Verklighetens “Skyskrapan brinner!“

På morgonen den 1 februari 1974 bryter en eldsvåda ut i ett nybyggt höghus i São Paulo. Skräckslagna inser de flera hundra inspärrade i huset att brandkåren inte kan nå dem. Det finns bara en väg: upp.

På morgonen den 1 februari 1974 bryter en eldsvåda ut i ett nybyggt höghus i São Paulo. Skräckslagna inser de flera hundra inspärrade i huset att brandkåren inte kan nå dem. Det finns bara en väg: upp.

Getty Images

Rök.

För José Carlos del Fiol är det ingen tvekan. Lukten sticker i näsan, men han förstår inte varifrån den kommer. Den unge journalisten står i São Paulos turistbyrå, som ligger på tolfte vå­ningen i storstadens rådhus. Klockan är strax före nio på morgonen, och många har redan börjat jobba.

Bekymrade tittar Fiol och flera andra i turistbyrån sig omkring. Journalisten kan inte se varifrån röken kommer. Plötsligt börjar människor peka ut genom de stora fönstren. Snett mittemot rådhuset, på andra sidan av gatan Santo Antônio, väller tjock, svart rök ut från det nybyggda höghuset Joelma och förmörkar himlen.

”Det brinner! Titta på röken!” Anställd i Joelmabyggnaden

Den 25 våningar höga byggnaden, som hyser investeringsbanken Crefisul, ligger knappt 50 meter från rådhuset. Fiol känner hur han ryser till av rädsla.

Vanligtvis skriver han endast trevliga artiklar för sin tidskrift, men två år tidigare var han med om att bevaka en annan höghusbrand i São Paulo, när den 115 meter höga Andrausbyggnaden fattat eld. Fiol hade inte själv varit på plats under tragedin, men han hade hjälpt redaktionen att välja ut bilder till reportaget.

Katastrofen, som trots en omfattande räddnings­insats kostade 16 personer livet, hade varit omöjlig för den unge journalisten att glömma.

Från turistbyrån ser Fiol och de andra tydligt hur meterhöga lågor står ut från flera fönster på Joelmabyggnadens tolfte våning. Synen får många i lokalen att börja gråta, medan andra faller på knä och börjar be högljutt.

Instinktivt griper José Carlos del Fiol hårt om sin kamera och sedan rusar han uppför trappan till rådhusets takterrass. Där börjar han febrilt fotografera den fasansfulla tragedi som utspelar sig i höghuset mittemot.

Ingen väg nedåt – endast uppåt

Klockan 9.00: Revisorn Osório Gonçalves da Silva ­arbetar­ på 21:a våningen i Joelmabyggnaden, när rök sipprar upp från våningarna nedanför.

Osório Gonçalves da Silva har knappt hunnit börja med dagens arbete, när han till sin frustration blir avbruten. Från korridoren utanför sitt kontor hör han rop: ”Det brinner! Titta på röken!” skriker en skräckslagen och närmast panikslagen kollega.

Den blott 20-årige revisorn, en av Crefisuls yngsta medarbetare, står liksom många av sina kollegor som förstenad. Ingen vill riktigt tro på vad de hör. Då får de syn på röken.

Enda utgången på Joelmabyggnaden var det centrala hisstornet.

© Claus Lunau/HISTORIE

Kortslutning var boven

Branden i Joelmabyggnaden upptäcktes klockan 8.50 på morgonen. Den orsakades av en defekt luftkonditioneringsanläggning på 12:e våningen. Den hade börjat brinna och antänt gardiner och de träväggar som skiljde kontoren från varandra.

När personal på våningen upptäckte branden var röken redan så kraftig att det var omöjligt att släcka elden med brandsläckare. Från 12:e våningen spreds branden uppför betongbyggnadens fasad och via hisstornet, som innehöll fyra hissar samt byggnadens enda trappa.

