En dag i början av november 1872 kommer Ane Pedersdatter till Jens Larsens gård på ön Falster i Danmark.
Den tjugosexårige pigan har tidigare arbetat på den närbelägna Bøtøgård, och hon är omtyckt av alla på ön.
Kort efter Anes konfirmation dog hennes far av tuberkulos, och sedan dess har den ogifta kvinnan fått slita för brödfödan.
Lyckligtvis finner hon sig snabbt till rätta på Jens Larsens gård, där hennes sysslor börjar tidigt på morgonen – den första är att mjölka korna.
Varje morgon går Ane upp klockan fem och klär på sig. För det mesta kan hon höra korna råma otåligt i stallet, men onsdagen den 13 november är inget som det brukar.
En kraftig storm från öster ruskar hårt i hustaken, och gårdsplanen står under vatten. Östersjön håller på att svämma över sina bräddar.
En av gårdskarlarna erbjuder sig galant att bära Ane till stallet, så att hon kommer torrskodd till korna och kan börja arbeta i skumrasket.
Medan hon mjölkar fortsätter vattnet att stiga och Jens Larsen oroar sig för att vattnet snart kommer att börja rinna in i boningshuset.
Gårdsägaren måste fatta ett snabbt beslut. Om vattnet stiger måste lösningen vara att komma högre upp.
”Slå mig för pannan, och låt mig dö.” Ane Pedersdatter, mjölkerska.
Jens Larsen skickar en av sina drängar att hämta gårdens långa stege, så att alla kan sätta sig i säkerhet på höloftet.
Det visar sig vara ett klokt beslut. Vattnet stiger nämligen snabbare och våldsammare än Jens Larsen någonsin varit med om tidigare.
Medan gårdens nio invånare sitter tryggt uppe bland höet, slår vågorna mot byggnaden – och väggarna börjar ge med sig.
Jens Larsen säger åt sin familj och alla tjänstehjonen att skynda sig upp på taket. Alla hinner sätta sig i säkerhet – utom Ane.
Innan hon hinner komma upp på taket kollapsar byggnaden, och hon kläms fast mellan två takbjälkar. Plötsligt slits taket loss av den kraftiga strömmen och driver in i bukten Bøtø Nor.
Ane är fångad i det iskalla havsvattnet. Jens Larsen och hans gårdskarlar klarar inte av att dra loss henne – de får nöja sig med att hålla fast i hennes armar, så att hon har huvudet över vattnet.
Under tiden driver taket vidare som en bräcklig timmerflotte.
Drunkningsdöden är inte det enda hotet mot Anes unga liv. För varje minut som går blir den stackars pigan alltmer nedkyld.
Till slut står hon inte längre ut med kölden och smärtan.
”Slå mig för pannan, och låt mig dö”, vädjar den unga kvinnan desperat.
Östanvind skapar rekordstormflod
Katastrofen som drabbade Jens Larsens gård i november 1872 var en så kallad stormflod. Naturfenomenet medförde extraordinärt stora vattennivåhöjningar i Östersjöns kustområden.
Bondefamiljen på Falster var långtifrån de enda offren för stormfloden. Överallt i den sydvästra delen av Östersjön vräkte vågorna in över land.
Flera hundra gårdar och flera städer översvämmades – på många håll steg vattennivån mer än tre meter över den normala.
Att stormfloden fick en så katastrofal omfattning berodde på ett antal ovanliga meteorologiska sammanträffanden, som inletts ett par veckor tidigare. Stormar hade pressat in enorma mängder vatten från Nordsjön i Östersjön. Vattenmassorna nådde upp till Bottenviken vid Finland.
Den 10 november bytte vädret karaktär. Till en början mojnade vinden, men de följande dagarna ökade den, nu från nordost.
En orkanaktig storm med vindbyar på över 32 m/s piskade det sammanpressade vattnet åt väster.
Vanligtvis rinner Östersjöns överskott genom Kattegatt och Skagerrak ut i Nordsjön, men stormen 1872 innebar att de extremt stora vattenmassor som anhopats utanför Finland pressades tillbaka med en enorm kraft, och öarna i Östersjöns sydvästra del saknade skydd mot den kraftigaste stormfloden i farvattnets historia.
