Sockertsunami spred död och kaos i Boston
I januari 1919 rasar en silo med 12 000 ton klistrig melass i hamnen i Boston. En jättelik våg sveper in över stadens industriområde och hundratals personer hamnar bokstavligt talat i klistret.
Efter katastrofen arbetade räddningsmanskap med att bärga de döda ur den kletiga massan och skaffa sig en överblick över förödelsen.
Flera gånger hade Isaac Gonzales varnat sin arbetsgivare, United States Industrial Alcohol Company, om den överhängande faran.
Han hade hört hur stålsilon gnisslat när fartygen från Karibien pumpat in sin last av melass i den, och en dag såg han hur rostiga bitar föll av.
Dagen efter lossnade fler delar. Han uppmanade då sin chef att låta reparera silon, men företaget lät bara lappa över ett par sprickor.
Man hade helt enkelt bara skjutit upp problemen.
Den 15 januari 1919 var en ovanligt mild vinterdag i Boston. Männen i hamnen svettades medan de lastade tunnor på godstågen, tömde hästkärror och staplade lådor.
Arbetarna såg inte ens åt den 15 meter höga silon, fylld med nio miljoner liter melass, som tornade upp sig över området.
Men stålvidundret lockade barnen från kvarteren intill. De svärmade som flugor kring de kopparglänsande bäckarna av söt vätska som rann ned för stålsidorna och låg i pölar på asfalten.
Bland barnen fanns Antonio DiStasio, nio år, och den ett år äldre Pasquale Iantosca som satt intill silon tillsammans med Antonios elvaåriga storasyster Maria.
Plötsligt hördes ett dovt mullrande. Sedan var olyckan ett faktum. Silon fläktes sönder med ett öronbedövande dån.
Tusentals stålnitar slungades ut i luften som gevärskulor och i nästa ögonblick störtade en flodvåg av 12 000 ton klistrig melass ut över det livligt trafikerade hamnområdet med 50 km/h. Den 3–4 meter höga tsunamin svepte med sig hästar, hundar, katter och människor.
Flera ton tunga stålplåtar och tågvagnar virvlade runt i den tjocka soppan och krossade allt mot stålbalkar och väggar.
Hästar kämpade förgäves mot drunkningsdöden, och vågen forsade vidare över skjul och ned i källare där arbetare i panik försökte simma ut.
Pojken Antonio hann precis se sin syster slukas av den svarta vågen innan tonvis med melass störtade över honom och Pasquale.
Antonio fördes med strömmen och slungades mot en stålbit från den sprängda silon. Han fick ett tio centimeter långt skärsår i huvudet och en spricka i skallbenet.
I sista sekund fick en man syn på den blödande pojken i melassfloden och drog honom i säkerhet med hjälp av en käpp.
Flodvågen fortsatte genom kvarteret, krossade butiksfasader och drog omkull småhus.
Brandstationen lyftes från grunden och hamnade nästan i havet. I infernot skrek människor på hjälp medan de försökte komma undan.
Den raserade jättesilon måste delas upp i mindre delar med skärbrännare. Det tog flera veckor att städa upp i hamnen.
Flodvågen drog med sig hela hus
Snart kom ambulanser i ilfart längs stadens gator och hundratals poliser, brandmän, läkare och frivilliga skyndade till olycksplatsen.
Sjömän från ett krigsfartyg i Bostons hamn anslöt till räddningsstyrkan och såg med vanmakt på all förödelsen.
Hela hamnområdet såg ut som om det mosats av en enorm ångvält. Det var bara kaffeved kvar av husen, fönster ända uppe på andra våningen hade krossats och räddningsarbetarna tvingades kämpa sig fram genom den klistriga melassen för att nå alla skadade som låg utmattade eller fastklämda bland ruinerna.
En skärrad journalist från tidningen Boston Post skrev om kaoset: ”Hästar dog som flugor på ett klistrigt flugpapper. Ju mer de kämpade, desto djupare drogs de ned. Alla människor, både män och kvinnor, mötte samma öde.”
Elva personer hittades döda den dagen och mer än 40 skadade fördes till sjukhus. Sjuksköterskorna sög ut melass ur luftrör och lungor, och sjukhusväggarna var fläckiga av melass och blod. Inom en timme var sängarna obrukbara; hjulen fastnade på de klistriga golven.
Räddningsarbetare och anhöriga sökte igenom katastrofområdet. Maria DiStasios lilla kropp var en av de första som påträffades.
En brandman fick syn på hennes mörka, lockiga hår i en pöl av melass. Pasquale hittades död fyra dagar senare.
Totalt 21 personer dog i melassflodvågen som orsakade materiella skador för flera miljoner.
Familjer och företag stämde silons ägare och efter sex års rättsprocess fälldes US Industrial Alcohol Company för bristande säkerhet och ålades att betala skadestånd till de drabbade – bland andra Marias och Pasquales föräldrar.