Turkisk sultan utplånade grekisk ö

Under grekernas frihetskrig mot Osmanska riket på 1820-talet blev 120 000 invånare på ön Chios massakrerade, fördrivna eller sålda som slavar. Bara 900 öbor överlevde. Folkmordet upprörde européerna och tvingade stormakterna att skapa ett fritt Grekland.

Under grekernas frihetskrig mot Osmanska riket på 1820-talet blev 120 000 invånare på ön Chios massakrerade, fördrivna eller sålda som slavar. Bara 900 öbor överlevde. Folkmordet upprörde européerna och tvingade stormakterna att skapa ett fritt Grekland.

Bridgeman

”Döda alla män över 12 år! Döda alla kvinnor över 40 och alla barn under två!” Så löd ordern från den turkiske sultanen Mahmud II i april 1822. Därmed beseglade han 120 000 människors öde på den grekiska ön Chios.

Tusentals turkiska soldater landsattes på ön. De kom med krigsfartyg som hade korsat det smala sundet mellan­ det turkiska fastlandet och Chios. Soldaterna­ gick i land på stränderna söder­ om staden Chios och sedan gick de bärsärkagång bland husen.

Spädbarn kastades skrikande upp i luften och spetsades på sablar, kvinnorna utsattes för massvåldtäkter och männen höggs ned, sköts, brändes eller ­genomborrades med lansar.

Blodet forsade på stadens gator. Floden rann ut i havet, som färgades rött. Till och med de spetälska på stadens sjukhus höggs ned med kroksablar.

Unga kvinnor, flickor och pojkar drevs samman och fördes ut till de turkiska krigsfartygen där de stuvades in i lastrummen. Fångarna var värdefulla: de kunde säljas på slavmarknaderna i Turkiet och Mellanöstern.

Ett grekiskt ögonvittne berättade senare om den fruktansvärda dagen då han som pojke skildes från sin mor i hamnen. Moderns sista ord till honom­ blev att han skulle vara en duktig och flitig gosse.

”Kom ihåg”, sa hon, ”att de som köper dig knappast har överseende med dina fel och brister, som din far och jag. Läs dina böner varje dag och ge aldrig upp hoppet.”

När turkarna inte kunde hitta fler att döda eller ta till fånga i staden Chios, slaktade de husdjuren, tände eld på husen och plundrade kyrkorna.

Grekiskt uppror mot Turkiet

Vid den här tiden hade Grekland i mer än 300 år varit en del av det turkiska Osmanska riket som sträckte sig från Balkan till stora delar av Mellanöstern.

Men 1821 gjorde grekerna på Peloponnesos uppror mot det turkiska herra­väldet. Bönder med liar, högafflar och yxor anföll de turkiska soldater, köpmän, godsägare och ämbetsmän som bodde i landet med sina familjer. Mer än 30 000 turkar dödades under bondeupproret, de flesta av dem var civila.

Den brittiske­ poeten lord Byron var politiskt engagerad och deltog i den grekiska­ frihets­kampen.

© Flickr

Brittisk poet blev grekisk hjälte

Berättelserna om massakern på Chios väckte upprörda känslor hos européerna. Många skänkte pengar för att stötta grekernas frihetskamp, och den brittiske poeten lord Byron beslöt sig för att själv gå ut i krig.

Sommaren 1823 reste han till Grekland och anslöt sig till upprorsledaren Alexandros Mavrokordatos. Ur egen ficka donerade Byron 4 000 pund till den grekiska flottan. Men frihetskampen led av interna splittringar och Byron upptäckte snart att han befann sig mitt i ett inbördeskrig.

De stora framstegen upplevde grekerna först när England, Frankrike och Ryssland gick samman mot turkarna.

År 1832 tvingade de tre stormakterna fram ett grekiskt kungadöme som i början bara bestod av Peloponnesos, områdena kring Athen och ögruppen Kykladerna.

Byron fick dock aldrig uppleva grekernas seger. Han dog av en svår förkylning 1824, åtta år tidigare, men han hyllas än i dag som frihetshjälte i Grekland.

Grekerna skaffade sig kontrollen över städerna Korinth, Athen och Thebe, vilket fick upproret att sprida sig ytterligare. På många öar, bland andra Samos, vände sig grekerna mot turkarna. Grekiska handelsfartyg byggdes om till krigsskepp och otaliga greker som hade tjänstgjort i den turkiska flottan deserterade nu och anslöt sig till upproret.

Den turkiska flottan förlorade därmed sina mest erfarna sjömän och tvingades ersätta dem med oerfarna hamnarbetare.

Under 1821 lyckades upprorsmakarna­ samla en flotta som kunde sättas in mot öarna i Egeiska havet. Men Chios låg bara en mil från den turkiska kusten och här kunde den grekiska upprorsflottan inte hindra turkarnas flotta.

Öborna hade sultanens förtroende

Innan frihetskriget bröt ut var Chios det Egeiska havets pärla. Ön hade en nära relation med sultanens hov i Istanbul. Som skickliga sjö- och handelsmän hade chioterna i århundraden haft en särställning i hans imperium.

