168 spanjorer erövrar inkariket

En liten grupp spanska soldater tränger in i det enorma och okända inkariket, sporrade av ryktena om ofantliga mängder guld. Framför spanjorerna väntar en armé av 40 000 inkakrigare.

En liten grupp spanska soldater tränger in i det enorma och okända inkariket, sporrade av ryktena om ofantliga mängder guld. Framför spanjorerna väntar en armé av 40 000 inkakrigare.

Bridgeman

Den spanske erövraren Francisco Pizarro har hört ryktas att det ska finnas ett mäktigt indianskt rike fullt av guld, ädelstenar och rikedomar. Han satsar nu allt på att hitta det.

I december år 1530 stävar han ut från den spanska kolonin i Panama och seglar söderut längs Sydamerikas västkust.

Med sig har han totalt 300 soldater, ett antal hästar och en ”Capitulación de Conquista” – en skriftlig erövringsrätt utställd av kung Karl V och drottning Isabella av Spanien.

Senare samma månad går han i land i nuvarande Ecuador.

Spanjorerna känner sig överlägsna eftersom de är kristna och därför tror på den ende sanne guden.

Pizarro, hans fotfolk och 61 ryttare reser in i en okänd värld när de börjar utforska Stillahavskusten.

Ingen europé har tidigare satt sin fot i de våta och oframkomliga djungelområden och de sanka kuststräckor som de nu kämpar sig fram igenom.

De tunga rustningarna är en plåga i den fuktiga hettan och hästarna kämpar sig fram genom den täta och snåriga vegetationen.

Inkas vapenteknik var primitiv jämfört med spanjorernas. De använde träspjut, stenslungor, träklubbor och lädersköldar. Enstaka rustningar tillverkades av guld.

Det tar tid att hitta vägen. År 1532 – mer än 12 månader efter ankomsten till Sydamerika – letar expeditionen fortfarande efter det förlovade landet.

Pizarro har ett tiotal indianer med sig som han har hämtat hem under tidigare expeditioner till Panama. Han har lärt dem att tala spanska så att de kan arbeta som tolkar.

Pizarro kan därför fråga ut alla infödda som expeditionen kan tänkas träffa i de små fiskarbyarna längs kusten och i djungelbyarna.

Djungeln tar på krafterna

Pizarro är särskilt intresserad av om det finns ett rike längre söderut som har massor med guld, silver och ädelstenar. Infödingarna torteras om de inte vill prata.

I månader reser spanjorerna söderut och de plågas av mygg och sjukdomar. De får feber, diarré och bölder.

Några av Pizarros män börjar tvivla på att det över huvud taget kan finnas ett mäktigt rike i detta främmande, fuktiga och gröna helvete. Den ansträngande resan tär på dem.

De saknar rent vatten och mat eftersom indianerna ofta flyr in i djungeln med husdjur, frukt, bröd och fisk innan spanjorerna hinner plundra dem. Av och till hamnar de också i strid med de infödda indianerna.

Video – Se den tjocka peruanska djungeln från ovan:

Så småningom kommer expeditionen fram till kuststaden Tumbes. Här har Pizarro redan varit några år tidigare på en av sina upptäcktsresor, som han gjorde med fartyg.

Den här gången har Pizarro inte seglat direkt till Tumbes. Han vill nämligen hitta en anlagd väg i den tropiska djungeln. En väg som leder till det okända riket. Men det finns ingen.

Pizarro och hans män har med andra ord färdats ungefär 40 mil till fots och till häst längs den vattensjuka kusten till ingen nytta. De kunde lika gärna ha seglat direkt till Tumbes från Panama.

De första spåren dyker upp

Soldaterna känner sig länge bittra över den meningslösa resan till lands och det blir inte bättre av att infödingarnas hyddor och hus i Tumbes har bränts ned.

De få infödingar som bor kvar i ruinerna berättar via tolken att staden jämnats med marken på grund av ett inbördeskrig som härjar i landet. Pizarro inser nu att Tumbes är en liten utpost i det rike han så gärna vill finna.

