Valfångst var ett riskabelt företag. På Essex gick allt snett. Besättningen tvingades till kannibalism.

Kapsejsade valfångare tvingas till kannibalism

3 700 km från fastlandet drabbas 20 valfångare ombord på Essex av en katastrof. En ilsken val krossar deras fartyg och männen tvingas gå i livbåtarna. När maten tar slut drar de lott om vem som måste dö för att de andra ska kunna överleva.

17 juni 2015 av Stine Overbye

Ilsken val krossar valfångarnas båt

Det är en perfekt dag för valfångst. En lätt bris fyller seglen redan på morgonen. Himlen är blå och molnfri. Essex glider lugnt över Stilla havet i nästan otrafikerade farvatten mer än 1 500 sjömil väster om Galapagos­öarna.

Det är den 20 november 1820 och de 20 besättningsmedlemmarna ombord hoppas på att lyckan snart ska le mot dem. I nästan ett och ett halvt år har de varit till sjöss men bytet har varit nedslående magert. Klockan ­åtta på morgonen blir männen avbrutna i sina sysslor när utkiksposten högst upp i mesan­masten upphetsat vrålar: ”Blåååååås!” Långt föröver ser han en flock kaskelotvalar som blåser tunna, vita strålar med andningshålen. Gång på gång blåser valarna med full kraft och än en gång ropar ­utkiksposten: ”Blåååååås!”

Hans rop utlöser en febril aktivitet på fartygsdäcket där besättningen under kapten George Pollards ledning skyndar sig att göra de tre valjaktbåtarna redo. Förväntansfulla riggar männen båtarna och när Essex är ca 800 meter från de enorma djuren firas båtarna ned i vattnet.

Medan förste styrman Owen Chase navigerar sin båt mot en plats där han förväntar sig att en neddykt val ska komma upp igen ror männen på de båda andra båtarna i motsatt riktning i jakt på resten av de värdefulla bytesdjuren. Som väntat dyker en kaskelot upp precis framför Chase båt men i samma stund som Chase skjuter harpunen i den slår den med stjärten och träffar den lilla båten.

Träflisorna yr i luften; båten är liten och lätt. Vattnet forsar in genom ett gapande hål och Chase kapar resolut linan till harpunen. Nu gäller det att laga hålet. Männen ombord sliter av sig jackor och skjortor och pressar in dem i hålet, men vattnet fortsätter att strömma in. Chase ser ingen annan utväg än att ro tillbaka och dra upp båten på Essex däck.

De båda andra båtarna, där kapten Pollard respektive andrestyrman Matthew Joy för befälet, befinner sig flera kilometer bort, ivägsläpade av var sin harpunerad val. Männen är så upptagna av jakten att de inte märker att Chase båt är skadad. De ser inte heller att den blott 15 år gamle kajutvakten Thomas Nickerson står vid rodret på Essex och försöker styra fartyget mot deras båtar.

Medan Chase desperat försöker laga hålet så att de ska kunna fortsätta jakten hör han plötsligt en val. Både han och Nickerson ser djurets enorma huvud när det bryter genom vattenytan hundra meter från Essex. Chase uppskattar att valen är runt 25 meter lång och väger 40 ton – en jätte som troligen skulle kunna ge minst dubbelt så mycket olja som en vanlig kaskelot.

Valen kommer närmare och Chase följer den nyfiket med blicken. Men när valen plötsligt börjar slå med stjärten och sakta simmar mot Essex blir han orolig.

”Lägg om rodret”, ropar han till Nickerson som arbetar febrilt för att verkställa ordern. I nästa sekund hör de åtta männen ombord på Essex ett väldigt brak. Fartyget skakar och männen kastas omkull. Valen har rammat båten! Omtumlade kommer männen på fötter igen och får en skymt av valen som försvinner in under båten och sedan stöter huvudet mot fartygsbotten med full kraft.

Omtöcknad efter kollisionen lägger sig valen längsmed Essex och Chase bestämmer sig för att hämta sin harpun. Men han ångrar sig – valens stjärtfena ligger hotfullt nära fartygsrodret och om djuret känner sig hotat kan det hur lätt som helst krossa det ömtåliga rodret.

I stället väntar han på valens nästa drag. När den kommit till sans simmar den iväg medan den hotfullt smäller med sina enorma käkar. Några hundra meter från Essex stannar den till och lägger om kursen. Med full fart och vattnet skummande kring kroppen simmar den rakt mot valfångstfartygets stäv.