Följden blev att hisstornet snabbt fylldes med rök och värme, som ­gjorde det omöjligt för människor att fly nedåt, men även hindrade brandmännen från att ta sig upp i byggnaden.

Synen får dem alla att rusa mot byggnadens hiss- och trapptorn, som står liksom inkilat mellan höghusets båda ­halvor. Tornet har fyra hissar, som under normala omständigheter kan tillkallas på relativt kort tid.

När samtliga 756 anställda i byggnaden försöker komma ut på en och samma gång, är de fyra hissarna emellertid i stort sett omöjliga att få upp till de översta våningarna.

Oron sprider sig bland de väntande, efter hand som korridorerna fylls med rök. När en hiss till slut kommer upp till 21:a våningen pressar människor sig desperat in i den trånga stålkabinen, som blixtsnabbt fylls.

När det till slut blir Silvas tur ryms det inte mer än ytterligare en person. Bakom honom står en kvinna och tittar med skrämd blick på den proppfulla hissen. Silva kliver åt sidan och låter henne gå in. Han får hoppas på nästa hiss.

Utan möjlighet att fly kastar de båda figurerna sig ut från avsatsen – rakt ut i avgrunden.

Panikslagna trycker Silva och de andra som är kvar på hissknapparna. Ingenting sker. Efter att ha väntat i vad som känns som en evighet beslutar Silva sig för att gå de 21 trapporna ned. Han är i god form, så det är inte oöverkomligt.

Den unge revisorn har emellertid inte hunnit ta mer än ett steg nedåt, när belysningen i trapphuset slocknar. Med dagsljuset från tornets små fönster som enda ljus famlar Silva sig nedåt.

Han har bara nått tre våningar ned, när han möter en grupp människor på väg åt motsatt håll. De berättar att våningarna under dem är fyllda med rök, så det är helt omöjligt att ta sig längre ned.

Enda möjligheten är att förflytta sig uppåt – bort från den rasande branden.

Hoppar i döden

Klockan 9.10: Från rådhusets tak ser journalisten José ­Carlos del Fiol elden sprida sig på Joelmabyggnaden.

José Carlos del Fiol står som i trans och fotograferar eldsvådan i Joelmabyggnaden mittemot rådhuset. I kamerans teleobjektiv kan han se i stort sett varenda detalj. Nere på gatan väller stora grupper av människor ut ur det brinnande höghuset.

Fiol kan se hur de omfamnas av de många åskådare som samlats på trottoaren, och som spanar mot lågorna uppe på byggnadens tolfte våning. Vid en första anblick ser stämningen ut att vara lugn – ingen ser ut att ha gripits av panik.

När Fiol riktar sitt objektiv mot den brinnande våningen inser han emellertid att människorna på gatan är de lyckligt lottade – de få som hann ut i tid.

VIDEO – Lågorna omsluter hela höghuset:

Journalisten kan se hur flera personer på tolfte våningen desperat försöker komma undan lågorna genom att klättra ut genom fönstren. Två av dem kliver ut på den breda betongavsatsen utanför fönstret och försöker klättra ned till avsatsen på elfte våningen.

Avståndet är för stort, så de blir tvungna att ge upp. Bakom dem rasar branden nu med sådan kraft att stora eldkvastar slår långt upp på fasaden.

Utan möjlighet att fly kastar de båda figurerna sig ut från avsatsen – rakt ut i avgrunden. I flera sekunder faller kropparna genom luften. Fiol kan inte höra dem träffa gatan, men synen är fruktansvärd.

På takterrassen omkring honom hörs det förtvivlade skrik från många åskådare, och flera rusar iväg med tårarna sprutande. De båda personernas död är än mer chockerande för José Carlos del Fiol, ­eftersom han genom kamerans teleobjektiv kunde se offren tydligt. Trots det tvingar han sig att stå kvar.

Med skakande händer fotograferar han hur lågorna nu har förflyttat sig långt upp på byggnadens fasad, så att den ser ut som en gigantisk gul och orange fackla. På flera av ­våningarna flyr människor ut på fönsteravsatserna, och därifrån hoppar många rakt i döden, när de inser att de inte kan komma undan elden.

