Tisdagen den 8 maj 1945 strömmar folk i Västeuropa och USA ut på gatorna. Nazityskland har kapitulerat och jublet sprider sig.
Även i den stillsamma algeriska småstaden Sétif samlas folk, men de skrattar inte.
Folksamlingen utgörs av muslimer som kräver frihet; frihet från fransmännens förtryck – på samma sätt som européerna nu blivit fria från nazismens ok.
Sétifs 20 franska gendarmer står mot 8.000 marscherande muslimer och många bär vapen. Ingen vet varifrån det första skottet kommer, men demonstrationen utmynnar snart i en våldsorgie.
Infödda algerier kastar sig över alla européer de får syn på och snart strömmar folk ut ur staden för att mörda de vita som äger farmerna längre inåt landet.
År 1945 befriades Europa från nazisternas tyranni. Folken i de europeiska staternas kolonier krävde samma rätt.
Våldet brer ut sig. Under fem blodiga dagar mördas 103 kolonisatörer och liken skändas.
Skadade och våldtäktsoffer i alla åldrar strömmar till sjukhusen. Men då slår armén och de franska kolonisatörerna tillbaka.
Soldater skjuter misstänka och flygplan jämnar hela byar med marken. Vita civila bildar dödspatruller som lynchar slumpmässigt utvalda muslimer.
Det är oklart hur många som dör, men historikerna tror att 6.000 är ett rimligt antal.
När våldet ebbat ut från båda sidor sänker sig ett spänt lugn över Algeriet.
Massakern i Sétif har fött ett osläckbart hat mellan infödda algerier och kolonisatörer, och tragedin bildar ett mönster för framtiden: Rebellernas grymheter leder till en extrem fransk vedergällning som även drabbar oskyldiga invånare.
Nio år senare bryter revolten ut. Under de nio åren förbereder sig Frankrike för att lämna Marocko och Tunisien, men i Algeriet förändras ingenting.
Överste Bigeard från Frankrikes slagkraftiga fallskärmstrupper tänkte segra i Algeriet – oavsett vilka metoder som krävdes.
Frankrikes ökenprovins får nog
Enligt franska regeringens sätt att se det var Algeriet ingen koloni utan en del av själva Frankrike. Här bodde 1,4 miljoner vita och de hade samma rättigheter som alla andra fransmän.
Även muslimerna i Algeriet kunde bli franska medborgare – om de övergav sin kultur.
Det var inte många intresserade av och de tvingades i stället leva som främlingar i sitt eget land där fransmännen satt på de största ekonomiska tillgångarna.
På alla helgons dag den 1 november 1954 bröts till sist det instabila läget i Algeriet.
Det algeriska politiska partiet Nationella befrielsefronten – FLN – gick ut i algerisk radio och sade att kampen för frihet hade börjat.
Samtidigt gick beväpnade grupper till angrepp mot mål i Algeriet.
I Algeriets storstäder levde de vita på samma sätt som längs den franska medelhavskusten. På båda sidor av havet älskade folk att spela boule.
Algeriet var fullt med européer
1,4 milj. människor hade flyttat till Algeriet från Europa. År 1954 utgjorde de 13 procent av befolkningen och ägde större delen av landets tillgångar.
Kolonisatörerna kom inte bara från Frankrike, utan även från Italien, Spanien och Malta. Av fransmän i hemlandet kallades de vita algerierna pieds-noirs – ”svartfötter”.
Öknamnets ursprung är ovisst men kolonisatörerna ansågs vara lite lantliga. Trots det hade de stort inflytande i Paris; Algeriet var en fransk provins och ”svartfötterna” hade rösträtt.
Deras politiker hade stort inflytande i nationalförsamlingen, där de motsatte sig politiska eftergifter åt de muslimska algerierna.
Regeringen i Paris gav ett skarpt svar på utmaningen.
”Algeriet är Frankrike”, dundrade inrikesministern François Mitterrand.
”Den enda möjliga förhandlingsvägen är krig.”