”Där är han – han kommer emot oss igen”, varnar en av besättningsmännen förskräckt. Ingen hinner reagera förrän valen brakar in i bogen under vattenlinjen med en dödsstöt som krossar de massiva ekplankorna. Med piskande stjärt knuffar djuret det 238 ton tunga fartyget baklänges så att vattnet sköljer in över relingen. Strax därefter får Essex kraftig slagsida. Bara tio minuter har gått sedan valen gjorde sin första attack.

Männen i valbåtarna ute på havet anar inte oråd förrän Obed Hendricks, i kaptenens båt, råkar titta mot Essex. ”Titta, vad händer med fartyget – hon håller på att kantra!”, ropar han. Bestörta vänder männen blickarna mot den punkt där Essex tryggt borde ligga och gunga på havsytan – men hon syns knappt längre.

I all hast kapar valfångarna linorna till sina harpuner och ror tillbaka. Snart ser de att Essex ligger på sidan. Några meter från det kantrade fartyget ligger en proppfull reservjolle som de åtta besättningsmännen på Essex har hunnit sätta i sjön i sista sekunden. Männen i slupen är tysta, förstenade av chocken.

När de båda båtarna är tio meter från det kantrade fartyget bryter kapten Pollard tystnaden: ”Vid Gud, Mr Chase, vad har hänt?” Han ser misstroget på sin dyngsura besättning som stirrar tomt framför sig.

”Vi har blivit krossade av en val”, blir förste styrmans dystra svar.

Valfångstbåtarna byggs om

Långt ute på Stilla havet, flera dagsresor från land, börjar de 20 valfångarna inse stundens allvar. På bara några timmar har deras situa­tion förändrats katastrofalt. Klockan åtta på morgonen hade de jublat över chanserna till en lyckad valfångst – nu hopar sig mörka moln över deras huvuden.

Nu handlar det bara om att överleva. Först och främst är det viktigt att bärga så mycket proviant som möjligt från Essex, betonar kapten Pollard. Han berömmer stewarden William Bond som rådigt redan lyckats rädda Essex naviga­tionsinstrument, navigationsböcker och dessutom en del verktyg.

En stor andel av det bärgade godset är redan genomvått och förstört av saltvatten men männen lyckas rädda 300 kilo skeppsskorpor och några tunnor färskvatten. Sex jättesköldpaddor, som tagits med som ”levande matpaket” med färskt kött, fett och blod, lyfts nu också över i båtarna som ligger tungt i vattnet.

Med provianten ombord är nästa steg att tillverka segel till båtarna och det sätter valfångarna snabbt i gång med efter en sömnlös natt i de små båtarna. Essex segel klipps itu och sys om. Medan några besättningsmän arbetar med nål och tråd börjar andra bygga master av fartygets rår. De höjer också båtarnas sidor med plankor från vraket. Det är en säkerhetsåtgärd för att förhindra att höga vågor sköljer in över relingen på de bara 7-8 meter långa sluparna.

De viktiga sysslorna håller modet uppe hos männen men när mörkret åter sänker sig sjunker även humöret. Med mörkret kommer ånges­ten. Valfångarna lägger sig ned i båtarna och ber till Gud medan vinden tilltar och varslar om en stormig natt.

Mördande hunger och törst

När männen vaknar den 22 november har Essex slitits i småbitar. Tunnorna med val­oljan som stod i lastrummet läcker och oljan ligger i en tjock pöl kring valfångstbåtarna.

Det är dags att sätta kurs mot ”närmaste land”, som kapten Pollard formulerar saken. Frågan är bara var det finns.

Efter att ha granskat navigationsböckerna är kapten Pollard säker: De ska segla västerut mot Sällskapsöarna. Men Chase och andrestyrman Joy tror inte att det är rätt. De är rädda för att det bor kannibaler på öarna och föreslår att de i stället ska segla österut mot Sydamerika.

Med passad­vinden från sydöst kan det inte bli tal om en direkt seglats men om båtarna förflyttar sig ca 2.000 km söderut kommer de till ett vindbälte som kan föra dem till Chile eller Peru. Chase har räknat ut att resan tar 56 dagar – mycket passande eftersom männen har proviant för 60 dagar. Dessutom kan de ju ha turen att möta något större fartyg på vägen, tillfogar Chase.

