Ett barnhem utanför Charkiv har år 1933 fyllts med undernärda ukrainska barn. Alla har uppsvälld mage och deras skrik är hjärtskärande. De har ont och de är såriga över hela kroppen. En dag är de emellertid egendomligt tysta.
Oroade tassar två av barnhemmets frivilliga skötare in för att se efter varför. En flock barn har samlats runt en pojke.
”De andra barnen åt av lille Petrus. De slet loss små bitar av honom och stoppade dem i munnen. Lille Petrus gjorde likadant. Han slet loss bitar av sig själv och åt. De övriga barnen lade läpparna mot hans sår och drack av hans blod. Gråtande bar vi bort barnet från de hungriga munnarna”, berättade en av skötarna.
På våren 1933 råder död och desperation överallt i sovjetrepubliken Ukraina. Varje dag svälter omkring 10 000 personer ihjäl i en katastrof som Stalin har iscensatt för att tvinga ukrainarna att rätta in sig i ledet.
Stalin befarar ett uppror
Sedan mitten av 1700-talet hade Ukraina varit en del av det ryska imperiet, men under månaderna efter den ryske tsarens fall 1917 förklarade sig landet självständigt. Friheten blev emellertid kortvarig.
Få bilder av katastrofen kom ut. Det här fotot av en död kropp i Charkiv togs av österrikaren Alexander Wienerberger (1891–1955), som var direktör för stadens kemiska fabrik.
Kommunisternas maktövertagande i Ryssland utlöste ett inbördeskrig mot de tsartrogna nationalisterna och striderna spreds snart till Ukraina. Kommunisterna segrade 1921, och året därpå inlemmades Ukraina i det nybildade Sovjetunionen.
Inbördeskrigets förödelse kom att prägla livet i Ukraina. Tio år efter revolutionen var förhållandena fortfarande kritiska. Hungriga ukrainare tvingades köa i timmar för att få bröd.
Även under tsaren hade invånarna emellanåt drabbats av svält, men enligt den kommunistiska propagandan skulle nöden nu höra till det förflutna, eftersom Sovjetunionen var ett paradis för arbetare och bönder. Svälten fick därför missnöjet att öka bland ukrainarna.
”Folket har förts bakom ljuset”, proklamerade en affisch, som uppmanade arbetarna till strejk.
Diktatorn Stalin styrde Sovjetunionen från 1922 till sin död 1953.
Ukrainarnas reaktion tvingade Stalin att göra något. För att inte lida samma öde som den mördade tsaren tog han 1929 till drastiska åtgärder: Jordbruken skulle tvångskollektiviseras för att staten skulle få kontroll över livsmedelsproduktionen.
Inga bönder fick äga vare sig mark eller djur. Nu skulle alla i stället arbeta för staten.
Bönderna förlorar allt
Sedan mitten av 1920-talet hade kolchoser, kollektivt organiserade jordbruk, etablerats runtom i Sovjetunionen. Processen var medvetet långsam för att livsmedelsproduktionen inte skulle kollapsa.
Brigader av partifunktionärer och ungkommunister från städerna kommenderades under soldatbeskydd ut för att genomföra Stalins plan.
I Ukraina deporterades minst 50 000 personer efter att ha anklagats för att vara ”kulaker”, det vill säga storbönder och kontrarevolutionärer som saboterade det kommunistiska paradiset.
På 1930-talet hämtades böndernas grödor i långa korteger, som transporterade spannmålet till Sovjetunionens storstäder.
Sovjetunionen tjänade stort på Ukrainas spannmål
Under Stalin var spannmål en så viktig gröda att den inte bara kunde överlämnas åt bönderna. Statens intressen kom i första rummet, även om det innebar att bönderna svalt.
Omläggningen av det ukrainska jordbruket ledde till en minskad spannmålsproduktion, men trots att rapporter om republikens hungerkatastrof nådde Moskva fortsatte Sovjetunionen att exportera spannmål. Både 1932 och 1933 sålde Sovjetunionen 1,7 miljoner ton till utlandet.
Exporten fick in utländsk valuta, så att Sovjetunionen kunde köpa maskiner till den industrialisering som Stalin ville se. Stora mängder spannmål fördelades också mellan Sovjetunionens städer för att arbetarna skulle få mat.