De infödda berättar att det just nu pågår ett inbördeskrig mellan inkahärskaren Atahualpa och hans bror Huáscar som leder ett uppror mot härskaren. Detta är ljuv musik i Pizarros öron.

Det bekräftar de rykten han hört tidigare. Hans män spetsar öronen, för det handlar tydligen om ett väldigt stort imperium med massor av rikedomar – kanske har de trots allt inte gjort den farofyllda resan förgäves.

Soldaterna grips åter av girighet och fantasier om väldiga rikedomar.

Sanne guden ger styrka

Men samtidigt är de rädda. Det okända landet tycks vara enormt.

Pizarro får nämligen veta att inkahärskaren Atahualpa befinner sig i Cajamarca som ligger djupt inåt landet uppe i bergen, och att storinkan ligger i tältläger med en armé på 40.000 man.

Fruktan stoppar dock inte de 168 männen. De väljer att resa inåt landet för att möta härskaren.

Spanjorerna känner sig överlägsna eftersom de är kristna och därför tror på den ende sanne guden. Dessutom har de både skjutvapen och hästar, vilket är fullständigt okänt för indianerna.

Hittills har det varit en enkel match att slå ned fientliga infödingar. Munken Valverdes är med på expeditionen. Han ska för inkahärskaren förkunna om Gud, och Pizarro ska berätta om den spanske kungen Karl V.

Han är världens mäktigaste kung och härskar inte bara över Spanien.

Han är även kejsare över det tysk-romerska riket och har enorma besittningar i Europa. Berättelserna ska få storinkan att inse sin underlägsenhet och utan motstånd underkasta sig både de kristnas Gud, kung Karl och Pizarro.

Rov och våldtäkt på vägen

Pizarro väljer ut 167 man från sin expedition som nu följer med honom inåt landet. De resterande cirka 100 spanjorer som inte dukat under för strapatserna beordras att stanna kvar som en baktrupp vid kusten i Tumbes.

Pizarros expedition reser nu rakt österut in i landet där de kidnappar en hövding och några indianer som de kan använda som guider och sändebud.

De får åka med bud till Cajamarca om att Pizarro är på väg och att han önskar få träffa storinkan Atahualpa.

Atahualpa er fortsatt en viktig skikkelse i den peruanska historien, og det finnes statuer av ham rundt om i landet.

© Shutterstock

Pizarro drar sig inte för att röva med sig guldföremål i form av smycken, vattenkar och små statyetter när han drar fram. Dessutom våldtar han och hans mannar heliga inkakvinnor som är knutna till soltemplen.

Brott och illgärningar tär inte det minsta på erövrarnas samvete. De är inte bara upptäcktsresande och utsända av den spanske kungen, utan dessutom det kristna evangeliets budbärare.

Djupa raviner och murar

Landskapet skiftar nu markant i förhållande till den tropiska djungeln. I rustning och längs branta stigar är de 168 männen på väg upp för jordens längsta bergskedja – Anderna.

De ändlösa stigarna är omsorgsfullt stensatta och vittnar om en stark centralmakt. Spanjorerna tar sig över långa hängbroar över djupa raviner med skummande floder långt under sig.

De är förvånade över att de till synes klena broarna klarar att bära hästarna.

På bergstopparna ligger fästningar och höga vakttorn av stora huggna stenar. Men krigarna som befinner sig i fästningarna gör ingenting för att stoppa den lilla expeditionen.

“De har så många tält att vi alla grips av fruktan.“ En av Pizarros officerare om inkas läger

Pizarro har nämligen via sändebuden fått tillåtelse att möta inkahärskaren Atahualpa i dennes läger vid Cajamarca, en liten by i en högt belägen grön dal med varma källor.