Med viss tvekan går kaptenen med på planen och männen delar upp sig på de tre båtarna under Pollards, Chase respektive Joys kommando. Varje båt får en ranson på 100 kilo skeppsskorpor, 250 liter vatten och två sköldpaddor. De båda styrmännen får var sin pistol och Pollard behåller sin musköt. Pollard och Chase tar dessutom en kompass, en kvadrant och en ­navigationsbok vardera medan Joy får klara sig utan.

Valfångarna bestämmer sig för att försöka hålla ihop de tre båtarna så att de kan hjälpa varandra. Detta bidrar också till att hålla stämningen uppe och männen kan prata med varandra över relingarna: Chansen att bli räddade är det ständigt återkommande samtalsämnet.

Dag efter dag slår höga vågor in över båtarna. Männen är konstant våta och börjar få stora, plågsamma saltvattensbölder. Det blir inte bättre av att de skeppsbrutna hela tiden kastas runt i båtarna när det går dyningar på havet och när solen då och då tittar fram svider det i såren. Männen har inte en chans att skydda sig från de brännande strålarna och huden blir bränd och täckt med blåsor.

Värst av allt är dock den outhärdliga törsten som alla lider av. Den dagliga vattenransonen på en kvarts liter är alldeles för liten och i synnerhet besättningen på Chase båt plågas för­färligt. Deras skeppsskorpor har blivit våta av saltvatten och även om de stenhårda skorporna har legat och torkat i solen innehåller de fort­farande salt från havsvattnet.

”Kraften av en rasande törst saknar motstycke på listan över mänskligt elände”, skriver Chase i sin dagbok den 28 november 1820. Då vet han förstås inte att lidandet ska komma att bli mycket värre.

På det stundtals oroliga havet där vågorna ­ibland blir närmare 15 meter höga, har båtarna nu börjat komma allt längre ifrån varandra och bara att hålla dem över vattenytan är ett heltidsarbete. Men männens krafter börjar ta slut; förutom törsten plågas de också av en glupande hunger. Dagsransonen på 170 gram skeppsskorpor ger ingen mättnad och bara genom att slakta en sköldpadda kan de äta sig ­någorlunda mätta.

Söndagen den 9 december, efter nästan tre veckor i de små båtarna, kan Pollard konstatera att de befinner sig ännu längre ifrån Sydamerika­ än de gjorde när de påbörjade resan. Östan­vinden har blåst dem längre bort från målet och det är fortfarande ungefär 5 000 km kvar till desti­nationsorten. Så länge kommer provianten inte att räcka, det inser de allihop. Den enda lösningen är att minska ransonerna till hälften. Detta är ett svårt beslut att fatta. Männen är ­redan så utmärglade att de knappt orkar sitta ­eller ligga. Utan hull på benen är det ren tortyr att kastas omkring i båten.

Paradis i sikte

Den 20 december 1820 får Chase syn på vad han till en början tror är en hägring – en lång kritvit sandstrand långt, långt bort i fjärran. Men det visar sig vara en riktig strand: männen närmar sig ön Henderson Island.

”Ett slum­rande paradis”, som Chase beskriver den. Den överlyckliga besättningen i de tre små båtarna skriker och tjoar av glädje,­ och de kastar sig ut ur båtarna så snart de kommer närmare land.

Efter att äntligen ha fått fast mark under fötterna lägger de sig utmattade i sanden för att vila sig och sträcka ut sig för första gången på en hel månad. Sedan börjar sökandet efter mat och vatten på ön – som visar sig vara allt annat än den räddning som valfångarna hade hoppats på. I stället för ett frodigt, tropiskt paradis finner de en karg och stenig ö.

På kvällen sätter sig de magra och medtagna männen till rätta kring en brasa. Pollard och stewarden William Bond överraskar dem med en fantastisk festmåltid; nyfångade krabbor och fåglar. Männen fylls med nytt hopp och glömmer sin nöd för en stund. Men efter en god natts sömn vaknar de till en ny, svår dag. Det finns bara en enda färskvattenkälla på ön och den är högst opålitlig.

Vattnet bubblar upp ur ett hål på en platt klippa som ligger långt under tidvattenlinjen och bara är tillgänglig en halvtimme vid lågvatten. Dessutom är det ont om mat på ön. Här är det omöjligt att överleva någon längre tid.

Efter bara fem dagar har männen tömt ön på nästan allt ätbart och den 27 december 1820, en vecka efter att de stigit i land på ön, bestämmer de sig för att bryta upp. Så vitt Pollard kan bedöma står valet mellan en möjlig räddning på havet eller en säker död på land.

