Jumbojet var en flygande likkista

Jumbojeten är specialbyggd för korta resor

JAL 123 är en Boeing 747 SR-100, som levererades från en amerikansk Boeing-fabrik till Japan Airlines den 19 februari 1974.

Jumbojeten är en modell som har utvecklats speciellt för kortdistansflygningar. Det innebär, utöver låg bränslekapacitet och plats för extra många passagerare, att skrovet och landningsstället är förstärkt så att planet kan motstå den ökade belastning ett inrikesflygs många avgångar och landningar innebär.

En vanlig jumbojet är byggd för cirka 20 000 långdistansflygningar under 20 år, medan en 747 SR-100 är konstruerad för 52 000 korta flygningar under samma livstid.

Än har jumbojeten med Japan Airlines röda tranlogotyp på stjärtpartiet bara genomfört 18 835 flygningar, så allt pekar på att planet fortfarande har många år framför sig.

Det har också hittills med lätthet genomgått de obligatoriska besiktningar som genomförs när planet har varit i luften i 250 timmar.

En flygvärdinna är med som passagerare

Med ett öronbedövande dån från planets fyra motorer dundrar JAL 123 i väg längs startbanan och klockan 18.12 lyfter hjulen från underlaget.

Med på flygningen är massvis av familjer med spädbarn och småbarn som gråter förskräckt under stigningen.

Mödrar tröstar och vyssjar sina barn, flygvana affärsmän försöker stänga ute oväsendet och koncentrera sig på att läsa tidningen på den cirka 400 kilometer långa resan som beräknas ta 54 minuter.

Kabinpersonalen sitter fastspänd i sätena under start. På flygningen finns det tolv flygvärdinnor som tar hand om passagerarna – plus en flyg­värdinna som inte är i tjänst utan på semester.

26-åriga Yumi Ochiai sitter på plats 56C längst bak i planet och läser en veckotidning.

Planet döljer en gammal skada

Den elva år gamla jumbojeten har tidigare varit inblandad i en olycka.

Den 2 juni 1978 landade planet i Osaka med nosen för högt upp så att stjärtpartiet slog i marken och fläktes upp. 2

5 passagerare skadades lätt vid den dramatiska landningen som gick hårt åt planets akter.

En del av det bakre tryckskottet, som skiljer den trycksatta passagerar­kabinen från stjärtsektionen, skadades. Ingen­jörer och mekaniker från Boeing fick flygas in från USA för att reparera skottet och byta ut en del av beklädnaden på skrovets undersida.

Alltför chockade för att ta på syremasker

Klockan 18.24, efter tolv minuters flygning, hör passagerarna på de bakre raderna ett brak som påminner om en explosion eller ett pistolskott. Yumi Ochiai hoppar högt av ljudet, som inte är likt något annat ljud hon har lärt sig att känna igen under sina två år som flygvärdinna.

Hon ser sig forskande omkring och upptäcker att takbeklädnaden vid de bakre toaletterna i kabinen har slitits av.

Men hon har ingen aning om vad det är som har hänt. Det råder dock ingen tvekan om att trycket i kabinen plötsligt har fallit drastiskt.

Det gör ont i öronen och det känns som om allt syre sugits ut ur kabinen.

På grund av tryckfallet löses syrgasmaskerna automatiskt ut och faller ner från panelen över sätena.

Många passagerare skyndar sig att ta på masken, men andra är handlingsförlamade av skräck och behöver få hjälp av besättningen.

I förarkabinen blinkar varningslamporna på kontrollpanelen och klockan 18.25 slår kapten Takahama larm till kontrolltornet i Tokyo och anhåller om tillstånd att återvända till Haneda-flygplatsen.

Kontrolltornet ger grönt ljus för ruttändringen och flygledaren frågar vad det är för fel på JAL 123.

”Vilken sorts nödsituation befinner ni er i?” frågar flygledaren klockan 18.27, men frågan besvaras inte.

Kapten Takahama och hans två kolleger i förarkabinen är fullt upptagna med att försöka återvinna kontrollen över jumbojeten, som befinner sig på 7 300 meters höjd och vägrar låta sig styras.