Fiol kan även se hur byggnadens takterrass håller på att fyllas med skräckslagna människor, som från terrassens räcke desperata vinkar till Fiol och de andra, som står på nästan samma höjd på rådhusets takterrass.

Klockan är nu omkring 9.20, och nere på gatan anländer de första brandbilarna. Fiol ser hur de stora fordonen endast med stort besvär kan kryssa fram genom morgonens rusningstrafik.

Brandbilarna hade svårt att nå fram till branden i morgonrusningen.

© Eivind Molberg/Folhapress

Två tankbilar stannar på gatan Santo Antônio, och brandmännen rullar snabbt ut slangar och börjar spruta vatten på den brinnande byggnaden.

De kraftiga vattenstrålarna når emellertid inte mer än till de nedersta av höghusets våningar. När de inspärrade människorna på de övre våningarna upptäcker att den hjälp de väntat på aldrig kommer, kan Fiol se hur många av dem blir helt desperata och skriker ut sin förtvivlan.

Gardiner räddar Silvas liv

Klockan 9.25: När revisorn Osório Gonçalves da Silva inte kan komma ned via trappan på grund av rök, flyr han i stället uppåt.

Röken i Joelmabyggnadens trapphus får Osório Gonçalves da Silvas ögon att tåras. Plötsligt står ett barn precis framför honom och säger åt honom att stanna: ”Häråt!” ropar barnet och pekar på en korridor, som leder från trapphuset in på en av de övre våningarna.

Den omtumlade Silva gör som barnet säger, men när han se sig om är barnet borta. På våningsplanet hittar Silva en grupp bankanställda, som sitter uppgivna på golvet. Flera av dem gråter tyst.

En annan grupp är i färd med att febrilt flytta undan stora travar av dokument samt de långa gardiner som hänger framför fönstren, för att de inte ska antändas av elden som rasar utanför.

Varje gång han sätter händerna mot betongen känns det som om han tar i en stekpanna.

Utanför fönstren kan Silva se lågor slicka byggnadens fasad, medan svart rök förvandlar den ljusa morgonen till skymning.

De andra berättar för Silva att deras plan från början var att kasta ut allt brännbart genom fönstret, men det visade sig vara omöjligt, eftersom det står fullt med människor på gatan nedanför. Deras enda möjlighet är att flytta papperen så långt bort från rutorna som möjligt.

”Jag ser brandmännen!” ropar plötsligt en kvinna och pekar på gatan nedanför dem. Kvinnans rop får alla i lokalen att studsa upp och rusa fram till fönstren, och mycket riktigt ser de hur både brandkårens tankbilar och flera stegbilar håller på att rulla fram i position.

Spända av förväntar iakttar de hur brandmännen vrider de stora teleskopstegarna mot byggnaden och sedan börjar skjuta upp dem längs fasaden.

När stegen är helt utfälld, når den emellertid inte längre än till tolfte våningen, där branden bröt ut. Det är åtskilliga våningar under det våningsplan där Silva och de andra befinner sig.

Endast 41 personer ­räddades med hjälp av brandkårens stegar.

© ESTADÃO CONTEÚDO

Stegarna nådde endast 15:e våningen

São Paulos brandväsende försökte förgäves rädda människor ur det brinnande höghuset, men deras stegar var inte långa nog.

Klockan var 9.03, när brandväsendet larmades om branden i Joelmabyggnaden. De första två bilarna var på plats sju minuter senare, men på grund av den täta morgontrafiken tog det ytterligare cirka 20 minuter, innan andra brandbilar nådde fram.

São Paulos brandväsende hade åtskilliga stegbilar med teleskopstegar, som från fordonet kunde skjutas upp till hög höjd. De första stegarna på platsen nådde endast byggnadens tolfte våning, där branden hade börjat.

