Oljeplattform exploderar: eldhav i Nordsjön

Flera av Ballantynes kollegor har samlats vid det västra benet, redo att plockas upp av räddningsbåten. Via Piper Alphas nedersta broar ska han ta sig över till dem. Precis när Ballantyne ska börja springa hörs emellertid ett dån.

Ännu en explosion får stålkonstruktionen att skälva och han ser sina kamrater försvinna i ett eldklot.

Ballantyne tvingas nu inse att han inte kan stanna kvar på Piper Alpha mycket längre. Skotten befinner sig mitt i oljeindustrins värsta katastrof någonsin och hans chans att överleva minskar för varje minut som går.

Överallt på plattformen försöker de ombordvarande ta sig i säkerhet.

Larmen hörs överallt

Några timmar tidigare hade dagen varit som vilken som helst där ute på Nordsjön.

När dagskiftet började på Piper Alpha var allt stilla. Himlen var blå och vågorna var lugna.

Totalt befann sig 226 man på produktionsplattformen, som var belägen 190 kilometer öster om den skotska staden Aberdeen. De allra flesta av dem var britter, men utvinningen i Piperfältet sköttes av ett amerikanskt bolag, Occidental Petroleum Corp.

Under sommarmånaderna skedde det mesta av plattformens underhåll. Den här onsdagsmorgonen utlyste ledaren i kontrollrummet en så kallad PTW, vilket innebar att ett arbetslag som skulle reparera en säkerhetsventil i en pump hade tillstånd att inleda sitt arbete.

Piper Alpha hade två pumpar som blandade så kallat kondensat i råoljan, som gör den mindre trögflytande innan den förs in till kusten via rörledningarna.

Männen gick ner till pumpen på produktionsdäck. Rutinuppgiften tog dock längre tid än förväntat. När klockan närmade sig sex på kvällen var de fortfarande inte klara. Nu skedde det första fatala misstaget.

De satte på en temporär packning och monterade pumpen med en skruvnyckel. I manualen stod det emellertid klart och tydligt att den skulle monteras med en tryckluftsdriven slagnyckel.

Arbetslaget skrev på PTW-arket att pumpen inte kunde tas i bruk, eftersom arbetet inte var avslutat och pumpens säkerhetsventil inte fungerade. Därefter begick männen ännu ett allvarligt misstag.

I stället för att muntligt informera personalen i kontrollrummet om den osäkra pumpen lade de bara PTW-arket på ett bord och gick av sitt skift.

När teknikern Geoff Bollands kom till sitt kvällsskift i kontrollrummet såg han inte varningen. Bollands var en gammal räv med över tio års erfarenhet, men när Piper Alphas andra kondensatpump stannade klockan 21.45 var han helt ovetande om att plattformen nu inte längre kunde pumpa.

Bollands och hans kollegor i kontrollrummet tvekade därför inte med att slå över till den första pumpen. Det blev början på slutet för Piper Alpha.

Lättantändlig gas sipprade ut ur den otäta ventilen och tio minuter senare började varningslamporna i kontrollrummet blinka.

Bollands hann bara precis bli irriterad över att plattformen nog tillfälligt måste stängas ner – vilket skulle bli en mycket kostsam affär för oljebolaget – när en gnista någonstans antände gasen som läckt ut.

I nästa stund hörde han en öronbedövande explosion.

Väggar slits sönder

Lufttrycket från explosionen var så kraftigt att plattformens tjocka säkerhetsväggar av stålskivor slets sönder. Väggarna var konstruerade för att hindra en brand från att sprida sig på produktionsdäck, explosionens våldsamma kraft höll de inte för.

Liksom de flesta andra av arbetarna på plattformen hade elektrikern Bob Ballantyne ägnat sina lediga timmar åt att ta ett bad, äta i matsalen och spela kort en stund i rekreationsområdet på översta däck. Med en kopp kaffe i handen var han på väg tillbaka till sin hytt när ljudet från explosionen hördes.

Ballantyne snubblade och tappade kaffekoppen.

”Det kändes som om hela plattformen höjde sig från havet”, berättade han senare.

Överallt på plattformen kastades oljearbetare omkull. Ingen kunde missta sig på att något allvarligt hade hänt. De som befann sig nära produktionsdäck såg lågor, medan tjock, giftig rök varnade personalen längre upp.

Varje gång någon öppnade en dörr trängde kvävande rökmoln in. Under tiden smälte lågorna Piper Alphas nödgenerator och förvandlade plattformen till ett hjälplöst stativ av stålrör.

