Lördagskvällen den 20 januari 1951 är kall och klar i den avlägsna dalen St. Peterstal i de schweiziska Alperna. I byn Vals roar sig 23-årige Bernhard Tönz med sitt folkmusikband. Under de senaste dagarna har en ovanlig snöstorm skickat ner flera meter snö över bergen, och Tönz och hans vänner har beslutat att tillbringa kvällen med att öva i byns skola.
Repandet avbryts plötsligt vid 22-tiden när ljuset slocknar utan förvarning och skolan försänks i ett kompakt mörker.
Några sekunder senare kan vännerna höra ett muller som ökar i intensitet, samtidigt som de känner hur golvet i det stabila huset skakar – ett förebud om den tunga snö som en stund senare träffar huset i ett öronbedövande inferno. Därefter är natten helt tyst.
Senare minns Bernhard Tönz hur han springer ut i mörkret. Den syn som möter honom glömmer han aldrig. Enorma snödrivor täcker vägarna runt huset, och längre upp på berget, där det en gång fanns fem bostadshus med stall, syns nu bara bråte och löst virke.
Bernhard Tönz minns hur han rusar ut i mörkret. Synen som möter honom glömmer han aldrig.
Den 300 meter breda lavin som med enorm kraft sveper ner i St. Peterstal den 20 januari 1951 har dragit med sig byggnader och människor. Vad Bernhard Tönz inte vet är att liknande scener utspelar sig på flera ställen i ett stort område i Österrike, Tyskland, Italien och Schweiz. Bernhard är bara en av många som drabbats av katastrofen.
Under tre dagar i januari drabbas Alperna av mer än 1 000 laviner. Mer än 265 personer omkommer. Katastrofen är den värsta i sitt slag och vintern 1951 kommer att bli känd som ”skräckvintern”.
Snön krossar betongskyddet
De ovanligt många lavinerna under vintern 1951 är ett resultat av ett lika ovanligt väder. I december 1950 faller det endast lite snö i Alperna, men det tar vädret igen i januari.
Under två dagar vräker det ner pudersnö över bergen. Detta följs av kraftiga regn och sedan en period av slask. Därefter börjar det regna igen. Enbart över den österrikiska provinsen Tyrolen – ett område som omfattar 12 645 kvadratkilometer – släpper himlen ner en miljard ton regn och snö. Nederbördsmängden är dubbelt så stor som det normala månadsgenomsnittet.
Temperaturskillnad fick snön att vräka ner
Varm luft från Atlanten och kalla vindar från polarområdet kolliderade i mitten av januari 1951 ovanför Alperna. Mötet fick ödesdigra konsekvenser.
Kyla och värme når Alperna
Ett kraftigt högtrycksbälte håller på att bildas över sydvästra Europa. Det skickar stora mängder varm luft från Atlanten mot Alperna. Samtidigt har ett lågtryck bildats i norra Europa. Exakt samtidigt skickar det iskall polarluft mot bergskedjan.
Fronterna möts
Den varma atlantluften och den kalla luften från polarområdena möts i en front som sträcker sig i sydostlig riktning från Island till Alperna. Temperaturskillnaden mellan de båda fronterna ger upphov till stora mängder nederbörd, och över bergskedjan börjar fronterna släppa ifrån sig miljarder ton nederbörd.
Två meter snö på 48 timmar
På bara två dagar faller det mer än två meter snö. Nederbörden åtföljs av starka nordvästliga vindar som kan blåsa i drygt 50 meter per sekund. Den nyfallna snön skakas loss av vinden och rasar nerför bergssidorna.
För varje timme under natten kan tyrolarna se hur snötäcket växer med en dryg decimeter, tills husen är begravda med sina invånare och bergssidorna täcks av flera meter snö.
Samtidigt blåser kraftiga vindar ihop snön i stora drivor på sluttningarna. Drivorna, som nu består av tung, våt snö ovanpå den fina, lösa pudersnö som föll några dagar tidigare, utgör en tickande bomb som kan utlösas redan vid minsta temperaturförändring eller skakning.
Det första smakprovet på ”skräckvintern” drabbar kommunen Zernez i östra Schweiz, där sju personer fastnar under laviner och omkommer under en och samma dag den 19 januari.
