den till England, där British Museum köpte den år 1816.

© Sailko & Shutterstock

Trojas guld hamnade i Ryssland

År 1873 hittade den tyske amatörarkeologen Heinrich Schliemann en kista med guld och konstföremål under sin utgrävning av den förhistoriska staden Troja i Mindre Asien. År 1945 plundrade sovjetiska soldater skatten och tog med sig den till Moskva.

© Hans Hillewaert

Rosettestenen löste gåta

Under ett fälttåg till Egypten år 1799 hittade Napoleons män en sten med inskriptioner på tre språk, som gjorde det möjligt att avkoda antikens hieroglyfer. Britterna fick senare tag på stenen och i dag finns den att beskåda på British Museum i London.

© Salt Research

Turkar sålde grekiskt altare

År 1878 genomförde den tyske ingenjören, arkitekten och arkeologen Carl Humann utgrävningar vid den grekiska forntida staden Pergamon, som låg i Osmanska riket. Där köpte han det spektakulära Pergamonaltaret av turkarna. I dag finns det att se i Berlin.

© Philip Pikart

Nefertitibyst kom till Berlin

År 1912 hittade arkeologen Ludwig Borchardt en byst av den egyptiska drottningen Nefertiti i den förhistoriska staden Amarna. Tysken tog med sig fyndet hem och sedan år 1923 står bysten på Ägyptisches Museum i Berlin.

Expeditionen misslyckas

Utan att invänta svar seglade Phillips den 2 januari 1897 flodvägen mot Benin City. Expeditionen utgjordes av en handfull brittiska officerare, en läkare, handelsmän, en marschorkester och 250 infödda.

Med sig i lasten hade Phillips kläder, kameror, sängar, mat och vatten – och stout, så att européerna inte skulle behöva bli törstiga under färden. För att inte provocera kungen hade Phillips gett order om att alla vapen skulle förvaras utom synhåll i kistor.

Den 3 januari steg delegationen i land två och en halv mil från Benin City. Tidpunkten hade dock nästan inte kunnat vara sämre vald. Kung Ovonramwen var nämligen i full färd med att anordna en religiös festival och ville inte ha några gäster. Flera sändebud från Benins härskare bad därför britterna att vända om.

Varningarna till trots befallde Phillips att karavanen skulle fortsätta klockan 7.30 morgonen därpå. De infödda bar de tungt lastade kistorna och stigen var så smal att de tvingades gå i gåsmarsch.

”Plötsligt hördes ett skott bara några meter bort, följt av salvor längs hela karavanen”, skrev kapten Alan Boisragon senare i sina memoarer.

En del av Benin Citys kejserliga, rikt utsmyckade helgedom fotograferades år 1891.

© Smithsonian National Museum of African Art

Boisragon trodde först att det rörde sig om en välkomstsalut, men gråten och skriken fick honom snart på andra tankar. Han försökte hitta sin revolver i en av kistorna, men hindrades av Phillips, som utbrast: ”Inga revolvrar, gentlemän!”

Ögonblicket efter träffades Phillips av en kula och föll död till marken.

Medan officerarna desperat försökte komma åt sina vapen flydde de flesta bärarna. Endast ett fåtal av dem kom emellertid undan, så stigen genom djungeln täcktes snart av lik. Boisragon och Locke, som gömde sig i vegetationen, var de enda britterna som lyckades undkomma edokrigarna.

Sårade vandrade de i sex dagar, under vilka de bara åt maniokblad och sörplade i sig dagg, innan en grupp vänligt sinnade infödda räddade dem. Den 10 januari tickade ett telegram in på det brittiska utrikesministeriet i London: ”Vit expedition till Benin tillfångatagen och dödad av infödingar.”

Några dagar senare skrev Times: ”Massaker av brittisk invasionsstyrka i Västafrika.”

Överfallet kräver hämndaktion

Slakten av Phillips män väckte stor vrede i London, och berättelser om edos människooffer spädde på harmen ytterligare. Politikerna i parlamentet såg nu en möjlighet att både säkra landets handelsintressen i Nigerdeltat och stilla befolkningens hämndlystnad.

Konteramiral Harry Rawson sattes i spetsen för en flotta som fick i uppgift att erövra Benin. Styrkan utgjordes av elva fartyg och 1 262 man. Med sig hade Rawson även 16 maskingevär.

Rawson seglade uppför floden Benin och steg den 12 februari i land sydväst om Benin City. Trots flera angrepp av edokrigare i bushen tog sig de brittiska styrkorna fram utan några större förluster och sex dagar senare nådde de Benin City. Där möttes de av två av kungens människooffer.

Efter segern över edo tog britterna en bild i den bortjagade kungens nedbrända palats.

© Reginald Kerr Granville (d.1912)

”De stackarna hade fått armarna bakbundna och skurits upp från bröstet och ner, så att inälvorna hängde ut”, berättade generalkonsul Ralph Moore, som deltog i expeditionen. Han fortsatte: ”Trupperna stormade fram de sista 200 yarden (cirka 180 meter, red.) in i staden, som erövrades klockan 14.00.”

Staden var full av lik och stanken var så fruktansvärd att flera soldater svimmade. När britterna undersökte offerplatserna hittade de en veritabel skattkammare av sirligt utsmyckade statyer och plaketter i brons och mässing samt stora mängder betar och bearbetat elfenben. Konstföremålen tog de med sig, men staden brände de ner till marken.

Kungariket Benin fanns inte mer. Härskaren hade flytt före britternas ankomst, men i augusti samma år kapitulerade han. Ovonramwen sändes i exil i Old Calabar, där han dog år 1914.

Beninbronserna köps upp

Nyheten om konstskatterna som soldaterna hittat i Benin City spreds snabbt bland museer och samlare. British Museum var den största uppköparen, men många museer köpte delar av skatten.

Ända sedan självständigheten år 1960 har Nigeria försökt få tillbaka de plundrade skatterna, men British Museum vägrar fortfarande lämna ifrån sig sin imponerande samling.

Våren 2022 lämnade emellertid det amerikanska museet Smithsonian tillbaka 39 bronsstatyer och den 1 juli samma år överlämnade ett antal tyska museer rättigheterna till 1 110 konstföremål till Nigeria. Det mesta av edos kulturarv finns dock fortfarande på museer och i privata samlingar utanför Nigeria.

LÄS MER OM BENIN OCH DEN PLUNDRADE SKATTEN

  • Paddy Docherty, Blood and bronze: The British Empire and the sack of Benin, Hurst & Co., 2021
  • Barnaby Phillips, Loot: Britain and the Benin bronzes, Oneworld, 2021
  • Alan Boisragon, The Benin massacre, Methuen, 1897