Kvävningsdöden kom smygande

Vid halvniotiden lägger Khan ifrån sig korten och går ut i den milda vinterkvällen för att spola igenom rören till de lagertankar som innehåller det extremt giftiga ämnet metylisocyanat (MIC).

Arbetsledningen har sammanställt instruktioner för rutinerna. Manualen är emellertid bristfällig och nämner inget om att det är absolut nödvändigt att montera säkerhetsskivor i båda ändarna av den rörledning som ska rengöras. Skivorna är tillverkade av metall och fungerar som proppar som ska hindra att spolvattnet tränger in i stålbehållarna med MIC.

Khan känner inte till den förhållningsregeln utan följer bara manualens instruktioner – han vrider på vattnet, låter det pumpa igenom rören och återvänder till lunchmatsalen.

Tonvis av insektsgift på lager

Sedan 1979 har kemikaliefabriken Union Carbide tillverkat insektsgift till det indiska lantbruket och en av de viktigaste ingredienserna i giftet är metylisocyanat (MIC). På grund av konkurrens från nyare, billigare och bättre produkter har efterfrågan på MIC minskat drastiskt – och under sommaren 1984 lägger Union Carbide ner tillverkningen av ämnet.

Fabriken är belägen alldeles intill ett slumkvarter på en backe strax nordost om Bhopals centrum och förvarar fortfarande tonvis med MIC i tre stora ståltankar, som ligger förankrade i ett stabilt betongfundament på fabriksområdet.

Den ena av de tre hopkopplade tankarna, E610, innehåller 41 ton MIC. De båda andra rymmer 21 respektive ett ton av det farliga giftet, som reagerar våldsamt om det kommer i kontakt med vatten.

OVERBLIK: Sådan opstod katastrofen

Kväljande stank sprids

”Känner ni lukten? Det luktar märkligt. Jag slår vad om att det är MIC i luften”, säger Mohan Lal Verma, som klockan elva har gått på nattpasset. Hans kollegor i kontrollrummet skrattar åt honom.

”Det kan väl inte lukta MIC när tillverkningen har stoppats, din tokstolle”, säger en av dem. När klockan passerat midnatt har stanken blivit outhärdlig. En kväljande svaveldoft av ruttna ägg hänger över hela fabriksområdet och allt fler av de män som jobbar nattskiftet börjar klaga på att ögonen svider.

Två tekniker blir beordrade att gå iväg och ta ett varv i området där MIC-anläggningen är placerad och kontrollera att allt är i sin ordning.

När teknikerna kommer fram till tankarna med MIC känner de en kraftig stank som svider och sticker i näsan. De håller för näsa och mun och lyser med sina ficklampor över ståltankarna och vidare över härvan av rörledningar.

”Titta där. Det läcker ut gas”, säger den ena plötsligt och lyser på ett litet, vitt moln som pyser ut från en läcka i ett rör.

Kylanläggningen är ur drift

Omkring tusen liter vatten har trängt in i tank E610 med 41 ton MIC. I slutna utrymmen reagerar vatten och MIC med en hastig och okontrollerbar så kallad exoterm reaktion. Den ger upphov till en explosiv värmeutveckling, vilket i sin tur leder till kraftigt förhöjt tryck i tanken.

Under normala omständigheter håller kylanläggningen det farliga giftet i ståltanken nedkylt till knappt noll grader, vilket förhindrar att kedjereaktionen kan uppstå. Fabriken är emellertid under nedläggning och kylanläggningen har stängts av.

Strax efter midnatt måndagen den 3 december 1984 krossar en av de anställda på Union Carbide glaset till ett larm och trycker in knappen. Medan sirenen tjuter försöker Shakeel Qureshi, som är teknisk inspektör, göra allt han kan för att stoppa den katastrof som är på väg att inträffa.

Ett rör har börjat läcka, men dessutom visar en mätare på E610 att trycket i tanken ökar konstant och ligger långt över en normal nivå. Qureshi bestämmer sig för att isolera tanken så att vattnet inte kan tränga vidare in i de båda andra.

”Vi måste isolera 610! Vi måste isolera 610!”, ropar han desperat till ett par kollegor i närheten. Med gemensamma krafter lyckas de båda männen skära av förbindelsen från E610 till de båda granntankarna, men de har knappt hunnit lämna giftbehållarna innan de märker att marken under deras fötter börjar skaka.

Tank E610 skjuter upp som en raket från betongfundamentet och reser sig lodrätt uppåt, innan den välter och rullar ett par varv och till slut stannar och ligger stilla på betongen.

Mirakulöst nog är tanken fortfarande intakt, men på grund av det extrema tryck som har byggts upp pressas gasen genom rörsystemet till ett tvättorn, där en gigantisk gejser av gift skjuter upp i luften.

Instinktivt kastar Qureshi en blick på fabrikens vindstrut, som vajar från toppen av en hög ljusmast. Hans ansikte dras ihop i en bekymrad grimas när han upptäcker att vindstrutens spets pekar söderut, i riktning mot Bhopals tätast befolkade område: slumkvarteret Kali.