En av Pizarros officerare beskriver upplevelsen med fasa:

”När vi närmar oss Cajamarca ser vi Atahualpas läger vid foten av bergen fem kilometer längre fram. Indianernas läger ser ut som en mycket vacker stad. De har så många tält att vi alla grips av fruktan. Vi har aldrig tidigare sett något liknande. Alla våra män fylls med onda föraningar och bestörtning. Men vi kan varken visa svaghet eller vända. Om indianerna märker vår oro kommer till och med de indianer vi använder som vägvisare att vända sig mot oss och slå ihjäl oss. Vi låtsas därför att vi är vid gott mod och på bra humör och efter att noggrant ha studerat tältlägret och byn från bergskammen rör vi oss ned i dalen och in i Cajamarca.”

Storinkan vill inte tala

Atahualpa låter spanjorerna slå läger i byn som består av en fyrkantig plats med hus runt omkring och ett litet fort i mitten.

Härskaren håller hov i ett mindre stenhus med halmtak flera kilometer utanför Cajamarca. Varma källor omger bostaden. Strax efter ankomsten skickar Pizarro några av sina officerare till inkahärskarens hov.

De möts av långa rader med inkakrigare som står uppställda kring huset. Atahualpa sitter på en stol framför entrén. Han bär en huvudbonad som består av ett tygstycke med ett guldband kring.

Francisco Pizarro

Francisco Pizarro (1475–1541) var en ovanlig erövrare. Till skillnad från de andra spanska erövrarna, conquistadorerna, saknade han högre utbildning.

© Unknown

Analfabet erövrade inkariket

Med hårt arbete, list och hänsynslös brutalitet utförde Pizarro den perfekta erövringen.

Pizarro var oäkta son till en lågadlig kapten i armén och en flicka från enkla förhållanden. Han lärde sig aldrig att läsa och skriva och var svinaherde när han var pojke.

Tack vare sin far blev han officer i armén och detog i krig i Europa. År 1502 reste han som 27-åring till Amerika för att söka lyckan i den Nya världen, som upptäckts bara 10 år tidigare, år 1492.

Den spanske kaptenen Hernando de Soto rider så nära inpå honom att hästens frustningar får storinkans huvudbonad att fladdra. Soto sitter inte av sin häst för att inge respekt.

Men han ger inkahärskaren en ring från sin egen hand som gåva. Han rabblar också upp ett förberett tal där han bland annat bjuder in Atahualpa till ett möte med Pizarro i Cajamarca.

Atahualpa reagerar inte. Han har uppenbarligen klart för sig att Soto är en underordnad officer och enligt inkas etikett är han ovärdig att tala med.

Pizarros bror Hernando tar därefter till orda och Atahualpa förstår att han är den spanske ledarens bror.

Spanjorerna erbjuder hjälp

Inkahärskaren börjar med att tala om att han har fått rapporter om spanjorernas framfart i Cajamarca där de har plundrat guld och rövat bort heliga kvinnor samt dödat och torterat några av hans undersåtar.

Hernando Pizarro blir upprörd och reagerar högfärdigt och utan minsta tecken på ånger.

Han förklarar helt fräckt att de förolämpade männen hade uppfört sig som kvinnfolk och att spanjorerna är riktiga män som utan vidare kan erövra hela riket om det skulle falla dem in.

Härefter går Hernando Pizarro över till en vänligare ton och erbjuder Atahualpa spanjorernas hjälp om han skulle få problem med upprorsmakare.

Spanjorerna har under sin färd förstått att det har varit inbördeskrig i riket och att en av Atahualpas generaler helt nyligen har erövrat huvudstaden Cuzco från Huáscar.

Hernán Cortés
© Unknown

  • Namn: Hernán Cortés
  • Levde år: 1485–1547
  • Hemland: Spanien
  • Känd för: Erövrade Mexico, deltog i erövringen av Kuba, utnämndes till guvernör i Mexico.
Vasco Núñez de Balboa
© Unknown

  • Namn: Vasco Núñez de Balboa
  • Levde år: 1475–1519
  • Hemland: Spanien
  • Känd för: Erövrade Panama, var den förste som såg Stilla havet och den förste som bosatte sig på den nya kontinenten.
Pedro de Alvarado
© Unknown

  • Namn: Pedro de Alvarado
  • Levde år: 1495–1541
  • Hemland: Spanien
  • Känd för: Cortés närmaste man, upptäckte rikedomarna på Yucatán i Mexico, oerhört brutal mot de infödda.
Sebastián de Belalcázar
© Unknown

  • Namn: Sebastián de Belalcázar
  • Levde år: 1480–1507
  • Hemland: Spanien
  • Känd för: Deltog i Pizarros expedition, erövrade därefter Quito i Ecuador, sedan de infödda lämnat och bränt staden.

