Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

General Slocum brand 1904 olycka katastrof

På utflykt med döden

En sommardag år 1904 stiger över tusen fattiga tyskamerikaner ombord på hjulångaren General Slocum. En kort tid efter avseglingen börjar träfartyget brinna. Elden sprider sig snabbt.

The Mariner’s Museum and Park

Ett glädjesus går genom myllret av tyska immigranter, som klädda i sina bästa kläder trängs på kajen vid East 3rd Street på Manhattan.

Invånarna från arbetarkvarteret Kleindeutschland har ofta sneglat med avund på de fina New York-borna ombord på metropolens ståtliga hjulångare.

I dag, onsdagen den 15 juni 1904, ska tyskamerikanerna själva få åka med ett av de flytande palatsen på East River.

Både föräldrar och barn gör stora ögon, när den över åttio meter långa och tre däck höga General Slocum lägger till, och fartygets tio meter höga skovelhjul slutar rotera.

Mer än 1300 förväntansfulla passagerare kramar hårt om sina biljetter och väntar på att landgången ska fällas ner. Kleindeutschlands pastor, femtioårige George Haas, lever för dagar som denna.

För en gångs skull får hans församling en minnesvärd upplevelse, långt bort från vardagens slit och släp.

Det är George Haas själv som inlett traditionen med att fira söndagsskolårets avslutning med en utflykt för barnen och deras föräldrar.

Även om många fäder inte har kunnat ta ledigt från arbetet är årets utflykt större än de föregående sexton åren. Det är framför allt båtfärden från Manhattan till Long Island Sound som har lockat människor.

Herren tycks se med extra blida ögon på denna junidag, för solens strålar skiner på församlingen från den evangelisk-lutherska Sankt Markus-kyrkan.

Inte ett moln syns på himlen, och pastor Haas gläds ända in i hjärtat när han tänker på vilken stor upplevelse som väntar hans församling.

Prästen har ingen aning om att denna glädjens dag – årets höjdpunkt för de tyska immigrantfamiljerna – ska bli en av de värsta i New Yorks historia.

Little Germany 1900-tal

Kleindeutschland hade små butiker med klassiska tyska bakverk, öl och korvar.

© maggieblanck.com

Tyskarna levde i ett getto

Liksom New York hyste Little Italy och Chinatown, fanns det även ett Little Germany på Lower Manhattan.

Kleindeutschland, som de tysktalande invånarna kallade kvarteret kring Sankt Markus-kyrkan, beboddes av immigrantfamiljer från Tyskland, som börjat komma till New York från mitten av 1800-talet.

Enklaven av tyskar och deras ättlingar bestod av framför allt arbetare, som slet från morgon till kväll sju dagar i veckan.

Arbetarfamiljerna var i regel fattiga, men den tyska arbetsmoralen innebar att i det närmaste ingen av Kleindeutschlands invånare svalt eller saknade tak över huvudet. År 1904 levde cirka 12 000 tyskar i kvarteret.

Tyskamerikanerna går ombord

Onsdagen den 15 juni 1904 klockan 08.30: Besättningen har tillbringat morgonen med att förbereda hjulångaren. Däcken är tvättade, panelerna blänker och kolförrådet är fyllt.

Mustaschen är välansad, och mössan sitter korrekt på huvudet, när den 67-årige kaptenen William van Schaick går runt på bryggan.

Hjulångaren General Slocum ägs av ångbåtsbolaget Knickerbocker Steamship Company, men sedan den sjösattes våren 1891 har kapten van Schaick stått vid rodret.

I likhet med många andra kaptener bor den erfarne sjömannen dessutom på sitt fartyg.

William van Schaick ser fram emot en lugn dag, och från bryggan ger han tecken åt matrosen Ed Flanagan att släppa ombord passagerarna.

Ett idylliskt lugn råder, och efter hand som de tyska immigrantfamiljerna väller ombord sprids en doft av nybakade bullar och saltkringlor. På bryggan börjar kapten van Schaick snart bli lite otålig, för flera familjer är försenade.

