Klippskred utlöser dödlig våg genom Alperna

Ett jättelikt bergskred hotar att inträffa i Norditalien, men trots det varnas inte lokalbefolkningen. När bergssidan en höstkväll 1963 rasar ned i sjön bakom Vajontdammen har invånarna ingen chans att komma undan den apokalyptiska flodvåg som väller fram genom dalen.

Ett jättelikt bergskred hotar att inträffa i Norditalien, men trots det varnas inte lokalbefolkningen. När bergssidan en höstkväll 1963 rasar ned i sjön bakom Vajontdammen har invånarna ingen chans att komma undan den apokalyptiska flodvåg som väller fram genom dalen.

Imageselect

Micaela Coletti har länge känt på sig att något är på tok.

De senaste månaderna har den tolvåriga flickan inte kunnat undgå att höra sin mammas och pappas bekymrade samtal om den nybyggda Vajontdammen – ett jättebygge, som tornar upp sig som en gigantisk mur mellan de branta bergssidorna över Micaelas måleriska hemort Longarone i Piavedalen.

Micaela oroas av att hennes pappa antytt att han inte känner sig trygg med den väldiga konstruktionen.

”Jag är rädd att dammen en vacker dag kommer att rasa, och att vi alla kommer att dö”, har han sagt till sin fru.

Pappans rädsla har skrämt upp Micaela, som onsdagskvällen den 9 oktober 1963 ligger sömnlös i sin säng.

Dystra tankar mal i hennes huvud, och hon har knappt hunnit somna förrän hon väcks av ett lågt, kusligt mullrande som från tusentals åskväder någonstans i fjärran.

Precis då smyger hennes farmor in i rummet, där Micaela ligger hopkrupen av rädsla.

”Jag stänger fönsterluckorna. Det verkar blåsa upp till storm”, säger hon och smeker sitt barnbarn på kinden, innan hon drar igen fönsterluckorna.

I samma sekund försvinner strömmen och farmodern och flickan sveps in i mörker.

Skräckslagen märker Micaela hur sängen faller nedåt i en rasande fart. Det är som om en avgrund har öppnat sig under huset, och i nästa sekund verkar det som om en osynlig hand slungar henne ur sängen. Det enda Micaela minns efteråt är att hon skriker, medan världen omkring henne försvinner i ett blött och mörkt inferno.

Pappans rädsla har visat sig befogad – dammen och sjön bakom den har orsakat infernot den 9 oktober 1963.

Rädsla eller oro var emellertid inget som besvärade det privata energibolaget Società Adriatica di Elettricità – SADE – när man sex år tidigare påbörjade uppförandet av dammen.

Monte Toc är ett vandrande berg

År 1957 rycker 400 man in i den djupa, V-formade Vajontklyftan i närheten av Longarone och börjar gjuta grunden till en valvdamm.

Chefsingenjör Carlo Semenzas plan är att skapa en gigantisk vattenreservoar bakom den 160 meter breda dammen – en djup, konstgjord sjö som får namnet Vajontsjön och har en kapacitet av hela 168,7 miljoner kubikmeter vatten, som kan driva turbinerna i ett vattenkraftverk som ska täcka den norditalienska industrins behov av el.

Den ekonomiska boomen i Italien ledde till att man byggde Vajontdammen.

© Getty Images

Ekonomiskt mirakel gav bakslag

År 1976 exploderade en produktionstank för tillverkning av ­bekämpningsmedel på kemikaliefabriken ICMESA i staden Seveso i närheten av Milano.

Ett moln som innehöll bland annat miljögiftet TCDD blåste ut över ett stort, tätbefolkat område och orsakade långsiktiga skador på människor, växter och djur.

Den så kallade Sevesokatastrofen har blivit en symbol för konsekvenserna av Italiens snabba modernisering under efterkrigstiden.

Landet upplevde en ekonomisk boom åren 1950–70 och förvandlades på rekordtid från ett fattigt jordbruksland till en global industrination.