Ett av de ställen som drabbades först var Bornholm.
Fartyg krossas mot klipporna
På kvällen den 12 november stod piren i fiskeläget Allinge på Bornholm under vatten, och havet steg på gatorna – bland annat slet det av vingarna på byns kvarn.
Under natten tilltog ovädret i styrka, berättade ett ögonvittne:
”Skyhöga vågor vräkte sig mot land och vräkte ner stenar på 6000–7000 pund (3,5 ton, red.), som bultats fast i piren, i hamnen. Mängder av fiskebåtar krossades, och ett par skonare kastades in på land med en sådan kraft att bogsprötet på en av dem bröt genom yttermuren på en murad gård”, står det att läsa i boken Stormfloden den 12te-13de november 1872 – en samlet beretning.
Ännu värre stod det till på andra håll på Bornholm – till exempel förstördes hamnen i grannorten Sandvig fullständigt.
Stormen krävde även flera människoliv, bland annat när en skonare kantrade. Vittnen beskrev olyckan:
”En man syntes för ett ögonblick på en klippa, där han med förtvivlade gester sträckte armarna mot land, men i samma stund sköljdes han ner i djupet.”
Många av Bornholms kustnära samhällen översvämmades, och längs de klippiga kusterna förliste ett flertal fartyg med samtliga ombord.
Stormen fortsatte sin kurs västerut och drog in över Skåne, men där blev skadorna inte fullt så stora som på Bornholm.
Visserligen förstördes ett antal hus i samhällena Hörte och Abbekås, och vattennivån vid Falsterbo steg 2,4 meter över det normala, men översvämningarna krävde inga människoliv.
Medan Sverige alltså slapp relativt lindrigt undan, var bilden en helt annan längs den tyska kusten.
Präst bevittnar en familjs dödskamp
I området Schönberg, som ligger öster om den stora tyska hamnstaden Kiel, beskrev en präst hur hans församling drabbades av stormfloden:
”Framåt natten steg vattnet och snart bröt det igenom vid Schmöl Strand. Det medförde att sänkan framför strandvallen blev översvämmad.”
I området, som vanligtvis skyddades av den nu genombrutna strandvallen, fanns det en klunga fiskarhus.
Med vattnet stående till hakan lyckades en familj, som bodde i ett hus som kallades för ”Brasilien”, snabbt surra ihop en nödtorftig flotte av stegar, dörrar och virke som drev omkring runt dem.
Prästen från Schönberg berättar om familjens kamp för att överleva:
”I en rasande fart far flotten fram med de av stormen uppiskade vattenmassorna. Sedan griper en gren, vars spets sticker upp ovan vattnet, tag i farkosten; den gungar till, och mor och dotter glider ut i vattenmassorna. Flotten far framåt. Ännu ett levande hinder och farkosten bryts sönder. Fadern griper tag i ett av träden och ropar på sonen, men halvt medvetslös rycks denne bort från en av flottens bjälkar.”
Allt hopp verkar vara ute för den halvt medvetslöse sonen, men lyckligtvis spolas han upp på en holme mitt i det översvämmade inlandet. Därifrån räddas han senare av några av traktens invånare i en båt.
Resten av familjen från ”Brasilien” omkom i vågorna.
Fiskarfamiljens öde speglade situationen överallt längs kusten i Schleswig-Holstein.
Omkring trehundra personer miste livet, tretusen hus slets bort av det brusande havet, och femtontusen personer saknade tak över huvudet.
På många håll steg vattnet mer än tre meter, och i staden Schleswig steg vattennivån med otroliga 3,49 meter – ett rekord som står sig än i dag.
När vattenmassorna drog sig tillbaka ut i Östersjön, såg Flensburgs hamn ut som om den bombats.
Förväxlar vågskum med snö
Även på Själland fick invånarna uppleva stormflodens kraft.
Omkring femtio fartyg strandade på Själlands ostkust, och städerna drabbades av stora översvämningar. Norr om hamnstaden Køge förstördes till exempel tjugofem gårdar av det inträngande havsvattnet.