Senare rekvirerades bilar med ännu högre stegar. Dessa kunde nå ända upp till femtonde våningen, men det hjälpte inte de många hundra inspärrade människor som befann sig på de översta tio våningarna.

Brandmännen hade emellertid små, bärbara stegar, som de kunde haka fast på fönsteravsatserna och på så sätt nå en eller två våningar högre upp.

Räddningsinsatsen var extremt farlig, eftersom brinnande material och glassplitter konstant regnade ned från de övre våningarna och föll på männen på stegarna. Omkring 300 brandmän kämpade mot branden, men trots deras insatser var resultatet ganska blygsamt.

Förtvivlade ser han och de andra hur människor hämtas ned från avsatserna på tolfte våningen. Silva har liksom de andra mist nästan allt hopp, när han får syn på en av de långa gardiner som gruppen tidigare slet ned från fönstren.

Gardinen är flera meter lång och av bra kvalitet – den kan mycket väl bära en person. Gardinen kan bli deras räddning, om de använder den för att klättra ned till nästa våning, förklarar han för de andra.

Gruppen spiller ingen tid och de knyter fast gardinen inne på kontoret, varpå de kastar ut den fria änden genom fönstret, så att den hänger längs fasaden. En efter en firar de sig via gardinen ned till fönsteravsatsen på nästa våning. När det blir en ung kvinnas tur går det emellertid snett.

Kvinnan har stora svårigheter att hålla fast om gardinens tjocka tyg. Hon har inte klättrat ned mer än en liten bit, när hon tappar greppet och med ett fasansfullt skrik faller ned på gatan många våningar nedanför dem.

Kvinnans död skakar om dem, men Silva tvingar sig att fortsätta. Han ser till att de sista kommer nedför gardinen och klättrar till sist även ned själv. Brandkårens stegar är fortfarande två våningar under dem, och de har inga fler gardiner att använda sig av.

I stället beslutar gruppen sig för att klättra ned längs de lodräta betongväggar som sticker ut från fasaden på vardera sidan av fönstren och fungerar som avdelare mellan avsatserna.

Silva får uppbringa all sin styrka för att klamra sig fast vid betongytorna, som är skållheta på grund av branden. Varje gång han sätter händerna mot betongen känns det som om han tar i en stekpanna.

Smärtan är fruktansvärd, men han vägrar att ge upp, och till slut når han fram till de väntande brandmännen på stegarna. Han är räddad.

Många överlevde genom att fly ut på avsatserna.

© Folhapress

Avsatser blev mångas räddning

Efter hand som branden spred sig i byggnadens inre, flydde många ut genom fönstren och ut på avsatserna.

Joelmabyggnaden hade inga balkonger, men under fönstren fanns det breda avsatser av betong. När människor insåg att de inte kunde ta sig ut ur byggnaden och i många fall inte ens kunde komma ut från sitt brinnande ­våningsplan flydde de genom fönstren och ut på avsatserna.

De som hamnade på avsatser nära byggnadens sidor var lyckligast lottade. Där brann det endast på ena sidan, och kontoren var små och innehöll inte så mycket brännbart.

Människor kunde därför stå i relativ säkerhet på avsatserna i flera timmar, medan de väntade på hjälp. För människor på avsatser mitt på byggnaden var det värre.

Elden rasade bakom dem i kontoren, framför dem på fasaden och på båda sidor av byggnaden. Få av dessa personer överlevde branden.

Hettan från elden är olidlig

Klockan 9.30: När branden bröt ut tog få av ­ekonomen Mauro Jacintos kollegor det på allvar, eftersom de befann sig högt uppe i byggnaden. Nu känner de emellertid hettan.

Mauro Jacinto svettas som han aldrig gjort förut. Hela 25:e våningen, där han befinner sig, känns som en gigantisk ugn, som blir allt varmare.

Den 21-årige ekonomen tittar på sina panikslagna kollegor, som bara en kvart tidigare med upphöjt lugn hade lyssnat på ropen om att en brand brutit ut på de nedre våningarna.