Eftersom det är en speciell dag gör kaptenen emellertid ett undantag, och på uppmaning av pastor Haas skjuter han flera gånger upp den planerade avfärden klockan kvart i nio.

Ingen vill förstöra den stora dagen för de stackare som inte hunnit i tid. Hjulångaren är därför nästan en timme försenad, när landgången till slut dras in och förtöjningarna lossas.

”Hon är fri från land, sir!” rapporterar andrestyrmannen Ed Weaver till van Schaick. General Slocum lämnar kajen och beger sig ut på vad som ska bli ångarens sista resa.

kapten van schaick slocum katastrof

William van Schaick

© Library of Congress & Spydersden

Prästen hälsar på sin församling

Klockan 09.45: General Slocum stävar söderut och vänder 180 grader vid Williamsburgbron för att utnyttja strömmen på East River optimalt.

Omringad av glada barn och vuxna går pastor Haas en tur på skeppets soluppvärmda övre däck. Flera passagerare lutar sig mot relingen och njuter av utsikten över Manhattan på ena sidan och Brooklyn på den andra.

Medan pastor Haas förflyttar sig till de nedre däcken börjar många ta upp godsakerna ur sina picknickkorgar.

På skeppets huvuddäck ser Haas till sin glädje att de glada tonerna från orkestern ombord har lockat upp många av de yngre passagerarna på dansgolvet.

Medan Haas strosar runt hälsar han på familjerna – på somliga med endast en nickning, på andra med några ord om det vackra vädret.

Många vill tacka Haas. Utan prästens ansträngningar hade utflykten aldrig blivit möjlig.

General Slocum hjulångare

I juni 1904 påbörjade General Slocum sin fjortonde säsong på New Yorks floder.

© Shutterstock

Olycksförföljd hjulångare

På vattenlederna kring New York inträffade mer än 150 olyckor och grundstötningar varje år, och General Slocum råkade illa ut flera gånger innan katastrofen 1904.

  • 1891

    Hemsk vecka inledde jungfrusäsongen

    Under en och samma vecka under General Slocums första säsong på vattnen kring New York drabbades hjulångaren av flera olyckor.

    Först gick den på grund på en sandbank vid Rockaway-sundet söder om Brooklyn, så att bogserbåtar fick dra loss den.

    Några dagar senare kolliderade General Slocum med en annan av New Yorks många hjulångare. Inga personer skadades dock.

  • 1894

    Storm tvingade fartyget på grund

    General Slocum hamnade under fjärde säsongen i ett oväder söder om Coney Island.

    Vinden blåste det 1 300 ton tunga fartyget på grund vid halvön i sydligaste Brooklyn, och passagerarna fick tas över på en annan båt, innan ångaren kunde dras fri.

    Samma år gick fartyget på en bogserbåt på East River.

  • 1898

    Stort hål i fören efter kollision

    Under fartygets åttonde säsong seglade det in i en stor flodpråm vid ”The Battery” på Manhattans sydspets.

    Krocken slog upp ett stort hål i General Slocums för, men ångaren tog sig i land utan att sjunka, så att skadorna kunde lagas.

  • 1901

    Fulla bråkstakar försökte ta över fartyget

    Tre år senare höll det på att gå riktigt illa, när ångaren fraktade 900 berusade passagerare från Paterson i New Jersey.

    En större grupp med fulla passagerare ställde till med bråk och försökte ta över General Slocum.

    Besättningen satte sig dock till motvärn och behöll kontrollen över fartyget, tills kapten van Schaick lyckades lägga till vid Manhattans poliskaj. Sjutton bråkstakar greps.

  • 1902

    Passagerare fick övernatta på Slocum

    Från början hade det aldrig varit tanken att passagerare skulle övernatta på hjulångaren.

    När olyckan var framme igen under ångarens tolfte säsong, då fartyget ännu en gång gick på grund i New Yorks lömska farvatten, ledde det emellertid till en ofrivillig övernattning för 400 passagerare.