Oavsett vad piloterna gör kan de inte påverka planets kurs.

Luft från tryckkabinen har slitit av aktern

De flesta jettrafikplan flyger på cirka tio kilometers höjd, där luften är för tunn för att människor ska kunna överleva.

För att kunna flyga på höga höjder forslas komprimerad luft in i kabinen från jet­motorerna, så att trycket under flygningen är högre inuti planet än utanför.

Planet är konstruerat för att stå emot pressen inifrån. Längst fram och längst bak sitter ett tryckskott som håller kvar luften i den cylinderformade kabinen.

Det är ett slags metallock och påminner om ett jättestort, uppfällt paraply.

Den gången när JAL 123 slog stjärtpartiet i marken vid en landning skadades det bakre tryckskottet och behövde repareras.

Men reparationen utfördes felaktigt. Nu har skottet katastrofalt nog gett efter och brustit av den konstanta tryckbelastningen.

Som när man luftar ett däck har den trycksatta kabinluften med stor kraft blåst ut genom läckan i aktern, där stjärtfenan slitits av.

Stjärtfenan är den lodräta platta som stabiliserar planet och håller det på rätt kurs.

Det oregerliga planet styr rakt mot ett berg

JAL 123 är dömt att störta, men piloterna svävar fortfarande i ovisshet.

Det enda de vet är att planet inte går att kontrollera.

Alla styrsystem är ur funktion och med knappt 540 kilometer i timmen har jumbojeten kurs direkt mot Japans högsta berg, Fujiyama, vars högsta topp reser sig 3 776 meter upp i luften.

Piloterna kämpar desperat för att få en gnutta kontroll över flygplanet som stiger och sjunker om vartannat.

Ena sekunden vänder det nosen uppåt och stiger brant, i nästa sekund byter det riktning och faller i dykningar på upp till 700 meter åt gången.

Genom passagerarkabinens högtalaranläggning försöker flygvärdinnorna lugna de skrämda ­passagerarna och under tiden upprepar kapten Takahama sitt budskap till kontrolltornet i Tokyo.

”JAL 123 är utom kontroll”, rapporterar han.

”Vi har kurs mot bergen.”

När planet bara är 35 kilometer från Fujiyama, kränger det plötsligt skarpt åt höger och dyker.

Först när det har nått ner till cirka 3 000 meters höjd rätar det upp sig igen och rör sig osäkert genom ett landskap av enorma berg, som reser sig åt alla håll.

Det har nu gått 22 minuter sedan explosionen.

Planets alla hydrauliksystem har slitits av

På stora flygplan som en Boeing 747 vrider piloten alla roder med hjälp av hydrauliksystem, som förstärker pilotens styrning.

När piloten rör styrspaken eller styrpedalerna, sänds elektriska signaler till det hydrauliska system som består av pumpar, rör och stänger.

Rören är ­fyllda med hydraulvätska och trycket från pumparna leds genom vätskan i rören ut till de stänger som ­vrider de stora och tunga rodren – i stjärtpartiet är det sidrodret och höjdrodret.

På en Boeing 747 finns det fyra separata hydrauliksystem som fungerar oberoende av varandra för att piloten ska kunna kontrollera planet även om ett av systemen skulle svikta.

Vanligtvis finns det ett visst avstånd mellan hydrauliksystemen, men på grund av det kraftigt begränsade utrymmet i planets stjärtparti har alla fyra samlats precis bakom tryckskottet på den plats där stjärt­fenan är fäst vid aktern.

Det är ödesdigert i JAL 123:s fall:

Eftersom tryckskottet brister och stjärtfenan har slitits av, slits också de fyra hydraulikrören av och töms på vätska.

På grund av den omfattande hydrauliska läckan kan piloterna inte heller vrida rodren på vingarna utan försöker desperat styra planet med motorerna.

Passagerarna skriver avskedshälsningar

Många passagerare har insett katastrofens omfattning och medan de förbereder sig på det oundvikliga skriver flera av dem ner en sista hälsning.

”Jag hade aldrig drömt om att den middag vi fick i går kväll skulle bli min sista”, skriver en man till sin hustru.

”Ta hand om barnen, Machiko”, skriver en annan.