Hur mycket spannmål bönderna i Ukraina fick behålla bestämdes i planer som gjordes upp långt innan årets skörd var känd.
De sovjetiska myndigheterna tog exakt den mängd som angavs i planen, utan att bry sig om ifall det fanns tillräckligt mycket kvar för bönderna själva eller för nästa års sådd.
Brigaderna beslagtog inte bara spannmål och djur. ”Kulakerna” fråntogs även sina gårdar och mycket annat, minns ögonvittnet Lidia Vasylivna Poltavets:
”De kom körande i sina hästdragna vagnar, lastade på sakerna och tog allt de kom över. När de hade lagt beslag på utsädet tog de våra vinterkläder, fårskinnsrockarna, kapporna och andra kläder. Sedan tog de kläderna vi hade på oss.”
Poltavets far deporterades och familjens barn togs om hand av anhöriga.
Brigadernas hänsynslösa agerande fick förödande konsekvenser för skördarna i Ukraina. Bönder som tidigare varit stolta och självständiga fick nu bara lite bröd i lön för att odla statens mark. Missmodet och likgiltigheten bredde ut sig.
Petro Grigorenko, en avhoppad general i den sovjetiska armén, beskrev senare en stor stäppby vid namn Archanhelka med 2 000 gårdar. Före kollektiviseringen hade samhället myllrat av liv, men på sensommaren 1930 var allt förändrat:
”Åtta män ägnade dagarna åt att arbeta i skift med tröskverket. De övriga arbetarna – män, kvinnor och unga människor – satt bara och hängde eller låg och vilade i skuggan.”
Under tvångskollektiviseringen i Ukraina körs en bondes ägodelar iväg medan han bönar och ber om att få behålla åtminstone lite grand.
Två år senare inträffade katastrofen. Samtidigt som Ukrainas spannmålsproduktion störtdök till följd av kollektiviseringen drabbades hela södra Sovjetunionen av torka. År 1932 vissnade de redan små mängderna grödor på fälten.
Lokala partifunktionärer noterade de första 83 fallen av undernärda ukrainare med uppsvälld mage. Sex av dem var redan döda.
Stalin struntar i ropen på hjälp
Från sin luxuösa datja i Sotji vid Svarta havet kallade Stalin alla rapporter om svälten rena påhitt. Han avvisade ukrainarnas anmodanden om att skicka spannmål, bönor och ärter från andra delar av Sovjetunionen. Först när uppror hotade tog diktatorn saken på allvar.
”Om vi inte gör någonting för att förbättra situationen riskerar vi att förlora Ukraina”, skrev han i augusti 1932 till det ukrainska kommunistpartiets ledare Lazar Kaganovitj.
Stalin hade emellertid inte för avsikt att göra någonting åt den ukrainska hungersnöden. I stället såg diktatorn ett tillfälle att fullfölja jordbrukets nationalisering och samtidigt bli av med den del av befolkningen som fortfarande hoppades på ukrainsk självständighet. Han beordrade full fart framåt med kollektiviseringen.
I jakt på mat flydde tusentals bönder till Ukrainas storstäder bara för att dö av svält och utmattning på gatorna.
Det första steget var att förbjuda all privat odling. Lagen likställde nu privat jordbruk med stöld av statens egendom, vilket bestraffades med döden.
Därefter utkommenderades rödgardister för att bevaka fälten innan skörden togs in, minns Natalia Talantjuk, som då var sju år och bodde utanför staden Dnipro:
”De reste torn med vakter beväpnade med gevär. När rågen och vetet och de övriga sädesslagen hade skördats och människor strömmade till för att samla på sig ax som låg kvar på marken efter skördemaskinerna sköt de. Det var inte tillåtet att samla in spannmål. De sköt inte bara vuxna, utan även barn.”
Trots att ukrainarna var i desperat behov av mat kördes stora mängder spannmål till Ryssland för att fylla de kvoter som fastslagits av jordbruksministeriet i Moskva. I november drog Stalin åt tumskruvarna ytterligare genom att införa så kallad svartlistning.