Värst var det emellertid på Lolland och Falster.
Båda dessa öar, som ligger i södra delen av Östersjön, är platta som pannkakor, och när stormfloden under de tidiga morgontimmarna den 13 november slog in över öarna visade det sig att skyddsvallarna var otillräckliga.
Bondsonen Hans Lærke Lærkesen var denna morgon på väg till skolan på sydvästra Lolland tillsammans med en annan pojke vid namn Kristian.
På vägen mötte de en uppriven torparhustru, som ”jämrande frågade oss om min far var hemma, för stranden stod högt i deras och grannarnas hus”, berättade Hans senare.
Pojkarna insåg situationens allvar, när de kom fram till skolan.
”Det for vita flingor över skolgården. Jag trodde att det var snö, men insåg snart att det var skummande vågor”, förklarade han senare.
Hans och Kristian skickades hem, och båda överlevde katastrofen.
Andra på Lolland hade inte samma tur. I hus och gårdar närmare havet klättrade många upp på tak och loft för att komma undan vattnet. Dessvärre visade vindsutrymmena ofta sig vara rena dödsfällorna.
När havet spolade bort husen kollapsade takkonstruktionerna. Om det inte fanns en lucka i taket, hade de som var instängda på vinden ingen möjlighet att ta sig ut.
De som inte krossades av taket drunknade i det kalla vattnet.
På enstaka platser lyckades man rädda de stackare, som satt på taket och väntade på att havet skulle sluka dem.
En grupp män på södra Lolland byggde en flotte av portarna från en ladugård, och använde den till att rädda ett antal familjer vid den översvämmade hamnen i samhället Høvænge.
En av de modiga räddarna berättade senare om bedriften:
”Det var inte helt enkelt att ta sig fram med en sådan flotte; vattnet sköljde hela tiden in över den. De (de undsatta, red.) var nästan lika mycket i som ovan vattnet – men de räddades i alla fall.”
Tack vare hjältemodiga insatser som denna omkom endast tjugoåtta personer på Lolland, trots att stora delar av ön stod under vatten.
På grannön Falster var situationen en annan – där utgjorde översvämningen ett mycket större hot.
Denna skeppskista drev i land på Lolland efter stormfloden.
Offren letade efter sina ägodelar
Förutom att många liv och gårdar gick förlorade blev många av med sina ägodelar.
De flesta förlorade ägodelar kom aldrig tillbaka till sina ägare, men en del gjorde det.
Småbrukaren Johan Pedersen på ön Lolland återförenades till exempel med sitt blåmålade klädskåp, som drivit ut till havs. Skåpet dök upp på ön Fyn – mer än tio mil från Lolland.
Det var endast ett fåtal föremål som hittades så långt bort.
Stora mängder husgeråd från Lolland spolades på grund av strömförhållandena upp på grannön Langeland.
Somliga reste över för att leta efter klenoder och andra ägodelar. En del hade turen att hitta några, men de flesta fick resa hem tomhänta.
En person från Lolland väckte strandfogdens misstankar, eftersom han fann överraskande många av sina ägodelar.
Strandfogden gillrade därför en fälla: Han tog föremål från sitt eget hem och lade ut dem på stranden.
När mannen från Lolland fick syn på dem hävdade han att de var hans. Den skurkaktige mannen skickades hem direkt.
De föremål som ingen gjorde anspråk på såldes på en stor auktion.
Tjur överlever på föga ridderligt sätt
Medan befolkningen på Lolland kunde söka sig längre in på ön, när havet bröt igenom vallarna, hade många på Falster ingenstans att ta vägen.
Falsters södra del är lång och smal, och till råga på det var en stor del av området på den tiden en så kallad nor – det vill säga en omsluten havsvik, med endast en smal passage till havet.
I dag är havsviken igenfylld, men när stormfloden vällde in över ön, spolades människor på den södra landtungan ut i viken i Bøtø Nor, som var en kilometer bred och femton kilometer lång.