Ingen av dem hade räknat med att det var något allvarligt, eftersom de befann sig så långt från elden. Inte ens när hissarna slutade fungera hade de visat några tecken på oro.

Nu, när de alla tydligt känner röken och den kraftiga hettan från branden som rasar under dem, är stämningen emellertid panisk. Flera av Jacintos kollegor rusar planlöst runt för att hitta en väg ut, medan de med uppskrämda röster skriker på varandra.

Flera har försökt ta trapporna, men har kommit tillbaka och berättat att det är omöjligt att komma ned på grund av röken. Många gråter öppet, medan andra står på knä och ber.

Med jämna mellanrum hörs dova smällar, när gasflaskor på våningarna under dem exploderar av värmen.

Plötsligt ser Mauro Jacinto en av sina kollegor gå fram till ett av fönstren. Mannen, som Jacinto känner väl och ofta dricker kaffe med, säger inte ett ord utan öppnar ett av fönstren. I nästa sekund hoppar han.

Jacinto och de andra på våningsplanet kan nästan inte tro sina egna ögon. Kollegans självmord får emellertid de som är kvar att inse att de inte kan stanna där de är.

Från våningen går det att komma ut på byggnadens båda takterrasser. Jacinto och några av hans kollegor väljer att gå ut på den största av terrasserna. Trots att de nu är ute i fria luften är hettan lika intensiv. Rök och het luft från branden stiger längs byggnadens sidor och gör det omöjligt för människorna på taket att kika ut över kanten.

Med jämna mellanrum hörs dova smällar, när gasflaskor på våningarna under dem exploderar av värmen. De höga smällarna får Jacinto att sätta sig på huk, blunda och förbereda sig på döden: ”Fan att jag inte nådde längre”, mumlar den unge ekonomen ilsket för sig själv, medan han tänker på allt det som han önskar att hade hunnit med: att resa, se världens alla stränder och skaffa familj och få barn.

Klättrar tre våningar för att rädda kvinna

Klockan 9.35: På 16:e våningen har en liten grupp bankanställda sökt skydd i ett badrum.

Bankmannen Celso Bidingue sitter tillsammans med sex kollegor i det lilla, trånga badrummet på 16:e våningen. Som genom ett mirakel har elden ännu inte nått deras del av byggnaden.

När Bidingue lutar sig ut genom badrummets fönster får han långt nedanför sig syn på en kvinna i en färgsprakande, rosa klänning. Det är Bidingues kollega Tarsilla de Sousa, som han alltid haft ett gott öga till.

Den unga kvinnan tycks ha flytt till byggnadens 13:e våning, som inte är färdigbyggd. Våningsplanet står tomt utan kontorsmöbler. Kvinnan är ensam och ser väldigt rädd ut. Bidingue beslutar sig för att rädda henne.

I ett av kontoren rycker han ned en lång gardin och tar med den in i badrummet. Där knyter han fast gardinen och gör sig redo att klättra ned längs byggnadens fasad till fönsteravsatsen nedanför.

Ingen av de andra i badrummet vågar följa med, så Bidingue klättrar ned på egen hand. Med hjälp av gardinen och ren muskelstyrka lyckas han ta sig tre våningar ned till den vettskrämda kvinnan.

På våningarna under dem och över dem rasar branden, så det enda de kan göra är att vänta och hoppas på att de kan hålla ut. Från fönstren hör och ser de tragedin utspela sig på de andra våningarna: rop, skrik, eld och rök – och kroppar som virvlar genom luften från våningarna ovanför.

Även Tarsilla de Sousa talar om att kasta sig ut, men Bidingue förmår henne att avstå – han har inte klättrat tre våningar bara för att se henne kasta sig i döden.

Brandkårens slangar läcker

Klockan 9.35: Journalisten José Carlos del Fiol har sett cirka 15 personer kasta sig ut från byggnaden, men han fortsätter att fotografera.

