Julmiraklet i regnskogen

När hon kortvarigt kvicknar till igen inser hon att hon faller handlöst. Hon har huvudet nedåt och ser hur regnskogen närmar sig i hög fart.

Alla flygplanspassagerares värsta mardröm har blivit verklighet för sjuttonåringen. När Juliane vaknar sitter hon fortfarande fastspänd i sin flygplansstol.

Hon har ingen aning om hur hon har lyckats överleva, men hon är helt ensam i regnskogen, där det kryllar av ormar, giftspindlar och alligatorer.

Föräldrarna var hemma i regnskogen

Juliane Koepcke föddes 1954 i Peru. Hennes föräldrar var biologer, som ursprungligen kom från Tyskland. Efter andra världskriget hade de haft svårt att få arbete i det sönderbombade Tyskland, så de flyttade till Sydamerika och upprättade en forskningsstation mitt i regnskogen.

Julianes mor studerade fåglar – i synnerhet arten hoatzin, som är de utdöda dinosauriernas närmaste släktingar – medan pappan forskade på regnskogens ekosystem.

Som liten tillbringade Juliane långa perioder i regnskogen och lärde sig hur man ska bete sig i den sydamerikanska vildmarken.

Hennes föräldrar förklarade till exempel att hon alltid skulle skaka sina skor, innan hon tog på sig dem. På så sätt slapp hon bli biten av giftspindlar, som under natten kunde ha krupit in i skorna. Lektionerna i överlevnad skulle visa sig rädda dotterns liv.

När Juliane kvicknar till efter olyckan har hon legat nästan ett helt dygn på marken i regnskogen. Hon är genomblöt och täckt av lera. Ena nyckelbenet är brutet, och hon har två djupa sår – ett på vaden och ett på ena överarmen.

Chocken gör att smärtan nästan inte känns, men vad som är betydligt värre är att Juliane har blivit av med sina glasögon. Eftersom hon är väldigt närsynt är hon nästan blind utan dem. I den sydamerikanska regnskogen är det livsviktigt att Juliane ser var hon sätter fötterna.

Hon har även tappat sin ena sandal och är därför tvungen att försiktigt sträcka fram den fot som skyddas av en sula, för att sedan sätta sin nakna fot i precis samma fotspår. Förtvivlad ropar hon oupphörligt på sin mamma, men det enda som hörs är insekternas surrande och fåglarnas läten.

Sjuttonåringen är helt ensam i regnskogen, och ensamheten är överväldigande. Juliane hittar inga vrakdelar i närheten, men hon snubblar över en påse godis från planet. Medan hon tuggar på en godisbit, börjar ett flygplan kretsa över skogen. Men Juliane vet att piloten inte har någon chans att få syn på henne under de täta trädkronorna. Hon måste rädda sig själv.

När motorbullret från flygplanet dör ut, uppfattar hon det svaga ljudet av porlande vatten. Juliane kommer att tänka på den förmaning som hennes far alltid gav utländska forskare som besökte honom i regnskogen:

”Om ni går vilse, så följ vattendragen – förr eller senare kommer ni till andra människor.”

Iförd endast en kort sommarklänning och en sandal börjar hon följa vattendraget.

Möts av fasansfull syn

I fyra dagar har Juliane långsamt famlat sig fram genom regnskogen, när hon hör ett ljud, som får hennes blod att frysa till is. Någonstans i närheten flaxar kungsgamar med vingarna.

De stora fåglarna är asätare och samlas enbart när en festmåltid vankas. Juliane ryser och tänker på sin mor. Det vattendrag hon har följt har nu blivit en liten å, och på andra sidan av en liten udde uppfattar hennes närsynta ögon resterna av en rad med flygplansstolar. När hon kommer närmare överväldigas hon av fasa.

VIDEO: Se den enorma regnskogen och vrakdelarna

Efter att ha fallit tre kilometer har flygplansstolarna uppnått en sådan fart att de vid nedslaget har trängt ner en bra bit i marken. Kraften i nedslaget har pressat ner passagerarnas överkroppar i marken – endast benen sticker stela och livlösa upp i luften. En av de döda är en kvinna, och Juliane tvingar sig själv att undersöka hennes fötter.

Juliane andas ut, när hon ser nagellack på tånaglarna, för hennes mamma använder aldrig nagellack.

Dagarna flyter ihop. Juliane har ätit upp det sista godiset, men trots att hennes tarmar skriker efter mat, vågar hon inte äta något i skogen, där det finns gott om giftiga växter. Det är regntid, så det finns ingen frukt att få tag i, och eftersom hon inte har någon machete kan hon inte hugga sig in till de ätliga palmhjärtanen.

