Sandstormar lamslog USA

Tusentals ton sand slog till mot staden med förödande kraft. Fönsterrutor krossades och glassplitter, damm och jordpartiklar virvlade fram utefter gatorna. Stormen lämnade efter sig ett metertjockt lager damm.

Och så, lika plötsligt som den kommit, var den borta. Ögonvittnen berättar att gator, hus och till och med människor var helt täckta med jord.

Ingen i området hade någonsin upplevt något liknande. Sandstormen hade uppstått plötsligt och slagit till med en enorm styrka. Den bästa benämningen för detta nya naturfenomen var black blizzards – svarta snöstormar.

Sandstormen hade pågått i mindre än en minut men för invånarna i Boise ­City hade världen förändrats för alltid. Stormen som slog till denna aprildag år 1932 hade lämnat efter sig ett spår av karga fält i de sydvästra prärieområdena, men ingen kunde föreställa sig att den bara var den första av många.

Under de följande sju åren skulle sandstormar komma att lämna efter sig ett kargt och ofruktsamt område lika stort som två tredjedelar av Sverige.

Prärielivet började som en dröm

De flesta av Boise Citys invånare hade, som så många andra nybyggare i Mellanvästern, kommit åkande i hästkärror och slagit sig ned på prärien i början av 1900-talet.

Regeringen i Washington menade att ”Gräslandet” som hade tömts på indianer och bison skulle befolkas och odlas och alla amerikaner gavs möjlighet att skaffa sig ett stycke attraktiv åkermark.

”Hälsa, rikedom och möjligheter” löd regeringens lockande slogan. Alla nybyggare erbjöds dessutom en gratis tågresa till de stora sydvästliga slätterna i Colorado, Kansas, New Mexi­co, Texas och Oklahoma.

Löftena om billig, bra odlingsjord fick immigranterna att vallfärda västerut – i synnerhet efter år 1914 då enbart nybyggarna gjorde anspråk på 53 000 jordlotter.

Den näringsrika jorden utnyttjades till fullo från första början och snart hade Mellanvästerns prärie förändrats och blivit till vidsträckta majs- och vetefält.

Priserna hade nämligen fördubblats när första världskriget bröt ut och livet som spannmålsodlare på slätten var lönsamt och gott för de flesta.

”Jorden var så bördig att den kändes som choklad när plogen vände den”, berättade en av de nöjda nybyggarna. Med den stora avkastningen och de snabbt stigande priserna på vete och majs kunde farmarna plöja upp ännu större arealer, och nya lycksökare flyttade dit.

På 1920-talet kom traktorn och plötsligt kunde lantbrukarna plöja jorden 15 gånger snabbare än förr, en utveckling som omedelbart lockade till sig så kallade ”suitcase farmers” – spekulanter som såg chansen att göra snabb vinst genom att odla upp stora ytor och sälja vetet medan priset var högt.

Säden glänste som guld på slätterna, och president Herbert Hoover jublade.

”Amerikanerna är närmare att övervinna fattigdomen än någonsin tidigare”, sade den nyinstallerade presidenten optimistiskt år 1929. Det skulle visa sig att han hade fruktansvärt fel.

Depressionen tömde guldskörden

Herbert Hoover hade knappt hunnit flytta in i Vita huset förrän USA hamnade på katastrofkurs efter börskraschen i oktober 1929. Råvarupriserna började störtdyka och även om farmarna på slätter­na arbetade hårdare än någonsin lönade det sig nästan inte alls eftersom vetepriset rasade till en ­tiondel av det tidigare.

Plötsligt tjänade de inte tillräckligt för att kunna betala av sina lån på jordbruksmaskiner och i desperation plöjde de upp allt mer av prärien för att kunna sälja mer vete.

Under sommaren 1931 blev livet på slätterna i sydväst ännu hårdare då man drabbades av en långvarig torka. Den begränsade mängd vatten som bönderna kunde pumpa upp ur jorden räckte inte på långa vägar till de enorma fälten, och på många ställen vissnade grödorna.

De grässlätter som fyllt prärien innan nybyggarna kom hade nu ersatts med utarmade, torra fält. Katastrofen var ­nära. I stället för skyddande gräs låg nu bara ett tunt lager jordpartiklar på de ­gigantiska, platta slätterna i sydväst.