Dessutom hade Chios Medelhavets största produktion av mastix,ett bakteriedödande harts som bl.a. användes som tuggummi vid sultanens hov.

I det stora hela åtnjöt de driftiga chioterna många fördelar under det turkiska styret. De hade en hög grad av själv­styre och fem män från öns ledande familjer fungerade som ett öråd med ansvar för ekonomi, administration och skatte­indrivning. De stiftande också lagar och regler för handel och skeppsfart.

Bara ett par tusen civila turkar bodde­­ på ön, och de flesta tjänstgjorde på fästningen i staden Chios.

Den turkiske paschan (guvernören) lade sig sällan i öbornas förehavanden och han sände ytterst sällan ut sin garnison på patrull eller inspektion till ön.

Soldaterna­ och officerarna stannade i fästningen och i staden Chios.

De muslimska turkarna lade sig heller aldrig i religiösa frågor. Öborna fick behålla sin grekisk-ortodoxa tro; de hade en kristen biskop och flera hundra kyrkor och kloster.

Turkarnas milda politik på Chios ledde­ till att öborna bodde på Egeiska havets rikaste ö med stora intäkter från sjöfart och handel. Den rika överklassen på ön bodde i stora villor, hade sommarhus i bergen och gott om tjänstefolk.

På andra platser i Grekland skulle en grek till häst helst sitta av om en turk kom ridande mot honom – dess­utom fick grekiska ryttare inte bära sporrar. Men den sortens förnedrande regler hade sultanen befriat chioterna från.

De var Osmanska rikets mönstergreker som hade fogat sig och därför belönades de med stor frihet.

Chios ville bli turkiskt

När det grekiska frihetskriget bröt ut år 1821 vägrade chioterna helt enkelt att delta. De skickade sina ledare till upprorsmakarna och bad att få lämnas utan­för stridigheterna. De ville hellre lyda under den turkiske sultanen än riskera livet i ett tvivelaktigt uppror.

Efter den begäran såg de grekiska upprorsledarna chioterna som fegisar. Två gånger försökte rebellerna landsätta­ styrkor på ön för att tvinga fram ett uppror. Det första försöket misslyckades, men andra gången hade de större framgång.

I mars 1822 gick en styrka med 4 000 greker från ön Samos i land. De uppviglade några chiotiska bergsbönder till uppror men de flesta öbor stängde in sig i sina hus och de rikaste flydde till sommarhusen uppe i bergen. De flesta ville helst gömma sig tills oroligheterna var över.

©

Grekland slet sig lös

I mer än 300 år hade Grekland tillhört Osmanska riket. Men nu ville grekerna ha herravälde över sina egna områden.

Upprorsmakarna anföll fästningen i staden Chios där cirka 2 000 turkar hade förskansat sig. Men rebellerna var dåligt utrustade. Under skottväxlingarna­ med turkarna tog deras gevärskulor slut och de tvingades därför samla ihop de begagnade kulor som turkarna hade avfyrat mot dem.

Rebellerna från Samos insåg att fästningen var omöjlig att inta. I stället­ plundrade de bland sina landsmän. De stal smycken, dyra kläder och andra värdesaker från husen på Chios. Den 8 april drog de hem till Samos igen.

Turkarna härjade i tre månader

Chioterna lämnades åt ett ytterst blodigt öde. Sultanen kände sig bedragen av sina trofasta greker på Chios. Även om bara några tusen öbor hade deltagit i upproret var sultanen rasande.

Tre dagar efter det att rebellerna från Samos lämnat ön, landsatte turkiska krigsfartyg 7 000 man på Chios. En del av dem var snabbinkallade reserver, som bl.a. bestod av dömda brottslingar. De hade fått order att ödelägga hela ön.

I tre månader härjade turkarna. Enligt den grekiske historikern dr K. Fran-gomichalos mördades omkring 25 000 chioter, 15 000 dog av skador eller sjukdomar eller begick självmord.

Cirka 52 000 chioter fördes bort som slavar, medan 23 000 hann fly i skepp och mindre båtar till andra öar i Egeiska­ havet eller till det grekiska fastlandet. Bara 1 800 lyckades gömma sig och på så vis överleva massakern.

Dansk konsul hjälpte öbor på flykt

Några chioter sökte hjälp hos konsul­erna från de europeiska länderna. Den danske­ konsuln på ön försökte upprepade­ gånger stoppa massakern och hjälpte­ chioter att fly. Men detta avslöjades av turkarna och paschan lät då arrestera, tortera och avrätta den danske konsuln.

Öns brittiske konsul förrådde där­e­mot de öbor som vädjade om hjälp. Han lovade att ordna flyktbåtar mot betalning. I stället överlämnade han flyktingarna till turkarna.

I mitten av juni låg Chios i stort sett i ruiner. Sultanen skonade bara de 46 byar där bönderna odlade den dyrbara mastixen. Sultanen ville inte vara utan sitt tandvårdande tuggummi.

