Vulkanutbrottet dödade 36 000 människor

När fyrtornet på Javas sydvästspets plötsligt började skaka, natten till den 10 maj 1883, var det som om en osynlig hand försökte slita loss det från marken.

I fjärran hördes ett långsamt mullrande, vågorna slutade plötsligt att slå mot klipporna och havet blev blankt som en spegel. Fyrvaktaren spanade ängsligt ut i mörkret men kunde inte upptäcka någon förklaring till det mystiska fenomenet.

Men plötsligt – som genom ett trollslag – blev allting som vanligt igen. Vågorna piskade åter mot kusten, fyrtornet stod stilla. Fyrvaktaren drog en suck av lättnad och gjorde en kort notis om händelsen i sin loggbok.

Sedan funderade han inte mer kring spöknatten på Javas sydligaste udde. Fem dagar senare inträffade någonting liknande i staden Ketimbang vid kusten på södra Sumatra.

På kvällen den 15 maj märkte Willem Beyerinck, ämbetsman inom det nederländska kolonial­styret, att marken skälvde under fötterna på honom.

Under dagarna därefter blev skakningarna allt kraftigare och Beyerinck kunde konstatera att hela Sumatras kustlinje darrade illavarslande. Någonting stort var på gång, men William Beyerinck hade ingen aning om vad.

Från sin balkong såg han den lilla obebodda vulkanön Krakatoa mellan Sumatra och Java, men det föll honom aldrig in att det kunde vara vulkanen som höll på att vakna ur sin 200 år långa törnrosasömn – eller att uppvaknandet snart skulle komma att tvinga hans familj och tusentals andra på flykt undan ett veritabelt inferno.

Sundasundets gröna landmärke

För invånarna i kuststäderna och i kolonialhuvudstaden Batavia (nu Jakarta) i Nederländska Indien var den gröna vulkanön fyra mil söder om Ketimbang ett populärt utflyktsmål.

Här svepte en sval bris in över de kritvita stränderna och gav en välkommen paus från Batavias tunga, fuktiga hetta. Ön var ett tropiskt paradis med susande palmer och dofter från vilda kryddväxter, och varje veckoslut strömmade nederländska familjer till stränderna med tropikhjälmar, florstunna dräkter och tunga picknickkorgar.

Även för alla de europeiska handelsfartyg som seglade genom Sundasundet utgjorde Krakatoa en trevlig vy med sina tre karaktäristiska vulkantoppar. Efter en utmattande, nästan 8 000 km lång sjöresa genom Suezkanalen och vidare över Indiska oceanen var ön ofta sjömännens allra första landkänning.

En pelare av ånga

Söndagen den 20 maj 1883, på förmiddagen, var vulkanön ännu mer spektakulär än vanligt. Det fanns inte ett moln på den klarblå himlen, men när det tyska militärfartyget Elizabeth passerade ön på väg söderut genom Sundasundet såg besättningsmännen något de aldrig skulle glömma: Utan förvarning slungade öns nordligaste krater upp en snövit pelare av ånga 11 km upp i luften, och där bredde molnet ut sig på himlen som ett jättelikt paraply.

Molnet skymde nästan solen, som enligt skeppsläkaren ”hängde som en ljusblå lampa i en jättestor kupa av mjölkvitt glas”.

Besättningsmännen på Elizabeth var klädda i sina vita söndagsuniformer och däcket var nyskurat, men det skinande rena smutsades snart ned av grå aska som föll från himlen och landade på både fartyget och besättningen.

Bara de infödda fruktar vulkanen

Under de följande timmarna såg även sjömän på andra förbipasserande fartyg underliga fenomen vid Krakatoa. Kaptenen på ett nederländskt fartyg lade märke till att havet runt ön sjöd och bubblade som om vattnet kokade.

En annan kapten berättade om öronbedövande ­explosioner som hördes som gevärseld. Och även i Batavia cirka 16 mil öster om vulkanön märkte invånarna att Krakatoa hade börjat vakna till liv.