De skarpa ordalagen till trots tog franska politiker inte situationen riktigt på allvar. FLN:s insats imponerade knappast.
De flesta aktionerna under revoltens första natt var rena farsen; till exempel när de försökte ta sig in i en tenngruva för att skaffa dynamit.
Stormningen slutade i en vild flykt när en enda algerisk vakt sköt tillbaka med ett gammalt gevär – utan att ens stiga upp ur sängen.
Sett från Paris tycktes FLN bara vara ett gäng bråkstakar och därför dröjde det innan armén och poliskåren i Algeriet fick förstärkningar.
Inte förrän konflikten pågått i nästan ett år började fransmännen ändra uppfattning: I augusti 1955 mördade rebeller och lokalbefolkning skoningslöst franska män, kvinnor och barn utanför Philippeville.
Fransmännen svarade som de gjort vid Sétif: soldater och kolonisatörer dödade tusentals infödda algerier.
En fransk trupp hade tagit 60 fångar och översten gav en ung löjtnant order om att göra sig av med dem. Strax därefter såg översten hur de misstänkta kördes iväg i lastbilar.
Löjtnanten trodde att han skulle överlämna dem till polisen. Den naive löjtnanten blev fullständigt utskrattad av de mer erfarna officerarna – och sedan lät en major meja ned alla fångarna med gevär.
Massakern vid Philippeville och dess efterspel fick hatet mellan de olika folkgrupperna i Algeriet att skjuta i höjden.
Samtidigt insåg franska regeringen till sist att det krävdes en större insats än väntat för att besegra FLN.
400.000 fransmän går ut i krig
Enligt lag fick värnpliktiga inte skickas till kolonierna, men formellt sett var Algeriet lika franskt som Paris och därmed kunde unga rekryter och återinkallade reservare tvingas över Medelhavet.
Soldaterna var knappast motiverade och militärpolis måste ibland tvinga vissa enheter att gå ombord på transportfartygen i Marseilles hamn.
En av de mest motvilliga var den unge greven St. Charles de Gramont. Han hade nyligen inlett sin karriär som journalist när han blev inkallad.
I hopp om att slippa åka till Algeriet anmälde han sig till officersutbildning, men år 1956 var även han på väg till kriget.
de Gramont blev löjtnant vid ett regemente med soldater från Senegal i bergen söder om Alger.
Enheten ingick i sektorstyrkor som utgjorde majoriteten av de nu 400.000 soldaterna och poliserna i Algeriet.
Uppgiften var att bevara lugnet i var sitt område av det vidsträckta landet.
General de Gaulle tar över makten i Frankrike den 1 juni 1958. I Algeriet räknar armén och kolonisatörerna med att han aldrig tänker överlåta landet till FLN.
Sektorstyrkorna var arméns slasktratt med omodern utrustning, brist på det mesta och en mördande trist vardag.
Värnpliktiga kunde få sitta i obygden i flera år utan annan kontakt med omvärlden än några besök i de fattiga småstäderna runt omkring.
En av de Gramonts arbetsuppgifter var att köra sina kamrater till en bordell. Kolonisoldater hade rätt till sex en gång i månaden och transporterna skedde enligt ett fast schema.
de Gramont föreslog att man skulle göra det hela mindre förutsägbart för att förhindra bakhåll. Chefen var skeptisk. Han satte hellre in pansarfordon som eskort.
”Stridsvagnar för ett bordellbesök ...?”, frågade de Gramont försiktigt.
”Regler är regler”, blev det korta svaret. Regementschefen var en gammal major som villigt medgav att han inte förstod sig på kriget i Algeriet.
”Vi kommer att vinna slag efter slag tills vi förlorar kriget”, sade han trött.
Det skulle visa sig att han hade rätt. Precis så avgjordes Algeriets framtid.
För de Gramont blev tjänstgöringen bland bergen en mardröm. Hans bäste vän blev skjuten i ryggen av sina egna män som inte litade på hans förmåga att leda dem.
