Passagerarfartyget S/S Norge

Nordisk fartygskatastrof var värre än Titanic

Passagerarfartyget S/S Norge går 1904 på ett rev väster om Skottland. Snart visar det sig att de över 400 danskarna, svenskarna och norrmännen ombord är i betydligt större fara än stackarna på Titanic några år senare.

Passagerarfartyget S/S Norge går 1904 på ett rev väster om Skottland. Snart visar det sig att de över 400 danskarna, svenskarna och norrmännen ombord är i betydligt större fara än stackarna på Titanic några år senare.

Scanpix Historical/Ritzau Scanpix

Med en hastighet av tio knop stävar S/S Norge fram genom Atlanten. Det 105 meter långa ångfartyget ska transportera 727 emigranter till Amerika.

Klockan 07.45 den 28 juni 1904 befinner Norge sig 400 kilometer väster om Skottland, när skrovet plötsligt skakar till kraftigt. Både passagerarna och de 68 besättningsmedlemmarna stelnar till av rädsla.

”Vad var det?” frågar kapten Gundel sin förstestyrman.

På fartygets nedre däck låter det som om tunga järnkättingar dras längs skrovet, och i sovsalarna längst fram i fartyget kastas passagerare ut ur sina kojer, och havsvatten börjar forsa in.

Norge har gått på ett rev och är dödsdömt, men det vet inte kapten Gundel ännu. Han ger order om att vända fartyget – och hoppas kunna ta sig tillbaka till en engelsk trålare som de passerade tidigare på morgonen.

Men Norge tar in så mycket vatten att den planen snabbt måste överges.

”Kvinnor och barn först – undan med männen!” ropar Gundel från bryggan, medan några sjömän börjar fira ner livbåtar i vattnet.

Passagerarfartyget S/S Norge

S/S Norge byggdes i Glasgow 1881. Det Forenede Dampskibs-Selskab (i dag DFDS) köpte passagerarfartyget 18 år senare.

© Library of Congress

Några andra sjömän får order att kasta allt som flyter över bord, för kaptenen kan enkelt räkna ut att endast en bråkdel av passagerarna kommer att få plats i fartygets åtta livbåtar. Medan matroser kastar däcksstolar och bord i havet, hörs skrik av rädsla från passagerare.

Iförda endast sina underkläder väller de upp från fartygets inre. En grupp ryska judar ber, medan en av livbåtarna glider ner längs fartygssidan. En våg slungar den lilla livbåten mot fartygsskrovet och krossar den.

De kvinnor och barn som befinner sig ombord hamnar i havet och försvinner i vågorna. De skräckslagna passagerarna på däck kan bara maktlösa se på. En del tänker att det kanske är säkrare att stanna kvar ombord, men efter hand som däcket lutar allt mer kliver allt fler motvilligt ombord på livbåtarna.

Barn kastas över bord

De panikslagna passagerarna har råkat ut för vad som ska visa sig vara den värsta olyckan i Nordatlanten – en fartygskatastrof då chansen att överleva ska visa sig vara betydligt sämre än för passagerarna på det lyxiga passagerarfartyget Titanic åtta år senare.

Passagerarfartyget S/S Norges rutt

S/S Norge seglade från Köpenhamn (1) via Oslo (2) och Kristiansand (3) mot Nordamerika. Efter att ha passerat det smala sundet(4) mellan Orkneyöarna och Skottland satte hon kurs mot New York. Vid den 23 meter höga klippan Rockall (5) gick hon på ett rev.

© Shutterstock

Norge inledde sin ödesdigra resa i Köpenhamns hamn den 22 juni 1904. Fartyget ägdes av Det Forenede Dampskibs-Selskab (i dag DFDS), som transporterade utvandrare från Norden till USA.

Ofta gav sig männen iväg först för att arbeta och spara ihop pengar, så att resten av familjen skulle kunna följa efter. Därför gick hela 200 barn ombord tillsammans med sina mödrar i Köpenhamn, Oslo och Kristiansand, innan Norge satte kurs mot farvattnen norr om Skottland.

I dimman på Nordatlanten tappade kapten Gundel orienteringen och hamnade för nära ett rev, som slet upp skrovet på Norge. Medan besättningen hade fullt upp med att få livbåtarna i vattnet rådde det kaos på däcket.

”Män och kvinnor hoppade i vattnet. Andra kämpade som besatta för att få tag i livbälten. Jag hade placerat min fru och mina fem barn vid en lucka och sagt åt dem att inte flytta sig därifrån förrän jag kom tillbaka. När jag såg hur de andra båtarna sattes i vattnet gick jag tillbaka för att hämta min familj, men de var inte där”, berättade en av de överlevande.