Industrisamhällets explosiva utveckling var emellertid ofta helt oreglerad och ledde till omfattande luft- och vattenförorening samt ekologiska katastrofer.

Semenza är en man med sinne för detaljer, och övervakar noga bygget, som enkelt uttryckt består av en enorm mur av betongklumpar staplade ovanpå varandra – totalt 360 000 kubikmeter betong.

Han bryr sig dock inte så mycket om de geologiska förhållandena i dalen, där dammen ska stå.

Bland invånarna i trakten är bergssluttningarna kända för att vara instabila och för att ofta drabbas av bergskred – inte minst det knappt 2 000 meter höga berget Toc, som reser sig alldeles intill den blivande vattenreservoaren.

Just därför är Toc känt i trakten som ”det vandrande berget” – ett öknamn som ska visa sig kusligt profetiskt.

Drunkningsolycka skapar oro

Den 22 mars 1959 rasar ett stort stycke av ett annat berg ned i den lilla uppdämda sjön Pontesei i närheten av Longarone. Skredet utlöser en 20 meter hög våg, som spolar ut en man på djupt vatten, där han drunknar.

Händelsen får SADE att inleda geologiska undersökningar av de sluttningar som gränsar till den planerade Vajontsjön.

Reservoaren kommer att innehålla 16 gånger mer vatten än Pontesei, och skulle ett stort skred inträffa där skulle konsekvenserna bli ännu mer omfattande än i den mindre sjön.

SADE utser den ansedde österrikiske geologiprofessorn Leopold Müller till att leda undersökningarna, och han anlitar Carlo Semenzas 31-årige son, geologen Edoardo, som sin assistent.

”Ett skred på 50 miljoner kubikmeter hotar befolkningens liv och levebröd” Rubrik i tidningen L’Unità

I juli 1959 sätter de igång med att omsorgsfullt granska terrängen vid den konstgjorda sjön.

Männen mäter upp bergen, ritar exakta kartor och borrar djupt in i kalkstenssluttningarna för att ta prover och utröna om bergen innehåller instabila eller porösa lager av exempelvis lera och sten.

På den sida av Toc som vetter mot Vajontsjön upptäcker Leopold och Edoardo tydliga sprickor och avlagringar från enorma skred. Toc är långtifrån så stabilt som man hoppats.

Geologer varnar för jätteskred

Experterna varnar omedelbart SADE och Carlo Semenza för att risken för nya skred är överhängande, efter hand som vattnet fylls på i den uppdämda sjön och pressar mot bergssluttningarna.

Nya undersökningar ger oroväckande resultat.

På Toc-bergets norra sluttning, precis ovanför den framtida sjön, finns det en kolossal skredzon.

Enligt geologerna är det mycket sannolikt att zonen förblir instabil och att det kan resultera i ett enormt skred, då 200 miljoner kubikmeter sten rasar ned i vattnet.

Flodvågen lämnade efter sig ett kaos av bråte, bland annat leksaker.

© Shutterstock

Carlo Semenza är emellertid inte övertygad om att det föreligger någon fara.

I hopp om ett annat resultat konsulterar han andra experter, som efter att ha undersökt Toc förkastar Edoardo Semenzas och Leopold Müllers analyser.

Den nya slutsatsen är att berget i stora drag är pålitligt och stabilt.

Lättad av de nya resultaten ger Carlo Semenza i februari 1960 klartecken till att fylla reservoaren bakom den färdiga dammen med vatten. Sammanlagt tre provfyllningar ska visa om dammen håller tätt.

Prövofasen förlöper helt enligt planen, och i oktober samma år har vattendjupet i den konstgjorda sjön nått 170 av de planerade 261 meterna.

I byarna i Piavedalen vid foten av Vajontdammen andas invånarna ut. Många av dem har varit oroliga för att dammen inte skulle klara av att stå emot det enorma trycket från vattnet, och tidningarna har spätt på människors rädsla.

Journalister har skrivit om risken för ett gigantiskt bergskred, som kan utlösa en flodvåg som förstör dammen och skövlar allting i dalen nedanför den.