”Jag är tacksam för det verkligt lyckliga liv jag har levt fram till nu”, skriver en tredje.

En fjärde antecknar att planet svänger från sida till sida och dyker brant. ”Kanske dör jag”, skriver han och tillägger: ”Klockan är 18.46. Jag är orolig för landningen. Flygvärdinnorna verkar lugna”.

Platserna längst bak i ett flygplan är säkrast

Flygning tillhör de säkraste transportformerna. Jämför man flygning och bilkörning mätt i antalet till­ryggalagda kilometer, är kommersiell flygning cirka 25 gånger säkrare än bilkörning.

En genomsnittlig resenär ska enligt en amerikansk studie flyga 5,3 miljoner gånger innan han ­eller hon statistiskt sett bör råka ut för en olycka.

Även en person som flyger ofta hinner högst flyga 20 000 gånger under sin livstid, och olycks­risken är faktiskt så låg att en person som flyger ­varje dag ­under hela sitt liv rent teoretiskt kan flyga varje dag i 14 000 år utan att omkomma i en olycka.

Både flygbolagen och flygplanstillverkarna vidhåller att alla säten på ett plan är lika säkra, men om olyckan skulle vara framme är det enligt analyser som genomförts av Popular Mechanics säkrast att sitta längst bak i planet.

2007 studerade den amerikanska tidningen samtliga flyg­krascher i USA sedan 1971, och kunde utifrån resultaten slå fast att chansen att överleva var högst på de bakre sätesraderna; där 69 procent överlevde en krasch.

Överlevnadschansen för passagerare som satt i närheten av vingarna låg på 56 procent och de som var placerade på de främsta sätesraderna hade en överlevnadschans på 49 procent.

Räddningen når fram först efter 14 timmar

En halvtimme efter explosionen är Yumi Ochiai tillbaka på sitt säte på rad 56.

Tillsammans med de andra flygvärdinnorna har hon varit så upptagen med att lugna medpassagerarna och hjälpa dem att ta på sig syremasker och flytvästar, att hon knappt har hunnit känna efter hur rädd hon själv är.

Men när planet mitt i ännu en våldsam dykning plötsligt snurrar runt, så att det nästan flyger upp och ned, är hon övertygad om att hennes sista stund har kommit.

Ångestskrik skär ­genom luften och Yumi Ochiai ­hinner nätt och jämnt registrera känslan av att ­någon tar fatt i hennes hår och drar det bakåt med våldsam kraft, när katastrofen inträffar.

Klockan 18.56 – 44 minuter efter avgång – flyger JAL 123 rakt in i en bergsrygg och exploderar i ett hav av flammor.

Vrakdelar och passagerare sprids åt alla håll över berget, som ligger i ett berglandskap med skogsklädda sluttningar.

I Tokyo har flygledaren slagit på stora larmet när planet försvinner från radarn, men först klockan 04.55, cirka tio timmar efter att planet har störtat, lokaliseras vraket.

Sedan går det ytterligare fyra timmar innan räddningsmanskapet når fram till haveriplatsen. De möts av en ohygglig syn:

Mellan nerbrända och förkolnade träd ligger resterna av den totalhavererade och nästan pulvriserade jumbojeten. Bara den ena vingen är igenkännbar.

Utspridda över ett gigantiskt område ligger lemlästade och förbrända kroppar och räddningsmanskapet konstaterar snart att ingen kan ha överlevt en så våldsam krasch.

Men klockan 10.54 sker ett mirakel: Flygvärdinnan Yumi Ochiai hittas vid liv i en av få intakta rester av skrovet. Kort därpå efter hittar man ytterligare tre överlevande: 34-åriga Hiroko Yoshizaki och hennes åttaåriga dotter Mikiko, samt den tolvåriga ­flickan Keiko Kawakami.

Alla fyra har suttit längst bak i planet på raderna 54 till 60, vilket har blivit deras räddning.

Allvarligt skadade flygs de fyra överlevande till sjukhus med helikopter.

Men mitt i glädjen över nyheten berättar de den hemska sanningen:

De var inte de enda som överlevde kraschen – flera passagerare avled under den 14 timmar långa väntan på hjälp.