”Vid det här laget var havet en enda, stor massa av män, kvinnor och barn som kämpade för att få luft.” En av de överlevande.

Tjugo minuter efter kollisionen sjönk Norge med kapten Gundel stående på bryggan. När havsytan kom allt närmare kastade mödrar i panik sina barn över bord – i en desperat förhoppning om att de skulle hamna i någon av livbåtarna.

Atlantens kalla vatten nådde fartygets skållheta ångpannor och fick dem att explodera. Människor, bagage och däcksplankor slungades ut över havet.

”Det var fruktansvärt att se passagerarna kämpa för livet och höra deras ångestskrik. Vid det här laget var havet en enda, stor massa av män, kvinnor och barn som kämpade för att få luft och kvävdes av vattnet”, berättade en av de lyckligt lottade som fått en plats i en av livbåtarna.

Av de 795 personerna ombord hade färre än 200 fått plats i någon av de sex livbåtar som guppade omkring i vattnet. Av de åtta livbåtarna hade en krossats under försöket att sätta den i vattnet, och den sista hann inte göras klar, innan fartyget gick under.

Passagerarfartyget S/S Norge däck

För drygt hundra år sedan medförde alla större fartyg trästolar, så att passagerarna kunde sitta och njuta av utsikten. Sjönk fartyget skulle stolarna kastas i havet.

© Thomas Barker

Däcksstolar räknas som livbojar

I början av 1900-talet var säkerhetsreglerna till sjöss utformade för allt annat än att rädda passagerarnas liv.

S/S Norge hade åtta livbåtar. Tillsammans rymde de 251 personer, trots att fartyget kunde ta över 700 passagerare och dessutom hade 68 besättningsmedlemmar. År 1904 var det helt i enlighet med reglerna.

Fram till förlisningen av Titanic 1912 var det inte antalet passagerare utan fartygets deplacement som avgjorde hur många livbåtar som skulle medföras.

Norge hade ett deplacement av drygt 2 400 ton och behövde därför endast medföra räddningsutrustning motsvarande sammanlagt 2 000–2 500 kubikfot. Enligt lagen var det till och med så att allt som kunde flyta räknades som räddningsutrustning – från livbojar till lösa trädetaljer och stolarna på däck.

Lagens syfte var framför allt att bespara rederierna kostnader. Den officiella förklaringen var emellertid att ingen ändå skulle överleva en förlisning långt ute till havs, eftersom det inte gick att tillkalla hjälp. Den trådlösa telegrafen var ännu inte utbredd.

Livbåtarna ombord på Norge skulle i stället användas om andra fartyg av en lycklig slump upptäckte att fartyget höll på att förlisa. Då skulle livbåtarna föra passagerarna i säkerhet i små grupper.

Endast ett fåtal av passagerarna kunde simma, och en efter en drunknade de. Men även ombord på livbåtarna var chansen att överleva liten. De genomblöta passagerarna frös så de skakade, och eftersom Norge inte var utrustat med den nyuppfunna trådlösa telegrafen kunde inga nödsignaler skickas till andra fartyg i området.

Först om tio dagar skulle någon börja undra varför fartyget inte kommit fram till New York.

Död pojke sänks i havet

Plötsligt dök Gundels huvud upp ur vattnet. Kaptenen hade överlevt när fartyget sjönk, och tillsammans med ett av sina befäl simmade han nu för livet.

Gundel satte kurs mot den största livbåten med plats för 48 personer. Ombord befann sig redan 70, varav flera var tvungna att stå.

I panik slog passagerarna mot kaptenen med årorna – de var rädda att tyngden av honom och den underofficer som simmade precis bakom honom skulle få båten att kantra. Gundel behöll fattningen och försökte lugna dem:

”Jag kan troligen vara till nytta, om ni vill hoppas på att nå land.”

Efter lite betänketid hjälpte personerna i livbåten kaptenen och underbefälet ombord.

Det fanns nästan ingen proviant ombord, och det första kaptenen gjorde var att ransonera dricksvattnet. Endast på morgonen och på kvällen fick varje person fukta sin näsduk i sötvattnet i båtens tunna.

Under de första dagarna såg de nödställda åtskilliga fartyg, men de befann sig för långt borta för att få syn på livbåtarna. Under tiden började de överlevande dö.

Kyla avlöst av skarp sol och svår törst tog hårt på framför allt de minsta. Efter fyra och ett halvt dygn i livbåten avled en åttaårig norsk pojke i sina föräldrars armar.

Medan många grät, förklarade kapten Gundel så varsamt han kunde att en begravning till sjöss var det bästa – inte minst av hänsyn till de ombordvarandes försämrade hälsa. Fadern gick med på det, och lät kaptenen läsa en bön, innan kroppen sänktes i havet.

I de andra båtarna var nöden lika stor. Sara Pruzanski, vars make väntade på henne och barnen i Amerika, stirrade tomt framför sig. Utmattade och svaga grät hennes fyra barn inte längre, de tittade bara apatiskt mot horisonten i hopp om att få syn på ett fartyg.

Laura Petersen S/S Norge

Laura Petersen (1879–1966) reste efter olyckan vidare till USA, men återvände hem till Danmark några år senare.

© Privat foto & Shutterstock

Okuvliga Laura höll modet uppe

När det såg som mörkast ut gav en 25-årig danska prov på sitt mod.

Laura Petersen, dotter till en sågverksägare i staden Holte i Danmark, var på väg till Chicago, där en väninna hade lovat att mängder av äventyr väntade. Men när Norge gick på ett rev fann hon sig plötsligt i livbåt nummer tre tillsammans med en matros vid namn Karl Matthiasen.

För att hålla de andras humör uppe ljög Karl Matthiasen om vattnet på livbåtens durk, och sa att det kom från de vågor som slog in över relingen. Men Laura visste att det inte var sant.

Livbåten hade skadats, när den slog i skrovet på Norge i samband med att den firades ner i vattnet. Laura berättade emellertid inte att vatten sipprade in i livbåten. I stället uppmuntrade hon oförtrutet de andra:

”Upp med hakan – ni ska se att vi klarar oss!”

Iförd endast ett klänningsliv och en underkjol satt hon längst fram i livbåten och öste ut vatten med en stövel. När mörkret föll sjöng hon psalmer i månskenet.

Livbåt nummer tre upptäcktes av en brittisk fiskekutter redan efter ett dygn, men av någon outgrundlig anledning sökte fiskarna sig inte till närmaste hamn, utan bogserade de skeppsbrutna hela vägen till sin hemort Grimsby – en fem dagar lång seglats.

Vid ankomsten till England berättade Karl Matthiasen för pressen om ”galjonsfiguren”, som han kallade Laura Petersen. Året därpå tilldelades hon en medalj för sitt mod.

Längst bak i samma båt satt norrmannen Jørgen Hansen. Den gamle sjömannen var den ende ombord med erfarenhet av havet. En dag fick han syn på en död fågel som guppade på havsytan. Hansen fiskade upp den, skar av huvudet på den och lät fru Pruzanskis barn dricka blodet.

Därefter skar han fågeln i små bitar, som kvinnorna, barnen och några få av männen fick att tugga på. Det råa köttet stank ruttet, men Sara Pruzanski var djupt tacksam.

Sol och salt fick snart de överlevandes hud att spricka. Stillasittandet gjorde att benen svullnade, och törsten fick somliga att dricka sin egen urin, som blev giftigare dag för dag.

Andra kunde inte motstå frestelsen utan drack havsvatten. Förvirrad av saltförgiftning reste en tonåring sig plötsligt upp för att försöka gå till Norge. Med ett plask föll han i vattnet, men de andra lyckades få upp honom i båten igen.

Det Forenede Dampskibs-Selskab huvudkontor

När nyheten om förlisningen sent omsider nådde Danmark samlades människor utanför rederiets huvudkontor i Nyhavn i Köpenhamn.

© Kbhbilleder.dk

Sara Pruzanski upptäckte att hennes åttaårige son inte rörde sig, och hon insåg till sin fasa att han inte längre andades. Hungern fick flera av männen ombord att diskutera om pojken skulle sparas, så att de skulle kunna äta honom – eller om han skulle kastas över bord.

Rederi köper offrens tystnad

Sex dygn efter förlisningen bogserade en brittisk trålare in en av livbåtarna från Norge med 27 överlevande i hamnen i Grimsby. Trålaren hade fiskat torsk vid Rockall väster om Skottland, när besättningen fått syn på livbåten. Från Grimsby nådde nyheten om katastrofen via telegrafkablar Köpenhamn, där flaggorna hissades på halv stång.

Den danske direktören för Det Forenede Dampskibs-Selskab, Jacob Brandt, förbjöd alla sina anställda att yttra sig om händelsen.

