Omgivna av endast berg och is är passagerarna dödsdömda. Och för varje dag som går blir de döda kropparna allt fler.

Strandade i Anderna

År 1972 störtar ett flygplan med 45 passagerare i ett öde, kargt och snötäckt bergslandskap i Chile. De överlevande är nära att svälta ihjäl och tvingas göra ett makabert val: antingen äta sina döda vänner – eller att också dö.

14 september 2015 av Hakon Mosbech

Feststämning i avgångshallen

Stämningen i avgångshallen är uppsluppen. Klockan är bara 6 på morgonen men med alla skrattande och uppspelta människor på flygplatsen i Montevideo påminner den mest om en stor festsal.

Spelarna i rugby­laget Old Christians har väntat länge på den här resan. Nu väntar en femdagarsresa till Chile­ och en efterlängtad uppvisningsmatch mot ett av de bästa lagen i landet.

De unga männen har klätt sig i sina bästa kläder: kavaj och långbyxor. De småpratar förväntansfullt om resans mål – i Chile finns det billiga­ varor och massor av vackra flickor, sägs det.

Förutom de 15 rugbyspelarna väntar även 25 av deras närmaste släktingar och vänner otåligt på att få gå ombord i flygplanet. I kön till incheckningen står Nando Parrado, 22, tillsammans med sin syster Susana och modern Eugenia. Alla tre kramar och kysser fadern och säger adjö till honom.

Nando vet att de måste flyga snart. På eftermiddagen möter den varma luften från Argentinas slätter de kalla vindarna från Anderna och bildar en farlig turbulens. För bara tre månader sedan försvann ett flygplan med sex passagerare­ ombord bland bergen.

När den reslige Nando går ut på startbanan ser han det skinande vita Fairchild F-227-planet framför sig. För att spara pengar har rugby­klubben chartrat planet från landets flygvapen. Flygplanet är så gott som nytt och de unga männen får veta att piloten har flugit över Anderna 29 gånger.

Nando sätter sig bredvid sin bäste vän Panchito. Planet lyfter och efter en stund läser spelarna serietidningar och äter godis. Under dem ligger det vidsträckta, gröna Pampas och Andernas berg reser sig framför flygplanet som en enorm, ogenomtränglig vägg. Nando har aldrig sett någonting högre än kullar och han tänker att de taggiga, snötäckta bergstopparna ser ut som en gigantisk underkäke.

Stewarden meddelar att de inte kommer att flyga över bergen på grund av vädret. Planet måste landa i Mendoza i Argentina och vänta tills vädret blivit bättre. Passagerarna suckar besviket när nedstigningen börjar.

Rugbylaget Old Christians är ett av de bästa i Uruguay och har några år före kraschen vunnit det uruguay­anska mästerskapet.

Ett ödesdigert val

Nästa dag har det klarnat upp men piloterna står inför ett dilemma. Det blåser hårda vindar bland bergen och flygplanet kan kastas runt av lömska stormar.

De båda piloterna känner sig emellertid tvungna att flyga trots turbulensen. Annars måste de vända hemåt igen och då går de miste om de pengar som de så väl behöver. De ber en av traktens ­piloter om råd; han har just flugit över Anderna i ett rykande flygplan. Han berättar att resan är svår men inte omöjlig. Efter det kallar ­piloterna på sina passagerare: Klart för start.

Rugbyspelarna jublar och retar några argentinska flickor med att deras land är fattigt och bara har råd med gamla, stinkande flygplan.
”Vårt plan kom åtminstone över Anderna”, svarar flickorna kaxigt. ”Det är väl mer än vad ert kommer att göra.”

Kl. 14.18 lyfter flygplanet. Det stiger snabbt upp över det ödsliga landskapet, en öken som består av sten och snö. Bergen reser sig mot himlen och planet flyger in i passet, omgivet av moln på alla sidor. Piloterna tar upp planet ovanför molntäcket där sikten är betydligt bättre. ­Bara en enda sak förändras under resans gång: medvinden blir till kraftig motvind.

Inne hos passagerarna är stämningen på topp igen. De unga männen går omkring i mittgången och kastar en rugbyboll till varandra när stewarden kommer in och säger att alla måste sätta sig ned och spänna fast säkerhetsbältena.