    Hjulångaren kunde nämligen inte dras loss och passagerarna hann inte evakueras, förrän mörkret föll.

    I stället fick besättningen plocka fram filtar, och människor fick tillbringa natten i de överbyggda lokalerna på huvuddäcket.

Pojke varnar för rök från trappan

Klockan 10.00: General Slocum glider in i passagen mellan Manhattan och ön Blackwell’s Island, som hyser storstadens sinnessjukhus.

Kondensvattnet rinner nedför glaset. Däckskarlen John Coakley står i baren på huvuddäcket med ett glas skummande öl, som bartendern precis har gett honom.

Detta trots att kapten van Schaick förmanat bartendern att han inte får ”ge männen för mycket att dricka i dag”.

Coakley är emellertid ny på båten, och det är första gången under sina arton dagar på jobbet som han bett om en öl under sin paus, så det får han.

Njutningen blir dock kortvarig, eftersom en liten pojke kommer fram till Coakley: ”Mister, det kommer rök från en av trapporna.”

Motvilligt går Coakley bort till trappan, och mycket riktigt sipprar det upp rök från personalavdelningen. Röken är dock inte så tjock att Coakley anropar bryggan via talröret – kaptenen ska inte störas med småsaker.

Coakley viftar i stället bort röken framför sig, medan han går nedför trappan och upptäcker att den verkar komma från lamprummet i fartygets främre sektion.

När Coakley öppnar dörren till utrymmet, där fotogenlampor och lanternor förvaras när de inte används, får elden näring av det inströmmande syret och blossar upp.

Coakley rycker åt sig ett tygstycke och försöker förgäves släcka branden. Bakom dörren får han syn på en kolsäck, som han tömmer över lågorna. Kolen tycks kväva elden, men det är bara en kortvarig frist.

Rådvill rusar Coakley iväg för att hitta Ed Flanagan, som leder och fördelar arbetet på däck. Bakom sig lämnar Coakley emellertid dörren till lampförrådet på vid gavel.

Han tänker inte på att det innebär att utrymmet fylls med frisk luft, och att den pyrande elden får ny näring.

Farlig passage kräver full koncentration

Klockan 10.03: Medan en panikslagen John Coakley försöker hitta Ed Flanagan är General Slocum på väg mot ”Helvetesporten” på East River.

Som alltid kryllar det av fartyg och båtar av alla de slag på East River. Kapten van Schaick är dock mest bekymrad för ”Helvetesporten”, en smal och extra farlig passage mellan Ward’s Island och Queens på Long Island, där lömska strömvirvlar kan pressa fartyg mot undervattensskär nära stranden.

Så sent som tolv timmar tidigare har ångaren Chester Chapin gått på grund vid Helvetesporten, så van Schaick behöver vara extra koncentrerad, när General Slocum närmar sig den lömska passagen.

Han blir därför väldigt irriterad, när en tolvårig pojke ställer sig på däcket framför bryggan och skriker. ”Hey, mister! Skeppet brinner!” ropar den andfådde pojken, som också har sett röken vid trappan.

”Far åt helvete, och stör mig inte!” skriker kapten van Schaick ilsket tillbaka, utled på barn som alltid ska retas och ställa till med hyss.

Katastrofen började i lamprum

Lyktförrådet längst ner i General Slocum var en brandfälla, där minsta grad av oförsiktighet från besättningens sida kunde sätta eld på hela skeppet.

Edward T. O’Donnell: Ship Ablaze: The Tragedy of the Steamboat General Slocum, Broadway Books

Branden bryter ut i lyktförrådet

Sannolikt pyr elden i lyktrummet redan när General Slocum stävar ut. Det är dock först när matrosen John Coakley öppnar dörren och tillför syre till rummet som branden tar fart på allvar.

Edward T. O’Donnell: Ship Ablaze: The Tragedy of the Steamboat General Slocum, Broadway Books

Rök och lågor vållar panik

När besättningen ger upp försöken att släcka branden sprids röken och lågorna från trapporna till huvuddäcket och därefter till promenaddäcket.