Ballantyne rusade in i sin hytt, där han hittade sina kamrater Ian Gillanders och Charlie McLaughlin. Gillanders var groggy, eftersom badrumstaket hade fallit ner över honom.

De tre männen hittade snabbt sina plånböcker och pass, men när Gillanders började vika ihop sina kläder röt Ballantyne åt honom: ”Nej, nej, Ian! Sluta. Vi lämnar allt. Vi måste bort från plattformen.”

Alla tre tog på sig sina överlevnadsdräkter. Till och med så här i juli var vattentemperaturen i Nordsjön bara tio grader. Alla Piper Alphas medarbetare visste att de inte skulle överleva i mer än högst en timme i vågorna utan en värmeisolerande dräkt.

Röken började tränga in i hytten, så Ballantyne och hans kamrater virade fuktiga handdukar runt ansiktet innan de öppnade dörren. Väl ute på däck visste de tre männen inte vart de skulle ta vägen. De lovade emellertid varandra att hålla ihop, en överenskommelse som snart skulle brytas.

Luften stinker av brända kablar

När dånet från explosionen hördes kastades teknikern Geoff Bollands uppe i kontrollrummet fem meter genom luften och slog i väggen.

Kontrollrummet låg alldeles intill det schakt i vilket gasen samlats, så explosionen omintetgjorde Piper Alphas förmåga att bekämpa branden.

När Bollands tog sig upp på benen kände han en bitande smärta i höften. Blodet rann från ett djupt sår i tummen medan Bollands försökte orientera sig i det raserade rummet. Datorerna och kontrollpanelerna var skadade och stanken av brända kablar spred sig.

Trots att Piper Alpha nu var brandhärjat på flera platser aktiverades inte plattformens sprinklersystem.

Bollands försökte starta nödpumparna, men elgeneratorerna hade förstörts i explosionen. För honom och kollegorna i kontrollrummet gällde det nu bara att komma därifrån så snabbt som möjligt.

Räddningsbåtar satt monterade på flera ställen på plattformen, men när Bollands kom ut på däck var allt insvept i svart rök. I stället fick de försöka ta sig ner till källardäck, strax ovanför havsytan.

En av hans kollegor hittade ett rep som de kunde fira sig ner med. Bollands tumme gjorde visserligen ont, men han klarade ändå att hålla sig fast.

Endast iklädd räddningsväst kastade sig männen från kontrollrummet i Nordsjön efter att ha konstaterat att de första räddningsfartygen redan närmade sig.

Klockan 22.18 fiskades Bollands och hans kollegor upp ur vattnet. De hade tur. Bara ett par minuter senare utvecklades situationen på Piper Alpha från kritisk till katastrofal.

Plattformen omsluts av ett eldklot

Teknikern Bollands hade bara nätt och jämnt satt foten på räddningsfartygets däck när ett kraftigt dån hördes. Råolja hade runnit ner från produktionsdäck och samlats i en stor, brinnande pöl på nivån under.

Normalt skulle olja inte kunna samlas där, eftersom plattformens däck bestod av gallerverk. Tidigare på dagen hade emellertid Piper Alphas dykare lagt ut gummimattor på ett stort område för att lättare kunna gå där.

Klockan 22.20 hade lågorna från oljepölen ätit sig igenom en kraftig gasledning. Explosionen som följde var så våldsam att ett svampmoln av eld tornade upp sig.

”Värmen från explosionen var intensiv, trots att vi befann oss 100 meter därifrån. Plattformen såg ut som något ur en katastroffilm”, berättade Bollands senare.

På hela 30 kilometers avstånd kunde räddningspersonal se lågorna som omgav Piper Alpha. Alla planer på att landa på oljeplattformens helikopterdäck och hämta överlevande övergavs nu.

Omkring 100 personer på Piper Alpha hade emellertid – helt i enlighet med evakueringsplanen – sökt sig till uppehållsrummen på 45 meters höjd, strax under helikopterdäck.

Nu tvingades de fatta ett svårt beslut. Skulle de vänta där eller våga sig ut i eldhavet?

”Vi är där vi ska vara. De skickar helikoptrar”, menade de flesta, som klamrade sig fast vid hoppet om räddning från luften.

Montören Jim McDonald utbrast dock: ”Det är något som är väldigt fel med den här plattformen. Vi måste lämna den.”

McDonald, som hade arbetat på Piper Alpha i tolv år, kände till vartenda skrymsle på plattformen. Med en tröja bunden för munnen och näsan lämnade han matsalen och började ta sig fram genom röken utanför.

Vid flera tillfällen tvingades han krypa över döda kroppar. Han höll på att svimma när han plötsligt fick syn dörren in till en tvättstuga. McDonald tog sig snabbt in.