Men nästa dag, den 20 januari, då Bernhard Tönz drabbas av en lavin, blir situationen riktigt allvarlig. Under dagen börjar flera miljarder ton våt snö glida nerför bergssidor överallt i Alperna.
När lavinerna väl har tagit fart samlar den tunga snön upp stenar och grus i en alltmer destruktiv massa, som kan väga upp till 800 kilo per kubikmeter. I rasande fart plattar snön till allting i sin väg.
De träd som planterats på sluttningarna för att stoppa laviner knäcks som tändstickor – eller så vräks de omkull av den tryckvåg som lavinen pressar framför sig.
Flyger 60 meter genom luften
Även de starkaste hindren måste ge vika. I Nauders, söder om St Anton i Österrike, slår laviner igenom betongbarriärer som myndigheterna har uppfört just för att skydda mot snöns härjningar. Lavinstängsel av järnvägsräls som gjutits fast i berget böjs som om de vore gem.
Förödelsen är enorm. Ögonvittnen beskriver hur en lavin från det 2 760 meter höga schweiziska berget Muntet förstör sju hus och åtta stallbyggnader samt en skola och en kyrka. Byn Meierhof drabbas av den största förlusten av byggnader – så många som 42 boningshus och ekonomibyggnader krossas av snön.
Även i Tönz upplever Bernhard Tönz hur lavinerna slukar hans by.
”Plötsligt hördes en smäll, ett rullande ljud, sedan ett knakande och brakande – och sedan låg hela byn i mörker. I det ögonblicket blev familjernas hus och hem deras gravar", konstaterade det schweiziska institutet för snö- och lavinforskning om den katastrof som Tönz drabbas av.
Institutet samlar in berättelser om hur lavinernas hastighet gjorde det omöjligt att fly från den vita muren. En man som är upptagen med att skotta snö utanför hotellet Drei Könige i den schweiziska semesterorten Andermatt dödas omedelbart när laviner från de omgivande bergssidorna med kort varsel vräker ner över byn. Samtidigt krossas ett närliggande hus och dess åtta invånare under snön.
Det är endast en lycklig slump att familjefadern Johann Lutz, som också bor i Andermatt, överlever. Han börjar frukta att den kraftiga nederbörden kommer att få taket på hans hus att kollapsa, så han bestämmer sig för att klättra upp och skyffla bort snön.
Medan Johann Lutz är på taket rullar lavinen mot staden. Den enorma tryckvågen lyfter upp honom och kastar honom 60 meter genom luften, varpå han landar i mjuk snö nästan oskadd och på säkert avstånd från lavinen.
Isolerade invånare i Münster-dalen får mat och bensin av det schweiziska flygvapnet och tackar med ett ”Danke” skrivet i snön.
För invånarna i alpdalarna är fasorna långt ifrån över. Den 20 januari drabbas Andermatt av sammanlagt sex laviner med tretton döda som följd. Lavinen som klockan 18.50 rullar ner från berget Kirchberg är särskilt förödande. Den förstör 15 byggnader som tillhör stadens militärförläggning. Snön bär militärfordon och annan utrustning långt bort från kasernområdet. Senare hittar soldaterna utrustning 350 meter bort.
De materiella skadorna är omfattande även i andra områden. Lavinerna skövlar inte mindre än 1 440 hektar skog, motsvarande 130 000 kubikmeter virke. Snön förstör också ett stort antal företag, hotell och värdshus.
Den största materiella förlusten drabbar gruvan Magnesitbergwerk Tux, som är belägen 500 meter ovanför Tuxdalen i Tyrolen och där man utvinner magnesit, ett mineral som används vid bland annat tillverkning av eldfasta plattor. När en lavin drabbar gruvan krossas åtta arbetare till döds och ett laboratorium, en vinsch, två silos fyllda med 20 ton magnesitmineral och gruvans brandstation förstörs.
Kort efter katastrofen uppskattas det att skadorna enbart i Tyrolen uppgår till 47 miljoner schilling, vilket motsvarar minst 520 miljoner kronor i dag.