”Skrattet övergick i skrik av fasa, när en låga följde efter röken”, berättade ett överlevande ögonvittne.

Edward T. O’Donnell: Ship Ablaze: The Tragedy of the Steamboat General Slocum, Broadway Books

Branden sprider sig akterut

Lågorna äter sig hastigt bakåt. Ett vittne beskriver värmen ”som andedräkten från en rödglödgad ugn”.

Passagerare hoppar i vattnet eller söker sig till fartygets akter.

Edward T. O’Donnell: Ship Ablaze: The Tragedy of the Steamboat General Slocum, Broadway Books

Ångaren krossas på North Brother Island

Knappt 23 minuter efter att John Coakley öppnat dörren till lyktförrådet kollapsar det nu utbrända översta däcket på General Slocum ungefär mitt på fartyget.

Några sekunder senare går den brinnande ångaren på grund vid North Brother Island. Några hundra passagerare tar sig i land, men 1 021 av dem har bränts ihjäl eller drunknat.

Edward T. O’Donnell: Ship Ablaze: The Tragedy of the Steamboat General Slocum, Broadway Books

Brandslangarna är ruttna

Klockan 10.06: Passagerarna är lyckligt ovetande om faran som hotar hjulångaren. De är upptagna av att roa sig med småprat, dans och musik.

John Coakley har hittat Ed Flanagan uppe på huvuddäcket, och de står nu vid personaltrappan, där tjock rök väller upp, medan lågor skymtar inne i lamprummet.

Flanagan griper om talrörets koppartratt och skriker för full hals till bryggan: ”Skeppet brinner!”

Utan att vänta på svar rusar han vidare ner till maskinrummet, där han snabbt beordrar chiefen Ben Conklin att ”sätta fart på pumpen”, så att ångmaskineriet kan pumpa ut vatten till brandslangarna på fartyget.

På vägen tillbaka till lamprummet tar Flanagan med sig ett par extra matroser. Situationen tycks vara under kontroll, när männen rullar ut den närmaste slangen och riktar den mot det brinnande lamprummet.

Flanagan öppnar ventilen och känner hur vattnet strömmar ut i slangen. Trots det ropar en av matroserna längre fram att det inte kommer något vatten ur slangens munstycke.

Till sin förtvivlan upptäcker männen att den grå brandslangen har spruckit på grund av trycket. Vad som 1891 var en splitter ny slang, är 1904 en maläten tygtrasa.

Panikslagen beslutar Flanagan att besättningen inte kan göra något mot lågorna: ”Gå i båtarna”, ropar han till sina underlydande.

Kaptenen sätter full fart

Klockan 10.10: Tack vare kaptenens skicklighet har General Slocum kommit säkert genom Helvetesporten och närmar sig mer öppet vatten.

Kapten van Schaick rusar tillbaka mot sin styrhytt, medan han funderar på vad han ska göra. Kaptenen har varit nere för att inspektera branden, och han vet att General Slocum nästan med säkerhet kommer att brinna upp.

Hans uppgift nu är att rädda så många liv som möjligt. Med andan i halsen slår han upp dörren till bryggan och ger sina båda styrmän den nedslående uppdateringen.

Efter en kort diskussion fattar kaptenen sitt beslut: ”Lägg till vid North Brother Island”, beordrar han sin förstestyrman, Ed van Wart.

Ön längre fram mot norr hyser ett sjukhus, men dessvärre befinner General Slocum sig några kilometer från platsen. Männen i styrhytten ger därför genast order till maskinrummet: full fart framåt!

En kapplöpning mot de glupska lågorna i skeppets inre tar sin början.

femcentsmynt hjulångare slocum

Ombord på General Slocum betalade gästerna med särskilda mynt.

© The Mariner’s Museum and Park

Paniken bryter ut

Klockan 10.12: Med 13,5 knop (25 km/tim.) stävar fartyget mot North Brother Island. Samtidigt sprids paniken bland passagerarna.