”Ett skred på 50 miljoner kubikmeter hotar befolkningens liv och levebröd”, varnar till exempel en rubrik över sex spalter i tidningen L’Unità.

Vare sig tidningen eller dess läsare kan veta att siffran är kraftigt underskattad, och att Leopold Müller tidigare har kalkylerat med ett fyra gånger så stort skred.

Berget spricker

Energibolaget och de lokala myndigheterna tolererar emellertid ingen kritik och stämmer raskt de journalister som vågar varna för en annalkande katastrof.

Trots försöken att sätta munkavle på pressen fortsätter ryktena om att SADE undanhåller befolkningen viktig information att spridas bland de boende i området kring dammen.

I slutet av oktober 1960 lägger några bönder märke till en enorm, M-formad spricka på Toc-bergets sida, omkring 600 meter ovanför sjön.

Sprickan är ett par kilometer lång och vidgas med tre centimeter för varje dag. Ett mindre skred längre ned på berget den 4 november 1960 får SADE att vända sig till Leopold Müller för råd och hjälp.

”... om dammen brister är det bäst att vi dör tillsammans” Micaela Colettis far

Müller anser att den ökade vattenmängden i sjön har fått Toc att spricka och att berget har blivit instabilt, eftersom vatten har trängt in till instabila lager. Han föreslår att man sänker vattennivån för att stabilisera berget – när vattnet sipprar ut ur klipplagren igen kommer de att återfå förmågan att gripa fast i varandra, anser han.

Allt tyder på att Müller har rätt.

När SADE under de följande två månaderna öppnar slussarna, så att vatten kan rinna ut ur sjön, avstannar jordskredsrörelserna på Toc – den M-formade sprickan vidgas nu med endast en millimeter om dagen mot tidigare tre centimeter.

Energibolaget, Carlo Semenza och Leopold Müller anser att man nu har kontroll över det nyckfulla berget.

Müller rekommenderar att vattennivån omväxlande ska höjas och sänkas för att provocera fram ett antal ofarliga skred i stället för ett gigantiskt.

Dessutom insisterar Carlo Semenza på att genomföra modellförsök, som ska slå fast hur hög vattennivån i den uppdämda sjön maximalt får vara i händelse av ett stort bergskred.

Försöken visar att i det värsta tänkbara scenariot – ett skred på 200 miljoner kubikmeter jord och sten – kommer flodvågen att torna upp sig maximalt 20 meter.

Som en konsekvens av modellförsöken beslutar Carlo Semenza att vattennivån i reservoaren alltid ska hållas 25 meter under dammens kant. Han bedömer att dalen nedanför dammen då är till hundra procent säker.

Experter övervakar berget

Genom att systematiskt höja och sänka vattennivån hoppas SADE kunna provocera fram ett kontrollerat jordskred på Toc-berget.

Den 26 september 1963 har skredet förflyttat sig tre meter nedåt, och experterna känner sig övertygade om att de kan fösa den lösa bergssluttningen långsamt ned i sjön.

Med en vattennivå på 245 meter innehåller sjön dock mer vatten än någonsin, och höjningen får skredet att öka farten. I försöken att sänka farten öppnar man slussarna och sänker vattennivån, men mot förväntan har åtgärden ingen effekt: Det stora sjoket berg omedelbart under M-sprickan glider snabbare än någonsin.

Trots att skredet inte längre går att kontrollera är ingenjörerna och geologerna förtröstansfulla.

De första dagarna i oktober har vattennivån i sjön nått 235 meter, 25 meter under dammens övre kant. Energibolaget bedömer att dammväggen nu är tillräckligt hög för att kunna hålla tillbaka en eventuell flodvåg, och man förväntar sig att skredet snart är över.

Bolaget övervakar Toc-berget dygnet runt och har dessutom bett bönderna i området att ta bort sin boskap från berget och föra djuren i säkerhet.

För att inte skapa panik i onödan varnar bolaget emellertid inte invånarna i Piavedalen om ett nära förestående skred. Enligt experterna är det ju ingen risk att skredet kommer att utgöra någon fara för invånarna.