De flesta invånarna ligger och sover på marken i sina små, otäta plåtskjul. Till en början lägger ingen märke till den vita dimman av gas som driver genom gränderna och tränger in genom springorna i de enkla bostäderna.

En del vaknar av stanken och runt omkring i kåkstaden börjar människor hosta och beklaga sig, innan ett varningsskrik skär genom nattmörkret.

Giftgasen fräter huden

Metylisocyanat är nästan dubbelt så tungt som atmosfärisk luft och lägger sig därför som ett täcke över markytan. Giftgasen är livsfarlig att andas in och giftig både att inhalera och få på huden. Dessutom orsakar den allvarliga frätskador på ögonen.

Symptomen på förgiftning är flera: När man andas in MIC svider det i näsa, mun och svalg. Man får huvudvärk, blir yr, hostar, kräks blod, får svårt att andas och riskerar att förlora medvetandet. Genom att andas genom en fuktig tygtrasa kan man undvika förgiftning, eftersom vätskan bryter ner giftet.

Kommer giftgasen i kontakt med hud börjar huden svida och rodna med brännande smärtor, och i många fall uppstår svåra frätskador.

Förlamande andnöd

”Det har inträffat en olycka på Carbide! Spring för livet!”, ekar ropen på Bhopals gator i takt med att giftmolnet väller fram genom staden. Från skjul, hyddor och hus strömmar barn och vuxna ut på gatorna, yrvakna och panikslagna.

Ingen har en aning om vad som händer och många ligger redan döda eller medvetslösa på marken, bredvid livlösa kor och bufflar med fradga om munnen och blodiga näsborrar.

Flyende folkmassor trampar på de döda, men det är många som bara hinner ett par meter innan de själva faller omkull, förlamade av smärtor och andnöd. Ögonen är groteskt uppspärrade, huden täckt med blåsor, och urin och avföring rinner nedför deras ben.

Femtusen omkommer direkt

Mitt i det myllrande kaoset letar människor desperat efter sina makar, barn och föräldrar. Namn skriks ut i mörkret, men allt eftersom minuterna går börjar ropen sakta tystna. Människor kippar desperat efter andan och hostar som om de var på väg att hosta upp lungorna.

De som fortfarande har några krafter kvar vacklar på ostadiga ben eller kryper fram till stadens sjukhus, där akutmottagningarna snabbt förvandlas till bårhus. Under natten utsätts omkring en halv miljon invånare i Bhopal för giftet.

Av dem omkommer troligtvis femtusen omedelbart.

Personalen på stadens sjukhus försöker hjälpa de tusentals offren så gott de kan, men läkarna har inte tillgång till något effektivt motgift, utan får nöja sig med att skölja patienternas hud och ögon och på olika sätt försöka lindra smärtorna.

Kort efter utsläppet blir läkarna informerade av ledningen på Union Carbide: Det handlar om ett utsläpp av metylisocyanat, men fabriken hävdar att ämnet är ofarligt och påminner om tårgas. På järnvägsstationen i Bhopal utgör perrongen en skrämmande syn.

Vid tvåtiden på natten ligger det lik överallt. Ett spädbarn är fortfarande vid liv och diar vid sin döda mammas bröst. Överallt kämpar överlevande för att hålla sig på benen medan de kippar efter andan.

Vice stationsföreståndare V.K. Sharma vill till varje pris förhindra att den kraftigt försenade Gorakhpur-expressen stannar i katastrofstaden, och när tåget rullar in vid stationen meddelar han via högtalarsystemet att passagerarna ska stanna på tåget.

”Det har skett ett allvarligt utsläpp här. Tåget fortsätter direkt. Stig inte av”, hörs det ur högtalarna. Det är dock få som uppmärksammar hans varning, människor knuffas och trängs för att komma av tåget, så Sharma täcker näsa och mun med en fuktig tyglapp och springer allt vad han kan till loket.

”Kör, kör direkt”, ropar han till lokföraren, som ser sig förundrad omkring innan han sätter tåget i rörelse igen. Endast ett par personer har hunnit stiga av i Bhopal och med sin kvicktänkta insats har V.K. Sharma räddat flera hundra människor från en säker död.

Missbildade barn föds fortfarande

Under de två första dygnen omkommer omkring 8 000 personer. Efter det dör ytterligare cirka 15 000–30 000 till följd av förgiftning. Bland de överlevande finns fabriksarbetarna Rehman Khan och Shakeel Qureshi samt V.K. Sharma.

Över en halv miljon barn och vuxna får bestående men i form av ögonsjukdomar och lungskador. I dag, trettiofem år senare, fortsätter tragedin.

Grundvattnet och marken i Bhopal sanerades aldrig och fortfarande föds oproportionerligt många barn med missbildningar, cancer samt inlärnings- och tillväxtproblem.