George Haas har avslutat sin rundtur på däcken och står och pratar med sin fru Anna och deras tolvåriga dotter Gertrude, när han får syn på rök längre fram på hjulångaren.

”Det är bara kaffet som bränts vid i kabyssen”, säger prästen till en grupp ängsliga föräldrar i närheten, trots att han inte själv tror på det.

Strax därpå, när musikanterna slutar spela, och applåderna från de dansande tystnar, inser alla ombord på skeppet att något är fel.

Skrik av fasa hörs från fartygets främre del, och snart slår lågorna upp genom trappuppgångarna ovanför lamprummet.

Hjulångarens höga hastighet gör att luftintagen ombord i det närmaste omvandlas till blåsbälgar, som ger näring åt elden.

”Gud hjälpe oss! Gud hjälpe oss!” skriker passagerarna, som febrilt försöker undkomma lågorna.

”Ta det lugnt”, säger Haas till sin fru och dotter samt en grupp kringstående, innan han lämnar dem för att se om han kan lugna människor längre fram.

Överallt springer gråtande barn runt och letar efter sina föräldrar, medan vinden får gnistor och brinnande föremål att virvla runt.

När en grupp män försöker lossa ångarens sex livbåtar av stål inser de till sin fasa att båtarna klistrats fast vid däcket av flera tjocka lager färg. Inga av livbåtarna går att rubba ur fläcken.

Inte heller flytvästarna ombord är något att ha, efter att de i tretton år varit exponerade för regn, vind och sol utan att bytas ut.

Korken i de gamla västarna har förvandlats till ett klibbigt pulver utan flytförmåga. Förfärligt nog har västarna motsatt funktion.

De stackars föräldrar som tar på sina barn västar och släpper dem över relingen ser till sin förskäckelse hur barnen försvinner under ytan.

Bristen på livbåtar och flytvästar skrämmer Haas. Prästen vet att endast få av församlingsmedlemmarna kan simma.

Utan någon livräddningsutrustning står valet mellan att bli levande bränd eller att drunkna.

Smärtsamt medveten om att han inte kan göra mycket för att lugna de skrämda människorna omkring sig följer Haas myllret tillbaka till sin familj i aktern.

Där är avståndet till det växande eldhavet störst. Alla inser dock att det endast är en fråga om minuter, innan aktern inte längre utgör någon fristad från branden.

Fartyg kommer till undsättning

Klockan 10.20: Medan General Slocum stävar mot North Brother Island tutar hjulångarens mistlur för att signalera till andra fartyg på East River att man är i akut behov av hjälp.

Bogserbåtsägaren Jack Wade har i åratal levt på att bogsera båtar i New Yorks livliga hamn.

Onsdagen den 15 juni är en arbetsdag som alla andra, ända tills skepparen hör General Slocums tutande och får syn på den brinnande ångaren, som närmar sig North Brother Island.

Raskt styr Jack Wade sin lilla båt, John Wade, som är uppkallad efter hans framlidne far, in i kölvattnet på General Slocum.

Bogserbåten kan inte hålla inte samma fart som hjulångaren, men John Wade och flera andra båtar på floden följer ändå efter den.

Några av fartygen avbryter förföljandet och börjar i stället plocka upp levande och döda ur vattnet, men Jack fortsätter efter det brinnande fartyget.

Nästan två tredjedelar av hjulångaren är insvept i lågor, och för bogserbåtskaptenen är det smärtsamt att se hur människor kastar sig i vattnet, tvingade att hoppa av eldens raseri.

Jack Wade hoppas kunna rädda i alla fall några av stackarna ombord, men tiden är knapp.

hjulångare katastrof slocum brand sjönk

Lågorna slukade större delen av hjulångaren General Slocum.

Shutterstock

Familjen Haas faller i floden

Klockan 10.24: General Slocum närmar sig North Brother Island som ett seglande bål. Kapten van Schaick och hans styrmän känner hettan från lågorna bakom sig, och snart når elden bryggan.