Tortyr skulle skaffa fram spannmål
Begreppet svartlistning kom från den sovjetiska industrin, där produktiva arbetare uppmärksammades genom att deras namn skrevs upp på en röd tavla. Mindre produktiva arbetare hängdes i stället ut på den svarta tavlan.
”De höll hennes hand i en dörröppning och slog igen dörren.” Ögonvittne till tortyr i Tjernihiv oblast år 1933
För ukrainarna innebar svartlistningen att kolchoser som inte levde upp till produktionsmålen förbjöds att bedriva handel och därmed inte kunde köpa mat när de anställda svalt. Eftersom Ukraina avkrävdes särskilt orealistiska spannmålsleveranser hamnade tusentals av republikens jordbrukskollektiv på svarta listan.
Kolchosbönderna hade snart bara den mat som de lyckades gömma undan för myndigheterna. Patruller bestående av partifunktionärer och soldater skickades ut för att hitta böndernas undangömda lager.
De sökte igenom husen. Varken sängar, vaggor eller ikoner på väggarna var heliga för brigaderna, som inte heller höll sig för goda för att borra ner långa metallstänger i nyligen grävda gravar på kyrkogården.
En ung kvinna från Tjernihiv oblast i norra Ukraina berättade årtionden senare hur brutalt sökandet kunde vara:
”Brigaden frågade var vi hade vårt guld och spannmål. Mor svarade att hon inte hade vare sig det ena eller det andra. Då torterade de henne. De höll hennes hand i en dörröppning och slog igen dörren. Hennes fingrar bröts, blodet rann och hon svimmade. Sedan hällde de vatten över huvudet på henne och stack in en nål under naglarna.”
Svälten innebar att angiveri blev vanligt, eftersom angivaren belönades med upp till en tredjedel av de konfiskerade livsmedlen. Endast de kommunistiska partiledarna fick mat varje dag. De kunde köpa mat med ransoneringskort, och i elitskolan där deras barn gick serverades god mat i bespisningen.
”Det kom himmelska dofter därifrån. Det var så att man blev gråtfärdig”, minns ett barn från en mindre välbeställd familj.
Hungriga begravdes levande
Bönder som var desperata av svält sökte sig in till städerna på vintern för att försöka hitta mat. Kolchoserna riskerade att avfolkas, vilket fick Stalin att införa nya restriktioner: Nu förbjöds bönderna lämna sina hemtrakter.
Vägspärrar upprättades utanför alla större städer, vilket hindrade de mest utmärglade. Mer rådiga individer tog sig dock fram genom att smyga över mossar och genom skogar.
När landsortsborna ställde sig i städernas långa brödköer möttes de emellertid bara av ännu en besvikelse. I deras trasiga kläder var de nämligen enkla att känna igen.
”Polisen drog ut landsortsborna ur kön, tvingade upp dem på lastbilsflak och körde ut dem ur staden”, mindes ögonvittnet Varvara Dibert, som bodde i Kiev.
I slutet av februari 1933 hade de sovjetiska myndigheterna gripit 190 000 bönder i städerna. De flesta skickades tillbaka till sin kolchos. Andra kom dock aldrig så långt. Enligt ögonvittnet Olena Kobylko drabbades bönder som samlades upp på gatan i storstaden Charkiv av ett hemskt öde:
”Med ett godståg fördes de ut till ett fält på andra sidan staden för att ingen skulle se dem. Där kastades de – både levande och döda – i en massgrav.”
Vissa överlevde tack vare sin uppfinningsrikedom. Olha Zazula var vid tidpunkten bara sex år, men hon glömde aldrig hur hennes familj överlevde i byn Vitovtsi utanför Kiev:
”Vi tog bark från träden och hjälpte mor att mala den till mjöl. Sedan bakade hon kakor på barkmjölet.”
Under lång tid lyckades Sovjetunionen hemlighålla hungersnöden för omvärlden genom att inte ge utländska journalister tillgång till den hårt drabbade sovjetrepubliken. Först i mars 1933 lyckades den walesiske journalisten Gareth Jones ta sig obemärkt in i Ukraina.
Sovjetiska soldater vaktade spannmålet som Stalins brigader samlade in i Ukraina.