Atahualpa känner sig överlägsen

Storinkan ser inte de 168 spanjorerna som något större hot. Han är övertygad om att han kan tillintetgöra dem hur lätt som helst.

Atahualpa är en mäktig härskare som inte bara regerar över inkaindianerna utan även över flera andra indianstammar som hans folk har lagt under sig sedan mitten av 1400-talet.

Kärnan i imperiet var deras ursprungliga land kring Cuzco i nuvarande Peru. Atahualpa står högt över sina undersåtar som fruktar hans makt och styre och betraktar honom som ”Solens Son”.

Spanjorernas mördande, våldtäkter och plundringar bekommer honom inte särskilt mycket.

Det är bagateller jämfört med hans totala ansvar för ett rike med 15 miljoner undersåtar och en 250.000 man stark armé, utstationerade från Ecuador i norr till Chile i söder och djupt in i Amazonas i öster.

Dessutom är det viktigare för honom att få ordning på riket igen efter det nyss avslutade inbördeskriget. Och att ta itu med sin bror Huáscar.

För Atahualpa är den lilla gruppen spanjorer en kuriositet som väcker hans nyfikenhet. Han har trots allt 40.000 stridserfarna krigare i dalen – mot spanjorernas 168. Storinkan har ingen anledning att göra något förhastat.

Dessutom är han själv en brutal härskare som inte tvekar att ta till hårdhänta metoder. Han ser alltså inte spanjorernas övergrepp mot hans undersåtar som någonting speciellt allvarligt.

Under mötet noterar några av de spanska officerarna att Atahualpa mest verkar vara intresserad av hästarna, som han inte tycks vara rädd för.

Däremot blir några av hans uppställda krigare skrämda, när en spansk ryttare kommer för nära dem.

Mötet mellan de spanska officerarna och Atahualpa slutar med att storinkan nästa dag vill prata i enskildhet med Francisco Pizarro i Cajamarca, och officerarna rider därför tillbaka till det spanska lägret inne i byn.

När de har givit sig av låter Atahualpa avrätta hela det led med krigare som backade för den spanska hästen. De hade visat sig rädda i främlingars närvaro.

Möte med Solens Son

Natten före mötet är spanjorerna på sin vakt. Några av de spanska soldaterna kissar på sig av skräck över att befinna sig i ett fjärran och främmande land omgivna av en enorm armé som de inte har stridit mot tidigare.

Nästa dag tar Atahualpa god tid på sig. Först framåt eftermiddagen kommer han till byn Cajamarca. Han är omgiven av ett följe på ett par tusen man och han är inte rädd för spanjorerna.

Atahualpas mannar är beväpnade med lätta vapen som knivar och stenslungor och kan inte tänka sig att spanjorerna ska gå till anfall när de är så få mot så många.

Pötsligt rycker spanjorerna fram ur de smala gränderna och stormar ut från sina gömställen i husen. De bär rustning och är beväpnade med stålsvärd, spjut och lansar.

De flesta av hans män får stanna utanför staden – de får helt enkelt inte plats på torget. Storinkan sitter på en tron som bärs fram av en handfull tjänare. Han möts av den spanske munken Valverdes, Pizarro befinner sig inne i ett hus.

I de smala gränderna mellan husen kring torget står spanska ryttare och fotfolket redo att agera, och ett par små kanoner samt musketörer är uppställda i det lilla fortet mitt i byn.

Mördandet tar fart

Valverde visar Bibeln för Atahualpa och berättar att den innehåller Guds ord – den enda sanna läran. Storinkan får upp boken till sig på tronen. Han bläddrar i den men förstår naturligtvis ingenting.

För det första kan han inte spanska och för det andra har inkaindianerna inget skriftspråk. Därför kastar han boken ifrån sig och den landar på marken.

Nu har de spanska soldaterna fått en given anledning att gå till angrepp.

Pötsligt rycker spanjorerna fram ur de smala gränderna och stormar ut från sina gömställen i husen. De bär rustning och är beväpnade med stålsvärd, spjut och lansar.

Musketörerna öppnar eld med kulor och krut och kanonerna avfyras från fortet. Pizarros plan är att få kontroll över situationen genom att kidnappa inkahärskaren.

Indianernas stenslungor och bronsknivar står sig slätt mot det hårda, vassa spanska stålet. De blir nedhuggna med svärd, spetsade på spjut eller nedtrampade av hästarna.

Pizarro och några av hans män stormar målmedvetet fram mot den tron som bärarna lojalt står kvar och bär på sina axlar – även när spanjorerna börjar hugga dem med sina svärd.

Några av bärarna får armarna avhuggna men står ändå kvar för att bära sin härskare på sina axlar, högt över blodbadet. Till slut faller dock tronen till marken och spanjorerna griper den mäktige storinkan och tar honom tillfånga.

Inkakrigarna på torget får panik och flyr från byn. Många faller och trampas ihjäl under den massaker som följer. Under de följande två timmarna förföljer spanjorerna inkakrigarna utanför byn.

När mörkret faller ligger minst 2.000 av dem döda på slätterna kring Cajamarca. Spanjorerna är röda av blod och svetten dryper av dem under rustningarna. De har inte förlorat en enda man och inte heller några hästar.

Kvällsmörkret och ren och skär utmattning blir det som till slut sätter stopp för det blodiga mördandet.

Pizarro kidnappar hela riket

Spanjorerna drar sig tillbaka till byn där de håller kniven mot strupen på storinkan.

Inkaarmén som ligger i bivack i dalen är handlingsförlamad. Storhövdingarna respekterar och fruktar sin härskare så mycket att ingen av dem törs skrida till verket och sätta in armén.

Genom att kidnappa Atahualpa har Pizarro i praktiken kidnappat hela inkariket. Det är nästan obegripligt, men det hade faktiskt hänt tidigare.

År 1519 gjorde Pizarros landsman, conquistadoren Hernán Cortés, i stort sett samma sak när han erövrade aztekernas rike i Mexico med 500 man och 16 hästar.

Händelsen kan liknas vid ett slags statskupp utförd av en främmande makt. Atahualpa fortsätter att regera i inkariket från sin fångenskap som Pizarros marionett, och storhövdingarna fortsätter troget att lyda hans order.

Officiellt samlar spanjorerna in 24 ton guld, silver och ädelstenar i Cajamarca.

En order är att ett av husen i byn ska fyllas med guld, silver och ädelstenar – som det finns mängder av i inkariket.

Atahualpa har lagt märke till spanjorernas hunger efter ädla metaller och stenar och han försöker därför förhandla sig till sin frihet mot betalning.

För inkaindianerna har guld, silver, pärlor och smaragder inget värde som köpkraft. Guld är till för utsmyckningar – särskilt i religiösa sammanhang eftersom det symboliserar Solguden.

För de spanska soldaterna däremot är guldet en säker väg till lycka, makt och rikedom och de vill därför ha så mycket som möjligt i lösensumma för den mäktige härskaren.

Historiens största lösen

Under de följande åtta månaderna samlas det in värdeföremål från tempel och palats i hela riket. Allt transporteras till Cajamarca. En femtedel skickas med lamakaravaner ut till kusten och vidare till Spanien som skattebetalning till kungahuset.

En del av guldet fördelas bland soldaterna utifrån deras rang, vilket betyder att Pizarro i egenskap av överbefälhavare får mest. Dessutom fuskar han med skatten.

Han ”glömmer” att rapportera stora delar av det insamlade guldet till skattemyndigheterna i det spanska kungahuset.

Mansfigur och halssmykke av guld från inkariket

Inkafolket var förundrade över spanjorernas förkärlek för guld. För dem hade guldet inte något särskilt värde som handelsvara. Den dekorativa metallen användes i stället till både heliga och praktiska ändamål, till exempel prästkragar och matskedar.

© Corbis

Guldet användes till hasardspel och kyrkor

Erövrarna hade fått nys om enorma rikedomar. De fann dem och spenderade förmögenheter på skörlevnad och skrytbyggen hemma i Spanien.

Officiellt samlar spanjorerna in 24 ton guld, silver och ädelstenar i Cajamarca. Men i realiteten ser de till att få mycket mer än så. De verkligt stora rikedomarna göms i deras egna fickor.

Under alla omständigheter är 24 ton guld den största lösensumma som någonsin betalats ut och en av de värsta plundringarna över huvud taget i världshistorien.

Guld och silver anländer till Cajamarca i form av statyer, smycken, krukor och andra föremål. Alltihop smälts ned och gjuts om till tackor som är lättare att hantera och transportera.

Atahualpa stryps

Under den långa fångenskapen kommer Atahualpa på god fot med Pizarro och hans officerare. På bara några veckor lär han sig att tala lite spanska och att spela schack.

Men den otvungna umgängestonen kommer inte att hjälpa honom. Den spanska eftertruppen från kusten under ledning av Pizarros kompanjon Almagro hämtas till Cajamarca.

Men eftersom Almagro och hans män inte har deltagit i kidnappningen och massakern, vägrar Pizarro att ge dem en andel av bytet, vilket skapar stort missnöje bland de nyanlända.

Den 29 augusti 1533 lägger man en snara om halsen på inkarikets mäktige härskare. Med hjälp av en käpp dras den åt allt hårdare – andningen upphör och hjärtat stannar.

Almagro insisterar därför på att få fortsätta erövringen så att även han får chans att roffa åt sig av inkarikets rikedomar.

Men Pizarro har ingen anledning att lämna Cajamarca så länge guldet flyter in utan att han behöver lyfta ett finger.

Så småningom blir pressen för stor på Pizarro. Dessutom misstänker han att Atahualpa skickar ut hemliga order till sina härförare ute i landet om att planera en räddningsaktion och att döda spanjorerna.

Den 29 augusti 1533 lägger man en snara om halsen på inkarikets mäktige härskare. Med hjälp av en käpp dras den åt allt hårdare – andningen upphör och hjärtat stannar.

Erövringarna fortsätter

Spanjorernas erövringar av inkariket fortsätter. Den spanska styrkan omfattar nu uppemot 300 man om man räknar med Almagros män samt nya förstärkningar från Centralamerika.

De drar vidare till Cuzco i Peru där de möts av inkahärföraren Quisquis, som har tiotusentals män under sitt befäl.

Djärvt och oförskräckt anfaller spanjorerna inka­hären på slätten utanför Cuzco och de jagar krigarna på flykten. Inkakrigarna befinner sig i bronsåldern om man ser till deras vapen.

Bronsyxor och brons­knivar, träklubbor, bågar och pilar orsakar med andra ord ingen större skada på ryttare i rustning.

De spanska musketörerna får ingen direkt avgörande roll i mördandet på slagfältet. Deras skjutvapen tar lång tid att ladda och i praktiken är det blankvapnen som gör störst skada för indianerna.

Skjutvapnen har dock en psykologisk effekt eftersom deras dånande skrämmer många av inkakrigarna.

Inbördeskriget en fördel

Under inbördeskriget hade inkaindianerna i Cuzco stöttat Atahualpas bror Huáscar, som sedan avrättades.

De ser därför spanjorerna som ett slags befriare som de tror ska placera en storinka från Huáscars sida av familjen på härskartronen.

Pizarro utnyttjar denna schism inom riket till sin fördel. Han tillsätter en ny marionett och låter indianerna leva kvar i sin vantro.

En annan svaghet i inkariket är att de allra flesta av invånarna inte är inkaindianer. De tillhör andra stammar, vars lojalitet gentemot inkas försvinner när de inte längre behöver frukta överheten.

En venetiansk bankman skriver bland annat att ”guld och silver regnar ned över det spanska kungadömet”.