Värmen, röken och rytandet från lågorna märks tydligt även i den allra bakersta delen av hjulångaren, där pastor George Haas står tillsammans med sin fru och sin dotter.

Panikslagna passagerare knuffas och trängs för att komma så långt bort från elden som möjligt. I tumultet trängs de minsta barnen ut genom räcket på de båda översta däcken och försvinner under vattenytan.

Pastor Haas har sagt åt Anna och Gertrude att de ska vänta med att hoppa tills de inte har något val.

Han har fått förnyat hopp vid åsynen av de båtar som följer hjulångaren, men den femtioårige prästen och familjefadern vet att chansen att överleva är störst på grunt vatten.

Haas hopp grusas dock. Strax innan General Slocum når North Brother Island knuffar trycket av folkmassan ut prästen och hans familj över relingen och ner i vattnet.

I några sekunder har prästen tag om både Anna och Gertrude, men alla tre trycks ner i vattnet av andra människor, och Haas känner hur hustrun och dottern glider ur hans grepp.

När han kämpar sig upp till ytan igen vimlar det av skrikande barn och föräldrar runt honom. Kvinnor dras ner i djupet av sina tunga klänningar, och småbarnens febrila plaskande kan inte hålla dem uppe särskilt länge.

Haas försöker orientera sig, men han ser inte sin hustru eller dotter någonstans. Anna och Gertrude är borta.

Wades båt börjar brinna

Klockan 10.25: På North Brother Island ser patienter och sjukhuspersonal att en brinnande hjulångare närmar sig och snart kommer att krocka med ön.

På bogserbåten har Jack Wade insett att General Slocums kapten är på väg mot stranden på North Brother Island, där Riverside Hospital ligger.

Ångaren är dock så illa åtgången att det översta däcket kollapsar några sekunder innan fartyget kör in i sandbottnen.

Kollisionen med ön är så kraftig att fartyget studsar tillbaka och glider bort från ön igen. Passagerarna längst bak på fartyget kan därför inte ta sig av från fartyget på grunt vatten.

Lyckligtvis når Jack Wades bogserbåt i nästa ögonblick fram till den brinnande ångaren.

Medan de andra ditrusande båtarna bara maktlösa kan se på från håll, medan de skräckslagna passagerarna fångas av lågorna eller försvinner under vattnet, kan Wades flatbottnade bogserbåt komma tätt inpå General Slocum.

Värmen är så intensiv att den får färgen på John Wade att bubbla, medan skepparen lägger sin båt längs aktern på hjulångaren.

En av Wades män varnar kaptenen för att han kommer att förlora sitt fartyg och sitt levebröd, om de inte genast ger sig iväg från infernot. ”Skit i båten! Låt henne brinna!” vrålar Wade från styrhytten.

Medan röken blir tjockare och tjockare kring General Slocums bakparti tar Wades besättning emot barn, som de vuxna på den brinnande ångaren räcker till dem.

Samtidigt hoppar Wade och två av hans män i vattnet, där de fiskar upp passagerare som inte kan simma.

När Wade kommit ombord igen ser han att bogserbåtens överbyggnad brinner på flera ställen. Värre är dock att båtens propeller har trasslats in i några linor från den havererade hjulångaren.

Trots skepparens alla förtvivlade försök att få igång maskinen vägrar propellern att röra på sig. John Wade är på vippen att slukas av eldhavet, när brandsläckningsfartyget Zophar Mills uppenbarat sig och dränker bogserbåten med vatten.

Medan strålarna kyler ner bogserbåten och de ombordvarande, hoppar ännu fler av de nödställda på General Slocum ner på fartyget.

Som genom ett mirakel rör bogserbåten på sig så att stäven glider in mot stranden på North Brother Island, där det är så grunt att de vuxna passagerarna kan bottna.

Plötsligt förvandlas John Wade till en räddningsbro mellan hjulångaren och ön. Slangarna på Zophar Mills förmår dock inte släcka infernot på General Slocum, så till slut får Jack Wades båt bogseras bort från hjulångaren av en annan bogserbåt.