Hos familjen Stok, ett medelålders, nederländskt par som bodde i utkanten av Batavia, höll frun på att duka fram söndagslunchen. Plötsligt föll en tallrik ut över bordskanten.

Herr Stok, som var chef för kolonins magnetiska och meteorologiska observatorium, tittade förundrad upp från sin tidning. När sedan alla dörrar och fönster i huset började skallra skyndade han sig till observatoriet intill hemmet.

Där hade alla mätinstrument löpt amok. Både marken under hans fötter och luften omkring honom vibrerade och det hördes ett svagt mullrande i fjärran.

Herr och fru Stok var inte de enda som kände av skakningarna. Plötsligt myllrade det av nederländare och javaneser framför parets ytterdörr. Nederländarna verkade inte särskilt oroliga; de tyckte snarast att det var kul med lite spänning i vardagen.

Men javaneserna var skräckslagna. Jordskalv och vulkanutbrott var ganska vanligt i de här trakterna och enligt folktron var det den fruktade bergs­demonen Orang Alijeh som låg bakom naturfenomenen. Nu var javaneserna rädda för att demonen i berget var ur­sinnig på människorna.

Dumdristiga européer går i land

Vulkanen fortsatte att mullra i en hel vecka, och den nederländske general­guvernören beslöt att sända en expedition till Krakatoa för att bedöma hur allvarlig situationen var.

Han utsåg en ung nederländsk geolog, A.L. Schuurman, till forskningsledare. Tillsammans med en grupp nyfikna landsmän, som hade betalat 25 gulden för att få följa med till vulkanön, kom Schuurman till Krakatoa på morgonen den 28 maj.

Till ljudet av våldsamma explosioner och i ett regn av pimpsten kämpade sig expeditionen in över stranden som var täckt av ett 20-30 cm tjockt lager aska. Träden i djungeln stod svedda och kala och det såg ut som om en våldsam eldstorm hade bränt av alla löv och kvistar.

Schuurman tog sig mer eller mindre krypande fram bakom ett par våghalsiga män som ivrigt hade tagit täten. Ju högre upp de kom, desto hetare blev luften, och marken brände under fötterna.

Med dödsförakt klättrade de ända upp till kanten på den största vulkankratern. Just när de kom fram slungades en kaskad av rök upp med ett öronbedövande dån.

Männen blev förskräckta och vände om, men när vulkanen lugnade ned sig vågade sig Schuurman fram och han kikade ned i kratern. Här såg han att den skålformade botten var täckt av en mörk, glänsande skorpa som glödde orange när rökpelare med jämna mellanrum bröt igenom och steg mot himlen med ett fruktansvärt oväsen.

Sällskapet stannade kvar på ön hela dagen, men tvingades flera gånger söka skydd för att inte träffas av glödande stenblock som slungades upp ur vulkanen med enorm kraft. När expeditionen lämnade ön vid åttatiden på kvällen var sulorna på skorna bortsvedda och ansiktena svarta av sot.

Men Schuurman var lycklig över att ha fått chansen att be­söka ön, och skrev i en officiell rapport att han var tacksam över att ha fått uppleva ”ett skådespel som gjorde djupt intryck på alla och var oförglömligt för de flesta”. I rapporten framgick att Krakatoa var aktiv men inte i sådan omfattning att det fanns anledning till oro.

Nedräkningen har börjat

Som om nederländarnas besök haft en lugnande inverkan på Krakatoa, minskade aktiviteten för ett tag. Bortsett från några enstaka småexplosioner gjorde den inte mycket väsen av sig på flera veckor, och invånarna längs Sundasundet började betrakta Krakatoas vredes­utbrott som ett irriterande, men ibland till och med underhållande, inslag i vardagen.

I juni 1883 skrev den nederländska tidningen i Batavia, Algemeen Dagblad: ”Det är svårt att njuta av konserter på grund av alla ljud från skakande fönster och dörrar.”