Från sin utkikspost på rådhusets tak följer José Carlos del Fiol branden och brandmännens kamp för att rädda de inspärrade. Brandmännen rullar ut sina vattenslangar, men flera av dem är trasiga, och vattnet rinner ut på gatan, till ingen nytta.

Eftersom vattenstrålarna inte når mer än de nedersta av de våningar som brinner, får männen på de stora teleskopstegarna kämpa hårt för att nå de inspärrade. Glas, bitar av gipsskivor och brinnande inventarier från kontoren flyger runt öronen på dem.

På flera ställen väntar skräckslagna människor på hjälp ute på fönsteravsatserna på fasaden. När det går upp för dem att stegarna inte når upp till deras våningar hoppar emellertid flera av dem – antingen för att avsluta plågan eller i hopp om att kunna gripa tag i en av brandkårens stegar­ på vägen ned.

Fiol ser en person, som kastar sig ut från de översta våningarna, träffar en av stegarna – men utan att få tag om den. Nu börjar även flera helikoptrar komma fram. Joelmabyggnadens tak är inte byggt för att bära en helikopter, och de heta luftströmmarna från branden gör det mycket farligt för dem att flyga in över byggnaden.

Helikoptrarna kunde inte landa på byggnaden och räddade endast ett fåtal.

© Scanpix

Helikoptrarna landar därför i stället på helikopterplattformen på rådhusets tak, där Fiol befinner sig. Han konstaterar att ingen av dem medför vare sig stegar, rep eller krokar för att rädda de över hundra människor som befinner sig på taket av den brinnande byggnaden. Genom sitt objektiv kan Fiol se desperationen på Joelmabyggnadens takterrass.

I försöken att undkomma den svarta röken från branden har människor täckt mun och näsa med näsdukar och trasor av möbeltyg. Röken är emellertid för tjock, och Fiol ser med fasa hur många av dem kollapsar på taket – helt liv­lösa.

De fruktansvärda scenerna gör det svårt för Fiol att koncentrera sig. Han mår illa och vill helst bara fly. Medan han fotograferar kommer poliser upp på rådhusets terrass och säger åt alla att lämna byggnaden. Fiol ber att han ska få lov att stanna kvar, så att han kan fortsätta att fotografera, men poliserna insisterar.

När han kommer ned på gatan och lämnar området, känner han en avgrundsdjup sorg och förtvivlan. Trots det måste han skynda sig upp på redaktionen för att lämna in sina bilder.

Hur mycket han än försöker kan han emellertid inte glömma synen av alla de människor som hoppade i döden från höghuset.

Värmen får huden att bubbla

Klockan 10.15: När branden bröt ut försökte revisorn Mário Marinuchi och hans kollegor komma ned från 21:a våningen via trappan. När det inte gick, flydde de uppåt mot taket.

Trappan upp till taket är full av människor, som alla paniskt knuffas och trängs. Mário Marinuchi får kliva över flera som fallit omkull. Han stannar inte för att hjälpa någon. I likhet med alla andra tänker han bara på att komma ut ur det olidligt varma trapphuset, som känns som en bakugn.

När de till slut kommer ut på takterrassen, blir Marinuchi emellertid besviken. Där är det också outhärdligt varmt, men han är åtminstone ute i det fria. Marinuchi kommer ihåg när Andrausbyggnaden – ett höghus av samma slag som Joelma – brann i São Paulo två år tidigare.

Då räddades nästan alla boende från taket av helikoptrar. Han är säker på att det bara är en fråga om tid, innan samma sak händer här. Han behöver bara hålla ut.

Värmen är så intensiv att hans hud börjar bubbla, medan naglarna på hans fingrar lossnar från köttet.

Tiden går emellertid, utan att de människor som står på takterrassen ser några helikoptrar, och de känner hur taket blir varmare och varmare, efter hand som värmen äter sig genom våningsplanen.