Endast de mest solida husen längs Falsters södra kust överlevde stormflodens härjningar. Ett av dessa tillhörde bonden Johan Lange, vars dotter senare berättade om händelserna den 13 november:
”Vi kom alla helskinnade upp på loftet ovanför kostallet: stallkarlen var den siste; han stod och väntade vid stegen, och precis när han kommit upp kom det en väldig våg, som slog in ladugårdsdörren och slet bort stegen – en sekund senare, så hade stallkarlen spolats bort.”
I ladugården nedanför drunknade alla familjen Langes trettio kor. Endast tjuren överlevde – den ställde sig på en av korna, så att den kunde hålla huvudet ovanför vattnet under översvämningen.
”Det var inte särskilt galant och egentligen inte vad man förväntar sig av en tjur, men på det sättet klarade han livhanken”, konstaterade Johan Langes dotter om upplevelsen.
Familjen Lange och gårdens anställda red ut stormen uppe på loftet.
En gårdsägare från västra Falster undsatte dem dagen därpå med en båt.
Stormfloden överraskade invånarna längs Östersjön, och många omkom för att de inte hann undan vattenmassorna.
Familj på flytande tak går under
Precis som familjen Lange flydde många andra som bodde på Bøtø upp på loft och tak på gårdarna – en av dem var bonden Jens Hansen.
Tillsammans med sin familj och gårdens tjänstefolk hann han upp på ladans tak, innan det framrusande vattnet fick byggnaden att kollapsa.
Medan människorna klamrade sig fast på taket förde vågorna ut dem i havsviken.
Efter bara en liten stund bröts taket i två delar. På den ena befann sig familjen Hansen tillsammans med en av pigorna.
Deras del av taket bröts långsamt sönder, och på den andra takhalvan kunde resten av gårdens invånare bara hjälplöst se på, medan familjen med två små barn försvann ner i det brusande vattnet.
På en annan plats på det översvämmade Falster befann sig familjen Larsen och deras tjänstefolk på ett annat tak.
Den tjugosexåriga pigan Ane var fortfarande fastklämd mellan två tunga takbjälkar, medan hon drogs genom det iskalla vattnet. Hon bönade och bad att någon skulle befria henne från hennes lidande.
”Min mor, som var hushållerska hos en man på Bøtø, hittades hängande över en dikesvall, med ett av husbondens barn under sig.” Mjölkerskan Ane Pedersdatter.
Lyckligtvis för Anes del drev stormfloden emellertid taket mot ett högt pilträd, som stack upp ur vattnet. De förtvivlade passagerarna tog chansen att lämna sin bräckliga farkost och klättrade över till trädet.
Därifrån lyckades gårdens män till slut dra upp den kraftigt nedkylda och blåslagna Ane ur vattnet.
Den unga flickan hade sannolikt dött av köld, om inte en båt med några män från trakten kommit förbi.
Männen tog med de nödställda till en närbelägen gård, och medan resten av de överlevande från Larsengården fick ett mål varm mat, bäddades Ane ner under ett tjockt täcke, så att hon skulle få upp värmen.
Medan den svårt medtagna Ane återhämtade sig, fick hon reda på att hennes familj hade mött ett tragiskt öde:
Totalt 52 personer på Falster hade omkommit – bland annat hennes morbror och hans tre vuxna barn.
I sin beskrivning av dagen berättade Ane även om hur hennes mor hittades:
”Min mor, som var hushållerska hos en man på Bøtø, hittades hängande över en dikesvall, med ett av husbondens barn under sig.”
Både i Danmark och norra Tyskland byggdes det vallar efter översvämningarna 1872.
Vallarna skulle byggas starkare
Stormfloden 1872 visade tydligt att kusterna behövde skyddas bättre mot framtida översvämningar.
Efter katastrofen inleddes ett omfattande arbete med att förbättra vallarna i Tyskland och Danmark.
Längs den tyska kusten restes fem meter höga skyddsvallar.
En av dessa var Prerow-Pramort-vallen, som påbörjades omedelbart efter katastrofen och stod klar 1874.
Den 18,5 kilometer långa vallen skulle skydda en del av halvön Fischland-Darß-Zingst mellan Rostock och Stralsund.
