Skolbarn kvävda under stenlavin

Alla tre är på gott humör, för skol­dagen är den sista före höstlovet. När undervisningen börjar prick klockan nio, kliver matematikläraren Mr. Davies in. Vid svarta tavlan tar han upp en krita och börjar skriva tal som barnen ska lösa i sina skrivhäften.

”Vi var alla i gång, och då började det. Det var ett mullrande ljud, och alla blev tysta. Vi satt blickstilla på våra stolar”, skriver Gaynor senare i sin dagbok.

För andra elever, bland andra nioårige Bernard Thomas, låter det som ett flygplan: ”Plötsligt mullrade, mullrade, mullrade ljudet, och vi visste inte vad det var. Jag trodde att det var ett jetplan”.

I nästa sekund väller jord, sten och kol­res­ter in genom fönstren. Lavinen sliter sönder byggnaden och dränker skriken från elever och lärare.

Därefter följer en dödens tystnad. Den värsta ka­ta­stro­fen sedan andra världskriget har precis drabbat Storbritannien.

Berg vilade på rinnande vatten

Aberfan, drygt tre mil norr om Cardiff, var en av Wales otaliga gruvstäder. De flesta av ortens 4 000 invånare hade en son, en bror eller en far, som slet med att bryta kol i gruvan söder om samhället.

Familjerna var beroende av intäkterna, men arbetet var livsfarligt. Utöver att koldammet förstörde lungorna förekom det olyckor.

En av de värsta hade år 1913 drabbat grannorten Senghenydd. Då hade en gruva exploderat på grund av gnistor från verktyg, som antände en underjordisk gasficka. Explosionen krävde 439 gruvarbetares liv.

Aberfans invånare levde dessutom med rädslan för att de stora bergen av slagg – kolrester, lerskiffer, jord och sandsten – avfallsprodukter från gruvdriften, som placerats bland kullarna väster om orten, skulle rasa och begrava invånarna levande.

Mindre skred hade ägt rum 1944 och 1963. Trots det fortsatte vagn efter vagn att lasta av slagg från ortens gruva bland kullarna.

Vagnarna tömdes, och grävmaskiner samlade innehållet i stora högar, som på engelska kallades ”tip”. Med tiden hade sju svarta berg på många tusen ton vuxit fram på platsen.

Ansvaret för Storbritanniens gruvdrift låg hos National Coal Board, förkortat NCB (Nationella kolstyrelsen).

Det statliga bolaget hade därmed även ansvar för säkerheten inom kolproduktionen, men ingen inom NCB noterade att ”Tip 7” anlagts ovanpå två vattendrag, som rann ner mot Aberfan från sina källor högre upp i kullarna väster om orten.

Efter en månads häftig nederbörd var ”Tip 7” så uppblött av regnvattnet ovanifrån och av vattendragen undertill att slaggberget förvandlats till ett slags lera.

De arbetare som lastade av kol och sten på morgonen den 21 oktober märkte när berget började rasa: ”Jag kunde inte göra något. Vi hade ingen telefon att slå larm med. Jag ropade, men det tjänade inget till”, mindes en av männen.

De förtvivlade arbetarna kunde bara sätta sig själva i säkerhet, medan en nio meter hög lavin av 360 000 ton flytande jord- och stenmassor snabbt nådde en hastighet av 65 kilometer i timmen.

Längs lavinens väg ner genom dalen låg Pantglas Junior School. Klockan kvart över nio var lavinen framme.

Mödrar grävde med bara händerna

När åttaåriga Gaynor Minett kvicknade till kände hon en våldsam smärta. Ett element hade ryckts loss från väggen och låg över henne.

Elementet hade förhindrat att den skräckslagna skolflickan kvävts under det tunga lagret av sten och blöt jord – men det hade samtidigt krossat hennes ena ben.

Runt Gaynor hördes det skrik och gråt från barn som höll på att vakna ur sin medvetslöshet. Lavinmassorna nådde halvvägs upp på väggen och blockerade dörren ut ur klassrummet.

Tjugo över nio var de första invånarna framme vid platsen. Lavinen hade skurit tvärs genom Aberfan, krossat skolan och arton andra hus och begravt bilar parkerade på Moy Road. Den oformliga massan tryckte på tutan i en bil, som tutade tills batteriet tog slut.

Med bara händerna började desperata invånare gräva i de meterhöga högarna, som var tunga som betong. De flesta var hemmafruar med barn i skolan.

Kvinnorna lyfte bort stenar och bråte, som de gav vidare bakåt i en lång människokedja. Strax därefter dök ortens gruvarbetare upp för att hjälpa till. Med sig hade de skyfflar och hackor.

”En del av dem (mödrarna, red.) hade inte längre någon hud på händerna”, berättade en av arbetarna senare.

Ovanpå högarna av jord och sten sprang en flock förvirrade höns runt. Lavinen hade träffat en bondgård och rivit hönshuset med sig. Inget av djuren tycktes emellertid ha skadats allvarligt.

Ett fönster in till Gaynors klassrum krossades utifrån, och tre män kravlade in. Genom tårarna kände Gaynor igen sin morfar och sträckte sig mot honom.

En kvart senare hade hon grävts fri och bars ut ur skolan: ”Mitt ben gjorde ont. Det såg ut att dingla fritt – som om det inte tillhörde mig”, skrev Gaynor.

Utanför lämnades hon över till sin far, som i likhet med resten av ortens invånare kommit rusande. Pappan bar Gaynor till en av de tillkallade ambulanserna, och med tjutande sirener kördes hon iväg.

Där­efter fortsatte pappan gräva. Familjen saknade fortfarande två barn.

Lavinen blev riksnyhet

Gaynor lämnade ett Aberfan i kaos. Gruvarbetarna och deras kollegor från gruvan i grannorten, som kommit för att hjälpa till, visste att de jobbade mot klockan. Massorna från lavinen höll på att kväva de begravda.

Totalt 110 barn hade tagit sig ut, innan olyckan inträffade – utfösta av sina lärare, som reagerat i sista ögonblicket.

Kvar i ruinerna låg 130 barn och ett antal lärare. Ett okänt antal befann sig i ruinerna av de arton andra hus som lavinen hade krossat.

På gruvräddningstjänstens (Mines Rescue Service) station i Rhondda, cirka trettio minuters bilfärd från Aberfan ringde telefonen. Tjänsten bestod av tidigare gruvarbetare.

En man lyfte luren, lyssnade kort och tryckte i nästa sekund på larmknappen. Räddningspersonalen kastade sig in i sin minibuss, och männen bytte om medan de susade fram genom det kuperade landskapet.

En av männen, Roy Hamer, frågade sin överordnade vart de var på väg.

”Vi ska till en skola”, löd svaret.

Med onda aningar vände Roy Hamer sig till de andra männen:

”Något förfärligt måste ha hänt. Vad tusan ska en gruvräddningstjänst på en skola och göra?”

Vid ankomsten bekräftades Roy Hamers farhågor. Där Aberfans skola stått fanns nu bara lera och bråte. Mer än tusen personer grävde i ruinerna, och fler var på väg.

Klockan 10.30 var lavinen huvudnyhet på BBC, och nyhetssändningarna medförde att gruvarbetare från hela området strömmade till – tillsammans med soldater från en militärförläggning i trakten och människor från grannorterna, som ville hjälpa till.

Alla försågs med hackor och skyfflar från områdets gruvor eller som de nyanlända själva haft med sig.

Många fastnade dock i de vägspärrar som polisen upprättat runt katastrofområdet för att stoppa trafiken, så ambulanser kunde komma fram utan att fastna i köer.

Bland dem som stoppades fanns Mansel Aylward, som egentligen var på väg till ett dop. Vid en vägspärr fick en polis syn på symbolen för sammanslutningen för Storbritanniens medicinstuderande i vindrutan på Aylwards bil.

”Han frågade om jag var läkare. Jag svarade nej, jag är inte läkare, utan pluggar sista året. Han sa: ’Jag tror att ni kan göra nytta om ni åker till Aberfan’”, mindes Mansel Aylward senare.

Dödsoffren såg ut att sova

I Aberfan ingick läkarstudenten i staben av de läkare och annan sjukvårdspersonal som tillkallats från traktens sjukhus, som delade ut filtar och smärtstillande till alla som räddades ur ruinerna.

De överlevande lades på bårar och kördes till sjukhus. Grävarbetet avbröts då och då av en visselsignal. Då stannade alla upp och tystnade för att lyssna efter gråt eller röster, som kallade på hjälp.

Om inget ljud hördes ljöd visselsignalen igen, och arbetet fortsatte. Klockan elva lyftes åttaårige Jeff Edwards ut vid liv. Efter det fann räddningspersonalen endast döda. De flesta hade dött av syrebrist, men utöver det hade de inga svårare skador i form av exempelvis sår eller frakturer.

”Offren såg ut som om de sov”, sa läraren Hettie Williams, som överlevde och deltog i räddningsarbetet.

Arbetet tog hårt på brandmannen Len Haggert, som tog emot en död flicka, som räcktes ut genom ett fönster:

”Mannen bredvid mig var läkare. Medan jag bar barnet viskade han: ’Tala till henne, Len! Tala till henne, vi kan inte låta föräldrarna se vad som hänt’”.

Läkaren ville så länge som möjligt skona föräldrarna från insikten.

Klockan tio på kvällen den 21 oktober hade över sextio döda dragits fram ur ruinerna. Kropparna lades i ett kapell i Aberfan, där bland andra Hettie Williams identifierade de döda skolbarnen.

Drygt trettio överlevande hamnade i likhet med Gaynor på sjukhus. Hon var bedövad av morfin, medan en läkare spjälade hennes krossade ben.

På kvällen kom Gaynors föräldrar och far- och morföräldrar på besök med sorgliga nyheter: Carl och Marilyn hade omkommit. Den natten grät Gaynor sig till sömns.

Donationer fyllde en biosalong

Sex dagar senare hölls en gemensam begravning för 82 döda – varav 81 var barn. Nästa dag, den 28 oktober, hade alla saknade hittats.

Räddningsarbetet avbröts, och lavinens kostnad i människoliv kunde sammanställas: 116 barn och 28 vuxna hade dött. Hälften av Aberfans barn hade ryckts bort på ett ögonblick.

Gåvor och donationer strömmade in till orten – allt från tvål och bandage till 60 000 cigaretter från tobaksproducenten Player’s. Enligt ett rykte erbjöd de prostituerade i Cardiff sina tjänster gratis till de manliga räddningsarbetarna som tack för deras insats.

En fond samlade in leksaker till Aberfans överlevande barn och mottog över 50 000 leksaker, som fick förvaras i en nedlagd biograf.

”Leksakerna som skulle ges till barnen sträckte sig från golvet till taket”, mindes Hettie Williams.

Efter tolv veckor hade Gaynors ben läkt, och föräldrarna hämtade henne.

”Jag gick mot mina föräldrar, när besökstiden började, och min mor grät”, skrev Gaynor i sin dagbok.

Aberfan byggdes upp igen, men orten var i sorg. De följande åren var det ingen som gifte eller förlovade sig, och inga födelsedagar firades.

Gatorna var tomma på barn. Först en generation senare hördes åter ljudet av barnlek i Aberfan.