Vid utgången i andra änden av tvättstugan tornade lågorna upp sig som en mur. McDonald tog mod till sig och hoppade genom elden. Sedan klev han upp på ett räcke och kastade sig ut. Efter ett fall 21 meter högt fall träffade han havsytan.

”Under vattnet var det lugnt, knäpptyst. Sedan bröt jag plötsligt igenom vattenytan igen”, berättade McDonald senare om sin mirakulösa flykt. Ett räddningsfartyg var snart framme vid honom.

Fartyg försvinner i lågorna

Bob Ballantyne och hans två rumskamrater var övertygade om att plattformens källardäck skulle öka deras chanser att överleva. Överallt spärrade emellertid lågorna vägen.

Elektrikern slog följe med cirka tio andra män, men plötsligt stannade han till. Synen av några höga metalldelar som böjde sig i värmen fick honom att tänka på Salvador Dalís tavla av smältande klockor.

”Nej! Det här går inte”, ropade han till sina rumskamrater, som inte förstod varför han tvekade.

Ensam sökte sig Ballantyne mot plattformens östra del, där han hittade ett rep som han använde för att fira sig ner till källardäck.

Den intensiva branden gjorde turen förbi produktionsdäck oerhört varm. Först när Ballantyne nådde nedersta däck, bara sex meter ovanför havet, kunde han andas ut.

Därifrån såg han sina rumskamrater, som hade tagit sig ner till Piper Alphas västra ben, där en räddningsbåt väntade.

Det var en av de små, snabbgående båtarna från räddningsfartyget MV Sandhaven som alltid låg beredd i Piperfältet i händelse av en olycka. På den lilla räddningsbåten hade styrman Iain Letham under den senaste halvtimmen räddat flera överlevande ur vattnet.

Totalt befann sig nio utmattade män från Piper Alpha och en besättning om sex man i båten, som plötsligt fastnade i rep vid plattformens västra ben.

Tjugonioårige Letham gav båten gas och drog och slet i repen för att få dem att lossna, men i samma stund som han lyckades träffades fartyget av tryckvågen från ännu en våldsam explosion.

Innan Letham visste ordet av kastades han över bord.

Lufttrycket från explosionen pressade ner hans fartyg under ytan. När det tack vare sitt självupprättande skrov dök upp igen hade elva män ombord dött.

Den omtumlade och förvirrade Letham befann sig vid havsytan. Han hade på sig en överlevnadsdräkt, men explosionen hade skapat ett eldhav som fick dräkten och hans hjälm att smälta.

Glödande, sylvassa metalldelar från Piper Alpha regnade ner runt honom. För att komma i skydd under plattformen tvingades Letham simma för allt vad han var värd.

Ballantyne får sällskap

Explosionen som pressade ner räddningsbåten under ytan kom från ännu en gasledning som brustit. Den här gången var explosionen så kraftig att elden tornade upp sig 90 meter över Piper Alpha. Bråte föll ner i havet 800 meter bort.

På källardäck hade elektrikern Ballantyne sett sina vänner Charlie och Ian uppslukas av eldklotet.

”Gudskelov att jag inte kom fram till dem”, tänkte elektrikern, som inte hade tid att sörja sina kamrater.

Hans eget liv hängde i en skör tråd. Värmen var kvävande och de stora oljefläckarna på havet kunde när som helst fatta eld och grilla honom underifrån.

Till sin fasa såg han dessutom ett räddningsfartyg segla bort från Piper Alpha för att undvika den extrema värmen.

”För helvete! Kom tillbaka och rädda mig!” ropade Ballantyne, men ingen hörde honom.

Plötsligt fick han syn på en man som desperat simmade mot honom. Elektrikern klättrade nedför en stege till havsytan och drog upp mannen, som visade sig vara styrman Letham.

Det kändes skönt att vara två i nödens stund. Ingen av oss kommer åtminstone att dö ensam, tänkte Ballantyne.

Eldhavet ovanför dem fick Ballantynes och Lethams hud att koka. Deras ansikten fylldes av blåsor. Samtidigt var de tvungna att hålla fast i det heta metallräcket, eftersom plattformen skakade så våldsamt.

Trots att de två britterna stod tätt intill varandra gjorde ljudet från branden det omöjligt att höra varandra. I stället fick de använda gester för att kommunicera.

Om de stannade kvar på Piper Alpha skulle de snart dö. De tecknade åt varandra att hoppa i havet, där brinnande olja och regnet av metalldelar från plattformen väntade.

Med ett plask slog de i Nordsjöns kalla vatten, men vågor förde dem bort från varandra, så att de återigen var ensamma. Letham lyckades ta sig till ett fat, som han klamrade sig fast vid, medan Ballantyne hamnade i en stor oljefläck.