Tre av männen, valfångstman Thomas Chappel och de båda matroserna Seth Weeks och William Wright, har en helt annan uppfattning. De föredrar att stanna kvar på ön framför att ännu en gång ge sig ut på en synnerligen riskabel sjöresa i en öppen båt som knappt håller sig ­flytande.

Med tunnorna fulla av färskvatten och färsk proviant i form av fisk och fåglar lämnar 17 av valfångarna den ö som de en vecka tidigare hade trott vara deras räddning bakom sig. Före ­av­resan har kapten Pollard lovat Chappel, Weeks och Wright att han ska göra allt han kan för att rädda dem om han lyckas ta sig till Sydamerika.

Männen dör som flugor

Redan när de lämnar ön är Matthew Joy mycket svag och när han åter går till sjöss försämras den 27-årige andrestyrmannens tillstånd dag för dag. Han är sjukligt mager, ser ut som en levande död och hans ögon är glansiga. Kamraterna ser bekymrat hur Joy drar sig in i sig själv och mister talförmågan. Ändå kommer det som en chock när han drar sin sista suck den 10 januari 1821.

Bara två dagar senare drabbas männen av ytterligare en olycka. När Owen Chase och hans män vaknar efter en stormig och regnig natt upptäcker de att de har kommit bort från de två andra båtarna. Separationen blir ett hårt slag för männen och Chase skriver bedrövad: ”Vi har förlorat uppmuntran av att se varandras ansikten, något vi – hur märkligt det än låter – behöver så väl under våra mentala och kroppsliga kval.”

Samtidigt kan Chase konstatera att det fort­farande är 2 000 km till land och att ransonerna­ måste minskas ytterligare. I fortsättningen kan männen bara få 40 gram skeppsskorpor per dag. ”Inom kort kommer vi att reduceras till skelett”, förutspår Chase.

Drygt en vecka senare, och exakt två månader efter det att Essex sjönk, besannas hans farhågor. Den dagen säger matrosen Richard Peterson att han har gett upp kampen för att överleva.­ Några minuter senare kan han inte längre tala, han förlorar medvetandet och dör.

Ombord på Matthew Joys båt, där Obed Hendricks tagit över kommandot, är situationen lika hopplös. Här har de fem männen bara ett halvt kilo skeppsskorpor kvar och när matrosen Lawrence Thomas dör vågar besättningsmedlemmarna uttala en tanke som de hittills har hållit för sig själva: Ska vi äta liket?

I valet mellan liv och död är beslutet lätt. Männen delar Thomas utmärglade kropp och steker köttet över en liten brasa som de tänt på en flat sten. De delar människoköttet med Pollards besättning och sätter sedan tänderna i sin döde kamrat.

I januari går liemannen hårt fram bland valfångarna på de båda båtarna. Den 22:a dör matrosen Charles Shorter i Hendricks båt, den 27:e har turen kommit till Isaiah Sheppard och dagen därpå dör Samuel Reed. Alla blir till mat åt de nu sju kvarvarande i de båda båtarna.Natten till den 29 januari ”framhärdar ödet i sin gränslösa ondska”, skriver Pollard. Båten med Obed Hendricks, William Bond och Joseph West är försvunnen.

Pollard och hans tre kamrater har ingen chans att hitta den försvunna båten och inte heller krafter att försöka. Hendricks och hans män får klara sig på egen hand – utan kompass, utan kvadrant och utan riktmärken på den ändlösa oceanen.

Dödlig lottdragning

Ombord på Chase båt ligger männen orörliga, de orkar knappt sitta upp. Det är bara det ynka hoppet om att de ska upptäcktas av något fartyg som håller dem vid liv. De orkar knappt krypa omkring i båten. Chase inser att livet börjat ebba ut hos hans män och den 28 januari bestämmer han sig för att göra ett sista försök att hålla döden på avstånd. Han ökar den dagliga bröd­ransonen – trots att det då bara­ finns mat för några få dagar.

Den något ökade mängden näring, och att de dricker sin egen urin, blir det som håller männen vid liv. ”Vårt lidande närmar sig sitt slut”, skriver Chase den 6 februari. Han beskriver hur männen drömmer om överdådiga bufféer och hur de sedan vaknar och gråter av besvikelse.

Hos Pollard har besättningen för länge sedan ätit upp det sista av Samuel Reed och de stirrar på varandra med tomma blickar. Den 6 februa­ri­ föreslår Charles Ramsdell att de ska dra lott om vem av dem som ska dödas för att ätas av de andra. Pollard avfärdar först förslaget men ger sedan efter. Männen river ett papper i bitar och Owen Coffin, Pollards kusin, drar den dödliga nitlotten.