Nederländarna antog att Krakatoa snart skulle lugna ned sig igen, men när H.J.G. Ferzenaar, kapten i flottan, vågade sig i land den 11 augusti 1883 för att kartlägga ön visade sig läget vara ett helt annat: Träden stod som brända tändstickor i oändliga rader, alla tre vulkanerna var aktiva och Ferzenaar räknade till 14 sprickor i berggrunden där gråa eller rödaktiga rökmoln vällde upp ur underjorden.

Trots att sikten var usel lyckades Ferzenaar rita en skiss över ön, men han tvingades snabbt ge upp sina planer på att undersöka naturen närmare.

”Det måste vänta till senare eftersom det är alltför farligt att utföra mätningar. Jag anser inte att det är tillrådligt att försöka kartlägga ön”, skrev han i sin rapport till militären. Han fick inga fler chanser. Ferzenaar var den siste som satte sin fot på ön innan den försvann i ett skräckinjagande inferno.

Barnflicka förutspådde utbrottet

Hos familjen Beyerinck i staden Ketimbang på södra Sumatra, fyra mil norr om Krakatoa, började söndagen den 26 augusti 1883 lugnt och fridfullt.

På förmiddagen deltog det nederländska paret och deras tre små barn vid invigningen av en ny marknadsplats, men bullret och skakningarna från Krakatoa lade sordin på festligheterna.

Familjens indonesiska barnflicka började tala om järtecken och påstod att fåglarna verkade rastlösa och rädda. Flickans rädsla smittade av sig på Johanna Beyerinck. Hon insisterade på att familjen skulle skynda sig att packa och ge sig upp till sommarhuset som låg på ett berg i närheten.

Det som oroade henne mest var att hon inte längre kunde se Krakatoa från balkongen. Vulkanen var fullständigt täckt av svarta, tjocka moln. Det hördes ständigt nya, våldsamma explosioner och luften tycktes vara elektrisk.

Willem Beyerinck tyckte inte att det fanns anledning till panik. Han försökte lugna sin hustru, men sedan han varit nere på stranden kunde han konstatera att någonting var fruktansvärt fel. Det var alldeles vindstilla.

Trots det slog enorma vågor mot kusten. Havsytan tycktes sjuda och vattnet steg för varje minut. Willem Beyerinck insåg att frun och barnflickan hade rätt. Familjen måste genast sätta sig i säkerhet på berget.

Fartyg bombarderades med aska

I Sundasundet befann sig flera fartyg nära Krakatoa denna söndagseftermiddag. Ett av dem, den brittiska barken Charles Bal, låg nio sjömil (16 km) från den mullrande vulkanen, och kapten W.J. Watson trodde knappt sina öron och ögon.

Med bara några sekunders mellanrum hördes skarpa knallar som av artillerield och himlen var täckt av ett tjockt, svart molntäcke som oavbrutet sköt blixtar.

Plötsligt började glödande stenar, skållhet lera och aska regna ned över däcket och ett kväljande svavelos sved i näsan på besättningsmännen.

Sjömännen var nästintill förlamade av skräck. De försökte skydda sig mot bombardemanget från Krakatoa men kunde inte finna något skydd. Helvetet hade brutit löst – och detta var bara början.

Folk flydde för livet

Johanna Beyerinck höll fortfarande på att packa när en enorm flodvåg slog in över kusten vid Ketimbang kl. åtta på söndagskvällen.

Willem Beyerinck befann sig på sitt kontor, som dränktes av vågen, men han och hans sekreterare lyckades rädda sig upp i en kokospalm. Trappan till familjens hus slets bort av vattenmassorna. När havet en halvtimme senare drog sig tillbaka för en stund, klättrade Beyerinck ned från palmen och sprang mot hemmet.

I nästa stund flydde familjen genom djungeln mot bergen. De sprang för livet, förföljda av ännu en flodvåg och i ett regn av glödande stenar och aska.

De, och tusentals andra invånare från Ketimbang, famlade sig desperata fram i blindo. De sjönk ned i brännhet aska ända till knäna och tappade ständigt kontakten med varandra.

Mitt i kaoset försökte Johanna Beyerinck ropa till sin man, men det kom inte enda ljud över läpparna. Hon tog sig åt sin ömmande hals och upptäckte då att iglar från djungeln hade bitit sig fast överallt på huden.

Inte förrän vid midnatt kom familjen fram till sommarhuset, brännskadade och med värk i hela kroppen. Men trots att de nu befann sig i säkerhet och var helt utmattade efter flykten kunde ingen av dem få en blund i ögonen under hela natten.

Det dånade infernaliskt från Krakatoa, glödande stenar och aska regnade oavbrutet från himlen, och i mörkret utanför huset kröp tusentals infödda öbor ihop under öppen himmel medan de bad till Allah om att få bli befriade från denna mardröm.

Nästa morgon strax före gryningen kom en av Beyerincks betjänter springande till sommarhuset och berättade att Ketimbang hade utplånats av en serie enorma, 12 meter höga, flodvågor. Inte ett enda hus stod kvar, alla växter hade slitits upp med rötterna, döda husdjur och krossade båtar låg överallt.

Staden, som bara några timmar tidigare haft 8 000 invånare och sjudit av liv, var nu bara en enda stor gyttjepöl.

Askan gjorde dag till natt

Gryningen kom aldrig, måndagen den 27 augusti. Hela södra Sumatra, Sunda­sundet och västra Java hade svepts in i ett tjockt lager aska som skymde solen och gjorde dagen mörk som natten.

Ombord på barken Charles Bal var det så mörkt att besättningsmännen fick treva sig fram på däcket. De såg ingenting, och de kunde knappt höra varandra på grund av dånet från vulkanen.

I den allmänna paniken kämpade de febrilt för att skyffla undan berg av glödande sten och slagg som hopade sig på däcket och kasta det överbord.

På ett annat fartyg, Norham Castle, antecknade kapten Sampson i blindo i det täta mörkret att omkring hälften av besättningsmännen hade fått trumhinnorna spräckta av de fruktansvärda explosionerna från Krakatoa.

”Mina sista tankar går till min kära hustru. Jag känner mig övertygad om att domedagen är här”, skrev Sampson i sin loggbok.

Två gånger den här morgonen, klockan 5.20 och klockan 6.44, hördes våldsamma explosioner från Krakatoa, men de var som viskningar jämfört med vulkanens sista dödsskrik.

Tsunamier slukade 165 byar

Klockan 10.02 exploderade Krakatoa med ett gigantiskt dån som gav eko över hela världen. Vulkanön sprängdes i småbitar och på kuddar av ånga flög glödande aska i expressfart in över Sumatras sydkust, där människor och djur blev till levande facklor.

Samtidigt regnade ofattbara mängder vulkaniskt material ned över havet. Explosionen orsakade dessutom en serie tsunamier som nu närmade sig Javas och Sumatras kuster med en hastighet på flera hundra kilometer i timmen.

På fartygen invid kusten såg sjömännen med fasa hur flodvågorna tornade upp sig utanför öarnas kuster. En besättningsman på det brittiska fartyget London beskrev hur en av vågorna kom rakt mot hans skepp:

”Besättningen hissade omedelbart segel för att hinna möta den annalkande faran. Skeppet hann precis möta vågen med förstäven först. Vi red rakt in i vågen och London hissades i vädret med svindlande fart. Vågen fortsatte sin resa in mot land och besättningsmännen såg förstummade på hur havet i en enda svepande rörelse slukade hela staden. På den plats på Sumatras sydkust där hamnstaden Telok Betong hade legat ett ögonblick tidigare, fanns nu bara hav.”

De 2 260 invånarna i Telok Betong hann knappt upptäcka tsunamin innan de drunknade i vattenmassorna. En nederländsk kanonbåt, Berouw, som låg för ankar i hamnen, rycktes loss från sina förtöjningar och slungades drygt 2,5 kilometer uppför en flod, där den landade på rätt köl mitt i djungeln. De 28 besättningsmännen ombord dog omedelbart.

På Java på andra sidan av Sundasundet var katastrofen minst lika omfattande: Ett 600 ton tungt korallblock spolades långt upp på land, och järnvägar slets upp och rullades ihop som presentsnören. Huvudorten Anjer med 7 610 invånare sveptes bort av vattenmassorna, liksom Tjaringin som hade 12 000 invånare.

Mirakel mitt i tragedin

I sommarhuset på Sumatra fick vulkanens dödsryckningar fasansfulla konsekvenser för familjen Beyerinck.

Omedelbart efter att Krakatoa exploderat stod allting runt familjens sommarhus i lågor. Moln av glödande aska hade orsakat bränder överallt i regionen, kläderna smälte på kroppen och omkring tusen av de tretusen personer som befann sig utanför sommarhuset dog i lågorna.

”Stäng alla dörrar, stäng alla dörrar!” ropade en av familjens tjänare ut i mörkret precis efter explosionen, och i nästa sekund vällde glödande aska upp genom springorna i sommarhusets golv.

Allt syre försvann ur luften. Willem Beyerinck skrek desperat: ”Var är min kniv? Kniven som var på bordet. Jag ska skära oss i handlederna så att vi så fort som möjligt slipper undan plågorna.”

Sedan bredde en illavarslande tystnad ut sig i huset. Johanna Beyerinck kunde varken se eller höra sina barn; de hade svimmat. Utan att riktigt veta vad hon gjorde stapplade hon ut ur huset och föll omkull i det tjocka lager av brinnande aska som täckte allting.

Hon försökte skydda ansiktet med händerna, men kände då att huden redan hängde i trasor. Kläderna hade brunnit upp och hela kroppen var ett enda öppet, blödande sår.

Tokig av smärta stapplade Johanna planlöst omkring. Hon var övertygad om att hon var död och på väg till helvetet. Men en röst långt borta i fjärran drog henne tillbaka till verkligheten. ”Johanna, Johanna” ropade hennes man gång på gång.

”Ja, jag lever, och jag kommer nu”, svarade hon och stapplade åt det håll ropen kom ifrån. När hon var tillbaka vid sommarhuset satte hon sig på marken. Hon var dödstrött.

Hon lyfte upp sin 14 månader gamle son i sina brännskadade armar. Den lille pojken gjorde sugrörelser med munnen och verkade vara törstig. Men när Johanna lade honom till bröstet för att ge honom mjölk blev han plötsligt alldeles stilla. Johanna försökte förtvivlat finna några livstecken men när hon lade örat mot pojkens bröstkorg hörde hon inga hjärtslag.

”Gud, jag tackar dig för att du har befriat honom från smärta”, stammade hon fram.

Denna måndag i augusti 1883 utspelade sig domedagsscener överallt.

Men mitt i den oerhörda tragedin fanns även ett och annat mirakel: En man som somnat hemma i sin säng vaknade högst upp på en kulle, där en flodvåg lämnat honom – och sängen.

En annan överlevde genom att klamra sig fast vid en drunknad ko som drev in mot land när havet lugnade ned sig. Mest bisarr – och kanske inte alldeles sann – var historien om en man som klarat sig undan vattenmassorna genom att klamra sig fast på en krokodil.

Johanna och Willem Beyerinck, som varit inställda på att hela familjen skulle komma att dö i vulkaninfernot, räddades av ortsbor som själva förlorat allt. De erbjöd sig att bära barnen ned till kusten. Johanna och Willem följde efter dem och snubblade över döda kroppar längs vägen.

Från berget kunde de blicka ut över kusten i det svaga månskenet. Alla kuststäder tycktes ha spolats bort av vågorna, och på havet flöt husrester och döda människor och djur.

En nederländsk skeppare som gått i land för att leta efter överlevande, förde familjen Beyerinck till sjukhuset i Batavia. De fyra som klarat sig blev återställda. Drygt 36 000 andra i katastrofområdet kring Krakatoa hade inte samma tur.

När Sundasundet blev stilla var den gröna utflyktsön som uppslukad av havet. En telegrafist i Batavia, som klarat sig helskinnad undan katastrofen, skrev i ett meddelande till omvärlden: ”Där Krakatoa en gång stått, där leker nu havets vågor.”