Inom loppet av bara några sekunder var han helt insmord i den klibbiga oljan. Bara några meter till höger om elektrikern brann en liknande oljefläck på havsytan. Om de båda fläckarna kom i kontakt med varandra skulle Ballantyne bli innesluten i lågor.

För att hålla dödsångesten borta började Ballantyne fantisera om att hans fotbollslag Clyde FC vann Uefacupen. Han föreställde sig också semestern som han och hans fru snart skulle åka på.

Som den tvättäkta skotte han var irriterade sig Ballantyne på att hans deposition hos resebolaget nog skulle gå förlorad ifall han dog.

Plattformen kollapsar

Medan Letham och Ballantyne kämpade för livet i vågorna exploderade ännu en av Piper Alphas gasledningar. Explosionen, som inträffade klockan 23.20, fick stora delar av plattformen att kränga kraftigt.

De 80 männen som befann sig i rekreationsområdet på översta däck hamnade i 45 graders vinkel över Nordsjön. Paniken spred sig medan giftig rök trängde in genom hål och sprickor.

Eldhavet närmade sig för varje sekund, vilket fick några av männen att rusa ut på Piper Alphas översta däck. Där var värmen redan så hög att männens skosulor smälte, trots att de flesta bara tog några få steg innan de kastade sig ut över relingen och störtade 45 meter ner i Nordsjön.

Vissa överlevde mötet med havet, men drunknade en kort tid senare till följd av brännskador och benbrott. Endast ett fåtal kunde plockas levande upp ur vattnet av räddningsfartygen.

Hoppet från den svindlande höjden visade sig dock vara klokt. En kort tid senare gled nämligen hela Piper Alphas matsal, boytorna och rekreationsområdet ut över kanten och störtade ner i havet. Alla som stannade kvar omkom.

Kvar återstod nu bara några sorgliga rester av plattformen, förvridna och brinnande.

Ballantyne ger upp

Letham och Ballantyne kämpade fortfarande i vågorna när klockan närmade sig midnatt. De hade dock drivit långt från varandra.

”Jag var helt självisk. Jag simmade bort mot ett fartyg som jag fick syn på. Man såg räddningsbåtarnas sökljus svepa över havet. Det fanns en del överlevande i vattnet”, mindes Letham, som hade turen att kunna släpa sig upp i räddningsfartyget med hjälp av ett rep.

Ballantyne var nästan osynlig i vattnet. Hans hår, ansikte och räddningsdräkt var svart av olja. Endast hans ögon lyste upp i det mörka vattnet.

Med stor möda lyckades han ta sig bort från oljefläcken och simma bort från plattformen. Strax före midnatt upptäcktes han av räddningsfartyget Lowland Cavalier, som kastade ner ett räddningsnät åt honom.

Ballantynes krafter var dock slut. Vid tre tillfällen försökte han dra sig upp ur havet, men varje gång tappade han greppet och föll tillbaka ner i vattnet.

”Jag orkar inte mer. Nu släpper jag bara taget. Jag bryr mig inte längre”, tänkte Ballantyne.

Lyckligtvis insåg räddningspersonalen ombord att de behövde göra något. De ropade åt Ballantyne att han bara skulle trassla in sig i nättet, så att de kunde dra upp honom. En kort tid senare föll Ballantyne ner över relingen. Samtidigt insåg han att något var väldigt fel.

”Jag har ingen känsel från midjan och ner. Det har hänt något med mig!” skrek elektrikern panikslaget.

Lyckligtvis kunde räddningspersonalen lugna skotten med att domningarna inte berodde på en olycka, utan på att hans räddningsdräkt inte slutit tätt.

Längst ner i Ballantynes överlevnadsdräkt hade Nordsjöns kalla vatten samlats, vilket hade fått honom att tappa känseln. När skotten återfick värmen kunde han gå igen.

Ballantyne, Bollands och Letham tillhörde Piper Alpha-katastrofens endast 61 överlevande. Hela 165 av deras kollegor dog den där ödesdigra sommarkvällen år 1988.

De flesta av de avlidna föll offer för rökförgiftning och brännskador, medan resten drunknade. Även två personer ombord på Lethams räddningsfartyg miste livet.

Morgonen därpå flögs Bob Ballantyne in till kusten. Helikoptern cirklade ett par gånger runt de svedda resterna av Piper Alpha innan den satte kurs mot Aberdeen.

Ballantyne kunde inte fatta hur lite det var kvar av plattformen och hur många av sina kamrater han hade förlorat.