Alla visste hur det låg till men regementschefen skrev i sin rapport att dödsfallet skett i strid. Han vågade inte riskera ett myteri.
Kriget var psykiskt påfrestande för de Gramont. All hans frustration råkade gå ut över en gripen rebell som han misshandlade till döds – utan att ge mannen en chans att försvara sig.
Kriget kommer till stan
De s.k. interventionsstyrkorna var raka motpolen till de demoraliserade sektortrupperna. De mobila fallskärmssoldaterna och främlingslegionärerna hade modern utrustning och skickliga officerare.
Deras uppgift var i vanliga fall att jaga FLN-krigare bland bergen, men i januari 1957 skickades fallskärmstrupperna till Alger för nya uppdrag.
Elitsoldaterna skulle bekämpa FLN som kontrollerade kasbahn, den gamla delen av Alger.
Det var ont om tid; i slutet av månaden skulle Algeriet-frågan tas upp i FN och då tänkte rebellerna väcka uppmärksamhet genom en generalstrejk som omfattade alla muslimer i staden.
FLN skulle tvingas ut ur Alger – bort från franska och utländska journalister.
Fallskärmssoldaterna var beredda på stora uppoffringar och visade inte någon nåd.
Det var bråttom och fransmännen tog till alla tänkbara metoder för att skaffa fram information om FLN.
Divisionen upprättade en särskild förhörsenhet, och chef blev den major som skjutit ihjäl fångarna vid Philippeville föregående år.
”General, jag har inte anmält mig frivilligt till detta uppdrag”, sade Paul Aussaresses till chefen för 10:e divisionen.
”Det visar att du har förstått vad som förväntas av dig, och det är bara bra”, svarade generalen oberörd.
När strejken bröt ut några veckor senare slogs den ned inom 48 timmar.
Armén slet bort fönsterluckor från butikerna och tvingade därmed butiksägarna att välja mellan att gå till arbetet eller att få alla sina varor stulna.
Många strejkande hämtades av soldater och kördes till sina arbetsplatser.
Samma metod användes för att få barnen tillbaka till skolan, och inom två dagar var strejken över.
Många fångar dog under de franska förhören.
Information tvingades fram med 12.000 volt
Tortyr av fångar var standard i kampen mot algeriska rebeller. Ofta sköts offren ihjäl när de inte hade mer att berätta.
Franska underrättelsetjänsten kunde få vem som helst att börja prata. Om de misstänkta vägrade tala torterades de enligt ett fast program.
Först blev fången fråntagen sina kläder. Att stå naken framför förhörsledarna fick de flesta att känna sig förödmjukade och sårbara.
Sedan började tortyren, som kunde bestå av vanliga slag, glödande cigaretter på bröstvårtorna eller i vissa fall våldtäkt med föremål.
Enligt förhörsledaren Paul Aussaresses brukade metoderna få de flesta att börja prata.
Om våld inte gav tillräckligt snabba resultat var nästa steg elektricitet. Fången fick elektroder på öronen eller könsdelarna och ledningarna kopplades tlil en av arméns handdrivna generatorer.
”Kraftiga och snabba krampryckningar fick det att kännas som om min kropp höll på att slitas av på mitten”, berättade en fånge.
När strömmen ökade ytterligare ”tog smärtan kontroll över alla mina muskler och spände dem i långa spasmer”.
Sista metoden var vattentortyr. En huva över offrets huvud spolades med vatten så att ingen luft kom in genom tyget.
Fången upplevde en långsam kvävning tills förhörsledarna tog av huvan igen. Denna metod var riskabel; ofta dog den som förhördes.
Erkännanden under tortyr dög inte i domstol. Förhör hos Aussaresses slutade ofta med att fången blev skjuten och det kallades självmord.
Nästa mål för fallskärmssoldaterna var FLN:s ledare. Under åtta månader arresterades tusentals muslimer, och många mötte Aussaresses och hans män.