Värmen och röken sticker i näsan, ögonen och lungorna, och för Marinuchi känns det som om han inte får någon luft. Runt honom börjar paniken sprida sig, och många skriker och gråter av förtvivlan.

Till slut dyker en helikopter upp, men i stället för att landa och rädda människor flyger den in över taket och släpper ned plastpåsar med mjölk och vatten.

Desperata kastar människor sig över påsarna, men ingen dricker vare sig mjölken eller vattnet. I stället sliter de upp påsarna och häller innehållet över sig för att svalka sig. Lindringen är emellertid kortvarig, för från våningarna under dem närmar lågorna sig taket.

Även om Marinuchi inte kan se lågorna känner han den förtärande hettan från dem. Värmen är så intensiv att hans hud börjar bubbla, medan naglarna på hans fingrar lossnar från köttet.

Smärtan är så svår att Marinuchi överväger att kasta sig i döden. Det är bara tanken på hans hustru därhemma som hindrar honom. Han ska överleva!

På gatan försökte många stoppa de inspärrade från att hoppa. På skylten står: ”Håll ut! Vi är med er!”

© ESTADÃO CONTEÚDO/folhapress

De flesta kastade sig i döden EFTER branden

När de inspärrade insåg att brandkåren inte kunde rädda dem valde många att hoppa från byggnaden. Även efter att elden dött efter en timme fortsatte människor att kasta sig ut, för att de trodde att branden fortfarande rasade. Totalt 40 personer omkom genom att hoppa från byggnaden, och av dessa hoppade cirka 30 efter branden.

De fallande kropparna var farliga för brandmännen. En brandman var på väg nedför en stege med en medvetslös flicka på ryggen, när en man hop­pade från 19:e våningen.

I nästa sekund hoppade en annan person från 16:e våningen. Männen ­träffade flickan, som slets med. Brandmannen överlevde för att hans fot fastnade i stegen.

Den ena takterrassen kollapsar

Klockan 10.25: Ekonomen Mauro Jacinto är också uppe på takterrassen, där värmen från branden blir värre och värre.

Mauro Jacinto befinner sig i helvetet. Hettan på den stora takterrassen är så olidlig att flera av hans kollegor utan förvarning har hoppat från takets kant.

För att undgå fler självmord och själva stå emot frestelsen beslutar ett antal av de över hundra bankanställda på terrassen sig för att patrullera takkanten för att hindra människor från att kasta sig ut.

”Håll ögonen öppna”, uppmanar en i gruppen Jacinto. Från takterrassen kan Jacinto se över till takterrassen på byggnadens södra tak, som även den är fylld med skräckslagna människor.

Medan han tittar kollapsar plötsligt det södra takets terrass och drar med sig alla ned i ett inferno av lågor. Synen får de överlevande på Jacintos terrass att skrika. Alla inser att samma sak kan hända på deras sida.

Jacinto känner hur hans hud bränns, men rädslan tvingar undan smärtan. Plötsligt märker han hur terrassgolvet ger efter, och tillsammans med flera andra faller han ned på betongen ungefär en meter under terrasskonstruktionen. Betongen är som en spisplatta. Jacinto svimmar.

Samtliga plan ovanför 12:e våningen, där elden började, blev helt utbrända.

© ESTADÃO CONTEÚDO

81 överlevde hettan på taket – 90 omkom

Totalt 188 personer omkom i Joelmabranden. Av dessa dog nästan hälften på byggnadens stora takterrasser.

Nästan 200 personer flydde under branden upp på Joelmabyggnadens två takterrasser. Byggnadens tak var inte färdigt, eftersom ägaren planerade att bygga fler våningar.

Därför utgjordes taket av endast en betonggrund, på vilken det låg en kraftig trästomme, som höll upp ett terrassgolv av tunna betongplattor.

Under branden blev båda taken extremt varma på grund av branden på våningarna nedanför, men även på grund av de lågor som slickade byggnadens sidor.