Även i Danmark började man bygga vallar. Redan i maj 1873 godkändes en lag om uppförandet av vallar på Lolland och Falster.
På Lolland skulle en fem meter hög vall löpa 6,3 mil från Nakskov i väster till Errindlev i öster.
Till det kom tjugosju slussar och upp till en mil långa vallar in i landet. Dessa skulle dela in baklandet i separata sektioner.
Bröt vattnet genom vallen längs havet skulle översvämningen begränsas till en sektion. Falsters nya vall skulle löpa drygt 1,7 mil från öns sydspets och upp längs ostkusten.
Vallen på Falster stod klar 1875, medan de större vallarna på Lolland blev färdiga tre år senare.
Med spadar och skottkärror hade 600 arbetare då flyttat cirka 1,73 miljoner kubikmeter jord och genomfört den danska historiens största kustskyddsprojekt.
Politikerna gav kalla handen
Många överlevande efter stormfloden i november 1872 hade drabbats av snarlika förluster.
Faktum är att i stort sett alla i de utsatta områdena längs Östersjön hade mist någon närstående, och samhällena hade lidit svåra skador.
Överallt låg det döda djur och människor bland bråte, drivved och omkullvälta träd.
På Ærø hade vågorna gått så hårt åt hamnen i Ærøskøbing att endast fyrtornet stod kvar – som en ensam mast i det skövlade landskapet.
Dagarna efter tragedin reste författaren Julius Schytte runt till de platser i Danmark, där stormfloden hade dragit fram. Vart han än kom möttes han av samma ord.
”Om vattnet inte hade kommit så plötsligt, så hade vi kunnat rädda oss”, klagade de överlevande.
Till de mänskliga förlusterna kom även de ekonomiska. När vattnet hade dragit sig tillbaka, stod det på många ställen klart att havet hade spolat bort all den bördiga åkerjorden och lämnat kvar sand i dess ställe.
Dessutom hade marken blivit salt av allt havsvatten som hade trängt ner i den, vilket innebar att det skulle dröja flera år, innan det skulle bli möjligt att odla något igen.
Tragedin förvärrades av att de flesta av de drabbade var fattiga bonde- och fiskarfamiljer. De var helt utblottade – deras hem och alla deras ägodelar hade spolats bort av havet.
Från statligt håll erbjöds inte mycket hjälp – i alla fall inte i Danmark.
Under tre veckor samlade regeringen in vittnesmål från stormfloden, och mot bakgrund av den informationen redogjorde inrikesminister C.A. Fonnesbech den 4 december för katastrofen inför Folketinget.
Under sitt anförande kallade ministern stormflodens offer för ”skatteobjekt”.
Politikerna i den danska huvudstaden verkade mer bekymrade för vilka utgifter statskassan kunde förväntas drabbas av, än för vad som skulle hända med de utblottade överlevarna vid kusten.
Lyckligtvis kom det hjälp från annat håll.
Ett flertal insamlingar initierades av privatpersoner i både Danmark och Tyskland omedelbart efter katastrofen.
De pengar som kom in såg till att offren fick mat, kläder och tak över huvudet, medan den tidskrävande återuppbyggnaden av byar och hamnstäder pågick.
Ane hämtade sig
Ingen som upplevde katastrofen 1872 glömde någonsin bort den.
Stormfloden var den kraftigaste i Östersjöns historia, och högvattenmärken restes i snart sagt alla orter som drabbats av vattnet.
Händelserna förevigades även i litteraturen – bland annat i en dikt av den berömde danske författaren H.C. Andersen.
För pigan Ane återgick livet så sakteliga till det normala.
Gårdens ägare Jens Larsen avled visserligen året efter katastrofen, och Ane blev tvungen att återvända till Bøtøgård, där hon hade arbetat tidigare, men 1876 gifte hon sig med den lokale vävaren Ole Hansen, och året därpå fick makarna en dotter.
Ane bodde på Falster fram till sin död 1929.
Som genom en ödets ironi begravdes hon den 13 november – på 57-årsdagen för stormflodens härjningar.