När John Wade dragits i säkerhet ser besättningen ut som om de varit i krig. De har brännskador, och deras kläder är delvis uppbrända eller smälta.

Skepparen Jack har blivit av med allt hår på armarna på grund av värmen, men han är stolt. Han vet att hans och besättningens insats har haft en avgörande betydelse.

slocum katastrof efterdyningar

Många av liken låg övertäckta vid kusten.

Shutterstock

Pastorn vaknar på stranden

Klockan 10.35: Skepp av alla de slag rör sig runt North Brother Island för att samla upp offer för olyckan. Alla förs till ön, där Riverside Hospitals sjuksköterskor och läkare tar hand om dem.

George Haas vaknar med ett ryck. Runt honom står flera sjuksköterskor och läkare, som har kämpat för att få prästen att återfå medvetandet. Haas kan först inte komma ihåg hur han räddats.

Snart går det dock upp för honom att han befinner sig på North Brother Island. En bogserbåt har lämnat över honom till personalen på Riverside Hospital, som är i full färd med att ta hand om offren för katastrofen.

Så snart Haas kan prata försöker han få svar. ”Var är de? Var är min familj? Har de räddats? Är de döda eller levande?” vill pastorn veta, men svaret är ständigt detsamma: Ingen vet.

Ända sedan den brinnande General Slocum gick på grund klockan 10.25 har personalen befunnit sig i larmberedskap.

Sjukhusets simkunniga har kastat sig i floden för att bärga passagerare, medan övriga läkare och sjuksköterskor har försökt återuppliva offren.

Både levande och omkomna förs till ön av fartyg som stävar omkring ute på floden och plockar upp offer.

När Haas klarar av att resa sig pågår räddningsaktionen fortfarande, även om vårdpersonalen klockan 10.45 börjar sluta med återupplivningsförsöken. Tiden har runnit ut.

Ute på vattnet flyter det fortfarande omkring lik och vrakrester, och på land ligger långa rader av döda. Haas känner sorg vid åsynen av alla kända ansikten, människor som han har döpt, konfirmerat och vigt.

En del har förvridna ansiktsuttryck, tecken på att de har kämpat in i det sista. Andra ligger mer fridfullt med händerna på bröstet.

Enstaka mödrar håller sina barn hårt mot kroppen, som om de in i det sista har försökt skydda de små från döden. En del av offren är så svårt brända att de inte går att känna igen.

Sin egen hustru och dotter ser Haas inga spår av, vare sig bland de döda eller bland de levande. Han är inte den ende som letar.

Överlevande från församlingen letar efter sina familjer, men många får det svar de minst önskar.

För alla på North Brother Island skär det i hjärtat varje gång luften skärs sönder av klagoskrik – då har ännu en förälder mist ett barn eller ännu ett barn mist en mor eller en far.

”Mamma, vakna”, hörs det här och där, när ett barn, oförmöget att förstå vad som hänt, hittar sin mor bland de orörliga kropparna.

Kaptenen ser sin ångare försvinna

Klockan 10.55: Skadade passagerare sitter med filtar kring sig på North Brother Island. Mållösa betraktar de scenerna ute på East River.

Efter tretton år på General Slocum sitter kapten van Schaick på stranden och ser sitt hem slukas av lågorna.

In i det sista hade han och hans båda styrmän stannat på bryggan, trots att elden minuterna före grundstötningen var farligt nära styrhytten.

Först när fören slog emot North Brother Island kröp de tre männen ut genom ett fönster i styrhytten, varpå de hoppade nio meter ner i vattnet och tog sig i land.

Kaptenen sitter och vårdar sina brännskador och sin brutna fot, när General Slocums brinnande skrov plötsligt lösgör sig från sandbottnen.

Tidvattnet drar med sig det sorgliga skelettet ut på floden, som om hjulångaren inte vill sluta sina dagar på grunt vatten omgivet av sina offer.

