Titanics konstruktör gick ner med sin skapelse

Med sitt sinne för detaljer är den strävsamme Andrews den perfekte mannen för jobbet. Tillsammans med Alexander Carlisle, varvets direktör, kastar han sig över att rita och konstruera lyxfartyget.

Från mars 1909 förvandlas deras skisser och modeller steg för steg till en ståljätte. Den 269 meter långa kölen timras och den engagerade Andrews följer arbetet på stapelbädden, där 17 kranar hjälper varvsarbetarna att sätta ihop skrovet med tre miljoner nitar.

”Han tycktes ha en outsinlig energi och var ständigt upptagen av arbetet”, mindes en kollega.

För att göra Titanic extraordinärt säkert delar Andrews in skrovet i 16 vattentäta sektioner. Passagerna mellan sektionerna kan förseglas med vattentäta skott, så att de olika sektionerna sluter tätt och hindrar resten av fartyget från att översvämmas. Den senaste elektroniken gör att skotten kan stängas blixtsnabbt från bryggan.

”I händelse av en olycka, eller vid någon annan tillrådlig tidpunkt, kan kaptenen bara genom att trycka på en elektrisk brytare ögonblickligen göra fartyget närmast osänkbart”, skrev tidskriften Shipbuilder imponerat i ett specialnummer år 1911.

Den moderna säkerhetsåtgärden gör att varken fartygets konstruktör eller White Star Line ser någon som helst anledning att förse Titanic med räddningsbåtar till alla passagerare, särskilt med tanke på att lagen inte kräver det år 1912.

”Vi ägnade två timmar åt att prata om golvmattorna till förstaklasshytterna och en kvart åt att diskutera frågan om räddningsbåtar”, sa direktör Carlisle efter förlisningen.

Konstruktören intresserar sig för alla detaljer

På sommaren 1910 tar Andrews över ansvaret för Titanic som ny direktör för Harland & Wolff efter att Carlisle gått i pension. Den nya arbetsuppgiften passar Andrews, som betraktar lyxångaren som sitt eget fartyg.

Det är en stor dag för chefskonstruktören när Titanics tomma skal sätts i vattnet i maj 1911. Därefter firas de 100 ton tunga pannorna ner i pannrummet, varpå de fyra gigantiska, svartmålade skorstenarna monteras.

Nu kastar sig Andrews över uppgiften att förvandla stålmonstret till ett flytande lyxhotell.

Chefskonstruktören övervakar personligen snickarnas arbete, så att alla paneler uppfyller fartygets krav på exklusivitet. Även i tredje klass engagerar sig Andrews i minsta sak. Han låter installera elektrisk belysning och handfat i hytterna på de nedersta däcken.

Kring midnatt den 3 april 1912 anländer Titanic till Southampton, och under veckan före jungfruresan fortsätter Andrews att arbeta hårt.

”Herr Andrews hade inte en ledig stund. Han ordnade med saker som hyllor, bord, stolar, kojstegar och elektriska fläktar. Han sa att om han inte personligen gick igenom allt, så skulle han inte bli nöjd”, mindes hans sekreterare.

Först dagen före avresan mot New York kan Andrews andas ut.

”Titanic är nu helt klart och jag tänker att hon kommer att hedra den gamla firman i morgon när vi seglar”, skriver han till sin fru på kvällen den 9 april.

Titanic är ”nära perfektion”

På kajen i Southampton blir Titanic överöst av lovord. Tidningarna beskriver det som ”drömfartyget” och ”fartyget som överträffar allt annat flytande”.

Andrews har dock inte tid att njuta av berömmet. Hans närvaro på fartyget gör det visserligen möjligt för de fina passagerarna i första klass att träffa lyxångarens konstruktör, men hans egentliga roll är att säkerställa att allt fungerar ombord.

Varje dag går Andrews omkring med sin anteckningsbok och letar efter saker som behöver åtgärdas.

Han konstaterar att färgen på väggpanelerna på promenaddäck är för mörka, att det finns för många synliga skruvar i hytternas hatthängare och att damrummet skulle kunna bli mindre och ge plats åt extra hytter, eftersom moderna kvinnor inte i lika hög grad väljer att sitta för sig själva efter middagen.

Det är dock bara småsaker. Senare på dagen den 14 april säger han till en vän ombord att ”fartyget är så nära perfektion som den mänskliga hjärnan är förmögen”.

Strax före midnatt sitter Andrews i sin hytt, A-36, i första klass och sammanställer dagens anteckningar när kaptenen, Edward Smith, skickar bud efter honom. Fartyget har kört på ett isberg och ingen är bättre lämpad att bedöma skadorna än fartygets konstruktör.

De två går tillsammans ner i Titanics djup. Smith har stängt skotten, men hålet i skrovet är så stort att vattnet strömmar in i flera av de främre sektionerna.

När Andrews inser att sex sektioner är översvämmade förstår han att Titanics öde är beseglat.

Fartyget klarar att fyra sektioner fylls med vatten, men eftersom avdelningarna bara sträcker sig drygt tre meter ovanför vattenlinjen kommer ångarens ökande lutning att få vattnet att flöda över i nästa sektion och så vidare, från sektion till sektion.

Inget kan rädda Titanic från att sjunka till havets botten.

Andrews säger tyst till kaptenen att fartyget sannolikt bara kommer att kunna hålla sig flytande i ytterligare en och en halv timme.

Andrews skyndar på folk

Fem minuter över midnatt den 15 april ger kapten Smith order om att räddningsbåtarna ska göras klara. Andrews försöker hantera situationen på bästa sätt.

”Det är mycket allvarligt, men säg det inte till någon, för då kommer det att utbryta panik”, säger han till stewardessen Mary Sloan.

Andrews vet att oro och upprörda känslor inte kommer att föra något gott med sig, men efter hand som tiden går inser han att många ombord tar alltför lätt på situationen. De tror inte att fartyget kommer att sjunka.

”Sa jag inte att ni skulle ta på er räddningsbälten”, snäser han åt stewardessen Annie Robinson.

För rikemannen John B. Thayer och hans tonårige son medger Andrews vid halv ett-tiden att ångfartyget inte har ”mer än en timme kvar”.

Chefskonstruktören försöker så lugnt som möjligt eskortera kvinnorna i båtarna: ”Ni kan inte välja och vraka mellan båtarna. Tveka inte! Skynda er! Skynda er!”

Efter hand som fören börjar luta alltmer bedömer Andrews troligen att han inte kan göra så mycket mer.

Den 39-årige chefskonstruktören lämnar däcket, där paniken nu sprider sig, och går ner till röksalongen i aktern. Där ska han möta döden.

Konstruktören går ner med sitt fartyg

När stewarden John Stewart som den sista överlevande ser Andrews klockan 2.10 befinner sig Titanics konstruktör i röksalongen.

En räddningsväst ligger på ett grönt filtbord och Andrews står och tittar på tavlan Plymouth harbour, som hänger ovanför kaminen.

Bilden föreställer Titanic i sundet utanför hamnstaden Plymouth, som fartyget skulle ha passerat under återfärden till England. Tanken var att chefskonstruktören skulle återvända hem i triumf, som geniet bakom världens största och mest luxuösa fartyg. I stället har han misslyckats kapitalt.

Efter fem dygn till havs glider Titanic ner i Atlantens djup. Med sig i döden tar järnjätten Thomas Andrews och ytterligare drygt 1 500 personer.