Döden kommer rusande

I de fem små byar som ligger som pärlor på ett band i dalen har invånarna inte hört något om de ansträngningar som görs för att hålla det ”vandrande” Toc-berget i schack.

Den senaste tiden har dock flera av de boende lagt märke till att jord, sten och träd från det lösa partiet på berget har börjat rasa ned i sjön.

”Vi kan väl skicka iväg barnen”, har Micaelas mamma vädjat.

”Nej, om dammen brister är det bäst att vi dör tillsammans”, svarar pappan.

Medan Micaela ligger i sin säng och försöker somna på kvällen onsdagen den 9 oktober är det fullt på alla Longarones kaféer och barer.

Uppmärksamheten är riktad mot TV-apparaterna, som visar en viktig fotbollsmatch i Europacupen.

Byn Longarone var en av fem byar i dalen vid Tocberget. Byn drabbades av enorm förödelse till följd av den väldiga flodvågen.

© www.environmentandsociety.org

FÖRE

Longarone hyste drygt 1 900 personer, innan flodvågen förstörde staden i oktober 1963.

© www.environmentandsociety.org

EFTER

Tryck- och flodvågen förvandlade Longarone till ett gyttjigt ingenmansland. De flesta byggnader hade jämnats med marken, och mer än 1 450 av invånarna hade omkommit.

Ungefär tjugo i elva överröstar ett mullrande som från tusentals åskväder de glada rösterna.

I nästa ögonblick går strömmen och i Longarone blir det helt svart. Marken börjar skaka, och innan invånarna hinner inse vad det är som sker är katastrofen en realitet.

Ett gigantiskt skred av omkring 260 miljoner kubikmeter sten, jord och skog har med omkring 100 kilometer i timmen rasat från Toc ned i sjön och utlöst en inemot 250 meter hög flodvåg, som vräker över kanten på dammen och fortsätter genom dalen nedanför.

I den smala dalen reser vattnet sig till en 70 meter hög mur av skummande vattenmassor, som väller fram i hög fart. Framför sig pressar vattnet en tryckvåg av sammanpressad luft, som träffar Longarone med effekten av en atombomb.

Tak slits av, murar vräks omkull, och människokroppar lemlästas till oigenkännlighet. Fasorna i Piavedalen har emellertid endast börjat.

Omedelbart efter tryckvågen kommer vattnet mullrande som ett godståg från helvetet och river med sig allt i sin väg, när det drar fram över Longarone och nästa fyra byar.

Vägar, hus, elstolpar, järnvägsräls, bilar, träd, cyklar och män­niskor spolas bort av vattenmassorna, som i ett skummande och virvlande inferno ödelägger hela Piavedalen.

Efter bara 15 minuter har vattnet försvunnit, och en dödens tystnad sänker sig över ruiner, bråte och livlösa män­niskokroppar kringvräkta huller om buller i ett landskap täckt av lera.

Endast tornet stod kvar, efter att tryck- och flodvågen hade träffat en kyrka i Longarone.

© Imageselect

Begravda i lera

Redan strax efter klockan elva har räddningsarbetet inletts. Räddningspersonal, soldater och frivilliga från när och fjärran strömmar till för att leta efter överlevande och bärga omkomna. Deras heroiska insatser är för det mesta förgäves.

Flodvågen har spolat bort i stort sett allt i Piavedalens byar, och det är sällan som räddningspersonalen hittar överlevande i det totalförstörda landskapet.

Omkring klockan halv tre på natten får någon syn på en hand och en fot som sticker upp ur leran. När kroppen dras upp inser räddningsarbetarna att personen som genom ett mirakel är vid liv.

”Vi har hittat en överlevande, en äldre person”, utbrister en av räddningsarbetarna, men han misstar sig. Bakom den tjocka masken av smuts och jord gömmer sig tolvåriga Micaela Coletti, som tryckvågen fyra timmar tidigare brutalt slet ur sängen och slungade 350 meter från familjen Colettis hem.