Värmen fick södra takets terrass att kollapsa. Samtliga 60 personer som befann sig på det södra taket omkom. På norra taket överlevde de flesta.

Marinuchi räddas av helikopter

Klockan 10.40: Mário Marinuchi har en längre stund sett en helikopter kretsa runt taket.

Med svidande ögon håller revisorn Mário Marinuchi koll på den helikopter som hänger i luften en bit från takterrassen. Plötsligt flyger den in lågt över honom, och i farten hoppar en brandman ned på terrassen.

Det väcker hoppet hos Marinuchi, för det måste betyda att myndigheterna har en plan. Några minuter senare dyker ännu en helikopter upp alldeles i närheten.

Marinuchi samlar all sin styrka och rusar mot helikoptern, varpå han kastar sig upp och griper tag om helikopterns landningsmede. Starka händer drar omedelbart ombord honom.

Inne i kabinen ligger mängder av vattenpåsar. Marinuchi ropar till besättningen att de ska kasta dem till människorna på taket. När vattnet kastats låter piloten helikoptern sjunka mot taket igen, och två andra personer lyckas gripa tag om medarna. När de tagit sig ombord, flyger helikoptern iväg med kurs mot sjukhuset.

Fotograf ser brandoffren

Klockan 12.00: När branden dött ut, lyckas fotografen Milton Soares få tillträde till den utbrända­ byggnadens parkeringshus.

Milton Soares får tränga sig fram bland stressade brandmän, sjuksköterskor och räddningsarbetare, som är på väg in i och ut ur Joelmabyggnadens garage.

På en av de första våningarna ser han en läkare, som ger första hjälpen till en person, som ligger livlös på golvet. En ung man säger att offret är en journalist, som hade försökt hjälpa till under branden.

Samma år som Joelma-branden hade filmen­ ”Skyskrapan brinner” premiär. Filmen ­handlar om en storbrand i ett höghus.

© Imageselect

Soares känner journalisten. Medan han intervjuar de räddningsarbetare som finns runt honom, reser läkaren sig upp med en uppgiven blick. Journalisten är död.

Trots att Soares är skakad tvingar han sig själv att fortsätta högre upp i byggnaden. På åttonde våningen kan ha se hur stora delar av betonggolvet har kollapsat och lämnat efter sig ett enormt hål med 20 meter i diameter.

På nästa våning är läkare i full gång med att ge första hjälpen till sotsvärtade offer för branden. När Soares tittar in på en av toa­letterna ser han mängder av döda kroppar staplade ovanpå varandra – det är alla de som läkarna inte har kunnat rädda.

Soares har aldrig tidigare sett så många lik, och då har han inte ens nått upp till de våningar där lågorna har dragit fram. Där är antalet offer betydligt större.

Tragedins omfattning är så fruktansvärd att han inte klarar av att fortsätta. Soares vänder om och lämnar Joelmas döda bakom sig.

Epilog

Artikeln har skrivits mot bakgrund av de många tidnings­artiklar med berättelser från ögonvittnen som brasilianska dagstidningar publicerade dagarna efter Joelmabranden och i samband med årsdagar för branden. Tidsangivelserna i artikeln är i en del fall kvalificerade gissningar, eftersom inte alla vittnen kunde ange tidpunkter.

Revisorn Osório Gonçalves da Silva skrevs ut från sjukhuset efter några dagar. Han kan inte förklara barnet som visade honom vägen ut och därefter försvann. Han kallar barnet ”en ängel”.

Bankmannen Celso Bedingue och kvinnan han klättrade ned till väntade i två timmar, innan de klättrade ned till tolfte våningen och räddades av brandkåren.

Ekonomen Mauro Jacinto räddades från taket av en helikopter. Han var svårt brännskadad och fick genomgå en hudtransplantation. I en intervju 2001 sa han: ”I dag värdesätter jag enkla saker: att prata med människor, att vara med familjen. Jag har insett livets sanna värde”.