”Jag ogillar tanken lika mycket som alla andra”, säger den dödsdömde. Han lägger huvudet mot relingen och blir skjuten. Två dagar senare dör ännu en av valfångarna. Isaac Cole i Chase båt har blivit allt svagare och är stundtals medvetslös. Hans kropp förvrids i våldsamma kramper och klockan fyra på eftermiddagen är det slut.

Hela natten ligger den döda kroppen i båten medan Chase funderar över vad de ska göra. På morgonen föreslår han att de ska äta upp Cole. Hellre äta en död kamrat än att tvingas döda en annan, är hans motivering.

De båda medpassagerarna har haft samma tanke och börjar genast skilja lemmarna från kroppen och ta ut hjärtat. Sedan syr de ihop resterna av liket och kastar det över bord. Ivrigt äter Chase, Lawrence och Nickerson hjärtat rått och steker köttstrimlorna. De äter lite av köttet men sparar det mesta till vad Chase kallar ­”våra prövningars sista ögonblick”.

En båt lastad med skelett

”Ett segel”, ropar Benjamin Lawrence på morgonen den 18 februari 1821. Chase reser sig sakta utan att våga tro att lidandet ska få ett slut. Han spanar bort mot horisonten och upptäcker något i fjärran: ett bramsegel. Styrmannen blir utom sig av glädje men lyckan blandas snart med skräck: Tänk om fartyget seglar ifrån dem!

I tre timmar ror de skeppsbrutna så fort de förmår. Sakta minskar avståndet och när männen kan läsa namnet på skeppet – Indian – vågar de hoppas på att de ska bli räddade.
”Vilka är ni?” hörs det kort uppe från fartyget. Med sina sista krafter lyckas Chase svara: ”Essex. Valfångstfartyg. Nantucket.”

Knappt 500 kilometer längre söderut är Pollard och Ramsdell på vippen att lägga sig ner och dö. De är tokiga av hunger och törst och har för länge sedan ätit upp Barzillai Rays lik. I ren desperation börjar de slå på sina döda kamraters ben för att nå in till märgen. Begärligt suger de ut saften medan de kryper ihop i var sin ände av båten.

Deras kroppar är helt utmärglade, ögonen står ut ur kraniet på dem och huden är gulblek och täckt av sår. De två utsvultna sjömännen har förlorat allt hopp om räddning och när de den 23 februari 1821 plötsligt hör röster som ropar orkar de knappt reagera.

Men då faller en skugga över deras båt: det är valfångstfartyget Dauphin från Nantucket. Pollard och Ramsdell höjer slött blicken och ser sina­ räddare som chockade betraktar de utmärglade männen och skelettresterna som ligger i högar i båten. Några minuter senare bärs de överlevande ombord på Dauphin, där de, efter att ha fått mat och vatten, berättar sin historia för kaptenen Zimri Coffin. Samma kväll skriver Coffin ned historien. Han kallar den ”den mest smärtsamma berättelse jag någonsin hört”.

Besättningens öden


Första båten:
Owen Chase, förste styrman, överlevde.
Benjamin Lawrence, valfångstman, överlevde.
Thomas Nickerson, kajutvakt, överlevde.
Isaac Cole, matros, omkom i båt, delvis uppäten.
Richard Peterson, matros, omkom i båt, kastad överbord.

Andra båten:
George Pollard, kapten, överlevde.
Charles Ramsdell, matros, överlevde.
Owen Coffin, matros, skjuten i båt, delvis uppäten.
Barzillai Ray, matros, omkom i båt, delvis uppäten.
Samuel Reed, matros, omkom i båt, delvis uppäten.

Tredje båten:
Matthew Joy, andrestyrman, omkom i båt, kastad överbord.
William Bond, steward, öde okänt.
Obed Hendricks, valfångstman, öde okänt.
Isaiah Sheppard, matros, omkom i båt, delvis uppäten.
Charles Shorter, matros, omkom i båt, delvis uppäten.
Lawson Thomas, matros, omkom i båt, delvis uppäten.
Joseph West, matros, öde okänt.

Kvar på Henderson Island:

Thomas Chappel, valfångstman, överlevde.
Seth Weeks, matros, överlevde.
William Wright, matros, överlevde.

Kanske är du intresserad av...