Sandstormarna kvävde allt

De första tecknen på den annalkande katastrofen blev synliga på våren 1932, då vinden började virvla upp jord från de ödsliga åkrarna.

Utan motstånd i det kala landskapet samlade de kraftiga stormarna upp allt mer jord och bildade snart svarta dammoln, flera hundra meter höga, som dundrade fram i upp emot 28 meter per sekund.

”Vinden släppte loss sitt raseri med en kraft som övergick min vildaste fantasi. Det verkade som om hela jordens yta skulle blåsa iväg”, berättade farmaren Lawrence Svobida i Kansas.

Sandstormar, likt den som drabbade Boise City i april 1932, drog fram över slätterna i sydväst nästan varje vecka och utsatte nybyggarna för svåra prövningar.

Under torkan hade bönderna kunnat vattna åtminstone små fält genom att bära vatten i hinkar, men nu dödade sandstormarna allt. Friktionen mellan de kringvirvlande jordpartiklarna skapade statisk elektricitet som kunde slå omkull folk – och elektriciteten blev ännu en dödsstöt mot odlingarna.

”Efter en storm hade elektriciteten i luften helt enkelt dödat vetet. Allt det gröna vetet var brunt och dött”, berät­tade en farmarson, som för varje dag såg hur bekymren skar allt djupare fåror i ansiktet på fadern och andra farmare i trakten.

Hela slätten höll på att förvandlas till en öken. En journalist på genomresa kallade området för The Dust Bowl – dammskålen.

För att inte få damm i lungorna började folk bära fuktiga tygstycken över näsa och mun när de gick ut, och i hemmen tätades alla springor kring dörrar och fönster med våta lakan. För även när det inte stormade virvlade minsta lilla vindpust upp en massa damm.

De här knepen använde sig även Hazel Lucas Shaw av. Hon hade som ung lämnat föräldrarnas gård för att bli lärare, och år 1935 tvingades även hon barrikadera sig mot damm­helvetet i sitt hem i Boise City, där hon bodde med sin man och en ettårig dotter.

Det hade gått tre år sedan den första svåra stormen krossat fönsterrutorna i traktens skola, och efter det hade Hazel slutat undervisa för att i stället ta hand om sitt eget barn.

Livet i Dust Bowl hade lärt Hazel att det aldrig var lönt att duka fram servisen på bordet innan det var dags att äta – den blev bara dammig. Och det måste alltid ligga lock på grytorna för att smutsen inte skulle blåsa ned i maten.

Det var dock de minsta problemen – Hazel var mest orolig för dottern. När hon gick upp på nätterna för att ge barnet mat var dotterns ansikte alltid svart av damm och ögonen var röda och irriterade. Den lilla flickan drabbades ofta av våldsamma hostattacker.

Situationen var densamma i alla småstäder i Mellanvästern. I synnerhet barn och gamla for illa. I slutet av årtiondet var dammet orsak till mer än 7 000 personers död.

Även djuren drabbades och föll ihop döda med kroppen full av smuts. Och innan Hazel och hennes familj hann fly från Boise City fick dottern betala det högsta priset – hon dog efter att hennes lungor förstörts av dammet.

Flykten tog fart

”Vi begravs allt djupare i damm”, stod det i tidningen Boise City News på våren 1935. Samtidigt bidrog dammet till att förvärra den långvariga torkan – jordpartiklarna i luften hind­rade regnet från att nå marken.

De redan hårt prövade farmarna hotades av fattigdom och svält, och de hankade sig fram på en mager kost av majs och bönor. Allt fler gav upp och flyttade västerut till det bördiga Kalifornien.

Flykten från sandstormarna fick politikerna i Washington att vakna. Staten erbjöd sig att köpa upp farmarnas friska husdjur, som sedan avlivades. Köttet delades ut till svältande familjer.

Men för att området inte skulle bli ett amerikanskt Sahara måste man så nya växter på de dammiga åkrarna. Från år 1935 köpte regeringen upp marker och sådde gräs på dem.

Lantbrukarna fick bidrag för nya jordbruksmetoder som på längre sikt skulle förhindra att vinden drog upp stora mängder jordpartiklar. Inte förrän 1939 avtog sandstormarna och gav plats för regn.

Ett decennium med smuts och damm var över. Då hade nästan hälften av invånarna kring Boise City flytt området i jakt på ett bättre liv längre västerut.