En av männen lyfter upp flickan, torkar nödtorftigt av hennes ansikte och bär bort henne till en bil, där hon gråtande försöker återhämta sig.

Hon är ännu ovetande om att hon är en av de väldigt få överlevande i Longarone, och att hennes syster, föräldrar och farföräldrar hör till de sammanlagt cirka 2 000 dödsoffren.

Offren är svåra att identifiera

Dagarna efter katastrofen gräver räddningspersonal och soldater i en kamp mot klockan febrilt i leran och bråten för att hitta överlevande.

Identifieringen av de döda är oerhört svår, för tryckvågen har slitit av huvud, ben och armar från offrens kroppar. Hjärtskärande scener utspelar sig dagligen.

Chock och sorg går hand i hand, när bortresta invånare kommer hem och upptäcker att hela deras familj är utplånad, och hemmet borta.

En äldre kvinna, Carmela Buttet, kryper runt på alla fyra och gräver desperat med en sked i leran på den plats där hennes hus stått. Gråtande mässar hon ”min son, min son är därnere”.

Ett par soldater försöker vänligt men bestämt leda bort henne:

”Följ med oss, du kan ändå inte göra något”, säger en av männen, men det är uppenbart att kvinnan inte lyssnar. Hon vrider sig fri, hon vägrar att ge upp hoppet om att hitta sin son, svärdottern och parets tre små barn.

”Min son är därnere, hjälp mig att gräva”, vädjar den 72-åriga kvinnan, medan hon hackar, skrapar och gräver med sin lilla sked. ”Snälla, fortsätt leta”, bönfaller hon soldaterna.

Under rättegången visade en kvinna omkomna från katastrofen.

© Getty Images

Ingen ville ta ansvar

Regering, myndigheter och alla parter i dammbygget hävdade att katastrofen kom fullständigt oväntat.

Alla sköt ifrån sig ansvaret och skyllde katastrofen på naturen. Bergskredet var, som den regeringsvänliga tidningen La Discussione formulerade det, ”ett mystiskt tecken på Guds kärlek”.

Från oberoende medier haglade ­kritiken emellertid över energibolaget SADE:­s ledning, teknikerna och geologerna, som anklagades för inkompetens och för att – mot bättre vetande – ha struntat i att varna befolkningen i Piavedalen om det oundvikliga skredet.

I februari 1968 åtalades elva inblandade från elbolagets ledning och från kretsen av ingenjörer och tekniker för pliktförsummelse och vållande till annans död, efter att en kommission slagit fast att både skred och översvämning hade kunnat förutses.

Tre av de åtalade avled, innan rättegången inleddes, och när domen till slut föll 1971, befanns endast två vara skyldiga till vållande till annans död. Straffet blev två år bakom galler.

Först 1997 gick SADE med på att betala ersättning till de efterlevande.

Bland dem var Micaela Coletti, som vid endast tolv års ålder blev av med hela sin familj och var ett av de endast 30 Longarone-barn som överlevde katastrofen.

Carmela Buttet hittar aldrig sina döda familjemedlemmar.

I likhet med mer än tusen andra av översvämningens offer är de begravda djupt nere i leran eller ut­spolade i Adriatiska havet, och även Micaela Colettis familjemedlemmar hör till de försvunna.

Endast hennes pappas kropp hittas, och i dag – mer än 50 år efter katastrofen – har Micaela Coletti endast fragmentariska minnen från den natt då hon i ett slag förlorade allt, men själv räddades ur kaoset och förödelsen.

”Jag minns att jag satt på axlarna på en brandman, och att han hela tiden höll på att snubbla på de stenar som låg på marken. Jag bad honom gång på gång att sätta ned mig, men han vägrade. Och så minns jag den enorma månen, den verkade vara så nära och var så klar att den skrämde mig. Det kändes som om jag skulle kunna sträcka ut armen och nå den. Aldrig har jag sett en måne som varit så nära och så enorm. Nästa sak jag minns är att mannen lade mig i en bil, och att jag hörde någon gråta. Plötsligt insåg jag att det var jag som grät.”