Av rädsla för att det brinnande fartyget ska orsaka fler olyckor på den livligt trafikerade East River överöser brandsläckningsfartyg ångaren med enorma mängder havsvatten, som till slut får fartyget att sjunka – på vattenytan syns endast några spridda vrakrester.

I tretton år har General Slocum spridit liv och glädje på New Yorks floder, men hjulångarens eftermäle kommer för alltid att förknippas med olycka och sorg.

Enligt en amerikansk tidning var kapten William van Schaicks dom på tio års fängelse ”hård, men rättvis”.

© Library of Congress & Spydersden

Kaptenen fick skulden

Medan rederiet kom undan med böter för katastrofen på General Slocum utsågs kapten van Schaick till den stora syndabocken.

Passagerare som inte kunde simma var så gott som dödsdömda på hjulångaren. Fartygets flytvästar var ruttna, och livbåtarna satt orubbligt fast.

Trots det slapp ångskeppsbolaget Knickerbockers, som ägde fartyget, undan med förhållandevis låga böter.

Under normala omständigheter skulle rederiet fått ta hela ansvaret för att inte ha underhållit General Slocums räddningsutrustning.

En inspektör från United States Steamboat Inspection Service (USSIS) hade emellertid godkänt säkerheten på ångaren den 5 maj 1904, en och en halv månad före olyckan.

Inspektören hade noterat att flytvästarna var ”i gott skick”. Att utlåtandet var så positivt berodde på att USSIS använde oerfarna inspektörer, som jobbade på ackord.

Inspektörerna gjorde endast en ytlig inspektion, innan de skyndade vidare till nästa fartyg. Kapten William van Schaick fick därför skulden för olyckan och dömdes till tio års fängelse.

De följande åren skärptes kraven på bland annat flytvästar och brandsläckningsutrustning.

George Haas får besked om sin familj

Klockan 21:00: Myndigheterna har upprättat ett bårhus i ett stort packhus nära Kleindeutschland, där människor kan få reda på sina anhörigas öde.

Efter tre timmars sömn i sin egen säng vaknar George Haas med ett ryck. Tidigare på eftermiddagen kollapsade prästen av utmattning på North Brother Island, och han transporterades hem och lades i sin säng för att vila ut.

Platsen bredvid honom i sängen är tom. Anna brukar ligga där, men huvudkudden är kall och orörd. Haas tankar kretsar kring hur hemskt denna årliga festdag har slutat, inte bara för honom, utan för flera hundra familjer.

Än värre blir det, när prästens äldsta barn, hans nittonårige son George jr, kliver in genom sovrumsdörren tillsammans med pastorns bror. Sorgen står målad i ansiktet på båda männen.

Orden kommer tyst och trevande: Anna har hittats. Död. Och Gertrude är saknad, men det finns ingen anledning att tro att hon har överlevt, ett antagande som senare bekräftas.

”Det är som jag fruktade, och vad jag var beredd att höra”, stammar Haas.

Årets utflykt har blivit den mörkaste dagen i prästens liv, och en av de dystraste i New Yorks historia.

skor från slocum offer

Anna Liebenow drunknade i olyckan, medan systern Adella överlevde. När Annas lik hittats fick Adella kvittera ut hennes skor.

© Getty Images

Epilog

George Haas hämtade sig efter sin förlust och fortsatte arbeta som själasörjare i Kleindeutschland fram till 1921. Han avled 1927 vid 73 års ålder.

John Coakley och Ed Flanagan överlevde olyckan. William van Schaick hölls ensam ansvarig för katastrofen och dömdes till tio års fängelse, varav han avtjänade tre och ett halvt år. Han avled 1927.

Jack Wade och hans besättning ombord på John Wade räddade 155 personer den ödesdigra junidagen.

Läs också:

Sjöfart

Thor Heyerdahl korsade Stilla havet i båt av balsaträ

12 minuter
Amerikas historia

New York i siffror

4 minuter
Kända krigsmän

Vad hände med Stalins familj?

1 minut

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj