Stämningen är god ombord på det passagerarflygplan som på julafton 1971 är på väg från Perus huvudstad Lima till staden Pucallpa. Tonåriga Juliane Koepcke och hennes mamma är på väg till Julianes far för att fira jul.
Planet befinner sig på 3 000 meters höjd och kabinpersonalen har precis börjat samla in brickorna, när himlen blir becksvart. Utanför fönstren ser Juliane och hennes mamma kraftiga blixtar.
Flygplanet skakas av turbulens, och plötsligt slungas luckorna till bagagehyllorna upp. Väskor och julklappar faller ner på passagerarna, medan alla skriker av rädsla.
Juliane ser på sin mamma, som försöker lugna henne. Då lyses himlen upp av en blixt alldeles utanför hennes fönster.
”Nu är det över”, hinner hennes mamma precis utbrista, innan flygplanet slits isär. Som i en dröm registrerar Juliane att kabinens mittgång befinner sig lodrätt under henne. Sedan tuppar hon av.

Juliane Koepcke noterade redan när hon gick ombord att planet – ett Lockheed L-188 Electra från flygbolaget LANSA – var i dåligt skick
När hon kortvarigt kvicknar till igen inser hon att hon faller handlöst. Hon har huvudet nedåt och ser hur regnskogen närmar sig i hög fart.
Alla flygplanspassagerares värsta mardröm har blivit verklighet för sjuttonåringen. När Juliane vaknar sitter hon fortfarande fastspänd i sin flygplansstol.
Hon har ingen aning om hur hon har lyckats överleva, men hon är helt ensam i regnskogen, där det kryllar av ormar, giftspindlar och alligatorer.
Föräldrarna var hemma i regnskogen
Juliane Koepcke föddes 1954 i Peru. Hennes föräldrar var biologer, som ursprungligen kom från Tyskland. Efter andra världskriget hade de haft svårt att få arbete i det sönderbombade Tyskland, så de flyttade till Sydamerika och upprättade en forskningsstation mitt i regnskogen.
Julianes mor studerade fåglar – i synnerhet arten hoatzin, som är de utdöda dinosauriernas närmaste släktingar – medan pappan forskade på regnskogens ekosystem.
Som liten tillbringade Juliane långa perioder i regnskogen och lärde sig hur man ska bete sig i den sydamerikanska vildmarken.
Hennes föräldrar förklarade till exempel att hon alltid skulle skaka sina skor, innan hon tog på sig dem. På så sätt slapp hon bli biten av giftspindlar, som under natten kunde ha krupit in i skorna. Lektionerna i överlevnad skulle visa sig rädda dotterns liv.
Ofattbar tur har räddat flera passagerare
Juliane Koepcke överlevde ett fall från tre kilometers höjd. Endast ett fåtal andra har haft samma tur vid flygolyckor.

Hoppade i säkerhet
År 1948 genomförde en grupp kriminella den första kapningen av ett passagerarflygplan, ett sjöflygplan från bolaget Cathay Pacific. Kaparnas mål var att begära lösen. Piloten gjorde motstånd och sköts, varpå planet kraschade i havet nära den portugisiska kolonin Macao i Kina.
En av kaparna, en man vid namn Wong Yu, var den ende som överlevde, eftersom han i sista ögonblicket hoppade i vattnet från planets nödutgång. Totalt 25 personer omkom.
© CDR John Redfield, USCGR

Räddad av trä och snö
Vesna Vulović har ofrivilligt rekordet i att överleva ett fritt fall utan fallskärm. År 1972 ingick hon i kabinpersonalen på ett flygplan på väg från Köpenhamn till Zagreb, när en bomb ombord exploderade på 10 160 meters höjd. Medan passagerarna och resten av besättningen sögs ut ur planet och omkom, låg Vulović fastklämd under sin serveringsvagn.
När den del av flygplanet som Vesna Vulović låg i nådde marken dämpades nedslaget av höga träd och djup snö. Hon skadades allvarligt, men kunde senare återgå till arbetet.
© Jat Airways

Klamrade sig fast vid vrakdel
I samband med landningen kraschade ett plan från flygbolaget Yemenia år 2009 i havet utanför Komorerna öster om den afrikanska kontinenten. Olyckan krävde 152 liv – endast tolvåriga Bahia Bakari från Frankrike överlevde.
Hon kunde inte simma, men klamrade sig fast vid en vrakdel i hög sjö i nio timmar. Större delen av tiden var det beckmörkt, tills räddningspersonalen nådde fram. Pressen döpte henne till ”mirakelflickan”.
© CNN
När Juliane kvicknar till efter olyckan har hon legat nästan ett helt dygn på marken i regnskogen. Hon är genomblöt och täckt av lera. Ena nyckelbenet är brutet, och hon har två djupa sår – ett på vaden och ett på ena överarmen.
Chocken gör att smärtan nästan inte känns, men vad som är betydligt värre är att Juliane har blivit av med sina glasögon. Eftersom hon är väldigt närsynt är hon nästan blind utan dem. I den sydamerikanska regnskogen är det livsviktigt att Juliane ser var hon sätter fötterna.
Hon har även tappat sin ena sandal och är därför tvungen att försiktigt sträcka fram den fot som skyddas av en sula, för att sedan sätta sin nakna fot i precis samma fotspår. Förtvivlad ropar hon oupphörligt på sin mamma, men det enda som hörs är insekternas surrande och fåglarnas läten.
Sjuttonåringen är helt ensam i regnskogen, och ensamheten är överväldigande. Juliane hittar inga vrakdelar i närheten, men hon snubblar över en påse godis från planet. Medan hon tuggar på en godisbit, börjar ett flygplan kretsa över skogen. Men Juliane vet att piloten inte har någon chans att få syn på henne under de täta trädkronorna. Hon måste rädda sig själv.

Planet störtade sydväst om flygplatsen i Pucallpa, där det skulle mellanlanda.
Tonåringen landade mitt i regnskogen
På julafton 1971 flög Juliane Koepcke och hennes mamma från Lima till Iquitos i Peru för att fira jul med pappan. De kom aldrig fram.
LANSA Flight 508 lyfte från Perus huvudstad Lima, och skulle mellanlanda i Pucallpa. Därifrån skulle planet vidare till staden Iquitos, som ligger inne i regnskogen 100 mil åt nordost. Ombord på det fyrmotoriga propellerplanet av typen Lockheed L-188 Electra befann sig 86 passagerare och sex besättningsmedlemmar.
Ledningen för flygbolaget LANSA pressade sin personal hårt för att hålla tidtabellen under julen. Piloterna kände sig därför tvungna att flyga genom ett våldsamt oväder. En blixt slet sönder flygplanet på 3 000 meters höjd över regnskogen. Vrakdelar hittades senare utspridda över sexton kilometer.
Juliane Koepcke var den enda överlevande. Utan sina glasögon famlade hon sig i elva dagar fram genom Perus täta regnskog. Genom att följa ett litet vattendrag nådde den 17-åriga flickan floden Rio Shebonya. Trots att hon såg kajmaner i vattnet beslutade hon sig för att flyta med strömmen. Så småningom nådde hon en ensam stuga, som användes av lokala skogshuggare. De förde den medtagna Juliane till staden Tournavista.
När motorbullret från flygplanet dör ut, uppfattar hon det svaga ljudet av porlande vatten. Juliane kommer att tänka på den förmaning som hennes far alltid gav utländska forskare som besökte honom i regnskogen:
”Om ni går vilse, så följ vattendragen – förr eller senare kommer ni till andra människor.”
Iförd endast en kort sommarklänning och en sandal börjar hon följa vattendraget.
Möts av fasansfull syn
I fyra dagar har Juliane långsamt famlat sig fram genom regnskogen, när hon hör ett ljud, som får hennes blod att frysa till is. Någonstans i närheten flaxar kungsgamar med vingarna.
De stora fåglarna är asätare och samlas enbart när en festmåltid vankas. Juliane ryser och tänker på sin mor. Det vattendrag hon har följt har nu blivit en liten å, och på andra sidan av en liten udde uppfattar hennes närsynta ögon resterna av en rad med flygplansstolar. När hon kommer närmare överväldigas hon av fasa.
VIDEO: Se den enorma regnskogen och vrakdelarna
Juliane Koepcke medverkade 1998 i dokumentären ”Wings of Hope” om flygkatastrofen. Här står hon vid en plats där ett stort stycke av planet föll ner.
Efter att ha fallit tre kilometer har flygplansstolarna uppnått en sådan fart att de vid nedslaget har trängt ner en bra bit i marken. Kraften i nedslaget har pressat ner passagerarnas överkroppar i marken – endast benen sticker stela och livlösa upp i luften. En av de döda är en kvinna, och Juliane tvingar sig själv att undersöka hennes fötter.
Juliane andas ut, när hon ser nagellack på tånaglarna, för hennes mamma använder aldrig nagellack.
Dagarna flyter ihop. Juliane har ätit upp det sista godiset, men trots att hennes tarmar skriker efter mat, vågar hon inte äta något i skogen, där det finns gott om giftiga växter. Det är regntid, så det finns ingen frukt att få tag i, och eftersom hon inte har någon machete kan hon inte hugga sig in till de ätliga palmhjärtanen.
Hon nöjer sig med att dricka vatten från den bäck som hon följer. Vattnet är grumligt, men eftersom det inte finns några människor inom flera mils omkrets riskerar hon inte att få dysenteri av exkrementer i vattnet – dessutom har hon inget val. Mat kan kroppen vara utan i flera veckor, men utan vätska skulle hon dö inom några dagar.

Juliane Kopeckes mor var biolog och studerade hoatzinfåglar i Peru. Fåglarnas läte hjälpte tonåringen att ta sig ut ur djungeln.
En dag fylls skogen av ett märkligt brummande. Det är hoatzinfåglarnas sång. Juliane blir nästan extatisk, för från sin mors forskning vet hon att fåglarna bygger bo vid öppet vatten – och där kan flygplan kanske upptäcka henne från luften. Hon söker sig mot ljudet och står snart vid stranden av en flod.
Kajmaner jagar i floden
Med sin vana vid regnskogen vet Juliane att hon kommer att kunna ta sig fram fortare om hon vadar i floden, men först måste hon leta upp en käpp. På bottnen av Perus floder lever giftiga spjutrockor, som sticker om man råkar trampa på dem. Med käppen kan hon undersöka bottnen före varje steg.
Att ta sig fram på det sättet tar en evighet, och går alldeles för långsamt. Juliane lägger sig i stället i vattnet och flyter med strömmen.
Här och där ser hon alligatorer, men hennes föräldrar har förklarat för henne att Perus alligatorer – kajmaner – inte är kända för att attackera människor, så Juliane bestämmer sig för att ta risken.
Hon oroar sig inte heller för pirayor, för hennes far har berättat att de glupska fiskarna endast är farliga i stillastående vatten.
VIDEO: Vassa tänder lurade i vattnet
I Sydamerikas floder finns det flera slags krokodiler och alligatorer. Här jagar en 2,5 meter lång kajman ett saftigt byte längs stranden.
För varje dag som går blir Juliane alltmer utmattad. Hon har inte ätit något på en vecka och lider av sömnbrist.
Varje kväll, när Sydamerikas kolsvarta mörker sänker sig över regnskogen, letar hon upp en plats längs floden, där hon kan luta sig tillbaka och sluta ögonen. Men hon faller sällan i sömn. I mörkret sticker insekter henne konstant, och regnperiodens iskalla regn får henne att skaka av köld.
Ännu värre blir det, när hon upptäcker att såret på överarmen är fullt av fluglarver. Hon har inget att behandla såret med och kan bara hoppas på att nå fram till civilisationen, innan armen blir så infekterad att den måste amputeras.
Med jämna mellanrum får hon syn på dvärghjortar, som nyfiket iakttar henne. De är inte rädda för henne, och nedslagen inser hon att de inte är vana vid människor, vilket innebär att det måste vara långt till närmaste bebyggelse.
När situationen ser som mörkast ut uppfattar Juliane konturerna av något uppmuntrande. Tio dagar efter flygkraschen tycker hon sig skymta en båt på flodens motsatta sida.

I den tropiska värmen i djungeln blir öppna sår snabbt angripna av larver.
Med sina sista krafter kämpar hon sig över till båten och lägger en hand på den för att försäkra sig om att hon inte hallucinerar. Runt båten ser hon fotspår.
Larverna krälar ut
För Juliane tar det ett par timmar att ta sig de få stegen uppför slänten, och då får hon syn på en liten stuga samt båtens utombordare. Hon kommer att tänka på familjens hund, som en gång hade ett sår som var fullt av fluglarver, och hur hennes far hällde fotogen på såret.
Hon hittar en gummislang och använder den för att suga upp bensin ur motorns tank. Bensinen spottar hon ut på sin illa tilltygade överarm. Det gör så ont i såret att hon skriker av smärta, men inom kort söker larverna sig ut, och Juliane kan plocka ut ett 30-tal med fingrarna.
När det börjar mörkna lägger Juliane sig i hyddan. Trots att hon vet att hon håller på att svälta ihjäl tänker hon inte på att leta efter mat.
Dagen därpå sitter hon inne i hyddan, för hon orkar inte resa sig. Framåt kvällen hör hon röster och kämpar sig upp på fötter. Utanför möter hon tre skogsarbetare.
Med sina sista krafter kämpade Juliane Koepcke sig uppför en brant sluttning som denna.
De tittar förskräckta på henne. För ett kort ögonblick tror de att den ljushåriga flickan är den fruktade flodgudinnan Yacumama, som anses röva bort urbefolkningens barn.
Men Juliane skyndar sig att lugna dem.
”Jag var med ombord på LANSA-planet som störtade. Jag heter Juliane Koepcke”, förklarar hon.
Skogsarbetarna tar henne med sin båt till staden Tournavista, och därifrån förs hon vidare för behandling på ett sjukhus. Där får Juliane reda på att hon är den enda överlevande från kraschen. Hennes arm läker, och hon återförenas med sin far.
Senare studerar Juliane till biolog, och hon har mottagit två utmärkelser för sitt outtröttliga arbete för att rädda Perus regnskog.
Läs mer om dramat i Perus regnskog
Juliane Koepcke: When I Fell From The Sky – The True Story of One Woman's Miraculous Survival, Nicholas Brealey Publishing, 2012.