Som den förste journalisten från väst såg walesaren katastrofen med egna ögon:
”Jag vandrade genom byar och tolv statskollektiv. Överallt sa folk samma sak: Det finns inget bröd. Vi håller på att dö. Jag övernattade i en by som tidigare haft 200 dragoxar. Nu fanns bara sex kvar. Bönderna åt djurens foder och berättade för mig att många redan hade dött av svält.”
Barn föll offer för kannibaler
Situationen var så desperat att en läkare år 1933 skrev till en vän att hon ännu inte hade ägnat sig åt kannibalism. Hon tillade dock att det var långt ifrån säkert att hon ”inte har gjort det när mitt brev når dig”.
Under åren 1932–1933 dömdes 2 505 personer för kannibalism i Ukraina. Dagens historiker tror emellertid att mörkertalet är stort.
2 505 ukrainare dömdes för kannibalism åren 1932–1933.
Det ena kannibalärendet var mer upprörande än det andra.
”I vår by svällde vår granne Wasyl upp på grund av svält. Han kunde inte längre gå, utan låg bara på en madrass och väntade på döden. När Wasyl dog skar Jevdosjksa ut en bit av hans lår, tillagade köttet och åt det. En kort tid senare dog även hon. Hennes kusin, som bodde i närheten, hittade de båda liken. Det låg människokött i en av grytorna”, berättade ögonvittnet Nadja Tkatjenko från Tjerkasy oblast i centrala Ukraina.
Nadja Tkatjenko mindes också att hennes mor förbjöd barnen att besöka vissa delar av staden:
”Det hade hänt att barn blivit bortrövade och mördade och att deras kött tillagats som en måltid.”
Medan ukrainarna svalt ihjäl växte Sovjetunionens livsmedelslager. År 1933 fanns det hela tre miljoner ton spannmål i centralmaktens lagerhallar, och regimen exporterade även tonvis av smör och bacon från Ukraina till utlandet.
Hela Sovjetunionen drabbades av konsekvenserna av torkan och tvångskollektiviseringen. År 1935 publicerade kvällstidningen Chicago American en artikel om att sex miljoner människor hade dött av svält.
Sovjetunionen förnekade allt
Tvångskollektiviseringen var en stor framgång, vidhöll kommunistpartiet, som gjorde allt för att dölja hungersnöden i Ukraina.
På 1930-talet gav många tidningar i väst en positiv bild av Sovjetunionen. Ett land där samhällets värden ägdes av folket väckte beundran. Det var dock inte många journalister som kunde redogöra för vad som verkligen hände i Ukraina.
Stalin och kommunistpartiet förnekade kategoriskt hungersnödens existens och gjorde allt för att dölja övergreppen för omvärlden.
När politiker från väst någon gång tilläts resa till Ukraina såg partifunktionärer till att de bara fick se kommunismen från sin bästa sida.
Inför den franske konseljpresidenten Édouard Herriots besök fick till exempel befolkningen i delar av Kiev nya kläder, butiksfönstren fylldes med mat och på gatorna parkerades bilar från andra städer.
Journalister som hörde rykten om katastrofens verkliga omfattning vågade sällan skriva om det av rädsla att bli utkastade ur Ryssland.
De få nyheter om hungersnöden som publicerades i tidningar i väst fick ingen större uppmärksamhet. Européerna och amerikanerna intresserade sig mer för 1930-talets ekonomiska kris och Hitlers maktövertagande i Tyskland.
Först när ukrainarnas motstånd mot kollektiviseringen och självständighetssträvandena hade krossats skickade Stalin slutligen hjälp.
I oktober 1933 minskade han kraven på Ukrainas spannmålsleveranser kraftigt och tillät nödhjälp till katastrofområdena. Då hade minst 3,5 miljoner ukrainare dött. Vissa historiker tror att antalet döda var hela 7,5 miljoner. I Ukraina kom hungersnöden att bli känd som holodomor, ett ukrainskt ord som betyder ”att döda genom svält”.
I årtionden var alla omnämnanden av holodomor förbjudna. Först efter Sovjetunionens fall år 1991 kom sanningen om Stalins folkmord på ukrainarna fram.