”Vi kommer snart in i dåligt väder. Planet kommer att dansa lite, men ta det bara lugnt”, säger han innan planet börjar skaka och hoppa. De flesta passagerare kippar efter andan, andra skämtar: ”Fallskärmar på!”

Än en gång hamnar planet i en luftgrop och faller fritt i flera hundra meter. Nandos mor tittar upp från sin bok men ser bara ett tjockt molntäcke utanför fönstret. Hon tar Susana i handen. Nando fortsätter att prata med sin vän utan att knäppa bältet.

Nu faller planet igen som en sten genom luften. ”Olé!” ropar en av spelarna.

Vingarna slås av

Utanför fönstren försvinner molnen och passagerarna kan se ut igen. En bergssida tornar upp sig farligt nära den ena vingspetsen. Flera av passagerarna börjar be, andra håller kramp­aktigt fast i stolen framför sig. Motorerna vrålar när planet försöker stiga igen.

Det ser ut att lyckas men så hörs ett öronbedövande brak – den högra vingen slår emot bergssidan. Vingen har slitits loss, den gör en saltomortal längs flygplanskroppen och hugger ett stort hål längre bak i planet.

På några sekunder störtdyker trycket i kabinen och suger allt och alla mot det gapande hålet. Tidningar, bagage och kroppar virvlar runt. Stewarden, navigatören och tre rugby-spelare lyckas inte hålla sig kvar. Framför ögonen på de chockade passagerarna slungas de ut ur planet på 4.000 meters höjd.

Nu slits även den vänstra vingen av och ett propellerblad från vingen far iväg och skär djupt in i ­flygplanskroppen. Fairchildplanet ­störtar rakt mot marken. Det slår in i en bergvägg, landar på buken och kanar framåt som en släde. Ytterligare två rugbyspelare slungas ut. Tunga flygplans­stolar slits loss, kastas framåt och brakar in i de passagerare som sitter framför dem.

Nando hinner inte tänka. Han slungas ur sätet och allt blir svart. Planet glider fortfarande framåt och passagerarna tjuter av skräck. En röst ber högt. Sedan – i samma ögonblick som rösten säger det sista ordet i bönen – stannar flygplanet. Ingen explosion. Ingen eld. Bara tystnad.

Vraket vaknar till liv

Sakta börjar passagerarna i kabinen att vakna till liv. De jämrar sig och ropar på hjälp. En 19-årig medicinstuderande i rugbylaget, Roberto­ Canessa, kravlar sig loss och börjar se till de skadade. Tillsammans med några lagkamrater försöker han flytta undan de stolar som klämmer fast andra passagerare men med den tunna, syre­fattiga luften blir varje rörelse mödosam och många av passagerarna är chockade.

Roberto sätter sig på knä intill en svårt lemlästad kvinna. Det är Eugenia, Nandos mor. Hon är död. Bredvid henne ligger Nandos syster, hon lever fortfarande men är svårt skadad och blodet strömmar ned över ögonen på henne. Nando ligger medvetslös.

Roberto är säker på att även han är död men känner plötsligt en svag puls. Han kommer inte att överleva, tänker Roberto och går vidare. Hos en man sticker benpipan ut ur benet, och lagkamraten Enrique Platero, har fått ett stålrör i magen. Inälvorna väller ut.

Roberto och Zerbino, en annan medicinstuderande i laget, tillverkar förband av tyget från stolarna. En medelålders kvinna med brutna ben ligger fastklämd under en hög stolar och skriker på hjälp. Männen försöker lyfta bort stolarna men orkar inte.

När lukten av bensin sprider sig i planet fruktar några att det ska explodera och tar sig ut. De sjunker genast ända upp till låren i snön. En kommer på idén att binda fast kuddar under fötterna som ett slags snöskor. Runt om dem är det fullständigt öde – bara snö och grå bergväggar överallt. Männen har bara skjortor på sig och den isande kylan river i skinnet. Ingen har packat ned kläder för att klara minusgrader.

Några börjar leta efter planets radio. I cockpiten ser de att piloterna ligger fastklämda under instrumentbrädan. Den ene är död – den andre vädjar svagt om hjälp. Det är omöjligt att få loss honom. Männen ger honom snö att dricka. Gång på gång stammar han fram: ”Vi passerade Curicó.”

Piloten frågar efter sin pistol. Han blöder ur näsan och vet att han inte kommer att leva länge till. Radion är död.

Passagerarna sover bland lik

Mörkret har sänkt sig och lagkamraterna räknar till 32 överlevande. De måste tillbringa natten i flygplanet. På grund av alla trasiga stolar finns det nästan ingen plats kvar på golvet så bara de som är svårast skadade får ligga ned – bland andra den medvetslöse Nando och hans syster.

Snö blåser in genom det stora hålet i flygplanets akter och några av passagerarna söker lä bakom en vägg av stolar och resväskor, men vinden blåser omkull den gång på gång.

De överlevande lägger sig mellan liken, tätt intill varandra för att hålla värmen. I mörkret hör de fortfarande hur piloten jämrar sig. ”Vi passerade Curicó”, upprepar han och ber att få sin pistol.

Några försöker flytta kvinnan som sitter fast under stolarna men hon skriker av smärta. Det är omöjligt att få ut henne. En av passagerarna håller henne i handen medan hon skriker. I mörkret hörs en medpassagerare ropa i frustration att hon ska hålla käften.

Susana kan inte förstå vad som hänt hennes mor: ”Mamma, mamma, låt oss komma bort härifrån”, upprepar hon hela tiden mellan sina oändliga böner.

Urin och blod överallt

Nästa morgon är lagkaptenen Pérez den förste som går ut ur planet. Vraket ligger till hälften begravt i snö, upptäcker han. Åt ena hållet ligger en istäckt, öde dal så långt ögat kan nå. Åt de andra hållen tornar branta berg upp sig.

Roberto och Zerbino börjar undersöka de skadade. Ytterligare tre passagerare har dött under natten. Susana verkar också död med stelfrusna, mörklila fötter men plötsligt börjar hon ropa på sin mor igen.

Roberto har bara studerat medicin i ett par terminer och har varken kunskaper eller resurser för att kunna hjälpa henne. Han säger åt alla­ med brutna lemmar att stoppa dem i snön för att dämpa svullnaden.

Kvinnan som ligger fastklämd under stolarna är nu helt tyst. Några rugbyspelare drar ut hennes livlösa kropp i snön. Inälvorna hänger fortfarande ut ur Enriques blödande sår i magen. Zerbino desinficerar med eau-de-cologne och syr ihop såret med en tråd.

Under morgonen tystnar pilotens klaganden. Endast en besättningsman, mekanikern, lever fortfarande och han har gråtit ända sedan planet störtade. Det finns inga nödransoner i planet, berättar han. Och radion fungerar bara med de batterier som satt i planets försvunna stjärt.

Pérez ransonerar maten. De har fem flaskor vin, två flaskor likör och en och en halv flaska whisky att leva på. I matväg hittar passagerarna åtta chokladkakor, fem nougatstänger, karameller som ligger utspridda på golvet, några dadlar, plommon, mandlar och lite kex. Till frukost får var och en av de överlevande en bit choklad och lite vin ur locket från en deodorantflaska.

Följande dag har vädret klarnat upp. ”Nu kan räddningstjänsten se oss och komma till undsättning”, säger männen till varandra.

Nu har de piggnat till tillräckligt för att organisera sig. Första uppgiften blir att skaffa vatten. När de äter snö blir det iskallt i munnen och gör ont. En ung man har hämtat sig så mycket från chocken att han har börjat tänka kreativt.

Han viker en tratt av material från en flygstol och placerar den över en flaska. Sedan lägger han lite snö i tratten och riktar den mot solen. Snart rinner små droppar ned i flaskan.

Peréz delar in de friska passagerarna i grupper. Några ska vårda de skadade, andra blir kabin­ansvariga och vattensamlare. De sistnämnda får svårt att hitta snö som inte är förorenad – det är blod, olja och urin överallt.

Nando vaknar upp

Först är allting svart. Sedan börjar mörka siluetter att röra sig mellan ljus och skugga.

”Hör du mig? Är du okej?”, säger en röst och plötsligt ser Nando ett ansikte. ”Vakna!”

Nando känner sig kall. Det värker i bröstkorgen och han kan inte prata. Nu känner han igen Robertos ansikte.

”Vad har hänt? Var är vi?”

”Du har varit medvetslös i tre dagar.” Roberto ser plågad ut. ”Vi har störtat bland bergen.” Nando ser på sin kropp och upptäcker att hans skjorta är röd av blod.

”Var är mamma? Var är Susy?”

Zerbino, som nu också står bredvid honom, svarar inte. Nando frågar igen: ”Var är de?!”

Zerbino ser honom i ögonen. ”Din mor är död.”

Nando kämpar sig bort till Susana och håller om henne. Hon är svårt skadad och ropar på sin mor. Nando begraver ansiktet i hennes hår.

”Du måste hjälpa Susana. Massera hennes fötter och hjälp henne att äta och dricka”, säger Roberto. Nando masserar sin syster för att hålla henne varm men huden faller av. Det tjänar ingenting till. Susana blir allt svagare. Hennes fötter är nu svarta av köldskador.

Plötsligt hörs ett kraftigt buller. Ett flygplan stryker över himlen och nästan alla de över­levande rusar upp. De vinkar allt vad de orkar och håller upp blanka metallbitar mot solstrålarna för att synas.

Men det vita flygplansvraket är lika vitt som snön. Männen målar snabbt ”SOS” med nagellack och läppstift, men det syns knappt. Lite senare dyker ännu ett räddningsplan upp. Det ser ut som om det vippar med vingarna när det flyger över vraket. Några av männen jublar; piloten måste ha sett dem.

Men ingenting händer. På natten hörs fortfarande skrik från de skadade. Det finns inte tillräckligt med plats i vraket. Roberto får en ny idé och bygger hängkojer till de svårast skadade.

Nando håller om sin syster och försöker sova. Han ser sorgen i hennes ögon. Hon andas oregelbundet och tungt. Medan han sitter hos Susana blir han långsamt besatt av tanken på att ge sig iväg i stället för att vänta på hjälp. Nästa morgon berättar Nando om sin idé för Carlitos. ”Du kommer att frysa ihjäl i snön”, svarar vännen.

”Inte om jag har tillräckligt med kläder.”

”Då svälter du ihjäl i stället”, säger Carlitos och säger att man inte kan överleva på bara vin och choklad.

”Då skär jag kött från en av piloterna. Det var trots allt deras fel att vi hamnade här”, säger Nando torrt. Carlitos tar inte kommentaren på allvar men även han är osäker på om räddningsmanskapet kommer att hitta dem. Det har nu gått fyra dagar sedan kraschen och maten kommer snart att ta slut.

Expeditionen misslyckas

En av passagerarna hittar en karta hos piloterna men ingen vet var planet har störtat. Sedan kommer någon ihåg att piloten flera gånger nämnde ”Curicó” innan han dog. Männen hittar den chilenska staden på kartan. Om de går västerut kommer de till bebyggelse, tänker de. Men åt det hållet reser sig de väldiga bergen.

De överlevande kommer överens om att skicka iväg en expedition. Den ska undersöka bergen västerut och leta efter flygplansstjärten som kanske innehåller batterierna till radion.

Nästa morgon ger sig Roberto, Carlitos och två andra iväg. Expeditionen blir en katastrof. Männen sjunker ned i snön, de kommer ingenstans och måste utmattade vända tillbaka igen.

”Vi klarar det aldrig”, säger Roberto när de går tillbaka. ”Se bara hur svaga vi är utan mat.”

Carlitos minns vad Nando sa.

”Han sa att han tänkte äta en av piloterna för att komma härifrån om vi inte blir räddade.”

De fyra männen vandrar tillbaka under tystnad. Vid flygplanet är stämningen lika långt ­under fryspunkten som den isande vinden. Om fyra av de starkaste rugbyspelarna inte lyckas ta sig härifrån är de alla fast bland bergen.

Maten tar slut

Den åttonde natten vaknar Nando av att Susana har kallnat i hans armar. Han blåser luft i hennes lungor medan tårarna strömmar nedför kinderna på honom. Han kan ingenting göra, hon är död. Hela natten håller han den livlösa flickan intill sig medan han skakar av sorg. Nästa morgon bär han ut sin syster i snön.

Nu börjar dagarna att flyta ihop. Medan Nando återfår sina fysiska krafter blir många andra allt svagare. Svälten tär på de överlevande som tappar balansen och raglar omkring, svaga och omtöcknade. De äter långsamt för att få maten att vara längre men de utdragna måltiderna känns som tortyr. Ransonerna är snart slut och det finns ingenting ätbart bland bergen.

Roberto samlar de överlevande och kommer med förslaget. Om de ska ha någon chans att överleva, förklarar han, blir de tvungna att äta kött från de döda.

”Själarna har lämnat deras kroppar”, säger han. ”Det är kött. Ingenting annat.”

Zerbino stöder förslaget. Han säger att om han dör ska de andra äta upp honom. De har en moralisk skyldighet att överleva.

Ingen säger någonting. Fem man går ut i snön och faller på knä vid ett fruset lik. De vänder det så att ansiktet hamnar ned i snön. Osäkert hackar de ut tändsticksstora bitar kött med en glasbit och tar med sig köttbitarna tillbaka till planet. De ser tysta på varandra. Roberto tar en köttbit. Han tvekar, plötsligt förlamad av skräck. Sedan tar han ett djupt andetag, stoppar köttet i munnen och sväljer.

Nästa dag mår alla bra. Ingen har blivit sjuk eller straffats av Gud, vilket några av de unga männen fruktat. Men Pérez har dåliga nyheter; han har fått en transistorradio att fungera och hört att allt sökande efter planet har avblåsts. Myndigheterna har gett upp allt hopp om att hitta överlevande.
Nästan alla börjar gråta. Bara Nando tittar lugnt mot bergen i väster.

De flesta är nu desperata och nästan alla äter människokött. De få som fortfarande vägrar att äta upp släktingar eller vänner är nära att dö av svält. Några värmer köttet. Tillagningen förändrar smaken så att det påminner om oxkött.

Lavin begraver flygplanet

En natt dånar en lavin av tung snö ned över flygplanet. Nando hinner varken se eller höra någonting förrän han är inkapslad och förlamad av kall snö. Han andas långsamt, snön trycker ihop hans bröstkorg. Lungorna är nära att ­explodera när en av lagkamraterna gräver fram honom.

Lavinen har dödat åtta personer, bl.a. lagkaptenen Pérez. Bakänden på planet, den enda utgången, är spärrad. Syret börjar ta slut. De måste göra ett hål i skrovet för att kunna andas. Medan de andra lyser med cigarrettändare hackar Nando i taket med en järnstång. Han är rädd att det finns tjockt med snö även på taket, men stången går igenom och månskenet lyser in i flygplanet.

Nästa morgon slår de överlevande sönder fönstret i cockpiten och klättrar ut. En våldsam snöstorm rasar omkring dem. De är fångade. ­Hela dagen, och även nästa dag, sitter de instängda. För att överleva äter de det färska köttet från nattens offer. Till sist, på den tredje dagen, kan de hugga sig ut i det fria igen.

Bara 19 av de ursprungligen 45 passagerarna är ännu vid liv och Nando är fast besluten att ge sig iväg och hämta hjälp. Männen utser en liten grupp som ska ta sig över bergen i väster när vädret blir mildare. Nando, Roberto och Antonio Vizintín, med smeknamnet Tintin, är självskrivna. De tilldelas mer mat och färre arbetsuppgifter så att de kan hämta kraft inför resan.

När de tre männen till sist ger sig av är de nära att frysa ihjäl i snön. De blir tvungna att vända om.

Människoköttet tar slut

Läget blir allt mer desperat. Nu har de varit fångna i bergen i drygt 50 dagar. De döda börjar ruttna och snart tar liken slut. Flera passagerare har blivit sjuka av mineralbrist. Några börjar äta de kroppsdelar som tidigare var tabu: händer, fötter, testiklar, märg och levrat blod. Även hjärnorna blir uppätna, med kranierna som skål.

Om de ska hinna hämta hjälp är det nu eller aldrig, tänker Nando. Han lyckas övertala Roberto och Tintin att ge sig ut på en sista expedition över bergen i väster. Det är sista chansen.

Klockan 5 en decembermorgon ger de sig av. Nando har fyra par byxor och strumpor på sig men kölden tränger igenom ändå. Snön är blöt och mycket tung att gå i för de unga männen. Avstånden är bedrägliga i bergen. Varje gång de tror att de har nått toppen tvingas de besvikna inse att de bara passerat ännu en höjd. ”Vi kommer aldrig att nå toppen”, suckar Roberto. ”Vi riskerar livet för varje steg vi tar.”

Bergssidan är nästan lodrät och männen kan bara ta sig fram genom att gräva fotsteg i snön. Nando kommer först till toppen men triumfen varar bara några sekunder: ingenting grönt, bara­ berg så långt ögat når. För första gången känner Nando att hoppet är ute. Han vill skrika högt av frustration men upptäcker då en ljusning mellan två berg. ”Nej, det kommer att ta 50 dagar att gå dit, och vi har bara mat för tio”, säger Roberto.

Nästa morgon skickas Tintin tillbaka till vraket. På så vis blir det mer människokött kvar till de båda andra på vandringen.

Räddade i sista sekunden

Sammanbundna med ett nylonsnöre stapplar Nando och Roberto sakta ned för det branta berget. Luften är tunn. Roberto talar hela tiden högt med Gud.

Efter sex dagars slit på en ranson av människokött och rom når de bergets fot. Nando går främst, Roberto går utmattad bakom honom. Plötsligt är snön borta och för första gången på två månader ser männen växter: små tuvor av gräs, mossa och blommor. Med glädjetårar i ögonen känner de hur hoppet vaknar till liv.

Roberto orkar nästan inte mer. Han är så utsvulten att han ständigt håller på att falla omkull. Varje steg är en plåga och bara Nandos rop och förolämpningar driver honom vidare.

Utmattade slår de läger vid en flod. Roberto faller ihop på fläcken medan Nando letar ved. Solnedgången ger långa skuggor som verkar röra­ sig. Plötsligt ser det ut som om en varelse­ kommer ut ur skuggorna.

Med en kraftansträngning reser sig Roberto upp och ropar på sin vän. Båda springer åt det håll där Roberto tror sig ha sett något röra sig. Flämtande stannar de vid en hög sten.

”Jag är säker på att det var en man”, mumlar Roberto besviken.

Nando skakar på huvudet och vänder för att gå tillbaka till lägret. Med ryggen mot floden hör de ett rop. Där, på den andra stranden, ser de inte en, utan tre män till häst. De är räddade.

Piloten räknade fel

Vid kraschen bryts planets båda vingar och stjärten av. Kvar finns bara flygplanskroppen som de överlevande söker skydd i.

Enligt flera oberoende utredningar berodde flygkraschen i Anderna i oktober 1972 på att flygplanets piloter gjorde ett misstag.

På grund av tjocka moln kunde piloterna inte se var de flög och de var därför tvungna att räkna sig fram till hur långt de hade flugit över Anderna. Men piloterna glömde att räkna med den kraftiga motvinden som sänkte flygplanets fart – det hade inte flugit så långt på rutten som piloterna trodde. Därför påbörjade piloten nedstigningen mot Chiles huvudstad Santiago för tidigt, medan planet fortfarande befann sig över bergen.

Under landningen slog planet emot en bergssida och vid kolli­sionen slets båda vingarna och stjärtrodret av. Endast flygplanskroppen landade i snön. Vraket och de 45 passagerarna strandade på ca 3.500 m höjd i ett isolerat bergsområde vid gränsen mellan Chile och Argentina.

Kannibalism förläts

Nando Parrado och Roberto Canessa blev – efter nio dagars mödosam vandring i Anderna – räddade av en grupp chilenska boskapsbönder. Först trodde bönderna att de överlevande var terrorister och lämnade dem kvar, hungriga och svaga.

Men den ene chilenaren kom ihåg att han hade hört talas om en flygplanskrasch bland ­bergen och dagen därpå återvände han för att fråga ut Nando och Roberto. Och snart fick de båda männen sova i en säng och äta sig mätta på vanlig mat för första gången på 70 dagar.

Bönderna tillkallade två helikoptrar och med Nando som guide kunde myndigheterna rädda de sista nödställda den 23 december 1972. Totalt 16 av flygplanets 45 passagerare hade överlevt de 72 dagarna i Andernas snö.

Räddningsaktionen väckte stor uppmärksamhet i internationella media och de överlevandes spektakulära ­berättelser hamnade på omslaget i all världens tidningar. Särskilt uppgiften om att de överlevt genom att äta sina omkomna vänner och släktingar väckte stor ilska och debatt. Men såväl anhöriga till de döda som katolska kyrkans ledare uttalade offentligt sitt stöd för de överlevandes desperata agerande.

Historien om flygkraschen har blivit känd genom Piers Paul Reads bok Alive (Vi lever!) som publicerades 1974 och genom filmen från 1993 med samma namn.

Artikeln bygger på ögonvittnesskildringar ur böckerna Miracle In The Andes av Nando Parrado och Alive av Piers Paul Read.

Kanske är du intresserad av...