Rederiet ville för allt i världen inte behöva ta något ansvar för det inträffade, så direktören skickade omgående en representant för bolaget till England för att erbjuda de överlevande 50 kronor för det förlorade bagaget och en gratis biljett vidare till New York. Som motprestation skulle de skriva under ett dokument med orden:

”Vi avsäger oss härmed alla ytterligare krav på bolaget i samband med Norge-katastrofen.”

Två dagar senare samlades journalister och nyfikna vid centralstationen i Köpenhamn. Med tåg anlände en av de överlevande matroserna, som skulle vittna i sjöförhöret. Han fick emellertid inte tid att vare sig krama om sin fästmö eller tala med pressen, förrän två grovhuggna män från rederiet släpade honom med sig.

”Visste man inte bättre hade man kunnat tro att det var en förbrytare, som fördes iväg till fängelset”, noterade en av journalisterna.

Inga böner hjälpte

I den lilla orten Stornoway på Hebriderna, 150 mil från Köpenhamn, strömmade invånarna ner till hamnen.

Med kort tids mellanrum förde två fartyg iland de sista överlevande från Norge– bland dem Sara Pruzanski, kapten Gundel och den folkkäre norske poeten Herman Wildenvey (1885–1959).

Herman Wildenvey porträtt

Herman Wildenvey var 19 år, när han överlevde förlisningen av S/S Norge. Han skrev senare om katastrofen. De flesta av Wildenveys 44 verk handlar om kärlek, och han kallas därför ofta för vårens och förälskelsens diktare.

© Digitaltmuseum.no

Det hade gått åtta dagar sedan passagerarfartyget sjönk, och lidandet i livbåtarna hade varit obeskrivligt. Stornoways invånare öppnade sina hem och gav de medtagna skandinaverna deras första måltid på mer än en vecka.

De svårast medtagna lades in på samhällets lilla sjukhus, där personalen slet dygnet runt för att ta hand om dem.

”En sorgligare syn än denna olyckliga grupp människor kan man nästan inte föreställa sig. Kvinnorna grät bittert över barn och andra familjemedlemmar som omkommit. Inte en enda av dem klarade av att gå utan hjälp, men invånare av alla slag rusade ivrigt fram och hjälpte de stackars darrande varelserna”, skrev en journalist i ett reportage från Stornoway.

Sara Pruzanski följde med till sjukhuset, där hennes kraftigt avmagrade dotter Rebecca lades in. Flickan var brännhet av feber, och läkarna förklarade att det inte fanns något de kunde göra – endast tiden skulle utvisa om dottern hade kraft nog att repa sig. Redan vid solnedgången ebbade den tolvåriga flickans liv dock ut.

Ytterligare åtta barn och en vuxen avled i Stornoway.

68 procent av passagerarna och besättningen ombord på Titanic miste livet. Ombord på S/S Norge uppgick förlusterna till 80 procent.

Få av de överlevande fick tid att bearbeta de fasor de genomlevt. Medan stadens invånare samlade in kläder till dem, uppvaktade representanter för rederiet alla som hade krafter nog att tala.

Representanterna fick de överlevandes underskrifter och skeppade sedan i all hast dem vidare till Amerika. Trots det intensiva mörkläggningsarbetet kunde bolaget emellertid inte dölja det faktum att 635 personer hade mist livet.

Rederiet frikänns

Under sjöförhöret i Köpenhamn konstaterades det att Norge hade följt alla sjöfartsregler. Förlisningen var resultatet av en olyckshändelse. Ingen kunde därför straffas för det inträffade, och rederiet samt den danska regeringen sopade raskt hela affären under mattan.

Fram till Titanics förlisning åtta år senare var det fortfarande tillåtet att trafikera Atlanten utan tillräckligt med livbåtar till alla ombord. Endast Norge ändrade året därpå sina lagar och krävde livbåtar till alla, men det gjorde bara att DFDS undvek norska hamnar.

Till skillnad från Titanic hade Norge inga miljonärer bland passagerarna, och det var kanske därför händelsen inte väckte någon större uppmärksamhet utanför Norden.

Förlisningen kom senare att kallas ”de fattigas Titanic”, och varken Danmark eller Norge uppförde några minnesmärken för de omkomna. Endast på ett ställe samlades det in pengar till en minnessten över offren: I Stornoway på Hebriderna.

Stornoway minnessten

Nio barn och en vuxen avled efter ankomsten till Hebriderna. I Stornoway hedras de tio dödsoffren på det enda minnesmärket för Norge-katastrofen. Tredje namnet ovanifrån är Sara Pruzanskis dotter Rebecca – stavat Posansky på engelska. Sara miste dessutom sin fyraårige son efter ankomsten.

© welovebarraandvatersay.com