En del indianer ansluter sig till och med till spanjorerna och strider på deras sida.

Några inkahärförare försöker göra uppror mot spanjorerna. Men de slås ned och så småningom kommer det fler spanjorer från kolonierna i Centralamerika, Karibien och Spanien.

Erövringen fullbordas år 1536, bara fyra år efter att den inleddes. Inkas makt, rikedomar och välde tas ifrån dem när de ligger i strid med varandra.

Pizarro dör i maktkampen

Under hela erövringen är Almagro avundsjuk på Pizarro och han känner sig lurad på guld, makt och ära. Vid ett tillfälle tar Almagro makten i huvudstaden Cuzco för att uppfylla sin dröm om att härska över indianerna.

Därefter utropar han sig själv till ledare för södra Peru. Detta utlöser ett blodigt inbördeskrig mellan spanjorerna. Almagro tas till fånga och Pizarro låter döda honom.

Almagros son planerar att hämnas. En natt år 1541 smyger han sig in i Pizarros palats i Lima och skjuter honom. Pizarro faller ihop på stengolvet.

Svårt sårad målar han med sitt eget blod ett kors på golvet, kysser det och ropar på Jesus Kristus. Strax därefter dör han.

Inkahärskare lever gömda

Det finns massor med områden i det enorma riket som spanjorerna inte har tillräck­ligt med manskap för att kontrollera ännu. Landskapet består av höga berg med djupa och otillgängliga dalar och ändlösa skogar.

Här fortsätter inkahärskarnas ättlingar sina dynastier i det fördolda – men på lånad tid. Många spanjorer som har varit bosatta i Centralamerika strömmar nu till Peru.

De lägger beslag på stora bördiga områden, slår sig ned som brutala godsägare och de tvingar indianerna att arbeta som slavar på fälten och i de många rika guld- och silvergruvorna.

Tiotusentals indianer dör av hårt arbete och ytterligare flera miljoner avlider till följd av sjukdomar. Koppor, mässling och påssjuka har varit okända sjukdomar tills spanjorerna kom.

Indianerna saknar därför naturlig motståndskraft mot vanliga europeiska bakterier och virus.

Inledningsvis består de spanska nybyggarna bara av män. De gifter sig med indiankvinnor och så småningom bildas en blandras av infödingar och spanjorer – så kallade mestiser.

Den spanska kyrkan och dess missionärer gör sitt intåg och tvångsomvänder indianer från tron på Solen och andra gudar till kristendomens ende och sanne Gud.

Det redan mäktiga spanska kungahuset blir en suverän supermakt i Europa. En venetiansk bankman skriver bland annat att ”guld och silver regnar ned över det spanska kungadömet”.

Alla dessa lättvunna rikedomar gör spanjorerna slösaktiga. De köper varor i andra europeiska länder i stor stil och inkaindianernas guld och silver sätter i gång ett ekonomiskt uppsving i hela Europa.

Från och med nu finns det ingenting som kan stoppa européerna. Engelsmän, holländare, portugiser och fransmän seglar kors och tvärs över världshaven och erövrar kolonier och skaffar sig fördelaktiga handelsförbindelser vart de än kommer.

Den siste storinkan dör

Efter en strid om några mördade spanska ambassadörer sätter man i gång jakten på den sista storinkan – Tupac Amaru. Sedan tidigare regerar han på nåder från spanjorerna och måste göra som de säger.

Han fångas i närheten av den hemliga staden Vilcabamba, där inkaindianerna utkämpar sin sista strid.

”Moder Jord, se hur mina fiender tar mitt blod.” Tupac Amaru, den siste inkahärskaren

Tupac Amaru avrättas i Cuzco den 24 september 1572 inför nästan 15.000 personer. Med Amaru försvinner de sista resterna av ett av världens mest spektakulära riken – 80 år efter det att Columbus upptäckte Amerika.

Den siste inkahärskarens allra sista ord på schavotten är: ”Moder Jord, se hur mina fiender tar mitt blod.” Därefter får han huvudet avhugget.