Men de grekiska upprorsmakarna var redo för ett nytt angrepp. Natten till den 19 juni kom två grekiska skepp till Chios från grannön Psara. De smög sig in bland skeppen i den turkiska flottan som låg för ankar utanför staden Chios. Just den 19 juni var sista dagen i muslimernas fastemånad ramadan och därför var turkarna på fartygen upprymda och inte särskilt vaksamma.

Turkiskt flaggskepp sattes i brand

Grekerna satte eld på sina egna skepp och seglade dem rakt in i de två turkiska flaggskeppen. De grekiska fartygen var fyllda med krut, svavel och torrt gräs. Det första skeppet missade målet och brann upp utan att orsaka någon skada.

Men det andra fastnade vid kapten Ali Pashas flaggskepp. Det brinnande grekiska skeppets bogspröt stack in i en öppen kanonlucka på flaggskeppet och lågorna slickade utefter relingen. Besättningarna på de två grekiska skeppen hoppade i räddningsbåtarna och försvann ut i den mörka natten.

Enligt loggboken på Ali Pashas flaggskepp fanns det 2 286 personer ombord – sjömän och soldater samt hundratals chiotiska kvinnor och barn som satt inlåsta i lastrummen.

Seglen, relingen och ett stort lager med kanvastält stod snart i lågor. I tre kvart brann skeppet och ingen vågade komma till undsättning eftersom ammunitionlagren exploderade med jämna mellanrum. Kapten Ali Pasha och många av hans män omkom och fångarna i lastrummen hade inte en chans.

Bergsbyn Anavatos på norra Chios bär tydliga spår efter massakern. Husen har stått tomma sedan trupperna 1822 nådde fram till byn och dödade alla som bodde där.

© Corbis

Ön återfick aldrig sin storhet

I dag har Chios bara hälften så många invånare som under sin storhetstid före 1822.

Efter massakern år 1822 låg Chios i stort sett öde.

Den turkiske sultanen försökte locka tillbaka de många chioterna till ön, och nya invånare lockades med löften om billig mark.

Men sultanens initiativ hjälpte inte mycket, Chios förblev i det närmaste utdöd.

Först när ön åter blev grekisk i början av 1900-talet började repatrieringen, men än i dag är antalet invånare bara 60 000 – hälften så många som under öns storhetstid i det Osmanska riket.

Förlusten av flaggskeppet krävde hämnd. De turkiska trupperna gick därför till angrepp mot de tidigare fredade mastix-byarna. De 46 byarna brändes ned till grunden och byborna dödades. Därmed var Chios helt ödelagt.

Nästan 120 000 greker hade levt på ön. Efter massutrotningarna fanns det bara 1 800 kvar. De hade gömt sig undan turkarna, men nu kostade hungersnöd och epidemier hälften av dem livet.

Sultanen ångrade massakern

Kort efter massakern insåg sultan Mahmud att han begått ett ekonomiskt mistag. Han förlorade avsevärda tull- och skatteintäkter från Chios, och dess­utom avstannade mastix-produktionen.

Sultanen erbjöd därför de chioter som flytt att återvända. Han utsåg en ny pascha, som efter att ha besiktigat de nedbrända byarna sa: ”Jag skulle gärna vilja återbefolka denna öken”.

En del av de landsflyktiga bönderna­ återvände. Men de rika chioterna – köpmännen och skeppsredarna – bo­satte sig i andra europeiska länder eller i USA. Där startade de nya verksamheter och ordnade insamlingar för att köpa slavarna fria, men bara ett fåtal av dem gick att finna och friköpas.

Chios blev aldrig mer någon livlig och välmående ö. Enligt en turkisk folkräkning år 1831 fanns det bara 8 558 kristna män på ön, 791 muslimer, 16 romer och 69 judar.

Det fanns nästan inga grekiska kvinnor. De flesta hade för länge sedan sålts på slavmarknader och de grekiska bönderna på Chios hade inte råd att köpa tillbaka sina fruar och barn.

Européerna var upprörda

I de andra europeiska länderna ledde massakern på Chios till en våg av sympati.

Men Frankrike och England tvekade länge att stödja frihetskampen. De båda stormakterna fruktade att ett svagt Turkiet skulle fresta Ryssland att erövra landet och därigenom skaffa sig tillgång till Medelhavet.

Inte förrän 1827 enades de tre kristna­ stormakterna om att skicka en gemen­sam flotta till Grekland. Den överraskade en stor turkisk flotta vid Peloponne­sos, där cirka 50 av 70 turkiska skepp antingen sänktes eller tvingades på grund.

Den turkiska flottan hämtade sig aldrig efter det sjöslaget, och året därpå tvingades Osmanska riket ingå ett avtal med stormakterna om bildandet av ett självständigt kungadöme i södra Grekland. Den grekiska nationalförsamlingen­ valde en bayersk prins till kung.