Hon nöjer sig med att dricka vatten från den bäck som hon följer. Vattnet är grumligt, men eftersom det inte finns några människor inom flera mils omkrets riskerar hon inte att få dysenteri av exkrementer i vattnet – dessutom har hon inget val. Mat kan kroppen vara utan i flera veckor, men utan vätska skulle hon dö inom några dagar.

En dag fylls skogen av ett märkligt brummande. Det är hoatzinfåglarnas sång. Juliane blir nästan extatisk, för från sin mors forskning vet hon att fåglarna bygger bo vid öppet vatten – och där kan flygplan kanske upptäcka henne från luften. Hon söker sig mot ljudet och står snart vid stranden av en flod.

Kajmaner jagar i floden

Med sin vana vid regnskogen vet Juliane att hon kommer att kunna ta sig fram fortare om hon vadar i floden, men först måste hon leta upp en käpp. På bottnen av Perus floder lever giftiga spjutrockor, som sticker om man råkar trampa på dem. Med käppen kan hon undersöka bottnen före varje steg.

Att ta sig fram på det sättet tar en evighet, och går alldeles för långsamt. Juliane lägger sig i stället i vattnet och flyter med strömmen.

Här och där ser hon alligatorer, men hennes föräldrar har förklarat för henne att Perus alligatorer – kajmaner – inte är kända för att attackera människor, så Juliane bestämmer sig för att ta risken.

Hon oroar sig inte heller för pirayor, för hennes far har berättat att de glupska fiskarna endast är farliga i stillastående vatten.

VIDEO: Vassa tänder lurade i vattnet

För varje dag som går blir Juliane alltmer utmattad. Hon har inte ätit något på en vecka och lider av sömnbrist.

Varje kväll, när Sydamerikas kolsvarta mörker sänker sig över regnskogen, letar hon upp en plats längs floden, där hon kan luta sig tillbaka och sluta ögonen. Men hon faller sällan i sömn. I mörkret sticker insekter henne konstant, och regnperiodens iskalla regn får henne att skaka av köld.

Ännu värre blir det, när hon upptäcker att såret på överarmen är fullt av fluglarver. Hon har inget att behandla såret med och kan bara hoppas på att nå fram till civilisationen, innan armen blir så infekterad att den måste amputeras.

Med jämna mellanrum får hon syn på dvärghjortar, som nyfiket iakttar henne. De är inte rädda för henne, och nedslagen inser hon att de inte är vana vid människor, vilket innebär att det måste vara långt till närmaste bebyggelse.

När situationen ser som mörkast ut uppfattar Juliane konturerna av något uppmuntrande. Tio dagar efter flygkraschen tycker hon sig skymta en båt på flodens motsatta sida.

Med sina sista krafter kämpar hon sig över till båten och lägger en hand på den för att försäkra sig om att hon inte hallucinerar. Runt båten ser hon fotspår.

Larverna krälar ut

För Juliane tar det ett par timmar att ta sig de få stegen uppför slänten, och då får hon syn på en liten stuga samt båtens utombordare. Hon kommer att tänka på familjens hund, som en gång hade ett sår som var fullt av fluglarver, och hur hennes far hällde fotogen på såret.

Hon hittar en gummislang och använder den för att suga upp bensin ur motorns tank. Bensinen spottar hon ut på sin illa tilltygade överarm. Det gör så ont i såret att hon skriker av smärta, men inom kort söker larverna sig ut, och Juliane kan plocka ut ett 30-tal med fingrarna.

När det börjar mörkna lägger Juliane sig i hyddan. Trots att hon vet att hon håller på att svälta ihjäl tänker hon inte på att leta efter mat.

Dagen därpå sitter hon inne i hyddan, för hon orkar inte resa sig. Framåt kvällen hör hon röster och kämpar sig upp på fötter. Utanför möter hon tre skogsarbetare.

De tittar förskräckta på henne. För ett kort ögonblick tror de att den ljushåriga flickan är den fruktade flodgudinnan Yacumama, som anses röva bort urbefolkningens barn.

Men Juliane skyndar sig att lugna dem.

”Jag var med ombord på LANSA-planet som störtade. Jag heter Juliane Koepcke”, förklarar hon.

Skogsarbetarna tar henne med sin båt till staden Tournavista, och därifrån förs hon vidare för behandling på ett sjukhus. Där får Juliane reda på att hon är den enda överlevande från kraschen. Hennes arm läker, och hon återförenas med sin far.

Senare studerar Juliane till biolog, och hon har mottagit två utmärkelser för sitt outtröttliga arbete för att rädda Perus regnskog.

Läs mer om dramat i Perus regnskog
Juliane Koepcke: When I Fell From The Sky – The True Story of One Woman's Miraculous Survival, Nicholas Brealey Publishing, 2012.