Alla hjälper till
Räddningsarbetare och frivilliga börjar söka efter överlevande redan på kvällen den 20 januari. Räddningsarbetare patrullerar området med lavinhundar, som kan vädra sig fram till personer som fastnat under snön. Andra tar sig fram genom det vita landskapet i tät formation och sticker metallstavar i snön i hopp om att hitta begravda överlevande.
Även för Bernhard Tönz börjar räddningsarbetet omedelbart efter lavinen. I ljuset av en lykta gräver han och andra bybor i snömassorna i hopp om att hitta överlevande.
”Ingen gick till sängs den kvällen. Alla hjälpte tappert till”, berättar han senare.
Byborna lyckas rädda nitton personer, men tvingas inse att tretton har omkommit. För den lilla byn med mindre än 1 000 invånare är förlusten enorm. Ett av de första dödsoffren som hittas är läraren Philip Peng. Hans två små döttrar hittas tre dagar senare.
”De livlösa kropparna såg ut som vaxdockor där de låg ihoprullade i sina sängar”, skriver den amerikanska tidskriften Life i ett reportage från byn i februari 1951.
Bland de döda i semesterorten Andermatt finns Johann Lutz hustru och son. De omkommer när lavinen krossar familjens hus några sekunder efter Lutz mirakulösa flygtur från taket.
Munkarna i klostret Hospice du Grand-Saint-Bernard beslutade att deras räddningshundar skulle arbeta i par. När de nödställda hittats springer den ena hunden efter hjälp, medan den andra stannar hos offren.
Munkar upprättade första räddningstjänsten
Resor i Alperna kan vara livsfarliga. Munkarna i Sankt Bernhards kloster avhjälpte det hotet när de grundade områdets första räddningstjänst för 300 år sedan.
Redan 1660 grundade munkarna i klostret Hospice du Grand-Saint-Bernard den första räddningstjänsten i Alperna. Från sitt kloster i Sankt Bernhardpasset mellan Schweiz och Italien skickade munkarna ut hjälpare – så kallade marronniers – för att eskortera resenärer över det snöiga passet, som ligger på mer än 2 400 meters höjd.
Marronniers blev snart efterfrågade, och runt 1750 började munkarna låta ett par klosterhundar – kallade sankt bernhardshundar – följa med resenärer. Med sina robusta kroppar var hundarna som gjorda för att ta sig fram i snöig terräng.
Det visade sig snart att hundarnas goda luktsinne också gjorde det möjligt för dem att hitta människor som begravts i laviner.
Munkarna skickade ut hundarna i par för att leta efter lavinoffer. Medan en av dem stannade kvar hos de räddade, sprang den andra tillbaka till klostret för att hämta hjälp. Tjänsten var så effektiv att den under de följande 200 åren räddade omkring 2 000 personer, däribland soldater från Napoleons armé som passerade passet mellan 1790 och 1810.
Sankt bernhardshundar deltog i räddningsarbeten i bergen åtminstone fram till 1950-talet.
Tusentals skars av från omvärlden
Några laviner rullar fortfarande ner från bergen den 21 januari, men den 22 januari upphör skreden – lika plötsligt som de började. Under de följande veckorna får flygplan släppa ner livsuppehållande förnödenheter som mat, medicin och bränsle i fallskärmar till isolerade samhällen.
Piloterna levererar också reservdelar till snöröjningsutrustning, drivmedel och annat viktigt gods. Katastrofen får myndigheterna att höja beredskapen för laviner samt bygga fler och bättre lavinskydd och öka planteringen av växtlighet på bergssidorna.
Dessutom förbättras varningssystemet avsevärt. Hur effektiva förändringarna är visar sig 1999, när det återigen inträffar flera stora laviner i Alperna i en händelse som liknar ”skräckvintern” 1951. Trots katastrofens omfattning omkommer mindre än en fjärdedel så många som 1951 – totalt 62 personer.
Bernhard Tönz är en av dem som arbetar med att bygga lavinbarriärer under åren efter lavinen. Han välkomnar de förbättrade konstruktionerna.
”Men”, säger han i en intervju många år senare, ”hundra procent säkerhet, det kommer vi aldrig att uppnå.”