Majoren torterade alla fångar som han misstänkte satt inne med viktig information. Om offren erkände under de grymma förhören, försvann de ofta spårlöst.
Efter att fallskärmssoldaterna krossat FLN i Alger saknades 3.024 av de arresterade.
Hemmafronten vacklar
FLN:s försök att föra krig i städerna slutade i fiasko och snart uppstod ännu större problem.
Franska trupper upprättade ett bälte med elstängsel, minfält och vaktpatruller längs gränserna mot Tunisien och Marocko.
FLN:s försök att skicka folk från träningslägren in i Algeriet slutade i stora förluster och fick avbrytas.
Fransmännens nästa steg var en stor offensiv – de sökte upp gerillagrupperna i de algeriska bergen och utplånade en efter en. Rebellerna gav upp alla offensiva planer.
Nu kämpade de för att inte helt förintas. Aktioner mot franska trupper genomfördes bara för att hålla kriget i gång.
Tålamod var FLN:s sista vapen – men det visade sig vara mycket effektivt.
Franska trupper griper Saadi Yacef den 24 september 1957. Han har organiserat FLN:s bombdåd mot cafégäster i Algers vita kvarter. Gripandet av Yacef markerar franska arméns totala seger i slaget om huvudstaden.
Efter den franska arméns agerande gav många infödda algerier sitt stöd åt FLN.
Vissa hade drömt om att bevara en koppling till Frankrike, men under konfliktens gång kom de på andra tankar.
Även alltfler fransmän började protestera mot kriget som tycktes kunna pågå i evighet.
Familjerna i Frankrike förstod inte varför unga värnpliktiga skulle offra flera år och kanske livet för kolonisatörerna i Algeriet.
Därtill kom kritiken mot arméns metoder. Rapporter om tortyr under slaget om Alger påminde många fransmän om den misshandel de själva utsatts för av Gestapo under andra världskriget.
År 1960 ledde upplysningar fransmännen på spåret till chefen för Wilaya 4, Ben Cherif.
Krigsmotståndare bildade kommittéer där bland andra före detta motståndsmän ingick. Men alla nöjde sig inte med att protestera.
År 1960 avslöjade polisen en fransk organisation med 4.000 medlemmar som hjälpte soldater att desertera och som samlade in pengar åt FLN.
Under rättegången mot ”Jeanson”-nätverkets ledare vällde sympatiyttringarna in:
”Kriget i Algeriet har fått det här landet att ruttna”, tyckte den berömde filosofen Jean-Paul Sartre.
Även från omvärlden haglade kritiken över den franska regeringen. I USA krävde en ung senator, John F. Kennedy, att amerikanerna skulle tvinga Frankrike att lämna Algeriet.
Algerierna går till valurnorna
I Paris insåg president Charles de Gaulle att kriget måste få ett slut.
Försöket att behålla Algeriet franskt mot majoritetens vilja blev alltför dyrt på den internationella scenen, och kriget höll på att splittra Frankrike på hemmafronten.
FLN krävde ett högt pris för en vapenvila: Algerierna skulle få rösta om sin framtid.
de Gaulle hade hoppats på en medelväg mellan självständighet och franskt styre, men nu var han tvungen att ge algerierna ett val: ja eller nej till självständighet.
99,7 procent röstade ja, och den 5 juli blev Algeriet fritt.
Under våren och sommaren 1962 massutvandrade 1,4 milj. vita från Algeriet till Frankrike. 90.000 franskvänliga muslimer fick följa med. Tusentals andra mördades av FLN.
Vid den tiden var löjtnant St. Charles de Gramonts tjänstgöring över sedan länge. Han hade rest till USA där han övergett sitt franska medborgarskap och sitt adliga namn.
Under sin karriär som journalist kallade han sig Ted Morgan – ett anagram av de Gramont.
Major Paul Aussaresses avslutade sin karriär som general. År 2001 fick han fransmännen att våndas då han utan ånger avslöjade tortyren i Algeriet.